Vad är viktigast i den nyaste förnyelsen - krönika i Tiden

Varför handlade valrörelsen om skatter?
För att Moderaterna ville prata om skatter och de var starkare än vi.
För att människor som lever belånade till tänderna bryr sig om skattesänkningar eftersom de inte har någon möjlighet att påverka räntan.
För att i konsumtionssamhället är det en del av konsumtionskulturen att själv belöna och bestraffa välfärdsverksamheter man gillar eller ogillar – därav fascinationen för tjocka plånböcker och tunna statsbidrag.
För att skattepolitiken är det stora politikområde där skillnaderna är som mest tydliga mellan höger och vänster idag. Högern vill sänka skatterna och vänstern vill inte sänka dem – lätt som en plätt. I frågor om välfärdens organisering, piskor och morötter på arbetsmarknaden, avdrag, egenavgifter eller miljardsatsningar hit och dit är skillnaderna mer subtila – där samsas privata-publika partnerskap och rätt-och-plikt-medborgarskap med glasklara ställningstaganden av typen ”vård efter behov” i ett hos socialdemokratin ideologiskt outrett misch-masch. I denna allt mer, i de principiella frågorna, oöverskådliga sammanblandning av marknad och demokrati (vi säger en sak och gör en annan) ställer gärna högern upp förenklade alternativ av typen ”ska vi betala mer eller mindre själva”? Här finns ett tydligt ”mer” (M) och ett mer tvekande ”tja” (S) – en konflikt som visat sig vara lagom begriplig just i valtider.

Inför valet 1932 gav Wigforss ut sin berömdra lilla skrift ”Har vi råd att arbeta”. I en tid när få gick vidare efter sjuårig folkskola mötte socialdemokratin väljarna med en pedagogisk pamflett som övertygade om arbetslöshetens onödighet. Är arbete en lyx för några få utvalda, frågade han sig. Är det verkligen, som högern säger, ansvarsfullt att spara pengar i ladorna när hundratusentals människor inte får möjlighet att arbeta för sin egen försörjning? Är den verkligen improduktiv, all den verksamhet som marknaden inte anser att man till marknadspris kan producera och sälja? Denna skrift är, förutom att den nog inte skulle passera kommunikationsavdelningarnas nålsögon, lika relevant än idag. Konjunkturinstitutet beräknade nyligen att arbetslösheten de närmsta åren ligger runt 8 procent. Det säger väl allt om vårt isärslagna samhälle – var tionde person är överflödig i vår ekonomi. Det går bra för Sverige.

I en annan skrift,”Why socialism?” från 1949, skriver Albert Einstein att ekonomi inte är som astronomi, det finns inga ”upptäckbara” och för evigt sanna lagar som ekonomerna gör bäst i att hålla i handen. Einstein tog för övrigt, på ålderns höst, avstånd från den mycket effektiva bomb för mänsklighetens utplåning han var arkitekten bakom. För en tid sedan gick Alfred Rappaport ut och sade sig ta avstånd från systemet med ”shareholder value” i företagen, mannen som namngav och gav sammanhang åt det system som gör att företagens börsvärde rusar i höjden så fort anställda sägs upp, har nu alltså ångrat sin enögdhet och uppmanar världens samhällsekonomer att tänka bortom hans destruktiva logik. Vi ser stora mäns sanningar falla samman omkring oss. Bankdirektörer ångrar sin ansvarslösa utlåning. Spekulantmiljardärer uppmanar till reglering av finanskapitalismen. Nationalekonomer ifrågasätter både den enda och den tredje vägens politik. Plötsligt är socialdemokratins historiska kritik av den huvudlösa marknaden på var mans läppar, finanskapitalismens Berlinmur har fallit. Men när socialdemokratin likt Orfeus vänder sig mot sin gamla följeslagare på väg upp ur underjordens mörker, upptäcker vi till vår fasa att hon försvinner i en annans famn.

Jag tror att alla människor har en liten del av hjärtat som bekänner sig till socialdemokratin. Det är den delen som önskar att världen vore mer rättvis, att ingen lämnades på gatan åt sitt öde, att alla människor fick möjlighet att känna stoltheten i att göra rätt för sig. Varje människa vill kunna se andra i ögonen på en jämlik nivå, och de allra flesta, även Thatcher till slut, inser nog att individen och samhället behöver varandra för att växa. Det är att individen stympas som är kapitalismens största illdåd. Att människan bryts ned i delar, produktiva eller improduktiva, och belönas efter hur väl hon förmår dela sig itu.
Plånboksväljaren, denna 1990-talets inhumana uppfinning, är antingen pensionär, studerande, villaägare eller skattebetalare. Hon är antingen sjuk, frisk, invandrad, svensk, rik eller intellektuellt obegåvad. Hon har ett behov i taget och äter sin mat ensam på fina restauranger. Plånboksväljaren arbetar för att överleva, njuter gör hon i tv-soffan i sällskap av Kungarna av Tylösand. Hon ser välfärdssamhället som en IKEA-katalog (skruva ihop valfritt sängbord, billigast i hela världen), och tycker att Iphone är frihet men fackligt engagemang byråkrati. Hon är mäktig i konsumtionssamhället och maktlös i produktionen. Hon är medelklass utan solidariska intressen eller överklass som lämnat underklassen sjunkandes mot botten. Hon är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ”du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig”.

Så har maktfrågorna i samhället blivit en fråga om parlamentarisk makt där några av oss ”inte kan vänta” – på vadå? Vi kan göra en superlång lista på saker som måste förändras men det är Moderaterna, denna grånade stofil, som får mandatet att förändra (eller förvalta eller vad det nu kallades, det att bestämma hur det skulle bli). Men visst är det logiskt att medborgaren blir plånboksväljare i marknadssamhället - när allt kan och måste köpas för pengar, blir pengar naturligtvis viktigare i var mans liv.

Det känns lite tomt. Inte främst efter valförlusten, utan i förlusten av en lustfylld rörelse för social demokrati. Inget begrepp har varit så populärt de senaste decennierna som ”förnyelse”. Förnyelsen har tagit oss kors och tvärs över det politiska spektrat. Inget har varit heligt, bara det varit nytt. Nu hoppas vi att ytterligare förnyelse ska ta oss ur vår förvirrade rotlöshet. Men i chocken över att makten fortfarande fattas oss finns kanske ändå en önskan om att gå till botten med problemen. De saknas inte, vi ser dem överallt – detta är inte bara socialdemokratins kris, utan de multipla krisernas tid, för medborgarna och för demokratin. Det viktigaste i den nyaste förnyelsen är inte att det är nytt, utan att det är sant - att vi orkar säga vad vi menar och vågar göra som vi säger.