Krönika i Skånska Dagbladet

Så här i början av det nya året kan det vara läge att fundera över framtiden. Jesper Meiling, arkitekt och forskare vid KTH, diskuterar i sin lilla bok ”Påståenden om framtiden”, hur vissa specifika platser är förknippade just med framtiden. Dessa platser antas ruva på särskilda resurser som kommer att vara viktiga för att definiera framtiden, och det gäller för den framtidsinriktade att koncentrera letandet efter framtidens möjligheter till dessa avgränsade platser.

Ofta bygger de på motsatspar: det finns platser där framtiden uppstår och det finns platser som lämnas därhän av framtiden. Den franske sociologen Alain Tourraine har beskrivit det ”post-industriella” samhället på ett mycket bokstavligt sätt: det uppstår när industriföretagen och fabrikerna inte längre fyller funktionen som bärare av framtiden. I stället flyttar de sociala konflikterna in i de nya produktionssfärerna information, utbildning och konsumtion. Och framtiden uppstår därför på de platser där dessa sfärer dominerar.

Inom politiken jagar de flesta partier ”storstadsväljarna”, förförda av bilden av storstaden som den plats där framtiden uppstår först. ”Medelklassen” snarare än arbetarklassen bär idag framtiden i sina handväskor och portföljer. Både media och politiker beskriver ofta landsbygden som bensinberoende, vargjaktsälskande, flyttovillig och arbetslös. Den EU-kritiske är bakåtsträvande, den Euro-kritiske har inte förstått framtidens behov av elitkonsensus kring det basala. Universiteten utgör framtidsplatsen par exellence, därför vill alla politiker förknippas med högre utbildning och forskning, snarare än sjukförsäkring och aktiv arbetsmarknadspolitik. Framtiden är kreativ och rörlig, uppstår på kreativa och rörliga platser (marknader) och de människor som är icke-kreativa och icke-rörliga göre sig därför icke besvär.

Denna framtidsfetischism är obehaglig, främst för att den är så utslagsgivande för vilka som får vara ”inne” (i innanförskapet) och ”ute” (i utanförskapet), men också för att det innebär att allt för få anstränger sig att fundera över alternativa framtidsscenarier, på alternativa platser. Vilken framtid formas utanför innerstäderna, bortom ränte- och spekulationsfokus? Tänk om Eurokrisen innebär att länder drar sig ur samarbetet, hur ser framtiden för de europeiska länderna ut då? Nära femtio procent av alla i en årskull studerar på universitetet, vad händer på de platser där den andra hälften befinner sig? Med klimatkrisen blir framtiden kanske mest hanterlig där det finns gott om odlingsbar mark.

Jag tänker inte göra några utsagor om framtiden, jag konstaterar bara att det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land. En önskan, eftersom framtiden sällan finns för alla att hitta på en och samma plats och för att det politisk-ekonomiska året som kommer ska bli bättre än året som gått: bredda perspektiven!

Artikeln ligger på: http://www.skanskan.se/article/20110103/OPINION/701039886/1064/OPINION/*/vi-och-dom-tankande-i-politiken