måndag 31 december 2007

Klä av kejsaren (nyårsönskningar)

Har spenderat en vecka i Finland, med upptäckten att mr. Global Warming nått också den österbottniska skogsstugan och därmed förvägrade oss vår sedan barnsben lyckligt omhuldade Vita Jul. Hemkommen upptäcker jag att mediala Sammanfattningar åter är populärt, så som det brukar vara denna tid på året. Jag har två synpunkter och två nyårsönskningar inför 2008:

1. 2007 var opinionens år. Missförstådd, oförklarlig, uppblåst, förkrympt, bortförklarad, hoppingivande, hopplös, oroande, roande, nyckfull. Alliansen kommer minnas året som det år då regeringsmakten handlade om att vara minst dålig. Borgarna verkar vara, som så mycket annat så här års, fastfrusna vid ursäkter och försäkringar om att "det blir bättre". (S) å vår sida har använt 2007 till att snällt sitta stilla i båten, närmast paralyserade av det goda opinionsläge som återigen serverades inför julledigheten och hoppas nu att skinkan och vörten ska ge lite bättre insikt i orsakerna till de ofattbart goda läget. Vad är det vi gjort som är rätt? Vad tror folk att vi ska göra, när vi väl gör det?

I den i övrigt statsvetenskapligt sedvanligt stela "Opinionsmätningarna och demokratin" skriver Olof Petersson och Sören Holmberg om hur det ständiga opinionsmätandet kommersialiserar politiken, hur politikers behov av daglig bekräftelse på olika politiska utspel i form av höjda opinionssiffror gör partierna anpassliga till en inbillad medianväljare för maximalt stöd i alla frågor. Kommunikation och PR blir allt viktigare för att föra ut ett budskap på "rätt sätt" och partiernas interna opinionsmätningar visar varje vecka om politiken varit "framgångsrik" eller inte. Popularitetsjakten förytligar och i stället för att försöka förstå olika samhällsgruppers behov ägnar sig politikerna allt mer åt jakten på olika marknadssegment. Den som täcker flest segment vinner.

Detta händer. Tydligt är dock att våra goda opinionssiffror riskerar att bli vår pyrrhusseger om vi inte orkar övervinna rädsan för att förlora några procentenheter genom att visa vad vi står för. De siffror som nu fylls av luft måste fyllas med innehåll, trots att det innebär att ett något mindre antal väljare kan projicera just sin bild på oss. Tappar i opinionen gör vi oavsett vad vi säger när vi säger något, bättre att göra det innan nästa valrörelse är inledd. Ska man någonsin våga skita i dagsopinionen för att formulera politik är det nu. Inte sen.

Önskning 1: att vi börjar driva politik, oavsett Sifos dagsform.

2. 2007 var också "förnyelsens" år. I "Socialismens liv efter döden" skriver Klas Gustavsson om postpolitiken – den politik som kommer efter att de politiska alternativa verklighetsbeskrivningarna närmat sig varandra i sådan grad att människor har svårt att se någon skillnad mellan dem. Hur detta avpolitiserar politiken. Hur politiken då framför allt blir en strid om formalia och förvaltning, om nyanser i stället för alternativ.

Alliansen är ett extremt postpolitiskt fenomen. Dess existensberättigande ligger i att de fortsätter förnyas, men när människor uppfattar att de förändrar Sverige sjunker stödet. Reinfeldts tal på moderatstämman 2007 handlade inte om vad han vill göra med Sverige och världen, utan vad han vill göra med alliansen. När alliansen slutar förnya sig och bestämmer sig för vad man egentligen tycker och vill, förlorar man sitt raison d´être.

För socialdemokratin måste det vara tvärtom. Att vårt 2007 ändå i stor utsträckning handlat om att visa att vi minsann också kan förnyas (för vem? Socialdemokratiska väljare, medlemmar, borgerliga ledarsidor, alliansbröderna, Gallupinstitutets medarbetare?), genom att modigt ompositionera oss i ett antal symbolfrågor så som tidigare betyg, avståndstagande från "flumskolan", hårdare tag mot de arbetslösa, är att förlora värdefull tid. Måhända tror vi att vi närmar oss medianväljaren på det sättet. Men so what? Medianväljaren finns inte, hon är ett hopkok av verkliga behov. I tider av tvångsmässigt upprepande av mantrat om alltings "förnyelse" är det mest nytt att beständigt orka visa på vem som sytt kejsarens nya kläder, var de sytts, under vilka arbetsvillkor, till vilka löner och varför. Politiken är ingen slit-och-slängvara. Ta tillbaka, gör gärna om, men framför allt, gör rätt!

Önskning 2: att vi börjar driva socialdemokratisk politik och gör den ny, inte att vi tar någon annans nya politik och gör den socialdemokratisk.

onsdag 19 december 2007

Julrim.

Har precis varit med i radio Tvärdrags rimstuga. De hjälpte mig att rimma på Kleins "Chockdoktrinen" som jag ska ge lillasyster. De hetaste tipsen var kapitalistiska svin som rimmar på chockdoktrin. En annan het var chock som naturligtvis rimmar på bock - det kanske man kan göra något av.


Själv bidrog jag med ett rim jag skrivit till förbundsdsekreterarens julklapp; en snusdosa. Här kommer det.


Förbundssekreteraren satt på sitt rum
Njöt av kaffet och kvällen var ljum
Stolt och märkvärdig och stor i orden
Kände han sig, nöjdast på jorden.

En termin hade gått, dag efter dag
Nu håller han tummarna för rätt domstolsutslag
Ett dyrare snus ligger i ena vågskålen
Måtte det bli billigare, tänker förbundssekreteraren, och sätter på sig overallen

Men tji fick den lede, och sekreteraren mé
Snusskatten höjdes, han kommer aldrig mer le
Utan snus mellan tänderna är livet inget värt
Åh, jag som hållt snusdosa och livet så kärt

För regeringen vill inte arbetarnas väl
De gör sina saker av helt andra skäl
De vill röka ut snus- och arbetarstanken
Så var det med den solidariska tanken

Men ordföranden var solidarisk ändå
Och tänkte en tanke av välvilja så
Sekreterarn önska snuskyl för att bunkra upp
Han tänkte sig överlista deras fula skattekupp

Snuskylen kosta som en kurs ungefär
Det är väl att ha lite stora begär
En snusdosa räcker, tänkte ordföranden generöst
Vi måste ju ha några kurser också nästa höst

I julklapp till sekreteraren således en dosa
Till seven-eleven hon styrde sin kosa
Köpte en snusdosa som plåster på sekreterarens sår
Ännu en helg med snuset du får.
Varsågod, God jul och gott nytt år!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 14 december 2007

Nuder hade rätt!

I dagens ekonomibilaga ger DN Nuder rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 13 december 2007

Nervös jul för svensk höger

Att DN den 21 november plötsligt andas tillväxtkritik i det som för några år sedan skulle förkastats som en miljömuppsartikel, Al Gore får fredspriset för att han kommunicerar andras miljöarbete och årets julklapp både är miljövänlig och rättvisemärkt, säger något om den nya tidens nojor. Visserligen konsumerar vi mer än någonsin, och som konsumenter förväntas vi snällt gå och hjälpa upp julhandelns försäljningssiffror till rekordnivåer i år igen, vi köper bränslesnåla bilar som är så stora att eventuell energivinst går åt till att få stereon att pumpa på innerstadens gator och det är ändå EU som borde göra något först – men ändå – det är plötsligt helt legitimt att resonera kring konsumtionen. Än så länge har vi bara hunnit till konsumentvalsdiskussionen (den urbana livsstilsmedelklassens som har privilegiet att kunna välja sig sin rättvisa identitet) men bakom hörnet väntar en konsumtionskritik där konsumtionen av det som skitar ned slutligen måste börja få kostadet det faktiskt kostar oss. Transporter av varor och människor härs och tvärs över världen är, alla kategorier, värst. Jag väntar med spänning på att vår regering, med stöd i just de kärnväljargrupper som konsumerar mest varor och personresor, ska våga skatteväxla på riktigt. Höj priset på bensin till skyarna, satsa pengarna på kollektivtrafiken. Varför har vi bilar i innerstäderna över huvud taget? Överklassens män konsumerar mest, skitar ned mest och har fått störst skattesänkningar (för ökad privatkonsumtion!) – miljömedvetandet är som allt annat hos högern - yta.


------

Och så kommer Svenskt Näringslivs nervösa konsumtionshetskampanj naturligtvis som ett brev på posten.

"Gumman älskade naturligtvis julen, som var i antågande. Ingen annan tid på året gav henne så många anledningar att köpa saker...

...Och hur gick det för gumman? Hon fick en jättetråkig jul. Så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla."

Till sitt innehåll en blåkopia av Ayn Rands framtidsdystopi ”Och världen skälvde” (nyutgiven av Timbro 2005) där kapitalismen och egoismen är världens drivkraft och självuppoffringen och den sociala välfärden destruktiva avigssidor av det moderna samhället. Känns märkligt reaktionärt efter den senaste tidens debatt. Högerns livstilsfilosofi har en del att bevisa.

-------

På bussen till jobbet ytterligare en reklamskylt för julshoppare. Ett TV-spel för små barn där man både ”leker och lär” samtidigt. ”Ge ditt barn ett försprång” står det överst.

Just det. Det är årets julklapp – ett försprång. Världen smälter, brinner, jorden kvävs – shoppa dig ett försprång! Sådan är julen 2007.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 12 december 2007

Äntligen!!

Jag har vunnit en julklappsbok på Tankesmedjans tipselva! Som jag visserligen köpte till reducerat pris redan på julminglet, men i julklappsköpartider är väl en bok i dubbel upplaga bara en anledning att minnas ytterligare en vän. Livet känns plötsligt lite ljusare.

Notera gärna att förbundssekreteraren hade ett rätt mindre än jag.

fredag 7 december 2007

Om plikt och arbete

Har skrivit en krönika om debatten om arbetslinjen på www.efterarbetet.nu.

I övrigt kan jag informera, för den som missat det, om att s-studenter tillsammans med övriga sidoorganisationer tillsatt en skuggrådslagsgrupp till SAP:s rådslagsgrupp om jobben. Texter kommer att skrivas, skickas ut till våra klubbar, skickas in till partiet och förhoppningsvis publiceras i någon form av textsamling i januari. Definitionen och användandet av begrepp som arbetslinje, rätt, plikt och skyldigheter kommer att diskuteras och problematiseras, liksom mer konkreta förslag och sätt att se på den kreativa ekonomin, kunskapsekonomin och annat smått och gott. Håll utkik!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 3 december 2007

Mönstermedborgaren

Har extremt mycket att göra - därav sporadiskt bloggande.

Min och förbundssekreterarens krönika i senaste Libertas, ett nummer som handlar om övervakning och kontroll. Libertas är s-studenters idépolitiska tidskrift, läs och skaffa prenumeration, NU!!


Det finns tre citat, formulerade med 2000 år emellan:

Mest makt har den som har makt över sig själv (Lucius Annaeus Seneca, 4 f.kr – 65)

Människan kan inte leva utan självbehärskning (Isaac Singer, 1904-1991)

Klipp dig och skaffa dig ett jobb (Per Schlingmann, moderat partisekreterare 2001-)

Dessa tre (ett av dem alltså formulerat redan på de gamla grekernas tid) sammanfattar var för sig den borgerliga visionen om den ansvarsfulle samhällsmedborgaren. Den medborgare som först och främst lyckas kontrollera sig själv och sin livssituation – för att först därefter göra anspråk på åtnjutande av samhällets frukter. Medborgaren som inget mer behöver än en spark i baken och ett glättigt leende för att komma ur sängen om morgnarna. Hon vars samhällskontrakt bygger på den tysta överenskommelsen om att stör icke jag dig så skall du icke heller störa mig. Hon som klarar sig själv bara hon får behålla tillräckligt mycket av inkomsten, som röstar bort klåfingriga såssepolitiker från skatteintäkterna, som inte förväntar sig mer av politikerna än att de vet när de ska hålla sig undan och som klagar över omnipotenta fackföreträdare på systersönernas salladsbarer. Hon – den borgerliga mönstermedborgaren.

För medborgaren Kvinna gäller att inte ha för korta kjolar, inte prata för högt eller för mycket om saker hon inte förstår sig på, att ha en medborgerlig man vid sin sida. För medborgaren Man gäller att prata högt och mycket, om bostadsmarknaden och helgens festande, inte om arbetsplatskamp. Den självbehärskande medborgaren stör inte tingens ordning – hon är ett med den. Intresserar sig för bevarande, inte förändring.

Ordning och reda brukar förknippas med konservatism. I de gamla etablerade och välkända normerna finns tydliga riktlinjer för sakers plats och personers agerande. På 60-talet fick man betyget litet b i Ordning och Uppförande i skolan om man sade emot läraren. Franska revolutionen var ingen särskilt ordnad tillställning, liksom ingen revolution efter den varit det heller. Revolution gör man mot rådande ordning, en ny ordning är dessvärre ofta målet.

Den ordningsamme och självbehärskande (borgerlige) medborgaren är också den som i stort och smått kräver hårdare tag mot de medborgare som saknar denna självkontroll; hårdare straffsatser, fler poliser på gator och torg, mindre tv-tittande på landets fängelser (det ska väl kännas att man är inburad, för fan!), lägre a-kassa (så att folk i förorten inte fortsätter leva på bidrag i stället för att skaffa sig ett jobb) och kortare sjukskrivningstider (så att de inte känner efter vareviga dag!). Kan medborgaren vara oordnad? Nej, svarar den borgerliga. Då saknar hon det viktigaste av allt – självbehärskning – och utan självbehärskningen behöver hon först och främst nya vanor – inte daltande från statens sida.

I alla tider har överklassen försökt kontrollera arbetarklassen, män har alltid velat kontrollera kvinnor och den eviga övervakningen skapar normer för vad som betraktas som normal medborgerlig aktivitet, olika för män och för kvinnor, olika för människor ur olika samhällsgrupper. Kontrollen föder självkontrollen. Självkontrollen ger det manliga och det kvinnliga beteendet, och överklassen störs inte i sitt lugn av en självkontrollerande arbetarklass. Den ordningsamma medelklassen behöver inte kontrolleras i det borgerliga samhället (de har ju skapat normerna) utan samhällets kontroll riktas i stället mot dem som inte ”har makt över sig själva”, som utmanar den borgerliga ordningen. Beslagtagna mobiltelefoner i skolan ger de ordningsamma eleverna rätt gentemot fridsstörarna. Mäns våld mot andra män ses fortfarande som värsta sortens våld, trots att mäns våld mot kvinnor är långt mer utbrett, men mindre utrett. Aktivister kriminaliseras i alla länder. Arbetssökande ska tvingas sitta 35 timmar i veckan på AMS och söka jobb som inte finns, men diskrimineringslagstiftningen står orörd. Medias rapporter om hur den ordningsamme medborgaren gång på gång blir offer för hot och våld ur den oordnade gruppen (invandrare/fattiga/ungdomar), ökar känslan av behov av ökad kontroll i en tid när brottsstatistiken faktiskt sjunker. Inför valet 2002 belyste Sydsvenska Dagbladet ungdomsvåldet i Rosengård och folkpartiet vann röster hos en rädd, men välordnad, medborgarskara. Medias konjunkturcykliska moralpanik målar en bild av den farliga verkligheten utan stöd i vare sig statistik eller vetenskap. Det ger krismedvetande och stöd till populistiska beslutsfattare (läs: folkpartiet/sverigedemokraterna). Kriminalitet är klass: de högre klasserna fuskar med skatten men slipper granskning, medan bidragsfusket (vilket uppgår till några hundradelav av skattefusksumman) exploateras till valvinst åt moderater och stureplanscenter. I lågkonjunkturer begås fler brott än i högkonjunkturer. Finska rikspolischefen intygar att de höga mordtalen i Finland inte hotar turismen: ”finnar är så blyga att de bara mördar folk de redan känner”.

Reinfeldt pratar om innanförskapets välsignelser och vill lagstifta bort utanförskapet. De i utanförskap ska kontrolleras hårdare (så att de inte fuskar med bidragen) och straffas hårdare (så att de inte begår brott titt som tätt). Skattefusket, den strukturella rasismen, arbetsgivarsexismen passerar obemärkt i ett samhälle som präglas av systematiska sociala och ekonomiska ojämlikheter, manlig överhöghet, heterosexuell företrädesrätt och etniska hierarkier - de vita medelklassmännen hör ju till gruppen ordningsamma medborgare vilka ibland gör misstag, men är till skillnad från dem i utanförskap ingen problemgrupp som ibland råkar göra rätt. Lag och ordning ska garantera allas rätt, men trots att den generella lagen varken ger överklassungdomarna eller de hemlösa rätt att sova i tunnelbanan, är det bara den ena gruppen som drabbas av förbudet.

Människan passerar en rad disciplinära institutioner i livet; hemmet, skolan, arbetet, där var och en strävar efter att ingjuta ett särskilt sorts uppförande. Dessa går inte alltid ihop. Vem vill inte vara den ordningssamme medborgaren? Vem vill inte försöka behärska sig själv? Få, är svaret. Men i vårt elitistiska samhälle med sina krav på effektivitet, förmåga till snabb omställning, krav på plötslig förflyttning, språkkrav, konsumtionskrav och där fattigdomen bestraffas, slås de utanför normen, ut. Oordningssamhet, ringande mobiltelefoner och bidragsuttag, vilka borde ses som uttryck för samhällsorättvisa, oflexibla arbetsplatser och stelbenta institutioner, inte för dålig uppfostran, ses i stället som brist på självkontroll. Om problem med utslagning och segregering tidigare varit gemensamt och bäst lösts genom förändring av arbetsliv, skola och hur de offentliga institutionerna bemöter medborgarna, har problemen idag blivit allt mer individualiserade och vittnar i stället om personliga tillkortakommanden hos dem som rör sig i samhället. Kontrollen och kraven på självkontroll av medborgarna reducerar samhällets uppgift till att rädda dem som är innanför från dem utanför, de normala från de onormala, överklassen från arbetarklassen, männen från kvinnorna.

Detta är fel. Vi vet att människor är stöpta i olika former, formade av olika tryck. Vi vet också att medborgarrätten, inte medborgarplikten, är hotad och i behov av försvar från regeringens skyttegravsartilleri. Där högern vill till den smala utbildningspolitiken, det übereffektiviserade arbetslivet och värnandet om den ”väluppfostrade” medelklassen, klarar sig ett modernt, inkluderande samhälle inte utan en stark motkraft. I ett samhälle där normen blir smalare och de utanför bestraffas hårdare krävs en omvärdering av statens ansvar och verktyg. Samhället ska hantera marknadens skadeverkningar, trygga medborgarnas välfärd, minska ojämlikheten och öka spektrat för hur människor kan leva för att leva gott. Vi måste bryta med den borgerliga normen om självbehärskning som garant för välmående och se till alla medborgares rätt. Man gör så gott man kan. Ibland räcker det inte, då ska man få stöd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,



måndag 19 november 2007

Skitsakernas tyranni

Inleder som krönikör på Efterarbetet idag. Här hittar du texten (www.efterarbetet.nu).

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 7 november 2007

De små stegens tyranni

Finns det något mer kompromisslöst än en grå vägg? Ingen barriär, inget stängsel, bara separation. Försvara den inte - försvar är inte dess poäng. Den byggs där den byggs för att förflytta status qou. När freden kommer är muren de nya -67-års gräns, är den gräns man förhåller sig till. Så kostar freden mindre. Så återlämnas jordbruksland som aldrig borde fattats palestinierna. Israels eftergifter blir fiktiva. Vi kommer acceptera fiktionen.

Det handlar inte om säkerhet, utan om makt.

Det finns inget som hindrar Israel från att bygga en vägg på sin sida 67-års gräns. Det borde finnas en hel del som hindrade Israel från att bygga en mur kors och tvärs genom det palestinska landet.

Men det handlar inte om säkerhet, utan om makt.

Förnedra en människa varje dag och hon blir ganska lack. Räkna med fanatism och våld. Det är i grunden mänskligt att hata denna mur och dem som rest den, omänskligt att bortse från det hån den utgör mot frihet och fred. Så tas land, vatten och värdighet av palestinierna. Lite i taget. Kvar blir cigarettpaketen. I bästa fall. Och hopplösheten. Hamas har partiprogram för utplåning, Israel pengarna och kontakterna.

Det handlar inte om säkerhet, utan om makt.

De små stegens tyranni.

Och bosättningarna. Bosättningarna. Som blir städer. Där barn växer upp. Rädda. Hatade.

Privatiserar man infrastruktur råkar somliga värre ut än andra. Då byggs vägar i områden där människor kan betala för sig - israelerna får trottoarer, palestinierna en bevekande blick, i bästa fall. De fattigare israelerna flyttar till subventionerade bostäder i bosättningarna, staten skapar ockupanter av andra klassens medborgare på tredje klassens bekostnad. Våld och övervåld, mot palestinierna, mot israelerna. Kapitalism och apartheid working together. Man kallar det effektivitet, religion, rätt eller säkerhet. Staten orkestrerar. Men det handlar ju inte om säkerhet, utan om makt.

Att bygga motorvägar för israeler och kostigar för palestinier är inte säkerhet - det är rasism.
Att hämta soporna i israeliska, inte palestinska, områden är inte säkerhet - det är rasism.
Att den 10 meter höga muren är grå, massiv och obarmhärtig på den palestinska sidan, inbäddad i jordvallar och buskar på den israeliska, är inte säkerhet - det är rasism.
Att ta jordbruksland som inte är ditt är inte säkerhet - det är rasism.
Att muddra palestinier som ska till sina odlingar dagligen är inte säkerhet - det är fascism.
Att välja att inte prata med alla relevanta politiska parter i en konflikt är inte säkerhet - det är bara ... dumt.

Israel är inte längre Mellanösterns enda demokrati. Israel är Mellanösterns enda kärnvapenmakt, enda ockupant, enda apartheidstat.

Med vårt goda minne.

Jag skäms.

måndag 5 november 2007

Var går gränsen?


Befinner mig just nu i Mellanöstern för fem dagars resa i Jerusalem, på Västbanken och i Israel tillsammans med folk från våra riksdagspartier. Något griper tag i en när man andas in det själv. Det mesta har redan sagts under 40 år av upprepade misstag och illdåd och allt man kan göra är att upprepa, och åter upprepa, och åter upprepa, och upprepa igen och aldrig tröttna på att upprepa att det är så sorgligt cyniskt med hunsade som hunsar de som kan hunsas. Man slår så hårt man kan där man tror att man kan, vilket alltid är nedåt och längst ned försöker palestinierna klamra sig fast vid slamsorna av det de trodde de byggt upp. Israeliska casualties har minskat dramatiskt sedan muren byggdes, I know. Israel attackerades -67, attackerade inte. Europa -33 - 45, kristallklart. Omgivande upplevd och befintlig fientlighet. Diaspora och pogromer i sekel. Rätt till självförsvar försvarat i internationell rätt, helt rätt. Men det är och förblir oförsvarligt orimligt att omöjliggora försoning genom aktiv och medveten politik för främlingskap, förluster och hat. En mur är en mur är en mur. Dårskap är dårskap är dårskap. Maktfullkomlighet är maktmissbruk är oheliga allianser. Och oheligast av dem alla är ett fegt EU, ett fegare Sverige och en socialdemokrati som är så osäker på sig självt att man inte vågar stå upp för det mest uppenbara. Detta - att gränsen sedan länge är nådd.

Bild från Diakonia.

måndag 29 oktober 2007

Utanförskap, jobb och jämlikhet

Har skrivit om utanförskapet och jobbskapandet i senaste numret av Tiden. Hittar den inte på hemsidan - varsågoda!


Valförlusten i september för ett år sedan sände chockvågor genom arbetarrörelsen. Ett flertal faktorer har nämnts som bidragande till valförlusten, en del strategiska, andra organisatoriska, somliga politiska. Men trots bred enighet om nödvändigheten av en omfattande eftervalsdiskussion och tid för intern idépolitisk debatt, har denna debatt hittills främst kommit att handla om vikten av organisatorisk förnyelse.
Ett föryngrat och moderniserat, ”lyssnande” i stället för ”dikterande”, ledarskap önskades och bifölls på kongressen i mars. Partiets rådslagsgrupper blir främst beviset på organisationens förändringsprocess snarare än sporrar till idépolitisk debatt. Fler synliga företrädare kontrasterar mot den enmansshow som avslutades abrupt i och med valförlusten. Inför det ödesval som väntar 2010, där två samhällsmodeller kommer att mötas i envig om medelklassrösterna, krävs att socialdemokratin tar den politiska eftervalsdiskussionen på större allvar. Trots extremt goda opinionssiffror idag kommer socialdemokratin att om några år möta samhällsinstitutioner av vilka många är oåterkalleligen kundvalsorienterade. Denna nya verklighet måste vi förhålla oss till. Vill vi inte vinna nästa val enbart som alliansens antites utan med ett eget politiskt innehåll måste vi fortfarande relativt förutsättningslöst ställa oss frågorna – vad var det egentligen som gick fel och hur gör vi rätt?

Slaget står naturligtvis om medelklassen. Att socialdemokratin historiskt upplevts företräda en politik som varit både relevant och logisk för stora delar av både arbetarklass och medelklass är den förmåga som bäst förklarar socialdemokratins politiska hegemoni och det långa maktinnehavet. Att socialdemokratin förlorade denna förmåga, och att den i stället kom att företrädas av Reinfeldts höger inför förra årets val, förklarar både valnederlag och svårigheten för socialdemokratin att omorientera sig i den politiska debatten idag. Reinfeldt gjorde två saker rätt. Han framstod som företrädare för ett mer modernt ledarskap och han lyckades fånga en samhällsbeskrivning som människor förstod och som gjorde den borgerliga politiken till, just, logiskt och relevant val för medelklassen. Man har sagt att vi inom socialdemokratin saknade en berättelse om Sverige eller en verklighetsbeskrivning som människor kunde känna igen sig i. Det stämmer delvis. Det finns en, men den är inte tydligt berättad och moderaterna vann inte bara val, utan är nu på väg att vinna idéhegemoni, genom att förklara samhället på ett sådant sätt att den borgerliga politiken, den så kallade ”jobbpolitiken”, blir den politik som är både logisk och relevant för väljarna.

Moderaternas framgångsrika etablering av utanförskapsbegreppet som fångande den viktigaste konfliktlinjen i samhället, och jobbskapandet som dess naturliga politiska lösning, möjliggjorde ett maktövertagande som lade grunden för de förändringar vi sett på arbetsmarknaden och i försäkringssystemen under det senaste året. Reinfeldt ställde den politiska frågan som verkade kunna fånga de samhällsproblem människor oroar sig för: diskrimineringen, maktlösheten och arbetslösheten, i ett enda svar; den moderata jobbpolitiken. Man beskrev helt enkelt sjukdomen på ett sätt så att man också kunde föreslå botemedlet: vissa människor i samhället var utanför och moderaterna gick till val på att in dem igen. Med utanförskapsdefinitionen som människors varande eller icke-varande på arbetsmarknaden, lyckades moderaterna skickligt förflytta konfliktperspektivet i samhället från det som handlar om makt- och resursfördelning mellan klasser och grupper av människor till att handla om skillnaden mellan människor som ”har ett jobb” och som ”lever på bidrag”. Moderaterna fick därmed mandat att få in människorna utanför arbetsmarknaden i arbete; försämringar i arbetsrätten, sänkta försäkringsnivåer och attackerna på fackförbunden blev nödvändiga politiska lösningar för att ”sänka trösklarna” till innanförskapet och därmed lösa utanförskapsproblematiken. Så lade man grunden för den samhällsmodell som accepterar en växande, allt osäkrare, låglönemarknad, växande inkomstskillnader, mer av försäkrings- och marknadslösningar på olika områden och som osynliggör maktskillnaderna inom innanförskapet.

Vad moderaterna alltså lyckades göra, var att med sin utanförskapsdefinition dels definiera ett majoritetssamhälle (de innanför) för vilka moderaternas politik inte innebär någon utmaning (utjämning), dels ett utanförskapssamhälle för vilkas medborgare (de utanför, invandrarna/de arbetslösa) de moderata försämringarna i försäkringssystemen och arbetsrätten ska innebära inslussning i arbetslivet, in till vilka jobb som helst. Detta är logisk politik eftersom vilka jobb som helst är bättre än vilka försäkringar (bidrag) som helst när existens utanför arbetsmarknaden blivit det värsta som kan hända en människa. Denna beskrivning av samhället lockade de många medelklassröster som känner oro över samhällsutvecklingen, osäkerhet inför den egna framtiden men som stötts bort av socialdemokratins tal om jämlikhet när detta tolkas som likhet i en tid av mångfaldsdiskussioner.

Denna syn på den samhälleliga utmaningen skiljer sig stort från den socialdemokratiska maktpolitiska analysen om att konflikten i samhället står mellan dem som har makt och dem som inte har makt, mellan dem med resurser och dem utan, mellan arbete och kapital eller mellan människor i lågbetalda jobb, de som riskerar att bli arbetslösa eller inte har något jobb alls å ena sidan och de med stora inkomster, kapitalinkomster, höglöne- eller högstatusjobb å den andra. Den viktigaste samhällspolitiska konfliktanalysen ur ett socialdemokratiskt perspektiv handlar alltså både om att få in folk i arbete och om att fördela makten i ”innanförskapet”. Arbetslöshet är ett av flera problem, makt- och inkomstfördelning ett annat.

Den socialdemokratiska oppositionstiden under detta första år av vanmakt, har främst kommit att inriktas på att gå i polemik mot beslut fattade av regering och riksdag. Det är nödvändigt. Men för att socialdemokratin ska kunna formulera en egen vision om samhället, krävs återigen en samhällsanalys som inte främst tar fasta på borgerliga missgrepp, utan som tar avstamp i ett eget idéarbete om vilket samhälle vi vill ha, och vilket samhälle vi tror att vi kan skapa. Borgerligheten vann inte val på att ställa rätt frågor eller ha rätt svar, utan på att beskriva samhället på ett sätt som människor kände igen och som gav borgerligheten tolkningsföreträde. De vann kampen om den politiska logiken. För socialdemokratin räcker således inte rådslagsarbete om konkreta politiska förslag på diverse avgränsade politikområden där den politiska agendan redan är satt av borgerlighet, utan socialdemokratins största politiska problem nu är att formulera en samhällsanalys som fångar den maktlöshet i klassamhället (i innanförskap och utanförskap) som kan möta borgerlighetens utanförskapsbegrepp och som gör jämlikhetsarbetet till naturligt politiskt val. Enbart "jobbskapande" kan aldrig vara socialdemokratins högsta mål. När Reinfeldt pratar om full sysselsättning ser det helt annorlunda ut än det socialdemokratiska målet för detsamma. Vi socialdemokrater måste i stället våga lyfta ett bredare perspektiv på arbetet, inkomsterna och fördelningen i samhället och våga stå för att det är maktojämlikheten, inte utanförskapet, som är den mest relevanta konfliktanalysen av samhället idag. Människan är lika maktlös oavsett om hon är arbetslös eller inne i ett av moderaterna skapat lågbetalt servicejobb. Starka fackföreningar blir ologiska för en medelklass som vill kämpa mot utanförskapet och ha bort de ”höga trösklarna” till arbetsmarknaden, men blir logiska om maktojämlikheten i samhället anses vara det största problemet. Hög a-kassa blir på samma sätt ologisk om ”jobbskapandet” sätts i centrum då lägre a-kassa ju på sikt sänker lönekraven och ger fler lågproduktiva jobb, hög a-kassa blir i stället logisk om individens makt att välja bort dessa servicejobb värnas. Om maktlöshetsbegreppet kan etableras att fånga samhällets utmaning för en majoritet av arbetar- och medelklassväljare blir maktutjämning en logisk politisk lösning på problemet – då blir jämlikhetsreformer inte enbart ideologi utan även ansvarsfull politik.

Distinktionen mellan rättvisa och jämlikhet är här central, liksom den mellan antidiskrimineringsarbete och jämlikhetsarbete – en distinktion diskuterad som identitetspolitik i tidigare nummer av Tiden. Låt oss vara tydliga i detta; jämlikhetsarbete kräver resursomfördelande reformer, antidiskrimineringsarbete definierat kring identitetspolitiska frågor bygger framför allt på lagstiftning och upplysningsarbete, och är ofta helt ohotande mot majoritetssamhället. Antidiskriminering är dessutom en del av jämlikhetsarbetet men det senare är ett långt mer ambitiöst politiskt mål. Arbete mot diskriminering är ett bärande tema inom liberalismen och förespråkarna ligger säkert i politikens mittfåra - liberalismens företrädare, främst folkpartiet, har en stolt historia av detta attitydförändrande arbete. En borgerlighet som lämnat sina mest konservativa drag och istället ser sig som liberal, gläds över antidiskrimineringsdiskussionen. Detta arbete är absolut viktigt, men självt kan det aldrig bli samhällsförändrande så länge det inte innehåller konkreta reformer som utmanar majoritetssamhället eller resurs- och maktfördelningen inom innanförskapet. Reinfeldts arbete mot utanförskapet är ett antidiskrimineringsarbete utan jämlikhetsambition. För honom räcker det med att folk har jobb – hur arbets- och inkomstlivet ser ut spelar mindre roll. För socialdemokratins del handlar det alltså om att arbeta med både och, och att inte begränsa sig till antidiskrimineringen (minskat utanförskap) som ideologiskt mål.

Vidare finns idag närmast fullständig politisk enighet om nödvändigheten av jämlikhet på vissa centrala samhällsområden; politisk och juridisk jämlikhet ger ett rättvist samhälle där människor har samma formella rätt. Inom andra tungt vägande livsangelägenheter är dock det politiska spektrumet bredare och synen på vikten av social och ekonomisk jämlikhet definierar fortfarande skillnaden mellan höger och vänster. Huruvida boende, utbildning och vård bör komma alla människor jämlikt till del oavsett betalningsförmåga och maktresurser samt hur samhällets ansvar för uppbyggnad och vidmakthållande av särskilda institutioner för dessa ska se ut, utgör skillnaden mellan borgerlig och radikal. Alla individers tillgång till makt och resurser, reellt inte bara formellt, materiellt inte bara juridiskt, är skillnaden mellan det jämlika och det rättvisa samhället. Socialdemokratin måste vara tydlig med att arbete för jämlikhet kräver mer än återställande av rättvisan.

Det finns två stora utmaningar för en modern socialdemokrati som vågar tro på att maktutjämnande reformarbete inte enbart var möjligt under en begränsad period i mitten av 1900-talet utan som vill anta utmaningen att berätta en berättelse om jämlikhet på 2000-talet för medelklassen.

För det första: den socialdemokratiska samhällsanalys som vunnit genklang hos stora delar av befolkningen historiskt sätter maktresurserna i centrum och ger förslag på politiska reformer som utjämnar makten mellan människor och grupper. I den socialdemokratiska politiska eftervalsdiskussionen är det i stället antidiskrimineringsfrågor (identitetspolitiska frågor, rättvisefrågor) som tillåtits ta allt större plats, på jämlikhetens bekostnad. Med antidiskrimineringsperspektivet som viktigaste idépolitiska mål, närmar sig den socialdemokratiska samhällsanalysen Reinfeldts konfliktperspektiv i politiken. Det är farlig mark då fokus flyttas från den maktutjämning som också påverkar innanförskapet, till inkludering av fler i ett redan definierat innanförskap. Det senare alltså helt ohotande mot klassamhället, mot dem som har ekonomiska resurser, det tar inte resurser någonstans ifrån, det fördelar inga resurser till förorternas kommunala skolor och utmanar inte de ökande inkomstskillnaderna. Så skapar man ingen grund för jämlikhetsarbete. Accepterar vi utanförskapet som mest relevant samhällsanalys, accepterar vi också en borgerlig politik som logisk följd av denna. Socialdemokratin lever oerhört farligt om vi inte inser sprängkraften i ”utanförskapsbegreppet” och vilken politisk logik det leder till.

För det andra: i en tid av existerande målkonflikter mellan den enskildes (medelklassens) valfrihet att välja servicenivå och uppbyggnaden och vidmakthållandet av samhällsinstitutioner för gemensamma lösningar, måste socialdemokratin våga ta ställning för det senare, i antidiskrimineringens och jämlikhetsarbetets namn. Den medelklass som håller på att vänja sig vid att kunna, och vara tvingad till att, välja sin egen skola, sjukvård, inkomstförsäkring, kommer att bli allt mer svårövertalad om vikten av gemensamma lösningar, eftersom dessa blir allt mindre relevanta för den. Om socialdemokratin tycker att det även i framtiden är viktigt med ett omfördelande försäkringssystem och en gemensam skola för alla måste satsningar göras som gör dessa relevanta för medelklassen. Då räcker det inte med att återta 80-procentnivån i a-kassan om taket är så lågt att 55 procent av arbetstagarna inte täcks av den. Stödet för välfärden hänger på att de privata lösningarna inte är bättre än de gemensamma. Världens bästa kommunala skola är också världens bästa skola för medelklassbarnen.

Socialdemokratin har en diger uppgift framför sig. När välfärdsstaten byggdes var det ett unikt pionjärprojekt utan förebilder, en satsning och tro på att politik kan förändra och utjämna. Nya tider kräver nya lösningar, men i sökandet efter de nya lösningarna får vi inte vara rädda för jämlikhetsambitionen. Högern vann valet och även om opinionssiffrorna just nu pekar i rätt riktning för socialdemokraterna, beror det inte på att den borgerliga samhällsbeskrivningen ifrågasätts. ”Jobbskapandet” är fortfarande mantrat, ”utanförskapet” det största hotet. För att möta denna politiska logik krävs en socialdemokratisk samhällsdefinition som gör den jämlikhetssträvande politiken logisk igen, försök till socialdemokratisk politik i en borgerlig samhällsanalys räcker inte. Att tala om makten i samhället så att medelklassen förstår och stödjer jämlikhetsarbetet, inte bara rättvisegarantierna, är socialdemokratins stora uppgift, liksom det alltid varit socialdemokratins uppgift att prata om makt, och om dem som inte har den. Jämlikhet är inte gammaldags, i marknadssamhället finns ingen framtid, en socialdemokratisk maktanalys behövs, nu mer än någonsin.

Andra bloggar om: , , , , ,

tisdag 23 oktober 2007

(S) utan skolpolitiskt självförtroende

Debattartikel om socialdemokratin och skolpolitiken på Efter arbetet och i kortare version i Folket (Eskilstuna), läs den här eller på www.efterarbetet.se.

Hösten 2007 går i skolans tecken för socialdemokratin. Folkpartiet och Jan Björklund har under de senaste mandatperioderna innehaft närmast totalt tolkningsföreträde över den svenska skolpolitiken - till detta försöker nu socialdemokratin förhålla sig.

Rädslan för att hamna i antingen flum- eller pliktfack är påtaglig och den decennielånga borgerliga kritiken har gjort sitt för att destabilisera det socialdemokratiska självförtroendet i utbildningsfrågorna.

Partiets skolrådslagsgrupp har under sommarmånaderna fått in konkreta förslag som svar på de frågor som ställts i det till partiorganisationen utskickade rådslagsmaterialet, men utan en ordentlig analys och diskussion om den borgerliga verklighetsbeskrivningen och problemanalysen är risken uppenbar att nyorienteringen inom skolpolitiken mest blir försök till socialdemokratiska lösningar på borgerligt definierade problem. Så kan aldrig en genuin skolpolitisk debatt föras.
Om socialdemokratin mer långsiktigt ska kunna återta initiativet i skolfrågorna behövs därför först och främst självförtroende nog att formulera en egen verklighetsbeskrivning av skolans utmaningar, i opposition mot borgerlighetens berättelse.

Folkpartiets Jan Björklund, som i sin retorik ligger mycket nära den socialdemokratiska visionen om rättighetsskolan, har i själva verket en djupt konservativ analys av elevernas vardag. Björklund har visserligen rätt i att det är de barn med minst studievana som drabbas hårdast av stökiga klassrum, men folkpartiets förslag till lösningar på dessa problem är helt individcentrerade när de i stället borde betona struktur och resurser.
I den borgerliga skolan ska läraren, i kraft av sin återvunna auktoritet via yrkesexamina, kunna ta både keps och telefon från eleverna, flytta mobbare från en skola till en annan samt betygsätta och kategorisera barn i högre utsträckning än idag för att få ordning på klassrummen.
Skolans problem reduceras i Björklunds analys helt till den enskilda lärarens och elevens individuella behov och avhjälps bäst genom återvunnen lärarauktoritet och högre krav på stökiga elever.

Det är ett faktum att stökiga klassrum försvårar undervisning, att barn har all rätt att slippa mobbning, att kepsar och mobiler stör lektionerna och att elevers respekt för sina lärare är en förutsättning för lärande. Inte i något fall har socialdemokratin någonsin hävdat motsatsen. Problemen i skolan idag ligger dock mycket djupare än så.
I en skola som successivt förlorat resurser under de senaste decennierna måste en socialdemokratisk analys våga sätta resursfördelningen i centrum för lösningar på strukturella problem. Barn stör för att de inte får tillräckligt med uppmärksamhet eller för att de inte förstår; fler lärare och mindre klasser behövs alltså, annan pedagogik och material likaså, inte betyg som ger barnen ytterligare bevis på otillräcklighet eller fler beslagtagna kepsar.
I en skola som dränerats på ”omkring-personal” det senaste decenniet (skolkuratorer, kamratstödjare, speciallärare) och där skolklasserna växt är det inte konstigt att fler barn känner sig osynliga, att många lärare vittnar om brist på lugn och ro. Borgerlighetens jargong om mer ”ordning och reda i klassrummen” kommenderas fram genom auktoritetsrespekt och kräver ständig kontroll, socialdemokratin borde i stället fokusera på arbete för lugn och ro vilket kräver fler lärare där de bäst behövs.

Vidare måste socialdemokratin på allvar våga ta tag i debatten om friskolorna, en debatt som alltför ofta skyfflats under mattan med argumentet att de är här för att stanna. Just för att de är här, måste de diskuteras. 90-talsregeringarna öppnade den Pandoras ask som möjliggjort de senaste årens explosion av friskoleansökningar till skolverket.
Forskning visar att det är de resursstarka medelklassföräldrarna som främst flyttar sina barn till friskolorna, att skolvalen leder till homogenisering av skolgårdarna och att den kommunala skolan lämnas allt fattigare på både resurser och studievana elever med resursstarka föräldrar.

Den friskola som från början var tänkt att leda till pedagogisk förnyelse som komplement till den kommunala skolan, håller på många håll på att helt konkurrera ut den kommunala skolan. Det är ett problem för alla som tror på skolans demokratiserande uppdrag. Skolverket har dessutom liten möjlighet att neka friskoleansökningar och många kommuner tvingas betala för skolor de inte behöver.
Skolpengssystemet i kombination med lättheten att starta friskola dränerar en redan ansträngd kommunal skolbudget. Att Sverige har ett av världens mest generösa system för offentlig finansiering av privata skolor borde stämma till eftertanke i en tid när kvaliteten i den kommunala skolan urholkas allt mer.

Folkpartiets och lärarfacklig kritik mot de senaste årens pedagogikutveckling (flumpedagogiken, så kallad) måste tas på allvar. Den relativiserade kunskapspedagogik som idag finns i den svenska läroplanen bygger visserligen på entydig forskning som visar att processlärande, problemlösning och samarbete ger barn bättre verktyg att tillägna sig nya tankar och lära kritiskt tänkande.
Men att lärarna inte ges tydligare vägledning om vilken kunskap eleverna egentligen ska tillägna sig ökar skillnaden mellan skolor och urholkar tanken om en likvärdig utbildning.
Socialdemokratin bör ta till sig av frustrationen hos en lärarkår som önskar tydligare vägledning och se att tydligare mål för realiakunskaper också kan ge stadga och verktyg främst åt studieovana elever.

Slutligen är det kritiskt att så många elever går ut gymnasieskolan utan fullständiga betyg, men det är å andra sidan inget nytt fenomen. Tidigare gick dessa elever ur gymnasieskolan med 1:or och 2:or i betyg, men räknades ändå som godkända av byråkratin. Gymnasieskolan är, och ska förbli, högskoleförberedande för alla elever. Därför borde den svenska gymnasieskolan ges tillräckliga resurser att hjälpa igenom de elever som har behov av extra stöd i gymnasiet. Att ge upp kravet på högskolebehörighet för alla är att borga för ett framtida klassamhälle där akademikerbarnen går vidare inom gymnasie- och högskolevärld och barn utan akademikerföräldrar väljer bort högre studier i omyndig ålder för att ”arbeta med händerna” resten av livet.
Anser man dessutom att även gymnasiet har en demokratibärande funktion i samhället måste ambitionerna för svenska-, matte- och engelskakunskaper vara höga. Ett väl utbyggt vuxenutbildningssystem är ingen anledning att skära i gymnasiemålen.

I sitt arbete för att ta tillbaka det politiska initiativet i skol- och utbildningsfrågorna får socialdemokratin inte gå i fällan att låta sig provoceras av borgerlighetens konservativa berättelse om skolproblematiken som främst individcentrerad. Många klassrum är stökiga – men de stökiga eleverna eller de bristande kunskaperna beror på att resurserna är för små för de stora klasserna och den allt mer heterogena elevgruppen.
En socialdemokratisk analys borde lyfta blicken från debatten om ordning och reda, mobiler, kepsar och prov och ta avstamp i diskussionen om vilken uppgift skolan har, vad den får kosta och hur man fördelar resurser så att lärarna ges förutsättningar att ge oss den skola vi vill ha. Den bästa kommunala skolan måste vara så bra att folk vill välja den. Det kostar pengar. Högskolebehörighet åt alla kostar också pengar. Det kräver nytt reformtänkande. Den debatten måste vi ta. Debatten om resurserna vinner socialdemokratin dessutom garanterat mot en skattesänkande borgerlighet.

Kajsa Borgnäs
Ordförande socialdemokratiska studentförbundet

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 18 oktober 2007

Stureplanssex och vardagsvåld

Har precis läst klart den av Susanna Alakoski redigerade boken ”Lyckliga slut” där Unni Drougge, Maria Carlshamre, Gudrun Schyman, Kristina Hultman och 13 andra kvinnor i kortare och längre texter skriver om självupplevt vardagsvåld. Tänker på dessa berättelser när ”stureplansprofilernas” offer, ”den våldtagna” med hela svenska folket, igår berättade att hon gråtit av glädje när våldtäktsmännen, inte bara i hennes ögon utan även i lagens mening, befanns vara, just, våldtäktsmän. Hennes upplevelser sanktionerades som legitima. Detta, inte domen i sig, är den största vinsten. Annika Persson skriver i Lyckliga slut att:

"Jag var så djävla förbannad på att när jag äntligen, äntligen gick (från en manipulativ, lättkränkt och sexuellt krävande man) så var det min fastighetsägare som blev målsägare för skadegörelse på ett fönster. ... Hallå, det var JAG som var målsägare när han slog sönder rutan till min egen lägenhet och skrek och skrek och försökte klättra in genom fönstret tills piketstyrkan drog honom baklänges ut igen. Tack för det."

Domen i stureplansmålet, vilket också många noterat, är därför en vinst inte bara för tjejen ifråga utan för alla oss som önskar att rättsväsendet så småningom också ska förmå se kvinnans upplevelse som trovärdig, trots att hennes ord står mot mäns dito.

Lyckliga slut handlar dock till 90% om det våld om föregår slagen, det fysiska och sexuella våldet. Det lite mer osynliga våld som ger förutsättning för mer synliga slag och våldtäkter, lägger grunden för en manlig självbild där hon ska finnas till för honom som man. Gudrun Schyman skriver:
"Om man synliggör det mönster av makt som går igen i alla relationer, på alla nivåer, så blir våldets funktion tydlig. Det handlar om att bestämma. Att dominera. Att ta och ha mer makt på någon annans bekostnad. Den maktrelationen finns överallt. I den nära, mest kärleksfulla relationen, uttryckt i sovrummets intimitet, vid köksbordets diskussioner..."
Det är denna makt, detta psykologiska våld, som gör det fysiska våldet, på Stureplan, på en enslig skogsväg, i den äkta sängen, möjligt. Män slår och våldtar helt enkelt för att de tror att de kan slå och våldta. De tror att de kan för att de i sina relationer till kvinnor oftast dominerar på ett eller annat sätt oavsett fysisk styrka; i taltid, vem som bestämmer vad som är viktigt och intressant, vem som reagerar störst och starkast, vems erfarenheter som är relevanta, vem som pratar högst, mest och yvigast kring lunchbordet. Hon finns till för att se honom, för att han ska kunna spegla sig själv i hennes beundran. I det fysiska våldet dominerar mannen genom sin fysiska styrka, på jobbet genom sin post högst upp i hierarkin och på lunchrasten och i hemmet i kraft av sin oerhörda förmåga att göra sig själv till centralpunkt i alla sammanhang. Det är samma mekanism som går igen. Att mannen finner det naturligt att han håller låda, eventuellt bekräftande några få utvalda andra män, större delen av en fikapaus är den mekanism som lite senare på kvällen ger honom rätt att slå när hon inte lyssnar, bekräftar honom eller är tillgänglig längre. Han älskar sig själv genom hennes ögon, vid kaffeautomaten och i sängen. Hans erfarenhet är allas erfarenhet - är han kåt borde hon också vara det. Att hon kanske inte är det spelar mindre roll. Att kvinnor socialiseras till att se mannen, och mannen socialiseras till att bli sedd av kvinnan, gör att han tror att han kan ta henne när han vill. Vilket han kan eftersom han tror att han kan.

Just därför är det här så fel...eller åtminstone hopplöst otillräckligt. Kanske inte i en tjena-tjena-bemärkelse, dvs att män grupperar sig, definierar sig själva som "de goda männen", de som aldrig skulle slå, de som bekräftar varandras existens som dominerande men inte till den grad att det går fysiskt ut över kvinnan, de som vänder sig till andra "riktiga män" med ett erbjudande om ett inkluderande "vi" i ett "vi som inte slår". Men jag kan nästan svära på att en hel del av dessa 132 män, som själva beskriver sig som "riktiga män", går ut över sina kvinnor på en miljard andra sätt. Pratar högst och mest, definierar vad som är viktigt, får kvinnan att förstå att hon förväntas stå tillbaka för honom, lyssnar mest på andra män, finner kvinnors inlägg ointressanta, bekräftar varandra i centralpunktsuppfattningen. Du är man, varsågod ta din plats i epicentrum. Att män sätter varandras upplevelser i centrum, lyssnar, reagerar, möjliggör en självbild där mannens erfarenhet är central. Detta är den kollektiva skuld, som dessa "riktiga män" menar sig inte inneha. Dessa män kanske inte slår själva (särskilt ofta), men de krattar säkerligen manegen för slag eftersom problemet med mäns våld mot kvinnor inte främst ligger i att vissa män slår själva, utan att alla män (nästan?) utnyttjar de privilegier de givits i kraft av sitt kön och bekräftar andra mäns privilegier vilket leder till att vissa män ändå finner det lämpligt att slå eller våldta. Eva Lundgren visar att 50% av sveriges kvinnor upplevt våld av en närstående man efter sin 15-årsdag. Det är ingen vild gissning att resterande 50% av kvinnorna troligtvis upplevt våldet i att behöva bekräfta och utstå "den skränande" vid fikabordet eller i talarstolen, varje dag i större delen av sitt liv.

Detta är grunden för skapandet och upprätthållandet av vår könsmaktsordning. Den ordning som i sina extremer gör att män tror att de kan slå och våldta, men som i vanligare fall begränsar sig till att få män att tro att de alltid har de mest intressanta erfarenheterna, viktigaste upplevelserna eller åsikterna. Tycker bäst, känner mest. Ifrågasätts det - slå hårt! Denna sociala dominans beskrivs inte som mäns våld mot kvinnor, men utgör grunden. Våld, inte på kroppen men på lilvsutrymmet, rymden, andningsmöjligheterna. "Riktiga män" är en raritet i begränsad upplaga, om man med begreppet menar "män som inte kväver kvinnor" alternativt "män som inte underlättar kvävandet av kvinnor". I stället finns män och män. Män som slår själva och män som bekräftar eller utnyttjar den manlighet som gör att våld och slag blir logiska för somliga.

Gudrun Schyman skriver:
"Man kan använda kvinnor till mycket, bland annat till att stärka sin egen maktposition"
Det gäller sexuellt, på jobbet, vid lunchbord likväl som middagsbord, inför vänner, inför ovänner, inför sig själv.

Domen i svea hovrätt sade att män kan dömas till fängelse om de försöker använda berusade kvinnor till att ha sex med om de borde förstått att hon inte ville. Det får naturligtvis ses som en delseger. Den dag männen inte bara slutar slå och våldta, utan också håller käften lite oftare, lyssnar på kvinnor lite oftare och avstår från manliga sociala privilegier lite oftare, den dagen kan vi berömma oss om att vi närmar oss jämställdhet på riktigt.

PS. I övrigt kan man ju fråga sig vad männen i "tre män och en full brud", "två stureplansprofiler och en full brud", "sju tonårsgrabbar och en full tant" osv. på kvällstidningarnas löpsedlar ska med kvinnan till. Varför gå omvägen via det kvinnliga könet när det är de manliga kompisarnas bekräftelse man söker i sexakten? Kan snubbarna inte bara knulla med varandra?

Andra bloggar om: , , , ,


tisdag 16 oktober 2007

tisdag 9 oktober 2007

Jobb.

Personalpolitik är inte så lätt som man tror alla gånger. Att vara tre, jobba för fem, göra det man ska och lite till, prioritera det viktigaste men ändå hinna med allt, tillfredsställa och överraska, stabilisera och fundera, vara egen men ändå allas, kostar på. Att vara ordförande är närmast att likna vid en nära-prostitutionsupplevelse. Inte för köpet men för att tillgänglighet alltid kan förväntas. Man står när som helst till förfogande för nära nog vem som helst, för omtanke, struktur och prestation. Och bedömning. Precis som det ska vara. Dina krav på mig är mina krav på mig själv. Å ena sidan enorm rymd – å andra minimalt med andningshål. Att stirra in i väggen, läsa en skönlitterär eller stänga av telefonen är andras lyx. Att skita i någons omdöme likaså. Det är väl det som är att ha fått ett förtroende. Missförstå mig rätt, jag älskar det. Men det är inte som annat. Och att vara uppdaterad är en förbannelse. När ska man hinna tänka om de senaste tankarna alltid är viktigare än de stora, på riktigt viktiga. När det politiska heltidsarbetet fylls av mötestider och mätbara måsten. När bloggen blir viktigare än boken, Schulman viktigare än Schumpeter. De senaste tankarna kan förvisso vara viktiga, men mycket viktigt är också ganska gammalt, och står inte att läsa i någon blogg, kan inte kortas till drygt en A4 och kan inte uppdateras en gång i veckan. De enda seminarierna som hinns med är de man själv anordnar eller är med i. Bäst då att anordna många. Alf Svensson sade när han slutade som KD-ordförande att han nog skulle läst mer skönlitterärt, mer upplevelselitteratur, om han fick göra om det. I stället för PM, isärryckta texter, utkast, utdrag. Allt är sammanfattningar. Ordentligt har någon annan läst. Man hoppas man läste rätt sammanfattning. Att inget fax lämnades orört. Sårbart, liksom.

Annat då om man jobbar på Google. Bollar, lavalampor, cyklar, gym, snacks och filmer i personalpolicyn. Under de 20% av arbetstiden där de anställda får betalt för att göra vad-som-helst (sporta, titta på film, sova, äta, spela, fixa och trixa), föds 50% av alla nya idéer, enligt dem själva. Den kreativa ekonomin. De som inte producerar något i egentlig mening men skapar finesser som alla snart kommer att behöva. Som skapar omsättning i mångmiljonbeloppsklassen ur intet. "Work should be challenging and the challenge should be fun." Lafargues “Rätten till lättja” återaktualiserad samtidigt som alliansens märkligt lutherska arbetspliktssamhälle tar form. Den dag människan kan producera allt blir det status att betala för kreativitet och spontanitet. 6 timmars arbetsdag, med bibehållen inkomst, i extremkapitalistisk tappning. Skumt.

Boktips för alla som köpt, sålt eller på annat sätt förhållt sig till arbetskraft:

Paul Lafargue (1883): Rätten till lättja
Richard Florida (2006): Den kreativa klassen

PS. Jag har ännu inte läst någon av böckerna men sammanfattningar hittas enkelt på nätet. Googla "jobb".

Andra bloggar om: , , ,

lördag 29 september 2007

Stig Dagerman om Burmas diktatur

Jag deltog igår i en manifestation för Burma på Medborgarplatsen i Stockholm. 2000 människor i snålblåsten, klädda i något rött klädesplagg i sympati med de burmesiska protesterande, och en timslång talarlista med representanter från alla riksdagspartier, ungdoms och studentförbund, Olof Palmes Internationella Centrum och några Burmagrupper. En riktig styrkedemonstration. Mycket bra sades. Jag läste Stig Dagerman om Francos Spanien; lika aktuell idag som för 60 år sedan. Här Stig Dagerman for you, i höstmörkret;
Kamrat, vad allting tar sig enkelt ut!
En mur, ett skott, ett litet hål.
Du faller framåt, alltså det är slut,
ty kött är mjukare än bly och stål.

Solen slocknar, det blir mycket kallt.
En människa mindre; så hastigt har det skett
En bödel är det starkaste av allt.
När du är död tar han en cigarett.

Geväret kallnar, sånt tar ingen tid,
och faktiskt nästan ingenting har hänt.
Lugn rår i Barcelona (Rangoon) och Madrid (Mandalay)
och Francos (Total Oils) aktier stiger tolv procent.

Se världens demokrater tar i ring!
Vem hörde skrik? Vem såg tortyrens tång?
En demokratisk diplomat hör ingenting,
jo, på sin höjd en smula fågelsång.

Vi hörde skriket genom mur och vakt!
Att inte höra var förräderi!
Det är inte särskilt diplomatiskt sagt,
men diplomater vill vi aldrig bli.

För dig som lever stadd på evig flykt
från murens blod och bödelns heta järn,
en fristad i vårt hjärta har vi byggt,
svag och bräcklig men trots allt ett värn.

Åt dig som strider vapenlös och svag
ger vi vårt hopp som återstår.
En gång skall gry den vapenlöses dag
så låt oss vaka medan natten går.

Fria Spanien (Burma), hopp och helgedom!
Tyrannens Spanien (Burma), ett är ditt: vårt hat.
Flykting tag vår hand fast den är tom,
släpp den aldrig tryck den hårt, kamrat.

måndag 24 september 2007

Om en debatt om eliter

Det hör naturligtvis till det mänskliga att man med jämna mellanrum hamnar i debatter där man finner sig försvara eller förespråka något man absolut inte kan någonting om. Att man pratar om en speciell artikel som skrivits, en händelse under 2:a världskriget som man borde känna till eller en del av den poststrukturalistiska intersektionella analysen som man ännu inte tagit till sitt hjärta. Detta hände mig återigen igår kväll. När debatten om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” redan ebbat ut mitt i högsommaren, fick jag ett exemplar av boken som jag, efter några timmars bläddrande, lade på hyllan under ett par gamla brev och ett armband. När så samtalet obönhörligen gled in på just denna bok under gårdagskvällen, grämde jag mig svårt.

De första argumenten var de vanliga från sommaren: yngre kvinna är sur, paranoid (det erkänner hon ju själv), kärlekskrank, försmådd, förmodligen ensam (troligtvis dessutom ful) och tar ut sina känslor av att ”bli missförstådd” på det enda sätt som är möjligt för en författarkvinna på dekis: man slår på de manhaftiga muskelmännen runt femtio, anklagar för makt och sex, gärna med namn och bild så att det blir riktigt snaskigt. Om någon blir lämnad av sin fru är det en feministisk delseger, feministerna är ju, som vi vet, paranoida från början. Bonniers har gjort en Expressen, skulle letat efter en Annika Bengtzon i stället och Maja Lundgrens anklagelser på stockholms kulturelit borde givits ut som roman, med fingerade namn, inte som den samtidskrönika den låtzas vara. Så var mediedebatten igång: HUR KAN MAN rasera vanliga människors liv för att få sälja lite böcker!?! Hur dåligt omdöme får redaktörerna ha?! Det kanske inte ens är sant! Har Bonniers dåliga försäljningssiffror eller är utgivningen bara en personlig vendetta mot konkurrerande förlag? Vem låg med vem, eller ännu viktigare; vem låg inte med henne? Dessutom är den dåligt skriven!

På andra sidan de som ser en feministisk kampmöjlighet under varje pastellfärgat omslagspapper: ytterligare en bok mot mansmaffian! Ulrika Knutson skriver i Aftonbladet om ”en roman som tar hämnd på det patriarkala kulturlivet”, och Lisa Ahliqvist kallar Lundgren för ”observant krigskorrespondent” i Göteborgsposten. Så är det tjejerna mot killarna. Kön är allt, parat med pengar är det makt. Vad Maja Lundgren gjort är att sätta dit män, för att de är män, manhaftiga sådana, har makt, utnyttjar det och de ser inte att uppskatta Lundgren. Det är rätt, eftersom de är män. Ingen har ju heller (förutom Dan Josefsson i ett argt brev) hävdat att det Maja Lundgren skriver är falskt, bara att hon ”missförstått” och ”överreagerat”.

Men, det intressanta med boken är inte det privata, könsrelationerna i stockholms kulturmaffia, utan det politiska i de personliga relationerna. Och det intressanta är inte boken i sig, utan det ljus efterverkningarna tänder över mediedebatten i Sverige. Reaktionerna är mer spännande än boken och därför behöver man inte ha läst boken för att uppfatta konstverket.

Lundgren sviker sina egna. Hon visar hur det personliga relationerna mellan öl och punsch, ökonkontakt och författarkontrakt hänger ihop. Hur någons nattliga sms blir hela Sveriges rubrik till morgonkaffet. Men hon gör också något mer, eller snarare, reaktionerna på boken har visat något ytterligare. Varje redaktionschef och redaktör är människa. Den journalistiska självbilden är den om yttrandefrihetens och rättskaffenhetens banérförare. Andra har makt, själv är man kallad att granska den. Maktens män och kvinnor ska granskas in i minsta detalj, noggrannhet förbyts gärna i enkelspårighet. Politiskt dubbeltydighet är mystisk otydlighet och tvehågsenhet är politiskt självmord. Att vela eller icke vela, det är frågan. Inför media pratar man i one-liners, eller också inte alls. Så gräver Expressen, DN, Aftonbladet. Gräver och gräver, till Kina och ner i myndigheternas katakomber. Det personliga, ja det mest privata, är alltid politiskt sprängstoff och är man politiker får man räkna med att papper, pengar och partners alltid rannsakas i den domstol media för tillfället finner lämplig. Sålda lösnummer blir garanten för att granskaruppdraget tas på allvar. Hundra tusen flugor kan inte ha fel – Danielsson hade skit på fingrarna. Inte mycket att säga om det – det är ju grundlagsskyddat. Har du problem med media – mediaträna!

När man så pekar på detsamma, fast åt andra hållet, passeras gränsen. Toppolitikerns sex-sms blir dennes sista politiska suck, att Maja Lundgren drar stockholms innerstads mediemoguler i samma smuts leder enbart till hennes eget ekande suckande. Hon ryker, inte han. (Hon är ju dessutom ful). Att hon, liksom journalisterna alltid gör när det gäller politiska makthavare, ser de personliga relationernas och det privata omdömets påverkan på maktutövandet, men riktar fokus mot den tredje statsmakten, är oförlåtligt. Media gav Sverige De Nya Moderaterna (se Brian Palmers bok ”George W. Reinfeldt om hur media måste gå med på en politisk triangulering för att den ska lyckas), den mediala dagordningen sätts på pubar på söder i stockholm, nepotismen och egoismen är lika stor i denna elit som i alla andra eliter, självinsikten obefintlig. Media ska granska makten, även den privata politiska makten. Vem granskar mediamakten?

Nåja, inte Maja Lundgren, det ska erkännas. Själva boken kan man kanske både ha och mista. Men kontentan av detta är ändå att det konstnärliga, eller för den delen, det samhällspolitiskt relevanta, värdet av en text inte enbart kan ges av texten i sig, utan av den debatt som följer av densamma. Häri ligger också publiceringsbeslutens svåra dilemma. Hade Bonniers inte valt att publicera namn på de utpekade hade boken enkelt förpassats till den litterära fiktionshyllan och maktdebatten uteblivit, eftersom reaktionerna uteblivit. Vill man göra ett samtidsinlägg måste boken tas på allvar. Att nu ändå namn publicerats, trots att sanningen är hennes egen, kritiseras hårt av samma media som ofta tillämpar just denna princip på sitt eget ”granskande” (ingen rök utan eld, ni vet). Hon gör en Janne Josefsson, klipper och klistrar med insinuationer och tolkningar, visar hur det dåliga privatomdömet ger mediabilden, sätter dagordningen, kanske avgör val. Att det är hennes sanning gör den inte mindre intressant. Att Kent Asp för några dagar sedan dessutom påpekade att media idag har större inflytande över den politiska dagordningen än politikerna, gör inte heller Maja Lundgrens bok, eller tolkningen av dess eftermäle, mindre relevant.

Lundgren tänder en liten lampa, sätter ljus på det privatpersonliga i den maktelit som granskar makten, visar hur ditt varande i denna elit beror av några få män, din relation till dem och att de gillar dig (eller din figur). Så skrivs artiklar, böcker, essäer, med denna punschrespekt i bakhuvudet. Reaktionerna är censur. Folk drabbas ju utanför tjänsten, gubevars! Det privata har alls inget med mediemakt eller politik att göra, det privata är ju...privat!

När den media som ska granska makten är en sandlåda, när media är lika mänsklig som all annan makt, när din sänkta A-kassa beror av denna makt, när ingen får prata om det privata i denna politiska mediemakt, när ingen granskar media - hur kan man då gå säker?

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

tisdag 18 september 2007

En liten miljon åt allt, några miljarder mindre åt det viktiga

Har man inga pengar kan man inte göra saker som kostar pengar.

Alliansen är märkbart konsekvent vad gäller just skattesänkningar och nedskärningar i offentliga institutioner, försäkringssystem. Att man duttar ut små miljoner lite här och var och skapar nya projekt som kallas "Skapande skola" eller ger en "Peng" till allt möjligt, betyder faktiskt inte att man satsar på något. Man stärker inte sitt fokus på Afrika bara för att man säger att man gör det.

Satsningar kostar. Det kan man inte komma ifrån ens med allianspartistiskt nyspråk.

fredag 14 september 2007

Motståndskonferens


Motståndskonferens i regi av SSU Skåne i helgen. Jag är med i två seminarier. Allt är hektiskt, därav lite bloggande. Länk till program nedan.

http://www.skane.ssu.se/index.php?page=20

söndag 9 september 2007

Kunskapskapitalism

Debatten om de religiösa friskolorna är märklig. Inte för att det inte finns problem med de religiösa friskolorna, utan för att diskussionen alltid snarast får en rasistisk underton, hellre än att leda till vidare debatt om friskoleformen i sin helhet. Detta hände än en gång under lördagen, vid Lunds arbetarekommuns torgmöte, med förbipasserande som upprört meddelade att en judisk familj ansökt om tillstånd att starta friskola då de inte ville att deras barn skulle beblanda sig med icke-judiskt troende. För några veckor sedan uppstod medierabalder när Plymouthbröderna ansökte om samma sak, i tron att barnen behövde rättrådig skolutbildning innan jordens undergång. Som nyutnämnd minister lät Nyamko Sabuni meddela att de religiösa friskolorna (tillsammans med det hedersrelaterade våldet) stod högst upp på hennes åtgärdslista.

Det är förvisso bra att de religiösa friskolorna diskuteras, barn har rätt att träffa andra barn med andra erfarenheter och annan bakgrund/religion än den egna, men debatten borde sedan rimligtvis trilla över i en diskussion om friskoleformen som sådan, snarare än ytterligare ett upprört fördömande av muslimer och deras religionspraktik (vilket det oftast handlar om). Det senare ligger naturligtvis mer i tiden, det förra har länge varit en helig ko, till höger och till vänster.

Men friskolorna är problematiska, de måste diskuteras, särskilt nu. Den explosion av ansökningar som kommit in till skolverket det senaste året är resultatet av de förändringar som gjordes i början av 90-talet av den borgerliga regeringen och vilka inte togs tillbaka av regeringen Carlsson (trots löften). Pandoras ask öppnades och om medelklassföräldrarna tidigare klagat hos politikerna när de inte var nöjda med barnens skola, flyttar de idag bara barnen till en annan skola. Samhällsansvaret ersattes av djungelns lag. Att Sverige nu har ett av världens mest generösa system för offentlig finansiering av privata skolor, borde leda till eftertanke kring vad våra resuser egentligen används till.

För friskolorna kostar. Dyra kommunala skollokaler står outnyttjade när barnen flyttar in i hyreshus med utslagna väggar för att läsa om kattskötsel, eftersom kommunen måste ha kapacitet att ge skolgång åt alla barn, även de som hastigt och lustigt lämnar sin friskola. Skolpengssystemet dränerar kommunala skolan på resurser, eftersom resurstilldelningssystemet inte ser till behov, utan räknar huvuden. Kommunen har små möjligheter att neka friskoleetableringar och tvingas betala för något de inte behöver. Om friskolereformen i början av 90-talet var tänkt att ge pedagogisk förnyelse och konkurrens till en haltande kommunal skola har det i stället blivit ytterligare ett tyngande budgetansvar för redan dränerad kommunal ekonomi. I höstas, precis efter valet, släppte Arbetarrörelsens Tankesmedja rapporten "Ojämlikhetens pris" där kostnaderna för friskolereformen blir tydliga - både de rent ekonomiska skolkostnaderna för kommunerna, liksom den mer långsiktiga kostnaden för samhället när segregation och ojämlikhet ökar. Det är och förblir ett faktum att det är resursstarka medelklassföräldrar som flyttar sina barn till friskolorna. Skolan är förmodligen den enda institution i samhället där barn med olika bakgrund möts, i yrkeslivet och på fritiden träffar den vuxne oftast människor ur samma sociala skikt som man själv kommer ifrån. Tycker man att skolan borde fortsätta ha denna funktion är friskolorna ett självklart problem (naturligtvis vid sidan av bostadssegregationen ex.). Med friskolornas ohämmade härjande är det alltså numera rätt långt mellan den socialdemokratiska idén om ett kunskapssamhälle för alla och en skolmarknad som har enorma effekter på segregation och människors framtida möjligheter.

Det är synd att friskolorna blivit en ideologisk symbolfråga, mellan vänster och höger, mellan "traditionalister" och "förnyare", inom socialdemokratin. Rätten att välja skola symboliserar plötsligt den enskilda människans rätt att välja bort den offentliga INSITUTIONEN, den lilla människan mot den stora staten (kommunen). Friskolereformen kom med 90-talspolitiken, därefter har man inte kunnat nämna värderingsförändringarna i skolpolitiken, från utbildningsrätt till kunskapskapitalism, utan att bli anklagad för stalinism. Socialdemokratin kör skolrådslag. Hur friskolorna ska se ut är en knäckfråga. Skolsegregeringen gäller alla barn. Det är ett mycket större problem än några hundra barn i religiösa friskolor.

lördag 8 september 2007

Torr läsning

För övrigt har jag på tågresorna mellan kampanjstoppen försökt läsa Lars Danielssons bok "I skuggan av makten". Det märks att han skrivit många PM i sina dar - boken, trots ursprunglig ambition till mer personlig skildring av de många åren i maktens korridorer, är bland det tristaste jag läst på länge. Män, möten och stora flygplan i en aldrig sinande ström. Självantändande torrt.

PS. Katastrofkommissionen måste ha tagit omslagsbilden - den är inte smickrande.

Men herregud, var ÄR karln?!

Klassklyftorna ökar, utbildningssegregeringen likaså, Sverige befinner sig sedan några år tillbaka i krig för första gången på nära 200 år i Afghanistan, en av de största försvarsomläggningarna på länge aviseras från finansdepartementet och statsministern tiger still. Reinfeldt är verkligen den halaste ål som någonsin halkat in i Rosenbad. Reinfeldt tar inga politiska strider över huvud taget längre (om han någonsin tog några). Medan fackministrarna är ute och spretar i alla möjliga olika frågor har Reinfeldt ökat statsministerns representationskonto i budgeten med 500%. Han åker på trevlighetsresa till USA för att lyssna underdånigt till en BBQ-president och träffar muslimska företrädare för att prata om Muhammedkarikatyrer där det bara finns en enda sak för en statsminister att säga, nämligen att politiker inget har med publiceringar att göra, förutom via lagtext (den debatten tog vi ju i Svrige för ett år sedan i samband med Danmarkkrisen). I Odenbergsfrågan presenterar statsministern efterträdaren utan så mycket som blinka åt sitt personliga ansvar för företrädarens frånfälle. Hur kommer han undan med sitt ihåliga leende och sitt intetsägande "lyssnande" när försvarsbesluten om huruvida vi ska ha ett insatsförsvar, inget försvar alls eller förlita oss till ett EU-försvar plötsligt avgörs på finansdepartementet med lite plussande och minusande inför en höstbudget, i stället för genom försvarspolitisk debatt vilket borde vara rimligt vid en så stor omläggning? Tittar man in på regeringens hemsida för att kolla statsrådens förehavanden består Reinfeldts korta lista av representation och åter representation, varvat med lite besök i Vetlanda. Är detta verkligen konstitutionellt förenligt? Har inte Reinfeldt misstagit sina uppgifter för kungens?

Sverige har sannerligen en gås i Rosenbad. Och borgerlig media har slutat fråga.

torsdag 6 september 2007

Ibland välkomna, ibland inte

Med lokaltåg bakom Pågatåg och Krösatåg från Kalmar till Växjö för mer kampanjande. Ett universitet med vänsterstyrd kår som gärna släpper in oss - det är lätt att vara sosse.

Annars har vi haft en del problem med kårer på universitet och högskolor som inte velat släppa in "politiska organisationer" (vad nu det är, eller snarare - vad är det inte?) i högskole-/universitetslokalerna. En helt ovetenskaplig känsla säger mig att det blir vanligare. Med motiveringen att kåren bör vara "partipolitiskt obunden" vill man inte ha politiska partier eller organisationer i kåren, eller ens i kårens lokaler på somliga ställen, varpå kåren naturligtvis kan fortsätta bestå av ett dumliberalt festfixargäng med kliande ryggar som gör ifrågasättandet av kårobligatoriet fullt förståeligt. Ibland är motiveringen i stället att kårerna inte vill ha in Sverigedemokraterna i lokalerna, vilket ju också är förståeligt, men orimligt om det också innebär att partipolitisk verksamhet helt bannlyses från alla studentsammanhang. Studenterna, om några, borde väl ha goda möjligheter att motstå SD´s enformighet, och partipolitiskt informerade studenter än mer så. I alla länder i alla tider är studenterna bland de mest politiskt intresserade, informerade och engagerade. Varför avpolitiseras högskolorna och studentkårerna i vårt land just nu?

Lite förbiskyndande stormfälld skog senare är vi tillbaka i Lund för hälsningsgille av nyanlända lundastudenter morgens.

onsdag 5 september 2007

Tack och hej - Odenberg

Från fryntlig hård hök till moderatmjukis i försvarsdepartementet. Tolgfors har varit flyktingpolitisk talesman, jobbat i Röda Korset och vapenvägrat, i bjär kontrast mot reservofficeren Odenbergs mer hårdnackade politiska karriär. Framför allt får nu regeringen en försvarsminister som vill rusta ned försvaret, Borg får en försvarsminister som inte säger nej och alliansregeringen undvikes anklagelser om splittring. Odenbergs avgång är kortsiktigt uppseendeväckande men i det långa loppet rensar det regeringen från "de gamla moderaternas" missnöje med den mer ljusblå färgen i finansdepartementet.

tisdag 4 september 2007

Värvning vid f.d. Kockumkran

Första stopp för s-studenters utbildningspolitiska kampanj var alltså Malmö studentklubb, MSSK, och värvning vid lärarhögskolan i Malmö; ett enormt blåglänsande komplex med ingraverade budskap (frihet, solidaritet, självkänsla och låttexter av Timbuktu) ackompanjerande vår utbildningspolitiska kampanjfolder. Logisk startpunkt för en kampanj av flera anledningar, bl.a. att klubben rent geografiskt ligger längst ner i landet och vi sakta kommer att leta oss uppåt under de närmsta veckorna. S-studenters senaste kongress var också förlagd till denna stad i förändring och kommunalrådet Ilmar Reepalu höll då ett bejublat välkomsttal till ombuden där han snyggt illustrerade arbetarrörelsens utmaningar genom en jämförelse med den stadsplanering och -förändring som präglat Malmö de senaste åren. I stället för den enorma Kockum-kran som prydde nordvästra havshorisonten i industristaden under ett halvsekel, gav stolthet åt staden och var värvarstråt för socialdemokratiska partiet, står nu ett stort vridet bostadshus (klimatneutralt, självklart) i dess ställe, och högskolan, med rätt stor andel första-generationens-akademiker i studentgruppen, ligger insprängd lite här och var. När industrijobben blev färre och arbetarekommunerna allt äldre ersattes dessa i små steg av yngre högskolestudenter och s-studentmedlemmar.

Malmö förändras, socialdemokratin förändras. Malmöklubben växer så det knakar. Peppande kampanjstart!

fredag 31 augusti 2007

Att sålla agnarna från vetet - kampanj om utbildningssegregering i borgerlighetens Sverige


S-studenters ledning (jag själv och förbundssekreteraren) åker ut på utbildningspolitisk kampanj i klubbarna vid högskolor, universitet och folkhögskolor runtom i landet veckorna 36, 37, 38. Vi ska dela ut material, diskutera, torgmötesprata och värva röda anti-utbildningselitister (dvs. folk som ogillar utbildningselitister, inte elitister som ogillar utbildning, för den som missförstår). Klicka vidare härifrån för att se kampanjfoldern.

Under våren och sommaren har studentförbundet dessutom anordnat och varit med i en del debatter och samtal om, just, utbildningspolitiken, tillsammans med företrädare för vänsterpartiet och miljöpartiet. Skillnader finns alltid mellan våra respektive partier i olika frågor som rör utbildningssystemet (friskolorna, studiemedlet, lärarnas roll, högskoleutbyggnaden) men något de flesta representanter varit rörande överens om är ändå att det är utbildningssegregeringen som är det största skol- och utbildningspolitiska problemet idag. Intressant. Kanske finns grund för någon typ av gemensamt s-v-mp-samarbete inom utbildningspolitiken inför valet 2010?

Andra bloggar om: , , ,

tisdag 28 augusti 2007

En god nyhet för alla oss som inte är överutbildade

SFS, TCO och Lärarförbundet har idag presenterat en rapport som alla, jag menar alla, borde läsa! Bättre cred till idéerna och den praktiska politiken för det livslånga lärandet och den breda, öppna högskolan finns inte att få. Hoppas detta sätter sig, så att vi kan få en annan högskoledebatt än den om att "det finns för många högskoleutbildade"-debatten, "akademikerarbetslösheten är vår tids största problem"-debatten, "smalare men vassare utbildning behövs"-debatten eller "alla vill inte bli akademiker"-debatten (vilka argument för övrigt främst brukar höras från folk som själva har väldigt god utbildning, som inte själva känner sig "överutbildade" och vars barn självklart får välja vad de vill i gymnasiet, bara de väljer teoretisk linje).

Rapporten, där man frågat arbetsgivare om deras syn och förväntningar på arbetskraften, visar bland annat att arbetsgivarna (företagare) värdesätter breda högskoleutbildningar, samarbetsförmåga och förmågan att lära nytt hos arbetstagarna, framför spetskompetens, höga betyg och utbildningar från prestigeuniversitet. Rapporten visar också att arbetsgivarna förväntar sig att behovet av högskoleutbildad arbetskraft kommer att öka inom så kort tid som tre år, inte att behovet av högskoleutbildad arbetskraft på något sätt skulle vara mättat. Akademikerarbetslösheten är konjunkturiell, inte strukturell, vilket innebär att när konjunkturen går uppåt ökar anställningen av akademiker snabbast - akademikerarbetslösheten sjunker alltså just i denna stund.

Vidare visar rapporten att arbetsgivarna efterfrågar bättre arbetslivsanknytning i högskolan och bättre ledarskapsutbildning, det förra något som studenter länge krävt och arbetat för. Återvändsgränder i gymnasiet i form av linjer utan högskolekompetens leder käpprätt fel på en arbetsmarknad där du inte vet var du är om 10, 5 eller 2 år. Det bästa är kanske ändå att idén om en högskola för bildning, långt, ibland långsamt och livslångt lärande och arbetslivsanknytning i utbildningen inte utesluter varandra. När högereliten vill ha arbetsmarknadsfokus på utbildningen för de få som ska högskoleutbildas, vet arbetsgivare och bildningsälskare att uppskatta breda kunskaper och förmågan att lära nytt.

Arbetsgivare, studentfackliga och utbildningsälskare, unite!

Ps. Det finns inte så värst mycket siffror i rapporten men jag väljer att bortse från det för den här gången.

Andra bloggar om: , , , ,

fredag 24 augusti 2007

Blå dunster inför budgetförhandlingar

Finansminister Borg meddelar att det är stramt ekonomiskt läge nu och att det inte finns särskilt mycket reformutrymme i den kommande budgeten. Får man göra en kvalificerad gissning om att detta är ett sätt att komma undan en ofinansierad sänkning av fastighetsskatten - grabbarna med och utan hår i Rosenbad har väl fortfarande ingen aning om hur förra årets valvinnarförslag ska finansieras. Allt görs för att undslippa vallöftet.

onsdag 22 augusti 2007

Lögn och lockelser från Stockholms stadshus

Hittade ett utskick från Stockholms Stad hemma hos en vän igår med rubriken "Bilda bostad". Underrubriken lyder "Ditt eget boende - ditt eget val" och broschyren är en påstridig uppmaning till alla hyresgäster att inte säga nej till ombildningsvågen som just nu drar över landet. My ass!

Den tjocka och (för att vara utskick från stockholm stad) rätt glättiga broschyren har under den första rubriken "Ombildningens möjligheter" texten;
"Att friköpa en fastighet och genomföra en ombildning till bostadsrätter ger möjlighet för dig och dina grannar att öka tryggheten i ert bostadsområde. ... Klotter och skadegörelse minskar ofta i och omkring friköpta fastigheter. ... Att friköpa och ombilda din hyresrätt kan vara en bra investering och innebära en framtida ekonomisk trygghet."
(Politiskt syfte: minska kriminaliteten, öka den ekonomiska tryggheten: check!)

Vidare står att läsa att ombildning leder till ökad integration:
"Om fler fastigheter i ytterstaden ombildas till bostadsrätter kan fler få möjlighet att påverka sitt boende och sin boendemiljö. Mer egenmakt (!) och boendeinflytande bidrar till målsättningen att öka integrationen i Stockholm."
(Politiskt syfte: ökad integration: check!)

Under rubriken "Skillanden mellan bostadsrätter och hyresrätter" skriver Stockholms Stad:
"Att äga en bostadsrätt innebär en stor frihet, men samtidigt ett ansvar. ... När du bor i en hyresrätt bestämmer hyresvärden över renoveringar i din lägenhet och i fastigheten. ... Du får inte förändra din lägenhet som du själv vill..."
(Politiskt syfte: stävja känsla av ökande maktlöshet: check!)

varpå det konstateras att ombildning "inte bara är för de rika".

(Politiskt syfte: vi är inte alls en överklassallians: check!)

Därefter intervjuas den obligatoriske invandraren som menar att: "ombildningen har förändrat mitt liv", och att "Alla bidrog till sånt vi hade nytta och glädje av och därför hade vi inga problem med stölder eller förstörelse. Det var ju vårt eget hus som vi skötte om och trivdes i".

Slutligen avslutas broschyren med en lika obligatorisk "förtroendeingivande vit medelålders man" som intygar att
"På den tiden (hyresrättens 1800-tal, min anm.) kände vi knappt varandra. Folk flyttade in och ut lite hur som helst och det var inte så konstigt att främlingskap och otrygghet bredde ut sig. ... De yngre var mest positiva, framför allt de med invandrarbakgrund. ... Genom att träffas och prata om det vi har gemensamt intresse av har vi lärt känna varandra, och olikheterna emellan oss har suddats ut med tiden."
Se där; en generallösning både på integrationsproblemen, kriminaliteten, den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda, maktlösheten, den ekonomiska osäkerheten och behov av trygghet, allt i frihetspaketet "köp dig fri genom att köpa din bostad". Genom hela den glättiga broschyren löper begrepp som fri, frihet, ansvar, ditt eget val, egenmakt. Stockholm Stad använder skattepengar för att sprida politisk propagandra och imponerar med enorm arrogans mot amorteringsgisslet genom att måla ägandets färger i skimrande pastell. Man hade också kunnat välja att skriva att lägenhetsombildning i förorten mestadels omfattar renoveringsobjekt, att skuldsättning för livet inte är helt optimalt i en konjunktur där den pågående amerikanska bolånekrisen drabbar låginkomsttagande bostadsägare med höga lån värst, eller som en gammal dam klarsynt uttryckte det i Ring P1 för någon vecka sedan;
"Jag förstår inte varför man ska äga sin lägenhet. Det bästa som finns är ju att kunna ringa hyresvärden och klaga om något är fel."
Sanning och balans är inte högerns starkaste kort, vare sig i stadshus eller någon annan stans.

Andra bloggar om: , ,

lördag 18 augusti 2007

Välj om folket

Apropå att de borgerliga partisekreterarna öppnat för kommunala nyval om majoritet inte kan formas i kommuner och landsting:

med all respekt för att fungerande majoriteter krävs i folkvalda församlingar, så är det ändå problematiskt att ett antal partier kan gå ihop och utlysa nyval för att hålla vissa (läs: Sverigedemokraterna) utanför majoriteten. När politikerna inte tar sitt ansvar att forma majoriteter ska väljarna "välja om" och då helst välja på ett annat sätt än de valde första gången.

Brecht har kommenterat de politiskt valda representanternas missnöje med folkets val med en dikt som slutar så här:
"Vore det då inte enklare att regeringen upplöste folket och valde sig ett nytt?"
Tänkvärt.

onsdag 15 augusti 2007

Förbundsledning på utflykt

Hela s-studenters förbundskansli (bestående av förbundssekreterare Daniel, ombudsmanna Hanna och jag själv) har idag haft personalvårdsdag. Detta föranledde, efter noga överväganden där vi vägde räkbåtskryssning mot Moderna Muséetvandring, en utflykt till Birka - vikingaön i Mälaren, för spännande förkovran i Vikingakultur.

Dagen började illa med att någon av oss misstagit sig och blandat ihop båten-till-Birka med Birka Cruises, så när vi på utsatt tid, kl. 09.30 i morse, punktligt infunnit oss på stadsgårdskajen för inväntning av båt, fick vi snart vackert inse att båten redan gått - från stadshusgården på andra sidan stan. Nåja, stadsgård/stadshusgård, en inte helt uppenbar skillnad för utomsocknes.

I paniken som infann sig inför tanken på inställd kansliutflykt, kontaktades dock ombudsmannens fästman, Magnus, som väldigt passande råkar bo på en grannö till den ö vi skulle till. Efter hetsig tunnelbaneresa ut ur stan samt kort men snabb taxifärd till en busshållsplats på Ekerö, fick vi så bilskjuts ut till en annan av alla de bryggor Birka-båten stannar vid på sin väg ut mot fornlämningarna. Denna gång hann vi precis med båten. Konstateras kan, efter den stundvis hetsiga språngmarschen, att förbundsledningen, men främst förbundssekreteraren, måste bättra på konditionen inför liknande framtida utflykter.

Nåväl, väl på båten insåg alla snabbt att ordförandens korta shorts inte höll måttet för den ganska bistra vind som blåste över vår vikingabåt. Strandsatt på en båt var det bara att bita ihop och hoppas på att regnmolnen hunnit avlägsna sig lagom till ankomst. Framme vid Birka startade kansliet med en lång lunch vid närmsta fik i hamnen, för att först därefter följa med på en dramatiserad rundvandring guidad av två vikingaklädda män i skägg. Under denna spännande och dramatiska guidning fick vi bland annat lära oss hur man byggde hus på vikingatiden, med vem man handlade tyger och att dansken var den farligaste och mest lömska fienden man kunde skrämma små barn med. Var man bara tillräckligt listig kunde man dock få danskplundrarna att åka vidare och plundra en rikare by lite längre nedströms.

På frågan om vad det fanns för farliga djur på vikingatiden som vikingarna måste försvara sig mot utbrast förbundssekreteraren glatt: Mammutar!, varpå guiden lämnade oss. Efter avklarad utflyktsdag pustade samme förbundssekreterare ut i ett insiktsfullt: Vad fint det var här i Stockholms skärgård!. Ingen iddes göra något påpekande om sekreterarens geografikunskaper.

Tillbaka på expen är alla mycket nöjda, men trötta, efter en innehållsrik arbetsdag.

söndag 12 augusti 2007

Monas miljardsatsning

Mona Sahlin aviserade i sitt sommartal (för övrigt snyggt förlagt till Fittja äng – mer av det nya Sverige och mindre av det Perssonska, Björkvikska, barnen-i-bullerbyn-osande, vi-byggde-landet-Sverige, även om det till stor del också var just de i Fittja som faktiskt byggde landet, men det är en annan historia) en miljardsatsning på miljonprogramsområdena. Detta var både nödvändigt och välkommet. Nödvändigt för att bostadshusen i dessa områden verkligen behöver nya stammar, rör, väggar och allt möjligt annat som hör ett bobart hus till. Nödvändigt för att högerns utförsäljningar av hyresrätter och tal om utanförskap behöver mötas inte bara med motargument utan också pengar till upprustning och uppsnyggning. Nödvändigt också för att ett bredare grepp behövs för att stärka skolan i dessa områden, förskolan, kollektivtrafiken och centrumområdena för att de inte ska falla isär, människor falla ifrån och frågan falla bort från den politiska dagordningen. Ska nog inte tolkas som mer projektpengar till förorten utan är förhoppningsvis mer av ett nytt helhetsgrepp om svaga boendeområden.

Jag är själv född och uppvuxen i Tumba, Botkyrka, utanför Stockholm, där mina föräldrar fortfarande bor kvar, och trots att det bara gått ett antal år sedan jag flyttade därifrån märker jag en fin, men tydlig, skillnad i huden på dem som bor där nu. Huden är lite hårdare, av tvång, lite mörkare, för att de andra flyttat därifrån, lite tjockare på dem som inte längre förväntar sig att vara en del av samhällets institutioner, på dem vars erfarenheter och behov tolkas som lathet och inskränkthet av ett samhälle där individen ska satsa på sig själv och samhället satsa på dem som lyckats satsa på sig själva. Miljarder till miljonområdena var därför en efterlängtad sommartalsnyhet.

Förslaget är välkommet också för att socialdemokratin nu, när det börjar läggas konkreta förslag efter en tids ganska intetsägande lyssnande i partiet, väljer att ta nytt ansvar för de grupper som låg i fokus för de generella välfärdssatsningarna när arbetarrörelsen var som starkast. De finska arbetskraftsinvandrare, de chilenska politiska flyktingarna och den svenskfödda nyurbaniserade arbetarklass som deltog i uppfyllandet av socialdemokratins vision om ABC-samhället (Obs! icke att förväxla med A- och B-lag i samhället) i storstädernas förorter för 30 år sedan, fick barn som glömdes bort av ett nöjt, senare trängt, finansdepartement. Nu är det dessa barns tur – det är bra. Och det är på tiden.

Andra bloggar om: ,