Skrev om rättvis tillväxt och klimatkrisen i GöteborgsPosten och Klimatmagasinet Effekt inför partikongressen. Du hittar artiklarna här.
I GöteborgsPosten: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.232216-okad-tillvaxt-inget-matt-pa-valfard-at-alla
I Klimatmagasinet Effekt: http://www.effektmagasin.se/socialdemokraterna-maste-slappa-tillvaxtjakten
måndag 9 november 2009
Inga avgifter varken för svenska eller utomeuropeiska studenter - debatt
Tillsammans med SFS ordförande Klas-Herman Lundgren en artikel i Efter Arbetet - också den publicerades inför partikongressen.
------
Snart bestämmer plånboken vem som kan studera på universitetet. Den socialdemokratiska partikongressen måste därför ändra sitt beslut från 2004 om att utländska studenter ska betala för sig, skriver socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs och ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer Klas-Herman Lundgren. Annars får vi snart avgifter för svenska studenter också.
Det är, i dessa tider, populärt att avgiftsbelägga välfärden. Allt mer ska individen betala själv direkt ur egen ficka. Nu också den högre utbildningen. Regeringen har meddelat att man vill införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter och har på flera håll öppnat för att även svenska studenter på sikt ska betala för sig – något som dramatiskt skulle förändra den svenska högre utbildningen i grunden.
Socialdemokraterna ställde sig vid den så kallade tillväxtkongressen 2004 positiva till avgifter för utomeuropeiska studenter, om än inte för de svenska. Men avgiftsfriheten hänger ihop: inför man avgifter för en grupp, inför man det snart också för andra. Den socialdemokratiska partikongressen har därför all anledning att nu försvara den avgiftsfria högskolan, för både svenska och utländska studenter.
Argumenten för avgiftsfrihet, även för utomeuropeiska studenter, är flera. Dels handlar det om kvaliteten i utbildningen – det är bra med studenter från många olika miljöer och länder inom både grundutbildning och forskning. Dels handlar det om lika möjligheter – hårdast drabbade av avgifter blir naturligtvis fattiga studenter från fattiga länder. Resultatet blir att färre ”begåvade men fattiga” internationella studenter söker sig hit, fler rika. I Danmark sjönk antalet internationella studenter kraftigt efter att man nyligen infört avgifter. De summor på 70 000 kronor per person och läsår, som diskuteras idag, är stora pengar för de flesta människor.
Dessutom; för att studenter alls ska ha råd att studera i Sverige kommer ett omfattande stipendiesystem att behöva konstrueras. Det kommer att kosta. Den borgerliga regeringen vill lösa detta genom att låta medel ur dagens biståndsbudget finansiera stipendierna – så ger man med den ena handen och tar med den andra. Av både solidaritets- och kvalitetsskäl är därför studieavgifter något som hela den europeiska studentrörelsen motsätter sig starkt.
Vår viktigaste invändning mot införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter är dock detta enkla: alla länder som före år 2006 hade infört avgifter för internationella studenter har senare även infört avgifter för det egna landets studenter. Ibland har det gått snabbt, ibland tagit längre tid; i Storbritanniens fall tog det nära 20 år, men studieavgifter har obönhörligt införts för alla studenter efter att de införts för några få, om än med olika motivering. Studieavgifterna för vissa studentgrupper är därför i praktiken en murbräcka för införandet av avgifter för alla studenter. Att tro att Sverige och socialdemokratin långsiktigt skulle orka stå emot denna utveckling och lyckas behålla avgiftsfriheten för svenska studenter medan utländska studenter betalar för sig är fåfängt (liksom det är osolidariskt). Släpper vi in avgifterna i det högre utbildningssystemet är det därmed en fråga om när, inte om, vi plötsligt har ett utbildningssystem där man måste ha en årslön på banken för att ha råd att studera. Det var väl inte riktigt så vi ville ha det?
Högre utbildning kostar. Högre utbildning är också, liksom skolan, en motstrategi mot klassamhället. Vill vi ha en högre utbildning för alla, måste alla vara med och betala – en högskola där avgifterna styr blir en högskola för eliten. Vi har en underfinansierad grundutbildning i Sverige, vilket bland annat högskoleverket återkommande påpekat, och bristen på lärarledd undervisning är på många utbildningar skrämmande. Kvaliteten i den svenska högre utbildningen behöver därför förbättras. Men lika lite som kvalitetsfrågorna i andra delar av välfärden kan lösas genom att man inför avgifter, så löses kvalitetsfrågorna i högskolan av att plånboken tillåts bestämma utbildningsval och att studenterna görs till kunder på en utbildningsmarknad.
Vi hoppas att den socialdemokratiska partikongressen ser hur viktig avgiftsfriheten är för den breda, öppna högskolan och vi önskar att utbildningspolitiken utvecklas mot mer av öppenhet, mångfald, kvalitet och lika möjligheter – inte mot större beroende av den individuella plånbokens tjocklek. Riv upp beslutet från 2004 – värna avgiftsfriheten och den öppna högskolan.
Kajsa Borgnäs, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet
Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer
------
Snart bestämmer plånboken vem som kan studera på universitetet. Den socialdemokratiska partikongressen måste därför ändra sitt beslut från 2004 om att utländska studenter ska betala för sig, skriver socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs och ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer Klas-Herman Lundgren. Annars får vi snart avgifter för svenska studenter också.
Det är, i dessa tider, populärt att avgiftsbelägga välfärden. Allt mer ska individen betala själv direkt ur egen ficka. Nu också den högre utbildningen. Regeringen har meddelat att man vill införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter och har på flera håll öppnat för att även svenska studenter på sikt ska betala för sig – något som dramatiskt skulle förändra den svenska högre utbildningen i grunden.
Socialdemokraterna ställde sig vid den så kallade tillväxtkongressen 2004 positiva till avgifter för utomeuropeiska studenter, om än inte för de svenska. Men avgiftsfriheten hänger ihop: inför man avgifter för en grupp, inför man det snart också för andra. Den socialdemokratiska partikongressen har därför all anledning att nu försvara den avgiftsfria högskolan, för både svenska och utländska studenter.
Argumenten för avgiftsfrihet, även för utomeuropeiska studenter, är flera. Dels handlar det om kvaliteten i utbildningen – det är bra med studenter från många olika miljöer och länder inom både grundutbildning och forskning. Dels handlar det om lika möjligheter – hårdast drabbade av avgifter blir naturligtvis fattiga studenter från fattiga länder. Resultatet blir att färre ”begåvade men fattiga” internationella studenter söker sig hit, fler rika. I Danmark sjönk antalet internationella studenter kraftigt efter att man nyligen infört avgifter. De summor på 70 000 kronor per person och läsår, som diskuteras idag, är stora pengar för de flesta människor.
Dessutom; för att studenter alls ska ha råd att studera i Sverige kommer ett omfattande stipendiesystem att behöva konstrueras. Det kommer att kosta. Den borgerliga regeringen vill lösa detta genom att låta medel ur dagens biståndsbudget finansiera stipendierna – så ger man med den ena handen och tar med den andra. Av både solidaritets- och kvalitetsskäl är därför studieavgifter något som hela den europeiska studentrörelsen motsätter sig starkt.
Vår viktigaste invändning mot införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter är dock detta enkla: alla länder som före år 2006 hade infört avgifter för internationella studenter har senare även infört avgifter för det egna landets studenter. Ibland har det gått snabbt, ibland tagit längre tid; i Storbritanniens fall tog det nära 20 år, men studieavgifter har obönhörligt införts för alla studenter efter att de införts för några få, om än med olika motivering. Studieavgifterna för vissa studentgrupper är därför i praktiken en murbräcka för införandet av avgifter för alla studenter. Att tro att Sverige och socialdemokratin långsiktigt skulle orka stå emot denna utveckling och lyckas behålla avgiftsfriheten för svenska studenter medan utländska studenter betalar för sig är fåfängt (liksom det är osolidariskt). Släpper vi in avgifterna i det högre utbildningssystemet är det därmed en fråga om när, inte om, vi plötsligt har ett utbildningssystem där man måste ha en årslön på banken för att ha råd att studera. Det var väl inte riktigt så vi ville ha det?
Högre utbildning kostar. Högre utbildning är också, liksom skolan, en motstrategi mot klassamhället. Vill vi ha en högre utbildning för alla, måste alla vara med och betala – en högskola där avgifterna styr blir en högskola för eliten. Vi har en underfinansierad grundutbildning i Sverige, vilket bland annat högskoleverket återkommande påpekat, och bristen på lärarledd undervisning är på många utbildningar skrämmande. Kvaliteten i den svenska högre utbildningen behöver därför förbättras. Men lika lite som kvalitetsfrågorna i andra delar av välfärden kan lösas genom att man inför avgifter, så löses kvalitetsfrågorna i högskolan av att plånboken tillåts bestämma utbildningsval och att studenterna görs till kunder på en utbildningsmarknad.
Vi hoppas att den socialdemokratiska partikongressen ser hur viktig avgiftsfriheten är för den breda, öppna högskolan och vi önskar att utbildningspolitiken utvecklas mot mer av öppenhet, mångfald, kvalitet och lika möjligheter – inte mot större beroende av den individuella plånbokens tjocklek. Riv upp beslutet från 2004 – värna avgiftsfriheten och den öppna högskolan.
Kajsa Borgnäs, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet
Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer
onsdag 14 oktober 2009
S-studenters 10-talsprogram ute snart!
Inom mycket kort släpps s-studenters 10-talsprogram (den 28 oktober, partikongressens öppnande och släppfest). Ur säljbladet:2010-talet står för dörren.
Ekonomin och klimatet krisar.
Socialdemokratin befinner sig i opposition.
Det är läge att fråga sig: vad vilja socialdemokratin med världen och makten idag?
År 1989 publicerades 90-talsprogrammet på Tiden förlag - ett försök att förutspå och lägga fram en socialdemokratisk politisk strategi för 1990-talet. År 2009, lagom till socialdemokraternas partikongress och ett år innan riksdagsvalet 2010, ger S-studenter ut 10-talsprogrammet - ett försök att samla ihop den socialdemokratiska debatten och formulera politiska principer för hur en modern, frihetsivrande jämlikhetspolitik för 2010-talet borde se ut.
"Vi som skrivit denna bok är socialdemokratiska studenter. Vi skriver för att försöka förstå den tid vi lever i. Vi känner ingen nostalgi över svunna tider eller beröringsskräck med gamla spöken - däremot en längtan efter ett politiskt sammanhang som kan hjälpa till att göra världen bättre. Vi tror att socialdemokratin behövs, att jämlikheten behövs. Vi tror att stressen, skövlingen och marknadens primat gör världen ohållbar och att politiken därför måste återta sin plats i samhällsutvecklingens mitt."
Beställ ett recensionsexpemplar (gratis) eller köp boken genom att maila debattskrift@s-studenter.se.
torsdag 10 september 2009
Myter om medelklassen(eller hur vi gått rakt i fällan)
Krönika i senaste numret av Tiden.
------
Det finns ett antal myter om medelklassen som måste punkteras. Den första är att det är en grupp med gemensamma egenskaper. Det är fel – denna breda grupp är ett hopkok av allt ifrån lågavlönade TCO-kvinnor i offentlig sektor, välbetalda fixarmän i arbetaryrken via kulturradikala konstnärssjälar på Ssödermalm i Stockholm, ingenjörssöner och –döttrar som pluggar på Örebro universitet, till storstadsentreprenörer med radhus och öfvre medelklassens mellanchefer i lummiga promenadområden. Ofta tänker vi oss att denna heterogena grupp skiljer sig från klasserna närmast under: arbetarna, de arbetslösa, de boende i storstädernas förorter, de utanför. Och så försöker vi forma en ”ny” politik med utgångspunkten att den förra gruppen växer och den senare krymper. Det är märkligt. Sanningen är väl att båda grupperna växer och socialdemokraternavi blöder, sanningen att säga, åt båda hållen; både ”uppåt” och ”nedåt”, samtidigt. Att ”möta” den ena eller andra väljargruppen fungerar inte särskilt väl: väljer vi de övre skikten tappar vi fotfästet och, klasskampsretoriken alienerar de numera välbeställda. Snart är det kongress och valrörelse. Det är ingen lätt sits, den vi försatt oss i, och den blir än svårare.
Den andra myten är att medelklassen är nöjd som det är. Sant är att många tjänar bättre än sina föräldrar. Men sant är också att högern kunde vinna ett val (2006) delvis på frågan om ”livspusslet”; stressen, pressen och människans otillräcklighet i det moderna arbetslivet. TCO gör undersökningar som säger att på medelklassens arbetsmarknad växer oron för omstruktureringar, omorganiseringar, rädslan för att inte komma in i de tryggas skara (de allt färre heltidsanställda) snabbare än i arbetaryrkena. Strukturomvandlingen drabbar medelklassen på ett annat sätt än arbetarklassen, men den drabbar likväl. Medelklassen är inte nöjd som det är.
Den tredje myten är att medelklassen inte gillar trygghet. Den ökande efterfrågan på privata inkomstförsäkringar talar ett annat språk. Samtidigt som medelklassens trygghet försämras, ökar lönerna och) hålen i samhällets skyddsnät växer. Därmed har medelklassen både fått ökade möjligheter till, och ökade behov av, privata försäkringar. Och i slutändean väljer faktiskt medelklassen samma trygghet som arbetarklassen; inkomst, pension, bostad, utbildning och vård. Om inte genom samhället så genom en privat lösning.
En fjärde myt är den om att medelklassens individualism skulle göra att de avfärdar gemensamma lösningar. En snabbkoll på anslutningsgraden till TCO och SACO säger oss att den grupp som har högst anslutningsgrad faktiskt är tjänstemän på mellannivå, vilka väl får sägas höra till medelklassen. Att individualisten nödvändigtvis anser att förnyelse i välfärden måste ske i form av avknoppningar och privatiseringar, inte inom den gemensamma sektorn, är också ett skumt påstående - kvaliteten, inte driftsformen, är troligtvis vad som avgör medelklassens val.
Detta leder oss fram till en femte myt, som fått luft också denna sommar; att medelklassen nu ”måste betala mer själva” för välfärden. Att vi ”inte har råd att finansiera den gemensamt”. Detta är ytterligare ett påstående som fått fäste. Sanningen är väl att vi redan betalar allt själva. Fast via skatten. Någon måste betala för de ökade behoven av försäkringar och välfärd, medelklassen kommer också att göra det – oavsett vem som administrerar räkningen. Frågan är därför inte om vi ska betala mer för växande välfärd, utan vem som ska stå för administrationen, och vem som ska fördela bördorna – och det gör, det vet vi, det offentliga mycket bättre än det privata.
Slutligen finns det en sjätte myt, som kanske är den allvarligaste av dem alla. Att vinna medelklassen blir ofta ett argument för att tillgodose deras snäva klassintressen, särintressen, inte vädja till ett gemensamt samhällsintresse. Man pratar nervöst om valfrihet och individualisering och hävdar att detta bara är något som görs som en ytlig anpassning till dagsläget. I framtiden ska socialdemokratin återigen bli det stora parti som lyckas minska ojämlikheterna i samhället – men inte just nu. Detta är en missbedömning. Om en del av befolkningen får snabbare inkomstökning än andra så blir det allt svårare att möta deras krav på bättre tjänster inom ramen för det solidariska välfärdssystemet. Att försöka ”möta medelklassen” genom att spä på ojämlikheterna i samhället, är därför att försäkra sig om att det blir ännu svårare att möta dem i framtiden med bibehållna jämlikhetsambitioner. Varför medelklassen då ska betala skatt över huvud taget – det blir en allt mer berättigad fråga.
Alltså: vi har gått rakt i fällan. Det var ju detta högern ville, att kilen skulle slås in mellan arbetar- och medelklass, att den solidariska alliansen skulle brytas upp. Så får dessa grupper allt mer skilda intressen och så möjliggör vi en högerns allians ovanifrån, mellan medel- och överklass och där arbetarklassen lämnas därhän som en restpost i det gamla Sverige. Det är inte konstigt att stora samhällsgrupper, med ökade privatinkomster, känner sig fria och oberoende – och det är i grunden något bra. Men socialdemokratin är inget parti enbart för dem som upplever sig som ofria (arbetslösa, sjuka). Inte heller för dem som tror sig redan vara befriade. Den generella välfärdspolitiken handlade just om denna strid – att välfärden skulle vara generell, varken exklusiv eller formerad efter särintressen, att alla tjänade på den. När vi nu frågar oss vem vi ska vända oss till; ”förorterna” eller ”medelklassen” är det en ny sorts fråga. Wigforss skrev att om man inte kan måla upp en sammanhängande samhällsvision, ge mening åt politiken, så kommer människor alltid att välja den privata konsumtionen. Så håller det på att bli. Medelklassen släpper ankaret, arbetarklassen släpper socialdemokratin. Och vi kastar suktande blickar efter båda två. Aktar vi oss inte är vi snart ett parti för ingen. Lösningen är inte enkel, men viktig: vi har varit för dåliga både på att vädja till medelinkomsttagarnas bästa sidor och aktivt föra en politik som både arbetar- och medelklass faktiskt tjänar på. Svaret på frågan om vart vi ska rikta oss är inte antingen eller, svaret måste vara både och.
------
Det finns ett antal myter om medelklassen som måste punkteras. Den första är att det är en grupp med gemensamma egenskaper. Det är fel – denna breda grupp är ett hopkok av allt ifrån lågavlönade TCO-kvinnor i offentlig sektor, välbetalda fixarmän i arbetaryrken via kulturradikala konstnärssjälar på Ssödermalm i Stockholm, ingenjörssöner och –döttrar som pluggar på Örebro universitet, till storstadsentreprenörer med radhus och öfvre medelklassens mellanchefer i lummiga promenadområden. Ofta tänker vi oss att denna heterogena grupp skiljer sig från klasserna närmast under: arbetarna, de arbetslösa, de boende i storstädernas förorter, de utanför. Och så försöker vi forma en ”ny” politik med utgångspunkten att den förra gruppen växer och den senare krymper. Det är märkligt. Sanningen är väl att båda grupperna växer och socialdemokraternavi blöder, sanningen att säga, åt båda hållen; både ”uppåt” och ”nedåt”, samtidigt. Att ”möta” den ena eller andra väljargruppen fungerar inte särskilt väl: väljer vi de övre skikten tappar vi fotfästet och, klasskampsretoriken alienerar de numera välbeställda. Snart är det kongress och valrörelse. Det är ingen lätt sits, den vi försatt oss i, och den blir än svårare.
Den andra myten är att medelklassen är nöjd som det är. Sant är att många tjänar bättre än sina föräldrar. Men sant är också att högern kunde vinna ett val (2006) delvis på frågan om ”livspusslet”; stressen, pressen och människans otillräcklighet i det moderna arbetslivet. TCO gör undersökningar som säger att på medelklassens arbetsmarknad växer oron för omstruktureringar, omorganiseringar, rädslan för att inte komma in i de tryggas skara (de allt färre heltidsanställda) snabbare än i arbetaryrkena. Strukturomvandlingen drabbar medelklassen på ett annat sätt än arbetarklassen, men den drabbar likväl. Medelklassen är inte nöjd som det är.
Den tredje myten är att medelklassen inte gillar trygghet. Den ökande efterfrågan på privata inkomstförsäkringar talar ett annat språk. Samtidigt som medelklassens trygghet försämras, ökar lönerna och) hålen i samhällets skyddsnät växer. Därmed har medelklassen både fått ökade möjligheter till, och ökade behov av, privata försäkringar. Och i slutändean väljer faktiskt medelklassen samma trygghet som arbetarklassen; inkomst, pension, bostad, utbildning och vård. Om inte genom samhället så genom en privat lösning.
En fjärde myt är den om att medelklassens individualism skulle göra att de avfärdar gemensamma lösningar. En snabbkoll på anslutningsgraden till TCO och SACO säger oss att den grupp som har högst anslutningsgrad faktiskt är tjänstemän på mellannivå, vilka väl får sägas höra till medelklassen. Att individualisten nödvändigtvis anser att förnyelse i välfärden måste ske i form av avknoppningar och privatiseringar, inte inom den gemensamma sektorn, är också ett skumt påstående - kvaliteten, inte driftsformen, är troligtvis vad som avgör medelklassens val.
Detta leder oss fram till en femte myt, som fått luft också denna sommar; att medelklassen nu ”måste betala mer själva” för välfärden. Att vi ”inte har råd att finansiera den gemensamt”. Detta är ytterligare ett påstående som fått fäste. Sanningen är väl att vi redan betalar allt själva. Fast via skatten. Någon måste betala för de ökade behoven av försäkringar och välfärd, medelklassen kommer också att göra det – oavsett vem som administrerar räkningen. Frågan är därför inte om vi ska betala mer för växande välfärd, utan vem som ska stå för administrationen, och vem som ska fördela bördorna – och det gör, det vet vi, det offentliga mycket bättre än det privata.
Slutligen finns det en sjätte myt, som kanske är den allvarligaste av dem alla. Att vinna medelklassen blir ofta ett argument för att tillgodose deras snäva klassintressen, särintressen, inte vädja till ett gemensamt samhällsintresse. Man pratar nervöst om valfrihet och individualisering och hävdar att detta bara är något som görs som en ytlig anpassning till dagsläget. I framtiden ska socialdemokratin återigen bli det stora parti som lyckas minska ojämlikheterna i samhället – men inte just nu. Detta är en missbedömning. Om en del av befolkningen får snabbare inkomstökning än andra så blir det allt svårare att möta deras krav på bättre tjänster inom ramen för det solidariska välfärdssystemet. Att försöka ”möta medelklassen” genom att spä på ojämlikheterna i samhället, är därför att försäkra sig om att det blir ännu svårare att möta dem i framtiden med bibehållna jämlikhetsambitioner. Varför medelklassen då ska betala skatt över huvud taget – det blir en allt mer berättigad fråga.
Alltså: vi har gått rakt i fällan. Det var ju detta högern ville, att kilen skulle slås in mellan arbetar- och medelklass, att den solidariska alliansen skulle brytas upp. Så får dessa grupper allt mer skilda intressen och så möjliggör vi en högerns allians ovanifrån, mellan medel- och överklass och där arbetarklassen lämnas därhän som en restpost i det gamla Sverige. Det är inte konstigt att stora samhällsgrupper, med ökade privatinkomster, känner sig fria och oberoende – och det är i grunden något bra. Men socialdemokratin är inget parti enbart för dem som upplever sig som ofria (arbetslösa, sjuka). Inte heller för dem som tror sig redan vara befriade. Den generella välfärdspolitiken handlade just om denna strid – att välfärden skulle vara generell, varken exklusiv eller formerad efter särintressen, att alla tjänade på den. När vi nu frågar oss vem vi ska vända oss till; ”förorterna” eller ”medelklassen” är det en ny sorts fråga. Wigforss skrev att om man inte kan måla upp en sammanhängande samhällsvision, ge mening åt politiken, så kommer människor alltid att välja den privata konsumtionen. Så håller det på att bli. Medelklassen släpper ankaret, arbetarklassen släpper socialdemokratin. Och vi kastar suktande blickar efter båda två. Aktar vi oss inte är vi snart ett parti för ingen. Lösningen är inte enkel, men viktig: vi har varit för dåliga både på att vädja till medelinkomsttagarnas bästa sidor och aktivt föra en politik som både arbetar- och medelklass faktiskt tjänar på. Svaret på frågan om vart vi ska rikta oss är inte antingen eller, svaret måste vara både och.
måndag 24 augusti 2009
I AiP om ett nygammalt debattklimat
Kanske är man ovan efter sommarens ledighet. Kanske har en tempoväxling faktiskt skett – högern är på bettet. Det blir ett kosackval nästa år, tro mig.
Det pågår en kamp om vad som är verkligt. När verkligheten överträffar även vänsterdikten och låter världsekonomin rasera vanliga människors liv och lust, hävdar sig högern plötsligt företräda ”verklighetens folk”. Just där, i Almedalen i juni i år, avslöjade Göran Hägglund den allianspartistiska valstrategin: ”Vi låtsas som om det regnar, men Socialdemokraterna vill försöka åkalla hagel och storm”. Ny Demokratis gamla slagord är återuppväckt och skillnaden mellan verkligt och overkligt folk, får man anta, är att verkligt folk håller käften och ”står ut med tuffare tider”. De overkliga oroar sig för arbetslöshet, ojämlikhet, klimat- och välfärdskris.
Några exempel på hur borgerligheten vill disciplinera det offentliga samtalet: Reinfeldts krav om borgfred under EU-ordförandeskapet ignorerar att det är just detta halvår som letterna förlorar sina sjukhus, klimattoppmötet i Köpenhamn riskerar att gå i stöpet och arbetslösheten växer – liksom klyftorna. Carin Jämtin häcklas av borgerlig press för det mycket modesta kravet att skattepengar ska gå till välfärd, inte vinster. De 16-åriga ombuden på SSU-kongressen läxas upp av borgerliga sommarskribenter för sin bristande ansvarskänsla för den statliga ekonomin medan liberala ungdomsförbundet klappar sig själva på axeln för att ”krav på över 100 miljarder har försvunnit från vårt handlingsprogram”. Verklighetens ungdomar drömmer inte om att en annan värld är möjlig, de ansvarsfulla ungtupparna stretar i stället på i uppkörda hjulspår. Under slagordet att ”vi har inte råd med allt” har vi plötsligt inte råd med något alls. Det är den borgerliga verkligheten, det.
I tider av turbulens och oro blir stabilitet viktigare för människor, det är sant. Samtidigt blir jakten på någon att anklaga, någon som kan hållas ansvarig för oron, mer intensiv. Det är väl därför Ny Demokrati kunde börja prata om ”verklighetens folk” under 1990-talskrisen, och KD dammar av begreppet just i dag. När människor plötsligt hotas av en mer osäker framtid, då hittar man till slut någon att skylla på. Gapet växer mellan ”oss” och ”de andra”, och vilka ”de andra” är, det är mindre intressant. Arbetslösa ställs mot arbetsinnehavare, invandrare mot infödda, ”rimlighet” mot idealism, och högern än tydligare mot vänstern.
Statsvetarprofessorn Chantal Mouffe påpekar att detta hänt förr. I kristider söker människor stabilitet (hos Ledaren, gemenskapen) och en fiende som hotar stabiliteten (invandrarna, kommunisterna). Det finns alltid två håll att sparka åt: uppåt eller nedåt. Men i finanskrisens spår, just när det borde vara möjligt att prata om att man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt, att människor behöver varandra och att vi strukturellt måste försöka förstå vad som händer i samhället och ekonomin, just då trängs dessa åsikter och människor bort som ”verklighetsfrånvända” eller ”icke-ansvarsfulla”. De politiska valmöjligheterna, debattbredden, krymper när den borde vara som störst. De enda som tjänar på det är de rika och de främlingsfientliga.
För, som Mouffe också påpekar, om inte meningsutbytet och de olika åsikterna får plats inom det etablerade politiska systemet, pluppar de upp utanför. Sverigedemokraterna växer. Anti-etablissemangspartierna blir fler (Piratpartiet). Ännu är de, med europeiska mått mätt, små. Men högerns disciplinerande tal om hur ”verklighetens folk” beter sig, och dess aggressioner mot socialdemokratins funderingar kring en annorlunda värld, gynnar bara dessa ytterspelare. Får vi ett kosackval nästa år vinner den smala högerpopulismen. För socialdemokratins del gäller att fortsatt ta ansvar för den politiska bredden, helheten. Inte rädas högerns aggressioner. Reinfeldt, Borg och Wolodarski sänker huvudet och springer mot det röda skynket. Men just när de tror att de sticker hornet i oss, gör vi några snabba piruetter och plötsligt har vi dribblat oss förbi.
Det pågår en kamp om vad som är verkligt. När verkligheten överträffar även vänsterdikten och låter världsekonomin rasera vanliga människors liv och lust, hävdar sig högern plötsligt företräda ”verklighetens folk”. Just där, i Almedalen i juni i år, avslöjade Göran Hägglund den allianspartistiska valstrategin: ”Vi låtsas som om det regnar, men Socialdemokraterna vill försöka åkalla hagel och storm”. Ny Demokratis gamla slagord är återuppväckt och skillnaden mellan verkligt och overkligt folk, får man anta, är att verkligt folk håller käften och ”står ut med tuffare tider”. De overkliga oroar sig för arbetslöshet, ojämlikhet, klimat- och välfärdskris.
Några exempel på hur borgerligheten vill disciplinera det offentliga samtalet: Reinfeldts krav om borgfred under EU-ordförandeskapet ignorerar att det är just detta halvår som letterna förlorar sina sjukhus, klimattoppmötet i Köpenhamn riskerar att gå i stöpet och arbetslösheten växer – liksom klyftorna. Carin Jämtin häcklas av borgerlig press för det mycket modesta kravet att skattepengar ska gå till välfärd, inte vinster. De 16-åriga ombuden på SSU-kongressen läxas upp av borgerliga sommarskribenter för sin bristande ansvarskänsla för den statliga ekonomin medan liberala ungdomsförbundet klappar sig själva på axeln för att ”krav på över 100 miljarder har försvunnit från vårt handlingsprogram”. Verklighetens ungdomar drömmer inte om att en annan värld är möjlig, de ansvarsfulla ungtupparna stretar i stället på i uppkörda hjulspår. Under slagordet att ”vi har inte råd med allt” har vi plötsligt inte råd med något alls. Det är den borgerliga verkligheten, det.
I tider av turbulens och oro blir stabilitet viktigare för människor, det är sant. Samtidigt blir jakten på någon att anklaga, någon som kan hållas ansvarig för oron, mer intensiv. Det är väl därför Ny Demokrati kunde börja prata om ”verklighetens folk” under 1990-talskrisen, och KD dammar av begreppet just i dag. När människor plötsligt hotas av en mer osäker framtid, då hittar man till slut någon att skylla på. Gapet växer mellan ”oss” och ”de andra”, och vilka ”de andra” är, det är mindre intressant. Arbetslösa ställs mot arbetsinnehavare, invandrare mot infödda, ”rimlighet” mot idealism, och högern än tydligare mot vänstern.
Statsvetarprofessorn Chantal Mouffe påpekar att detta hänt förr. I kristider söker människor stabilitet (hos Ledaren, gemenskapen) och en fiende som hotar stabiliteten (invandrarna, kommunisterna). Det finns alltid två håll att sparka åt: uppåt eller nedåt. Men i finanskrisens spår, just när det borde vara möjligt att prata om att man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt, att människor behöver varandra och att vi strukturellt måste försöka förstå vad som händer i samhället och ekonomin, just då trängs dessa åsikter och människor bort som ”verklighetsfrånvända” eller ”icke-ansvarsfulla”. De politiska valmöjligheterna, debattbredden, krymper när den borde vara som störst. De enda som tjänar på det är de rika och de främlingsfientliga.
För, som Mouffe också påpekar, om inte meningsutbytet och de olika åsikterna får plats inom det etablerade politiska systemet, pluppar de upp utanför. Sverigedemokraterna växer. Anti-etablissemangspartierna blir fler (Piratpartiet). Ännu är de, med europeiska mått mätt, små. Men högerns disciplinerande tal om hur ”verklighetens folk” beter sig, och dess aggressioner mot socialdemokratins funderingar kring en annorlunda värld, gynnar bara dessa ytterspelare. Får vi ett kosackval nästa år vinner den smala högerpopulismen. För socialdemokratins del gäller att fortsatt ta ansvar för den politiska bredden, helheten. Inte rädas högerns aggressioner. Reinfeldt, Borg och Wolodarski sänker huvudet och springer mot det röda skynket. Men just när de tror att de sticker hornet i oss, gör vi några snabba piruetter och plötsligt har vi dribblat oss förbi.
tisdag 11 augusti 2009
Hälsning till SSU-kongressen
Denna hälsning höll jag till SSU-kongressen förra veckan - vilken för övrigt var en storslagen tillställning.
------
God morgon, ssu:are,
Tack för att jag har fått komma hit och hälsa kort till er från er systerorganisation, studentförbundet.
Jag ska inte göra något inlägg i er politiska debatt, den får ni ha för er själva och det har varit väldigt spännande att sitta och lyssna på den under de senaste dagarna. Jag har suttit längst bak i salen och hört era argument. Studentförbundet hade en kongress för några månader sedan och där förekom liknande diskussioner.
Men jag vill ändå ta tillfället i akt och påminna er om att de inlägg ni gör här, den debatt ni för under de här dagarna och de argument ni använder er av i diskussionen, det är inlägg i, både en evig, men just nu fruktansvärt aktuell, dragkamp mellan högern och vänstern i världen.
Det är en gammal dragkamp mellan en icke-reglerad vinst-och-förlust-kapitalism å ena sidan och en reglerad fördelningsekonomi å den andra. Mellan, precis som ni har konstaterat under de här dagarna, de växande klyftornas samhälle å ena sidan och maktdelning och demokrati å den andra, eller mellan ofrihet och frihet. För det har jag tänkt på när jag har lyssnat på er de här dagarna att det är ju det som är vänsterns och socialdemokratins grundläggande paradox: att frihet kräver reglering. Därför att frihet kräver jämlikhet och jämlikhet, i en ekonomi som koncentrerar makt och resurser i allt högre grad, kräver reglering.
Högern tror inte det. Högern vill inte tro det. Inte ens idag efter det som hänt och händer i världsekonomin. Högern tror att frihet kräver avreglering och att avregleringar löser fundamentala samhällsproblem. Men om vi ser på världen som den ser ut just idag, så är det ganska tydligt att nyliberalismen, att avregleringsvågen under de senaste decennierna och att högern faktiskt inte lyckades lösa ett enda av de fundamentala samhällsproblemen så som vi ser dem: ofriheten, bristen på jämlikhet, bristen på hållbarhet i våra samhällen, bristen på jämställdhet, resursbristen, freden, toleransen och den eviga konkurrensen om livets goda.
Liberalismen kan kännas enkel och socialismen kan kännas svår. Men det har visat sig, med plågsam tydlighet under det senaste året, att det inte var så särskilt enkelt att leva i det nyliberala samhället heller. Den enda växt som verkar kunna växa i det nyliberala drivhuset, är tillväxten. Men tillväxt, det måste vi komma ihåg, är meningslös utan fördelning. Den är skadlig utan hållbarhet. Och sanningen är att vi under de senaste åren har varit jättebra på tillväxten, men vi har faktiskt varit jättedåliga på både fördelningen och hållbarheten. Och därför har vi denna kris just nu.
Så det faktum att ni nu, i dessa omvälvande tider (även om det kan kännas lugnt här inne i detta stora och fyrkantiga hus), att ni nu ägnar en vecka åt att diskutera just detta svåra, hur politikens olika regleringar och instrument ska se ut, det gör ni väl antar jag, för att ge de andra sköra växterna: friheten, tryggheten, freden och hållbarheten, ny energi och näring. Det behöver de. Det behöver vänstern och det behöver socialdemokratin. Särskilt i dessa tider. Därför är det viktigt att ni håller kongress.
Det var det första jag skulle säga: något om frihet och regleringar och de regleringar ni diskuterar här. Det andra jag ska nämna är något om ungdomen och ilskan.
En av er ssu:are här inne, som jag aldrig hade träffat tidigare, sade till mig så här för ett drygt halvår sedan: hur delar man med sig av sin ilska? Jag har tänkt på det där, och det är faktiskt bland det finaste jag har hört någon säga om politik, någonsin. Hur delar man med sig av sin ilska? För det måste ju vara det som är grunden till allt, all politik och all förändring, all förbättring bottnar i temperamentet, i längtan och i ilskan över att världen inte var bättre än så här. Den där ilskan är viktig och man ska hålla fast vid den så att den inte förbyts i avmätthet, för då är man farligt ute.
När jag var liten sade man till mig att om man inte är röd när man är ung så har man inget hjärta, och är man inte blå när man blir gammal så har man ingen hjärna. Som om ilskan eller önskan om att dela med sig av sin ilska, nödvändigtvis måste rinna ur en när man blir äldre och kanske får mer ansvar.
Och då tänkte jag att vilken tur att sådana som Wigforss och Alva Myrdal och Olof Palme och John F Kennedy och Obama och Ellen Key och PO Enquist och Simone de Beauvoir och massa andra radikala gamla gubbar och gummor, vilken tur att de aldrig åldrades, så att de kunde förbli så där röda i både hjärta och hjärna och dela med sig av sin ilska hela livet. Vilken tur att ålderdomen inte drabbar alla.
Men det är ju dessutom så att det där påståendet faktiskt är grundläggande fel på ett annat sätt, och det är väl kanske mitt viktigaste och avslutande budskap till er kongress: ungdomen har nämligen alltid rätt. Det är inget märkligt med det utan ett rent praktiskt konstaterande. Ungdomen har alltid rätt därför att vi har framtiden på vår sida. För tänk er till exempel, i den bästa av världar, att en massa unga människor som känner ilska över att världen inte är en bättre plats att leva på, som till exempel ni här på er kongress under den här veckan, bestämmer sig för en sak när de är unga, typ att de vill ha fred, eller mer jämlikhet och hållbarhet, och sedan efter några år har de växt upp och blivit vuxna, då är det ju de som kan bestämma att det ska bli så som de ville att det skulle bli när de var unga. Och då blir det kanske så.
Så därför har ungdomen alltid rätt, därför spelar det roll vad unga människor bestämmer sig för, ilskan behöver inte alls rinna ur en när man blir äldre, det spelar roll vad ni bestämmer er för på den här kongressen, eftersom ni, och vi, har framtiden på vår sida.
Så, det är mina korta budskap till er kongress; frihet kräver regleringar, jämlikhet kräver ilska, det är omvälvande tider vi lever i och låt oss, liksom så många före oss, försöka förbli evigt unga.
Lycka till på er kongress
Tack för att jag fick komma hit.
------
God morgon, ssu:are,
Tack för att jag har fått komma hit och hälsa kort till er från er systerorganisation, studentförbundet.
Jag ska inte göra något inlägg i er politiska debatt, den får ni ha för er själva och det har varit väldigt spännande att sitta och lyssna på den under de senaste dagarna. Jag har suttit längst bak i salen och hört era argument. Studentförbundet hade en kongress för några månader sedan och där förekom liknande diskussioner.
Men jag vill ändå ta tillfället i akt och påminna er om att de inlägg ni gör här, den debatt ni för under de här dagarna och de argument ni använder er av i diskussionen, det är inlägg i, både en evig, men just nu fruktansvärt aktuell, dragkamp mellan högern och vänstern i världen.
Det är en gammal dragkamp mellan en icke-reglerad vinst-och-förlust-kapitalism å ena sidan och en reglerad fördelningsekonomi å den andra. Mellan, precis som ni har konstaterat under de här dagarna, de växande klyftornas samhälle å ena sidan och maktdelning och demokrati å den andra, eller mellan ofrihet och frihet. För det har jag tänkt på när jag har lyssnat på er de här dagarna att det är ju det som är vänsterns och socialdemokratins grundläggande paradox: att frihet kräver reglering. Därför att frihet kräver jämlikhet och jämlikhet, i en ekonomi som koncentrerar makt och resurser i allt högre grad, kräver reglering.
Högern tror inte det. Högern vill inte tro det. Inte ens idag efter det som hänt och händer i världsekonomin. Högern tror att frihet kräver avreglering och att avregleringar löser fundamentala samhällsproblem. Men om vi ser på världen som den ser ut just idag, så är det ganska tydligt att nyliberalismen, att avregleringsvågen under de senaste decennierna och att högern faktiskt inte lyckades lösa ett enda av de fundamentala samhällsproblemen så som vi ser dem: ofriheten, bristen på jämlikhet, bristen på hållbarhet i våra samhällen, bristen på jämställdhet, resursbristen, freden, toleransen och den eviga konkurrensen om livets goda.
Liberalismen kan kännas enkel och socialismen kan kännas svår. Men det har visat sig, med plågsam tydlighet under det senaste året, att det inte var så särskilt enkelt att leva i det nyliberala samhället heller. Den enda växt som verkar kunna växa i det nyliberala drivhuset, är tillväxten. Men tillväxt, det måste vi komma ihåg, är meningslös utan fördelning. Den är skadlig utan hållbarhet. Och sanningen är att vi under de senaste åren har varit jättebra på tillväxten, men vi har faktiskt varit jättedåliga på både fördelningen och hållbarheten. Och därför har vi denna kris just nu.
Så det faktum att ni nu, i dessa omvälvande tider (även om det kan kännas lugnt här inne i detta stora och fyrkantiga hus), att ni nu ägnar en vecka åt att diskutera just detta svåra, hur politikens olika regleringar och instrument ska se ut, det gör ni väl antar jag, för att ge de andra sköra växterna: friheten, tryggheten, freden och hållbarheten, ny energi och näring. Det behöver de. Det behöver vänstern och det behöver socialdemokratin. Särskilt i dessa tider. Därför är det viktigt att ni håller kongress.
Det var det första jag skulle säga: något om frihet och regleringar och de regleringar ni diskuterar här. Det andra jag ska nämna är något om ungdomen och ilskan.
En av er ssu:are här inne, som jag aldrig hade träffat tidigare, sade till mig så här för ett drygt halvår sedan: hur delar man med sig av sin ilska? Jag har tänkt på det där, och det är faktiskt bland det finaste jag har hört någon säga om politik, någonsin. Hur delar man med sig av sin ilska? För det måste ju vara det som är grunden till allt, all politik och all förändring, all förbättring bottnar i temperamentet, i längtan och i ilskan över att världen inte var bättre än så här. Den där ilskan är viktig och man ska hålla fast vid den så att den inte förbyts i avmätthet, för då är man farligt ute.
När jag var liten sade man till mig att om man inte är röd när man är ung så har man inget hjärta, och är man inte blå när man blir gammal så har man ingen hjärna. Som om ilskan eller önskan om att dela med sig av sin ilska, nödvändigtvis måste rinna ur en när man blir äldre och kanske får mer ansvar.
Och då tänkte jag att vilken tur att sådana som Wigforss och Alva Myrdal och Olof Palme och John F Kennedy och Obama och Ellen Key och PO Enquist och Simone de Beauvoir och massa andra radikala gamla gubbar och gummor, vilken tur att de aldrig åldrades, så att de kunde förbli så där röda i både hjärta och hjärna och dela med sig av sin ilska hela livet. Vilken tur att ålderdomen inte drabbar alla.
Men det är ju dessutom så att det där påståendet faktiskt är grundläggande fel på ett annat sätt, och det är väl kanske mitt viktigaste och avslutande budskap till er kongress: ungdomen har nämligen alltid rätt. Det är inget märkligt med det utan ett rent praktiskt konstaterande. Ungdomen har alltid rätt därför att vi har framtiden på vår sida. För tänk er till exempel, i den bästa av världar, att en massa unga människor som känner ilska över att världen inte är en bättre plats att leva på, som till exempel ni här på er kongress under den här veckan, bestämmer sig för en sak när de är unga, typ att de vill ha fred, eller mer jämlikhet och hållbarhet, och sedan efter några år har de växt upp och blivit vuxna, då är det ju de som kan bestämma att det ska bli så som de ville att det skulle bli när de var unga. Och då blir det kanske så.
Så därför har ungdomen alltid rätt, därför spelar det roll vad unga människor bestämmer sig för, ilskan behöver inte alls rinna ur en när man blir äldre, det spelar roll vad ni bestämmer er för på den här kongressen, eftersom ni, och vi, har framtiden på vår sida.
Så, det är mina korta budskap till er kongress; frihet kräver regleringar, jämlikhet kräver ilska, det är omvälvande tider vi lever i och låt oss, liksom så många före oss, försöka förbli evigt unga.
Lycka till på er kongress
Tack för att jag fick komma hit.
måndag 15 juni 2009
Kongress 2009, Göteborg
I helgen höll s-studenter sin 21:a kongress, i Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Motionsbehandling, val och tal. Jag fick fortsatt förtroende för ytterligare ett år som ordförande - känns mycket stort och hedrande. Daniel Gullstrand förbundssekreterare. Detta året är ett viktigt år.
Två tal nedan: ett välkomsttal (på rim delvis!) och ett tack-/avslutningstal längre ned. Vill ni läsa mer om själva kongressen - se s-studenter.se.
Välkomsttal
Så går ett år emot sitt slut och kommer aldrig åter
Regerar gör ett arbetarparti, ni hör hur falskt det låter
Och efter året undrar man
Har man verkligen gjort allt man kan
För jämlikheten, friheten
Vi får se om kongressen här förlåter
För liksom alla andra år bestod det av 12 månader
Men olikt alla andra år var högern stark och vänstern svag
Om s-studenter opponerat sig, så var det för att freda sig
Mot oanständiga förslag, och hot om borgerligt övertag
Genom hushållsnäratjänstavdrag, för invandrare en särskild lag
Mot arbetslösa än hårdare tag och mot välfärden ett Alexanderslag
För den röda tråden, som är djupt blå, och har löpt genom politiken
Som på ett pärlband kom förslag, slag i slag
Fasta takter till den borgerliga musiken
Att allt ska säljas, reas ut
Försäljas, krängas, sväljas, slängas
Skolor, sjukhus, värdighet
Det finns en prislapp på all härlighet
Men att ungdomsfattigdomen ökar,
Och att skolan segregerar
Och att palestinska barn skjuts sönder
Och att klimatet är ett hot så stort, större än vi nånsin trott,
Det ändrar inte den borgerliga politiken,
Månne är makten faktiskt blind för liken.
Så, världen svämmar över av allt möjligt: oro, vatten, derivat, koldioxid
Det är de fattiga, de utan ansvar, som drabbas av de ansvarslösas slöseri
Och lösa det måste någon göra, om ingen annan gör det så måste vi
Vi kan strunta i att lösa det men, då finns inget kvar att rädda sen
Så, i finanskris, klimatkris, fascism och barbari
Det är detta som är valet, studentförbundare,
Högerpolitik eller socialdemokrati.
Nå, jag har hört ett rykte som jag vill dela med mig av och som jag läste om i tidningen häromdagen. Regeringen har en plan – den ska sätta en röd stuga med vita knutar på månen inom tre år, som en del i varumärkesbyggandet av Sverige. En sådan stuga har de redan satt på taket till Globen i Stockholm, det som numera heter Ericsson Globe, eftersom Ericsson köpte namnet, inte globen.
Ericsson har ännu inte köpt månen
Men det är ganska snyggt att tänka sig att något som är så runt, plötsligt får en utstickare, ett känselspröt, ett finger höjt i rymden eller på Stockholmshimlen. Som stämmer till eftertanke. Så kan rymdmännen tänka på Sverige när de är ute och flyger, och stockholmarna kan drömma sig bort till en lantlig idyll.
Det känselsprötet, tänker jag, som sticker ut från den runda, det är också vi, studentförbundet. Den partiros som var en knuten näve, men nu en lösryckt samling röda fält, med vita konturer, kanske knutar, som bildar en rund och bullig ros. Där finns en kil som sticker ut, eller in. Ett känselspröt, en utstickare, ett finger höjt i luften som stämmer till eftertanke. Och det är tack vare spretigheten, spetsigheten som rosen inte går förlorad i sin rundhet. Tappar den sin spetsighet, tappar den sin form – då blir rosen en tulpan, en valmo rädd för vinden, då förlorar den hela poängen med att vara ros.
Vad studentförbundet försöker göra är helt enkelt samma sak som det regeringen försöker göra på månen, göra avtryck, få folk på andra tankar, höja ett finger i luften till eftertanke. Ge den släta ytan lite skrovlighet.
Och det har vi försökt göra på många olika sätt, både politiskt och organisatoriskt
Men om man ska göra en lång lista kort, för alla vet att korta listor är bättre än långa, så bör den göras nu:
Alltså:
Vi har under året kampanjat,
vi har skrivit,
vi har pratat,
vi har debatterat,
vi har rest,
vi har tagit upp frågor och tagit illa upp ibland.
Vi har träffats,
Vi har ätit,
Vi har fikat och ibland har vi haft möten,
och då har vi pratat om viktiga saker.
Och vi har lärt oss nya saker, och lärt känna oss själva lite bättre,
Se världen på ett nytt sätt,
kanske sett nya sidor av varandra, sidor vi önskar att vi aldrig hade sett
Och vi har försökt driva politik på det sätt man driver politik,
genom att överrösta och överlista
Inte alltid genom att skrika högst
Men att skrika smartast, eller just när ingen annan skriker
Att skrika på ett nytt sätt, ibland kanske inte skrika när man borde skrika alls.
Och att ordna, fixa, göra och skapa.
All politik är i grunden fysisk
Man måste känna med hela kroppen att den bär
Det har vi försökt att göra,
Och det gör den ibland, ibland inte
Men poängen, om det finns en poäng, är denna
Vi har kanske inte riktigt gjort allt vi borde, men vi har gjort mycket mer än vad vi kunde gjort
Detta året har inte varit lätt, men det har varit roligt
Så, kongressdelegater
vad är bäst med att vi har kongress,
förutom fest naturligtvis
Det är en chans att ge sig på varann och ge varandra ros och ris
Det är en sammanfattning av ett år som gått
Att göra avräkningar för smått
Att riva klart i gamla sår
Och ett avstamp inför nästa år
En del ombud är här för första gången
Ni kommer snart lära er hålla nervositeten stången
Vi är här för att se politiken växa
Kanske för att ge nästa styrelse en läxa
Ett erkännande är ändå på sin plats
För att inför nästa år ta sats
Skönt att det här året snart är över
Vi nog alla en tankepaus behöver
Men under nästa verksamhetsår igen
Gör vi samma sak, igen
Kampanjar, pratar, driver på
Vila man i döden få
Så, först kongress
Och sedan fest
Välkomna studentförbundare 2009.
Och med dessa nödrim förklarar jag det socialdemokratiska studentförbundets 21:a kongress för öppnad.
Två tal nedan: ett välkomsttal (på rim delvis!) och ett tack-/avslutningstal längre ned. Vill ni läsa mer om själva kongressen - se s-studenter.se.
Välkomsttal
Så går ett år emot sitt slut och kommer aldrig åter
Regerar gör ett arbetarparti, ni hör hur falskt det låter
Och efter året undrar man
Har man verkligen gjort allt man kan
För jämlikheten, friheten
Vi får se om kongressen här förlåter
För liksom alla andra år bestod det av 12 månader
Men olikt alla andra år var högern stark och vänstern svag
Om s-studenter opponerat sig, så var det för att freda sig
Mot oanständiga förslag, och hot om borgerligt övertag
Genom hushållsnäratjänstavdrag, för invandrare en särskild lag
Mot arbetslösa än hårdare tag och mot välfärden ett Alexanderslag
För den röda tråden, som är djupt blå, och har löpt genom politiken
Som på ett pärlband kom förslag, slag i slag
Fasta takter till den borgerliga musiken
Att allt ska säljas, reas ut
Försäljas, krängas, sväljas, slängas
Skolor, sjukhus, värdighet
Det finns en prislapp på all härlighet
Men att ungdomsfattigdomen ökar,
Och att skolan segregerar
Och att palestinska barn skjuts sönder
Och att klimatet är ett hot så stort, större än vi nånsin trott,
Det ändrar inte den borgerliga politiken,
Månne är makten faktiskt blind för liken.
Så, världen svämmar över av allt möjligt: oro, vatten, derivat, koldioxid
Det är de fattiga, de utan ansvar, som drabbas av de ansvarslösas slöseri
Och lösa det måste någon göra, om ingen annan gör det så måste vi
Vi kan strunta i att lösa det men, då finns inget kvar att rädda sen
Så, i finanskris, klimatkris, fascism och barbari
Det är detta som är valet, studentförbundare,
Högerpolitik eller socialdemokrati.
Nå, jag har hört ett rykte som jag vill dela med mig av och som jag läste om i tidningen häromdagen. Regeringen har en plan – den ska sätta en röd stuga med vita knutar på månen inom tre år, som en del i varumärkesbyggandet av Sverige. En sådan stuga har de redan satt på taket till Globen i Stockholm, det som numera heter Ericsson Globe, eftersom Ericsson köpte namnet, inte globen.
Ericsson har ännu inte köpt månen
Men det är ganska snyggt att tänka sig att något som är så runt, plötsligt får en utstickare, ett känselspröt, ett finger höjt i rymden eller på Stockholmshimlen. Som stämmer till eftertanke. Så kan rymdmännen tänka på Sverige när de är ute och flyger, och stockholmarna kan drömma sig bort till en lantlig idyll.
Det känselsprötet, tänker jag, som sticker ut från den runda, det är också vi, studentförbundet. Den partiros som var en knuten näve, men nu en lösryckt samling röda fält, med vita konturer, kanske knutar, som bildar en rund och bullig ros. Där finns en kil som sticker ut, eller in. Ett känselspröt, en utstickare, ett finger höjt i luften som stämmer till eftertanke. Och det är tack vare spretigheten, spetsigheten som rosen inte går förlorad i sin rundhet. Tappar den sin spetsighet, tappar den sin form – då blir rosen en tulpan, en valmo rädd för vinden, då förlorar den hela poängen med att vara ros.
Vad studentförbundet försöker göra är helt enkelt samma sak som det regeringen försöker göra på månen, göra avtryck, få folk på andra tankar, höja ett finger i luften till eftertanke. Ge den släta ytan lite skrovlighet.
Och det har vi försökt göra på många olika sätt, både politiskt och organisatoriskt
Men om man ska göra en lång lista kort, för alla vet att korta listor är bättre än långa, så bör den göras nu:
Alltså:
Vi har under året kampanjat,
vi har skrivit,
vi har pratat,
vi har debatterat,
vi har rest,
vi har tagit upp frågor och tagit illa upp ibland.
Vi har träffats,
Vi har ätit,
Vi har fikat och ibland har vi haft möten,
och då har vi pratat om viktiga saker.
Och vi har lärt oss nya saker, och lärt känna oss själva lite bättre,
Se världen på ett nytt sätt,
kanske sett nya sidor av varandra, sidor vi önskar att vi aldrig hade sett
Och vi har försökt driva politik på det sätt man driver politik,
genom att överrösta och överlista
Inte alltid genom att skrika högst
Men att skrika smartast, eller just när ingen annan skriker
Att skrika på ett nytt sätt, ibland kanske inte skrika när man borde skrika alls.
Och att ordna, fixa, göra och skapa.
All politik är i grunden fysisk
Man måste känna med hela kroppen att den bär
Det har vi försökt att göra,
Och det gör den ibland, ibland inte
Men poängen, om det finns en poäng, är denna
Vi har kanske inte riktigt gjort allt vi borde, men vi har gjort mycket mer än vad vi kunde gjort
Detta året har inte varit lätt, men det har varit roligt
Så, kongressdelegater
vad är bäst med att vi har kongress,
förutom fest naturligtvis
Det är en chans att ge sig på varann och ge varandra ros och ris
Det är en sammanfattning av ett år som gått
Att göra avräkningar för smått
Att riva klart i gamla sår
Och ett avstamp inför nästa år
En del ombud är här för första gången
Ni kommer snart lära er hålla nervositeten stången
Vi är här för att se politiken växa
Kanske för att ge nästa styrelse en läxa
Ett erkännande är ändå på sin plats
För att inför nästa år ta sats
Skönt att det här året snart är över
Vi nog alla en tankepaus behöver
Men under nästa verksamhetsår igen
Gör vi samma sak, igen
Kampanjar, pratar, driver på
Vila man i döden få
Så, först kongress
Och sedan fest
Välkomna studentförbundare 2009.
Och med dessa nödrim förklarar jag det socialdemokratiska studentförbundets 21:a kongress för öppnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
