söndag 9 september 2007

Kunskapskapitalism

Debatten om de religiösa friskolorna är märklig. Inte för att det inte finns problem med de religiösa friskolorna, utan för att diskussionen alltid snarast får en rasistisk underton, hellre än att leda till vidare debatt om friskoleformen i sin helhet. Detta hände än en gång under lördagen, vid Lunds arbetarekommuns torgmöte, med förbipasserande som upprört meddelade att en judisk familj ansökt om tillstånd att starta friskola då de inte ville att deras barn skulle beblanda sig med icke-judiskt troende. För några veckor sedan uppstod medierabalder när Plymouthbröderna ansökte om samma sak, i tron att barnen behövde rättrådig skolutbildning innan jordens undergång. Som nyutnämnd minister lät Nyamko Sabuni meddela att de religiösa friskolorna (tillsammans med det hedersrelaterade våldet) stod högst upp på hennes åtgärdslista.

Det är förvisso bra att de religiösa friskolorna diskuteras, barn har rätt att träffa andra barn med andra erfarenheter och annan bakgrund/religion än den egna, men debatten borde sedan rimligtvis trilla över i en diskussion om friskoleformen som sådan, snarare än ytterligare ett upprört fördömande av muslimer och deras religionspraktik (vilket det oftast handlar om). Det senare ligger naturligtvis mer i tiden, det förra har länge varit en helig ko, till höger och till vänster.

Men friskolorna är problematiska, de måste diskuteras, särskilt nu. Den explosion av ansökningar som kommit in till skolverket det senaste året är resultatet av de förändringar som gjordes i början av 90-talet av den borgerliga regeringen och vilka inte togs tillbaka av regeringen Carlsson (trots löften). Pandoras ask öppnades och om medelklassföräldrarna tidigare klagat hos politikerna när de inte var nöjda med barnens skola, flyttar de idag bara barnen till en annan skola. Samhällsansvaret ersattes av djungelns lag. Att Sverige nu har ett av världens mest generösa system för offentlig finansiering av privata skolor, borde leda till eftertanke kring vad våra resuser egentligen används till.

För friskolorna kostar. Dyra kommunala skollokaler står outnyttjade när barnen flyttar in i hyreshus med utslagna väggar för att läsa om kattskötsel, eftersom kommunen måste ha kapacitet att ge skolgång åt alla barn, även de som hastigt och lustigt lämnar sin friskola. Skolpengssystemet dränerar kommunala skolan på resurser, eftersom resurstilldelningssystemet inte ser till behov, utan räknar huvuden. Kommunen har små möjligheter att neka friskoleetableringar och tvingas betala för något de inte behöver. Om friskolereformen i början av 90-talet var tänkt att ge pedagogisk förnyelse och konkurrens till en haltande kommunal skola har det i stället blivit ytterligare ett tyngande budgetansvar för redan dränerad kommunal ekonomi. I höstas, precis efter valet, släppte Arbetarrörelsens Tankesmedja rapporten "Ojämlikhetens pris" där kostnaderna för friskolereformen blir tydliga - både de rent ekonomiska skolkostnaderna för kommunerna, liksom den mer långsiktiga kostnaden för samhället när segregation och ojämlikhet ökar. Det är och förblir ett faktum att det är resursstarka medelklassföräldrar som flyttar sina barn till friskolorna. Skolan är förmodligen den enda institution i samhället där barn med olika bakgrund möts, i yrkeslivet och på fritiden träffar den vuxne oftast människor ur samma sociala skikt som man själv kommer ifrån. Tycker man att skolan borde fortsätta ha denna funktion är friskolorna ett självklart problem (naturligtvis vid sidan av bostadssegregationen ex.). Med friskolornas ohämmade härjande är det alltså numera rätt långt mellan den socialdemokratiska idén om ett kunskapssamhälle för alla och en skolmarknad som har enorma effekter på segregation och människors framtida möjligheter.

Det är synd att friskolorna blivit en ideologisk symbolfråga, mellan vänster och höger, mellan "traditionalister" och "förnyare", inom socialdemokratin. Rätten att välja skola symboliserar plötsligt den enskilda människans rätt att välja bort den offentliga INSITUTIONEN, den lilla människan mot den stora staten (kommunen). Friskolereformen kom med 90-talspolitiken, därefter har man inte kunnat nämna värderingsförändringarna i skolpolitiken, från utbildningsrätt till kunskapskapitalism, utan att bli anklagad för stalinism. Socialdemokratin kör skolrådslag. Hur friskolorna ska se ut är en knäckfråga. Skolsegregeringen gäller alla barn. Det är ett mycket större problem än några hundra barn i religiösa friskolor.

6 kommentarer:

S R Larson sa...

Intressant inlagg. Jag skrev en kommentar, men den blev sa lang att jag lade ut den pa min egen blog i stallet.

Catti Ullström sa...

Jag håller med. Friskolereformen bör diskuteras. Den leder oundvikligen till segregering. Ett exempel på hur galet det kan gå ser vi just nu i Limhamn där elever från ett mer invandrartätt område skulle få börja på skola i Limhamn. Debatten har i sig varit ganska absurd men resultatet är på sätt och vis värre; många av de föräldrar som tycker att det är förödande för deras barn att gå på en skola med elever från Kroksbäck har flyttat dem till en friskola med namnet Svenska skolan. Enligt vad jag hört finns där inte en enda antagen elev med annat än svensk eller dansk bakgrund. Skolan som mötesplats?

Jimmy sa...

Du skriver så klokt och bra.

För övrigt måste skiftet när privatskolor började kallas friskolor vara bland de smartaste retoriska dragen i svensk systemskiftespolitik...

Anonym sa...

Tack för ett mycket bra inlägg.
//Alex

Anna Ardin sa...

Tja!!

Har du stängt av din mobil för evigt eller?

Ring mig om vapenexporten.

/Anna
Broderskap

ks sa...

Ja, detta med friskolor är porblematiskt. När de började införas på 90-talet fick man ifrågasätta dem!!! Vår studierektor tystade ner ens ifrågasättande... Stilla, men upprört. Just detta med segregering befarade jag. Och att barn inte får träffa barn (med föräldrar) ur olika samhällsskikt och kulturer!!!

Inte ens vi i kommunala musikskolan!

Och visst är det så nu: lokaler står ödsliga...

Friskolorna tar russinen ur kakan...