måndag 24 september 2007

Om en debatt om eliter

Det hör naturligtvis till det mänskliga att man med jämna mellanrum hamnar i debatter där man finner sig försvara eller förespråka något man absolut inte kan någonting om. Att man pratar om en speciell artikel som skrivits, en händelse under 2:a världskriget som man borde känna till eller en del av den poststrukturalistiska intersektionella analysen som man ännu inte tagit till sitt hjärta. Detta hände mig återigen igår kväll. När debatten om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” redan ebbat ut mitt i högsommaren, fick jag ett exemplar av boken som jag, efter några timmars bläddrande, lade på hyllan under ett par gamla brev och ett armband. När så samtalet obönhörligen gled in på just denna bok under gårdagskvällen, grämde jag mig svårt.

De första argumenten var de vanliga från sommaren: yngre kvinna är sur, paranoid (det erkänner hon ju själv), kärlekskrank, försmådd, förmodligen ensam (troligtvis dessutom ful) och tar ut sina känslor av att ”bli missförstådd” på det enda sätt som är möjligt för en författarkvinna på dekis: man slår på de manhaftiga muskelmännen runt femtio, anklagar för makt och sex, gärna med namn och bild så att det blir riktigt snaskigt. Om någon blir lämnad av sin fru är det en feministisk delseger, feministerna är ju, som vi vet, paranoida från början. Bonniers har gjort en Expressen, skulle letat efter en Annika Bengtzon i stället och Maja Lundgrens anklagelser på stockholms kulturelit borde givits ut som roman, med fingerade namn, inte som den samtidskrönika den låtzas vara. Så var mediedebatten igång: HUR KAN MAN rasera vanliga människors liv för att få sälja lite böcker!?! Hur dåligt omdöme får redaktörerna ha?! Det kanske inte ens är sant! Har Bonniers dåliga försäljningssiffror eller är utgivningen bara en personlig vendetta mot konkurrerande förlag? Vem låg med vem, eller ännu viktigare; vem låg inte med henne? Dessutom är den dåligt skriven!

På andra sidan de som ser en feministisk kampmöjlighet under varje pastellfärgat omslagspapper: ytterligare en bok mot mansmaffian! Ulrika Knutson skriver i Aftonbladet om ”en roman som tar hämnd på det patriarkala kulturlivet”, och Lisa Ahliqvist kallar Lundgren för ”observant krigskorrespondent” i Göteborgsposten. Så är det tjejerna mot killarna. Kön är allt, parat med pengar är det makt. Vad Maja Lundgren gjort är att sätta dit män, för att de är män, manhaftiga sådana, har makt, utnyttjar det och de ser inte att uppskatta Lundgren. Det är rätt, eftersom de är män. Ingen har ju heller (förutom Dan Josefsson i ett argt brev) hävdat att det Maja Lundgren skriver är falskt, bara att hon ”missförstått” och ”överreagerat”.

Men, det intressanta med boken är inte det privata, könsrelationerna i stockholms kulturmaffia, utan det politiska i de personliga relationerna. Och det intressanta är inte boken i sig, utan det ljus efterverkningarna tänder över mediedebatten i Sverige. Reaktionerna är mer spännande än boken och därför behöver man inte ha läst boken för att uppfatta konstverket.

Lundgren sviker sina egna. Hon visar hur det personliga relationerna mellan öl och punsch, ökonkontakt och författarkontrakt hänger ihop. Hur någons nattliga sms blir hela Sveriges rubrik till morgonkaffet. Men hon gör också något mer, eller snarare, reaktionerna på boken har visat något ytterligare. Varje redaktionschef och redaktör är människa. Den journalistiska självbilden är den om yttrandefrihetens och rättskaffenhetens banérförare. Andra har makt, själv är man kallad att granska den. Maktens män och kvinnor ska granskas in i minsta detalj, noggrannhet förbyts gärna i enkelspårighet. Politiskt dubbeltydighet är mystisk otydlighet och tvehågsenhet är politiskt självmord. Att vela eller icke vela, det är frågan. Inför media pratar man i one-liners, eller också inte alls. Så gräver Expressen, DN, Aftonbladet. Gräver och gräver, till Kina och ner i myndigheternas katakomber. Det personliga, ja det mest privata, är alltid politiskt sprängstoff och är man politiker får man räkna med att papper, pengar och partners alltid rannsakas i den domstol media för tillfället finner lämplig. Sålda lösnummer blir garanten för att granskaruppdraget tas på allvar. Hundra tusen flugor kan inte ha fel – Danielsson hade skit på fingrarna. Inte mycket att säga om det – det är ju grundlagsskyddat. Har du problem med media – mediaträna!

När man så pekar på detsamma, fast åt andra hållet, passeras gränsen. Toppolitikerns sex-sms blir dennes sista politiska suck, att Maja Lundgren drar stockholms innerstads mediemoguler i samma smuts leder enbart till hennes eget ekande suckande. Hon ryker, inte han. (Hon är ju dessutom ful). Att hon, liksom journalisterna alltid gör när det gäller politiska makthavare, ser de personliga relationernas och det privata omdömets påverkan på maktutövandet, men riktar fokus mot den tredje statsmakten, är oförlåtligt. Media gav Sverige De Nya Moderaterna (se Brian Palmers bok ”George W. Reinfeldt om hur media måste gå med på en politisk triangulering för att den ska lyckas), den mediala dagordningen sätts på pubar på söder i stockholm, nepotismen och egoismen är lika stor i denna elit som i alla andra eliter, självinsikten obefintlig. Media ska granska makten, även den privata politiska makten. Vem granskar mediamakten?

Nåja, inte Maja Lundgren, det ska erkännas. Själva boken kan man kanske både ha och mista. Men kontentan av detta är ändå att det konstnärliga, eller för den delen, det samhällspolitiskt relevanta, värdet av en text inte enbart kan ges av texten i sig, utan av den debatt som följer av densamma. Häri ligger också publiceringsbeslutens svåra dilemma. Hade Bonniers inte valt att publicera namn på de utpekade hade boken enkelt förpassats till den litterära fiktionshyllan och maktdebatten uteblivit, eftersom reaktionerna uteblivit. Vill man göra ett samtidsinlägg måste boken tas på allvar. Att nu ändå namn publicerats, trots att sanningen är hennes egen, kritiseras hårt av samma media som ofta tillämpar just denna princip på sitt eget ”granskande” (ingen rök utan eld, ni vet). Hon gör en Janne Josefsson, klipper och klistrar med insinuationer och tolkningar, visar hur det dåliga privatomdömet ger mediabilden, sätter dagordningen, kanske avgör val. Att det är hennes sanning gör den inte mindre intressant. Att Kent Asp för några dagar sedan dessutom påpekade att media idag har större inflytande över den politiska dagordningen än politikerna, gör inte heller Maja Lundgrens bok, eller tolkningen av dess eftermäle, mindre relevant.

Lundgren tänder en liten lampa, sätter ljus på det privatpersonliga i den maktelit som granskar makten, visar hur ditt varande i denna elit beror av några få män, din relation till dem och att de gillar dig (eller din figur). Så skrivs artiklar, böcker, essäer, med denna punschrespekt i bakhuvudet. Reaktionerna är censur. Folk drabbas ju utanför tjänsten, gubevars! Det privata har alls inget med mediemakt eller politik att göra, det privata är ju...privat!

När den media som ska granska makten är en sandlåda, när media är lika mänsklig som all annan makt, när din sänkta A-kassa beror av denna makt, när ingen får prata om det privata i denna politiska mediemakt, när ingen granskar media - hur kan man då gå säker?

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Läste du den? Har du tänkt läsa den? Jag har läst en del och tyckte den va helt fantastisk. politiskt tycker jag som du, men det e ju inte därför en läser. skönlitterärt och språkligt fångade den mig totalt.
men det e ju evigheter tills den kommer på pocket...så om du inte har lust kanske du kan skänka mig...eh.?

tack för senast, kramar!
KAMIKAZE

Linda sa...

De skulle vara kul om du kom till Skövde den 30 november på kårhuset och informerade om S-studenter.