Stig Dagerman om Burmas diktatur

Jag deltog igår i en manifestation för Burma på Medborgarplatsen i Stockholm. 2000 människor i snålblåsten, klädda i något rött klädesplagg i sympati med de burmesiska protesterande, och en timslång talarlista med representanter från alla riksdagspartier, ungdoms och studentförbund, Olof Palmes Internationella Centrum och några Burmagrupper. En riktig styrkedemonstration. Mycket bra sades. Jag läste Stig Dagerman om Francos Spanien; lika aktuell idag som för 60 år sedan. Här Stig Dagerman for you, i höstmörkret;

Kamrat, vad allting tar sig enkelt ut!
En mur, ett skott, ett litet hål.
Du faller framåt, alltså det är slut,
ty kött är mjukare än bly och stål.

Solen slocknar, det blir mycket kallt.
En människa mindre; så hastigt har det skett
En bödel är det starkaste av allt.
När du är död tar han en cigarett.

Geväret kallnar, sånt tar ingen tid,
och faktiskt nästan ingenting har hänt.
Lugn rår i Barcelona (Rangoon) och Madrid (Mandalay)
och Francos (Total Oils) aktier stiger tolv procent.

Se världens demokrater tar i ring!
Vem hörde skrik? Vem såg tortyrens tång?
En demokratisk diplomat hör ingenting,
jo, på sin höjd en smula fågelsång.

Vi hörde skriket genom mur och vakt!
Att inte höra var förräderi!
Det är inte särskilt diplomatiskt sagt,
men diplomater vill vi aldrig bli.

För dig som lever stadd på evig flykt
från murens blod och bödelns heta järn,
en fristad i vårt hjärta har vi byggt,
svag och bräcklig men trots allt ett värn.

Åt dig som strider vapenlös och svag
ger vi vårt hopp som återstår.
En gång skall gry den vapenlöses dag
så låt oss vaka medan natten går.

Fria Spanien (Burma), hopp och helgedom!
Tyrannens Spanien (Burma), ett är ditt: vårt hat.
Flykting tag vår hand fast den är tom,
släpp den aldrig tryck den hårt, kamrat.

Om en debatt om eliter

Det hör naturligtvis till det mänskliga att man med jämna mellanrum hamnar i debatter där man finner sig försvara eller förespråka något man absolut inte kan någonting om. Att man pratar om en speciell artikel som skrivits, en händelse under 2:a världskriget som man borde känna till eller en del av den poststrukturalistiska intersektionella analysen som man ännu inte tagit till sitt hjärta. Detta hände mig återigen igår kväll. När debatten om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” redan ebbat ut mitt i högsommaren, fick jag ett exemplar av boken som jag, efter några timmars bläddrande, lade på hyllan under ett par gamla brev och ett armband. När så samtalet obönhörligen gled in på just denna bok under gårdagskvällen, grämde jag mig svårt.

De första argumenten var de vanliga från sommaren: yngre kvinna är sur, paranoid (det erkänner hon ju själv), kärlekskrank, försmådd, förmodligen ensam (troligtvis dessutom ful) och tar ut sina känslor av att ”bli missförstådd” på det enda sätt som är möjligt för en författarkvinna på dekis: man slår på de manhaftiga muskelmännen runt femtio, anklagar för makt och sex, gärna med namn och bild så att det blir riktigt snaskigt. Om någon blir lämnad av sin fru är det en feministisk delseger, feministerna är ju, som vi vet, paranoida från början. Bonniers har gjort en Expressen, skulle letat efter en Annika Bengtzon i stället och Maja Lundgrens anklagelser på stockholms kulturelit borde givits ut som roman, med fingerade namn, inte som den samtidskrönika den låtzas vara. Så var mediedebatten igång: HUR KAN MAN rasera vanliga människors liv för att få sälja lite böcker!?! Hur dåligt omdöme får redaktörerna ha?! Det kanske inte ens är sant! Har Bonniers dåliga försäljningssiffror eller är utgivningen bara en personlig vendetta mot konkurrerande förlag? Vem låg med vem, eller ännu viktigare; vem låg inte med henne? Dessutom är den dåligt skriven!

På andra sidan de som ser en feministisk kampmöjlighet under varje pastellfärgat omslagspapper: ytterligare en bok mot mansmaffian! Ulrika Knutson skriver i Aftonbladet om ”en roman som tar hämnd på det patriarkala kulturlivet”, och Lisa Ahliqvist kallar Lundgren för ”observant krigskorrespondent” i Göteborgsposten. Så är det tjejerna mot killarna. Kön är allt, parat med pengar är det makt. Vad Maja Lundgren gjort är att sätta dit män, för att de är män, manhaftiga sådana, har makt, utnyttjar det och de ser inte att uppskatta Lundgren. Det är rätt, eftersom de är män. Ingen har ju heller (förutom Dan Josefsson i ett argt brev) hävdat att det Maja Lundgren skriver är falskt, bara att hon ”missförstått” och ”överreagerat”.

Men, det intressanta med boken är inte det privata, könsrelationerna i stockholms kulturmaffia, utan det politiska i de personliga relationerna. Och det intressanta är inte boken i sig, utan det ljus efterverkningarna tänder över mediedebatten i Sverige. Reaktionerna är mer spännande än boken och därför behöver man inte ha läst boken för att uppfatta konstverket.

Lundgren sviker sina egna. Hon visar hur det personliga relationerna mellan öl och punsch, ökonkontakt och författarkontrakt hänger ihop. Hur någons nattliga sms blir hela Sveriges rubrik till morgonkaffet. Men hon gör också något mer, eller snarare, reaktionerna på boken har visat något ytterligare. Varje redaktionschef och redaktör är människa. Den journalistiska självbilden är den om yttrandefrihetens och rättskaffenhetens banérförare. Andra har makt, själv är man kallad att granska den. Maktens män och kvinnor ska granskas in i minsta detalj, noggrannhet förbyts gärna i enkelspårighet. Politiskt dubbeltydighet är mystisk otydlighet och tvehågsenhet är politiskt självmord. Att vela eller icke vela, det är frågan. Inför media pratar man i one-liners, eller också inte alls. Så gräver Expressen, DN, Aftonbladet. Gräver och gräver, till Kina och ner i myndigheternas katakomber. Det personliga, ja det mest privata, är alltid politiskt sprängstoff och är man politiker får man räkna med att papper, pengar och partners alltid rannsakas i den domstol media för tillfället finner lämplig. Sålda lösnummer blir garanten för att granskaruppdraget tas på allvar. Hundra tusen flugor kan inte ha fel – Danielsson hade skit på fingrarna. Inte mycket att säga om det – det är ju grundlagsskyddat. Har du problem med media – mediaträna!

När man så pekar på detsamma, fast åt andra hållet, passeras gränsen. Toppolitikerns sex-sms blir dennes sista politiska suck, att Maja Lundgren drar stockholms innerstads mediemoguler i samma smuts leder enbart till hennes eget ekande suckande. Hon ryker, inte han. (Hon är ju dessutom ful). Att hon, liksom journalisterna alltid gör när det gäller politiska makthavare, ser de personliga relationernas och det privata omdömets påverkan på maktutövandet, men riktar fokus mot den tredje statsmakten, är oförlåtligt. Media gav Sverige De Nya Moderaterna (se Brian Palmers bok ”George W. Reinfeldt om hur media måste gå med på en politisk triangulering för att den ska lyckas), den mediala dagordningen sätts på pubar på söder i stockholm, nepotismen och egoismen är lika stor i denna elit som i alla andra eliter, självinsikten obefintlig. Media ska granska makten, även den privata politiska makten. Vem granskar mediamakten?

Nåja, inte Maja Lundgren, det ska erkännas. Själva boken kan man kanske både ha och mista. Men kontentan av detta är ändå att det konstnärliga, eller för den delen, det samhällspolitiskt relevanta, värdet av en text inte enbart kan ges av texten i sig, utan av den debatt som följer av densamma. Häri ligger också publiceringsbeslutens svåra dilemma. Hade Bonniers inte valt att publicera namn på de utpekade hade boken enkelt förpassats till den litterära fiktionshyllan och maktdebatten uteblivit, eftersom reaktionerna uteblivit. Vill man göra ett samtidsinlägg måste boken tas på allvar. Att nu ändå namn publicerats, trots att sanningen är hennes egen, kritiseras hårt av samma media som ofta tillämpar just denna princip på sitt eget ”granskande” (ingen rök utan eld, ni vet). Hon gör en Janne Josefsson, klipper och klistrar med insinuationer och tolkningar, visar hur det dåliga privatomdömet ger mediabilden, sätter dagordningen, kanske avgör val. Att det är hennes sanning gör den inte mindre intressant. Att Kent Asp för några dagar sedan dessutom påpekade att media idag har större inflytande över den politiska dagordningen än politikerna, gör inte heller Maja Lundgrens bok, eller tolkningen av dess eftermäle, mindre relevant.

Lundgren tänder en liten lampa, sätter ljus på det privatpersonliga i den maktelit som granskar makten, visar hur ditt varande i denna elit beror av några få män, din relation till dem och att de gillar dig (eller din figur). Så skrivs artiklar, böcker, essäer, med denna punschrespekt i bakhuvudet. Reaktionerna är censur. Folk drabbas ju utanför tjänsten, gubevars! Det privata har alls inget med mediemakt eller politik att göra, det privata är ju...privat!

När den media som ska granska makten är en sandlåda, när media är lika mänsklig som all annan makt, när din sänkta A-kassa beror av denna makt, när ingen får prata om det privata i denna politiska mediemakt, när ingen granskar media - hur kan man då gå säker?

Andra intressanta bloggar om: Maja Lundgren, Myggor och Tigrar, medieelit, recension, politik, kulturelit

En liten miljon åt allt, några miljarder mindre åt det viktiga

Har man inga pengar kan man inte göra saker som kostar pengar.

Alliansen är märkbart konsekvent vad gäller just skattesänkningar och nedskärningar i offentliga institutioner, försäkringssystem. Att man duttar ut små miljoner lite här och var och skapar nya projekt som kallas "Skapande skola" eller ger en "Peng" till allt möjligt, betyder faktiskt inte att man satsar på något. Man stärker inte sitt fokus på Afrika bara för att man säger att man gör det.

Satsningar kostar. Det kan man inte komma ifrån ens med allianspartistiskt nyspråk.

Motståndskonferens

Motståndskonferens i regi av SSU Skåne i helgen. Jag är med i två seminarier. Allt är hektiskt, därav lite bloggande. Länk till program nedan.

http://www.skane.ssu.se/index.php?page=20

Kunskapskapitalism

Debatten om de religiösa friskolorna är märklig. Inte för att det inte finns problem med de religiösa friskolorna, utan för att diskussionen alltid snarast får en rasistisk underton, hellre än att leda till vidare debatt om friskoleformen i sin helhet. Detta hände än en gång under lördagen, vid Lunds arbetarekommuns torgmöte, med förbipasserande som upprört meddelade att en judisk familj ansökt om tillstånd att starta friskola då de inte ville att deras barn skulle beblanda sig med icke-judiskt troende. För några veckor sedan uppstod medierabalder när Plymouthbröderna ansökte om samma sak, i tron att barnen behövde rättrådig skolutbildning innan jordens undergång. Som nyutnämnd minister lät Nyamko Sabuni meddela att de religiösa friskolorna (tillsammans med det hedersrelaterade våldet) stod högst upp på hennes åtgärdslista.

Det är förvisso bra att de religiösa friskolorna diskuteras, barn har rätt att träffa andra barn med andra erfarenheter och annan bakgrund/religion än den egna, men debatten borde sedan rimligtvis trilla över i en diskussion om friskoleformen som sådan, snarare än ytterligare ett upprört fördömande av muslimer och deras religionspraktik (vilket det oftast handlar om). Det senare ligger naturligtvis mer i tiden, det förra har länge varit en helig ko, till höger och till vänster.

Men friskolorna är problematiska, de måste diskuteras, särskilt nu. Den explosion av ansökningar som kommit in till skolverket det senaste året är resultatet av de förändringar som gjordes i början av 90-talet av den borgerliga regeringen och vilka inte togs tillbaka av regeringen Carlsson (trots löften). Pandoras ask öppnades och om medelklassföräldrarna tidigare klagat hos politikerna när de inte var nöjda med barnens skola, flyttar de idag bara barnen till en annan skola. Samhällsansvaret ersattes av djungelns lag. Att Sverige nu har ett av världens mest generösa system för offentlig finansiering av privata skolor, borde leda till eftertanke kring vad våra resuser egentligen används till.

För friskolorna kostar. Dyra kommunala skollokaler står outnyttjade när barnen flyttar in i hyreshus med utslagna väggar för att läsa om kattskötsel, eftersom kommunen måste ha kapacitet att ge skolgång åt alla barn, även de som hastigt och lustigt lämnar sin friskola. Skolpengssystemet dränerar kommunala skolan på resurser, eftersom resurstilldelningssystemet inte ser till behov, utan räknar huvuden. Kommunen har små möjligheter att neka friskoleetableringar och tvingas betala för något de inte behöver. Om friskolereformen i början av 90-talet var tänkt att ge pedagogisk förnyelse och konkurrens till en haltande kommunal skola har det i stället blivit ytterligare ett tyngande budgetansvar för redan dränerad kommunal ekonomi. I höstas, precis efter valet, släppte Arbetarrörelsens Tankesmedja rapporten "Ojämlikhetens pris" där kostnaderna för friskolereformen blir tydliga - både de rent ekonomiska skolkostnaderna för kommunerna, liksom den mer långsiktiga kostnaden för samhället när segregation och ojämlikhet ökar. Det är och förblir ett faktum att det är resursstarka medelklassföräldrar som flyttar sina barn till friskolorna. Skolan är förmodligen den enda institution i samhället där barn med olika bakgrund möts, i yrkeslivet och på fritiden träffar den vuxne oftast människor ur samma sociala skikt som man själv kommer ifrån. Tycker man att skolan borde fortsätta ha denna funktion är friskolorna ett självklart problem (naturligtvis vid sidan av bostadssegregationen ex.). Med friskolornas ohämmade härjande är det alltså numera rätt långt mellan den socialdemokratiska idén om ett kunskapssamhälle för alla och en skolmarknad som har enorma effekter på segregation och människors framtida möjligheter.

Det är synd att friskolorna blivit en ideologisk symbolfråga, mellan vänster och höger, mellan "traditionalister" och "förnyare", inom socialdemokratin. Rätten att välja skola symboliserar plötsligt den enskilda människans rätt att välja bort den offentliga INSITUTIONEN, den lilla människan mot den stora staten (kommunen). Friskolereformen kom med 90-talspolitiken, därefter har man inte kunnat nämna värderingsförändringarna i skolpolitiken, från utbildningsrätt till kunskapskapitalism, utan att bli anklagad för stalinism. Socialdemokratin kör skolrådslag. Hur friskolorna ska se ut är en knäckfråga. Skolsegregeringen gäller alla barn. Det är ett mycket större problem än några hundra barn i religiösa friskolor.

Torr läsning

För övrigt har jag på tågresorna mellan kampanjstoppen försökt läsa Lars Danielssons bok "I skuggan av makten". Det märks att han skrivit många PM i sina dar - boken, trots ursprunglig ambition till mer personlig skildring av de många åren i maktens korridorer, är bland det tristaste jag läst på länge. Män, möten och stora flygplan i en aldrig sinande ström. Självantändande torrt.

PS. Katastrofkommissionen måste ha tagit omslagsbilden - den är inte smickrande.

Men herregud, var ÄR karln?!

Klassklyftorna ökar, utbildningssegregeringen likaså, Sverige befinner sig sedan några år tillbaka i krig för första gången på nära 200 år i Afghanistan, en av de största försvarsomläggningarna på länge aviseras från finansdepartementet och statsministern tiger still. Reinfeldt är verkligen den halaste ål som någonsin halkat in i Rosenbad. Reinfeldt tar inga politiska strider över huvud taget längre (om han någonsin tog några). Medan fackministrarna är ute och spretar i alla möjliga olika frågor har Reinfeldt ökat statsministerns representationskonto i budgeten med 500%. Han åker på trevlighetsresa till USA för att lyssna underdånigt till en BBQ-president och träffar muslimska företrädare för att prata om Muhammedkarikatyrer där det bara finns en enda sak för en statsminister att säga, nämligen att politiker inget har med publiceringar att göra, förutom via lagtext (den debatten tog vi ju i Svrige för ett år sedan i samband med Danmarkkrisen). I Odenbergsfrågan presenterar statsministern efterträdaren utan så mycket som blinka åt sitt personliga ansvar för företrädarens frånfälle. Hur kommer han undan med sitt ihåliga leende och sitt intetsägande "lyssnande" när försvarsbesluten om huruvida vi ska ha ett insatsförsvar, inget försvar alls eller förlita oss till ett EU-försvar plötsligt avgörs på finansdepartementet med lite plussande och minusande inför en höstbudget, i stället för genom försvarspolitisk debatt vilket borde vara rimligt vid en så stor omläggning? Tittar man in på regeringens hemsida för att kolla statsrådens förehavanden består Reinfeldts korta lista av representation och åter representation, varvat med lite besök i Vetlanda. Är detta verkligen konstitutionellt förenligt? Har inte Reinfeldt misstagit sina uppgifter för kungens?

Sverige har sannerligen en gås i Rosenbad. Och borgerlig media har slutat fråga.

Ibland välkomna, ibland inte

Med lokaltåg bakom Pågatåg och Krösatåg från Kalmar till Växjö för mer kampanjande. Ett universitet med vänsterstyrd kår som gärna släpper in oss - det är lätt att vara sosse.

Annars har vi haft en del problem med kårer på universitet och högskolor som inte velat släppa in "politiska organisationer" (vad nu det är, eller snarare - vad är det inte?) i högskole-/universitetslokalerna. En helt ovetenskaplig känsla säger mig att det blir vanligare. Med motiveringen att kåren bör vara "partipolitiskt obunden" vill man inte ha politiska partier eller organisationer i kåren, eller ens i kårens lokaler på somliga ställen, varpå kåren naturligtvis kan fortsätta bestå av ett dumliberalt festfixargäng med kliande ryggar som gör ifrågasättandet av kårobligatoriet fullt förståeligt. Ibland är motiveringen i stället att kårerna inte vill ha in Sverigedemokraterna i lokalerna, vilket ju också är förståeligt, men orimligt om det också innebär att partipolitisk verksamhet helt bannlyses från alla studentsammanhang. Studenterna, om några, borde väl ha goda möjligheter att motstå SD´s enformighet, och partipolitiskt informerade studenter än mer så. I alla länder i alla tider är studenterna bland de mest politiskt intresserade, informerade och engagerade. Varför avpolitiseras högskolorna och studentkårerna i vårt land just nu?

Lite förbiskyndande stormfälld skog senare är vi tillbaka i Lund för hälsningsgille av nyanlända lundastudenter morgens.

Tack och hej - Odenberg

Från fryntlig hård hök till moderatmjukis i försvarsdepartementet. Tolgfors har varit flyktingpolitisk talesman, jobbat i Röda Korset och vapenvägrat, i bjär kontrast mot reservofficeren Odenbergs mer hårdnackade politiska karriär. Framför allt får nu regeringen en försvarsminister som vill rusta ned försvaret, Borg får en försvarsminister som inte säger nej och alliansregeringen undvikes anklagelser om splittring. Odenbergs avgång är kortsiktigt uppseendeväckande men i det långa loppet rensar det regeringen från "de gamla moderaternas" missnöje med den mer ljusblå färgen i finansdepartementet.

Värvning vid f.d. Kockumkran

Första stopp för s-studenters utbildningspolitiska kampanj var alltså Malmö studentklubb, MSSK, och värvning vid lärarhögskolan i Malmö; ett enormt blåglänsande komplex med ingraverade budskap (frihet, solidaritet, självkänsla och låttexter av Timbuktu) ackompanjerande vår utbildningspolitiska kampanjfolder. Logisk startpunkt för en kampanj av flera anledningar, bl.a. att klubben rent geografiskt ligger längst ner i landet och vi sakta kommer att leta oss uppåt under de närmsta veckorna. S-studenters senaste kongress var också förlagd till denna stad i förändring och kommunalrådet Ilmar Reepalu höll då ett bejublat välkomsttal till ombuden där han snyggt illustrerade arbetarrörelsens utmaningar genom en jämförelse med den stadsplanering och -förändring som präglat Malmö de senaste åren. I stället för den enorma Kockum-kran som prydde nordvästra havshorisonten i industristaden under ett halvsekel, gav stolthet åt staden och var värvarstråt för socialdemokratiska partiet, står nu ett stort vridet bostadshus (klimatneutralt, självklart) i dess ställe, och högskolan, med rätt stor andel första-generationens-akademiker i studentgruppen, ligger insprängd lite här och var. När industrijobben blev färre och arbetarekommunerna allt äldre ersattes dessa i små steg av yngre högskolestudenter och s-studentmedlemmar.

Malmö förändras, socialdemokratin förändras. Malmöklubben växer så det knakar. Peppande kampanjstart!