Stureplanssex och vardagsvåld

Har precis läst klart den av Susanna Alakoski redigerade boken ”Lyckliga slut” där Unni Drougge, Maria Carlshamre, Gudrun Schyman, Kristina Hultman och 13 andra kvinnor i kortare och längre texter skriver om självupplevt vardagsvåld. Tänker på dessa berättelser när ”stureplansprofilernas” offer, ”den våldtagna” med hela svenska folket, igår berättade att hon gråtit av glädje när våldtäktsmännen, inte bara i hennes ögon utan även i lagens mening, befanns vara, just, våldtäktsmän. Hennes upplevelser sanktionerades som legitima. Detta, inte domen i sig, är den största vinsten. Annika Persson skriver i Lyckliga slut att:

"Jag var så djävla förbannad på att när jag äntligen, äntligen gick (från en manipulativ, lättkränkt och sexuellt krävande man) så var det min fastighetsägare som blev målsägare för skadegörelse på ett fönster. ... Hallå, det var JAG som var målsägare när han slog sönder rutan till min egen lägenhet och skrek och skrek och försökte klättra in genom fönstret tills piketstyrkan drog honom baklänges ut igen. Tack för det."

Domen i stureplansmålet, vilket också många noterat, är därför en vinst inte bara för tjejen ifråga utan för alla oss som önskar att rättsväsendet så småningom också ska förmå se kvinnans upplevelse som trovärdig, trots att hennes ord står mot mäns dito.

Lyckliga slut handlar dock till 90% om det våld om föregår slagen, det fysiska och sexuella våldet. Det lite mer osynliga våld som ger förutsättning för mer synliga slag och våldtäkter, lägger grunden för en manlig självbild där hon ska finnas till för honom som man. Gudrun Schyman skriver:

"Om man synliggör det mönster av makt som går igen i alla relationer, på alla nivåer, så blir våldets funktion tydlig. Det handlar om att bestämma. Att dominera. Att ta och ha mer makt på någon annans bekostnad. Den maktrelationen finns överallt. I den nära, mest kärleksfulla relationen, uttryckt i sovrummets intimitet, vid köksbordets diskussioner..."

Det är denna makt, detta psykologiska våld, som gör det fysiska våldet, på Stureplan, på en enslig skogsväg, i den äkta sängen, möjligt. Män slår och våldtar helt enkelt för att de tror att de kan slå och våldta. De tror att de kan för att de i sina relationer till kvinnor oftast dominerar på ett eller annat sätt oavsett fysisk styrka; i taltid, vem som bestämmer vad som är viktigt och intressant, vem som reagerar störst och starkast, vems erfarenheter som är relevanta, vem som pratar högst, mest och yvigast kring lunchbordet. Hon finns till för att se honom, för att han ska kunna spegla sig själv i hennes beundran. I det fysiska våldet dominerar mannen genom sin fysiska styrka, på jobbet genom sin post högst upp i hierarkin och på lunchrasten och i hemmet i kraft av sin oerhörda förmåga att göra sig själv till centralpunkt i alla sammanhang. Det är samma mekanism som går igen. Att mannen finner det naturligt att han håller låda, eventuellt bekräftande några få utvalda andra män, större delen av en fikapaus är den mekanism som lite senare på kvällen ger honom rätt att slå när hon inte lyssnar, bekräftar honom eller är tillgänglig längre. Han älskar sig själv genom hennes ögon, vid kaffeautomaten och i sängen. Hans erfarenhet är allas erfarenhet - är han kåt borde hon också vara det. Att hon kanske inte är det spelar mindre roll. Att kvinnor socialiseras till att se mannen, och mannen socialiseras till att bli sedd av kvinnan, gör att han tror att han kan ta henne när han vill. Vilket han kan eftersom han tror att han kan.

Just därför är det här så fel...eller åtminstone hopplöst otillräckligt. Kanske inte i en tjena-tjena-bemärkelse, dvs att män grupperar sig, definierar sig själva som "de goda männen", de som aldrig skulle slå, de som bekräftar varandras existens som dominerande men inte till den grad att det går fysiskt ut över kvinnan, de som vänder sig till andra "riktiga män" med ett erbjudande om ett inkluderande "vi" i ett "vi som inte slår". Men jag kan nästan svära på att en hel del av dessa 132 män, som själva beskriver sig som "riktiga män", går ut över sina kvinnor på en miljard andra sätt. Pratar högst och mest, definierar vad som är viktigt, får kvinnan att förstå att hon förväntas stå tillbaka för honom, lyssnar mest på andra män, finner kvinnors inlägg ointressanta, bekräftar varandra i centralpunktsuppfattningen. Du är man, varsågod ta din plats i epicentrum. Att män sätter varandras upplevelser i centrum, lyssnar, reagerar, möjliggör en självbild där mannens erfarenhet är central. Detta är den kollektiva skuld, som dessa "riktiga män" menar sig inte inneha. Dessa män kanske inte slår själva (särskilt ofta), men de krattar säkerligen manegen för slag eftersom problemet med mäns våld mot kvinnor inte främst ligger i att vissa män slår själva, utan att alla män (nästan?) utnyttjar de privilegier de givits i kraft av sitt kön och bekräftar andra mäns privilegier vilket leder till att vissa män ändå finner det lämpligt att slå eller våldta. Eva Lundgren visar att 50% av sveriges kvinnor upplevt våld av en närstående man efter sin 15-årsdag. Det är ingen vild gissning att resterande 50% av kvinnorna troligtvis upplevt våldet i att behöva bekräfta och utstå "den skränande" vid fikabordet eller i talarstolen, varje dag i större delen av sitt liv.

Detta är grunden för skapandet och upprätthållandet av vår könsmaktsordning. Den ordning som i sina extremer gör att män tror att de kan slå och våldta, men som i vanligare fall begränsar sig till att få män att tro att de alltid har de mest intressanta erfarenheterna, viktigaste upplevelserna eller åsikterna. Tycker bäst, känner mest. Ifrågasätts det - slå hårt! Denna sociala dominans beskrivs inte som mäns våld mot kvinnor, men utgör grunden. Våld, inte på kroppen men på lilvsutrymmet, rymden, andningsmöjligheterna. "Riktiga män" är en raritet i begränsad upplaga, om man med begreppet menar "män som inte kväver kvinnor" alternativt "män som inte underlättar kvävandet av kvinnor". I stället finns män och män. Män som slår själva och män som bekräftar eller utnyttjar den manlighet som gör att våld och slag blir logiska för somliga.

Gudrun Schyman skriver:

"Man kan använda kvinnor till mycket, bland annat till att stärka sin egen maktposition"

Det gäller sexuellt, på jobbet, vid lunchbord likväl som middagsbord, inför vänner, inför ovänner, inför sig själv.

Domen i svea hovrätt sade att män kan dömas till fängelse om de försöker använda berusade kvinnor till att ha sex med om de borde förstått att hon inte ville. Det får naturligtvis ses som en delseger. Den dag männen inte bara slutar slå och våldta, utan också håller käften lite oftare, lyssnar på kvinnor lite oftare och avstår från manliga sociala privilegier lite oftare, den dagen kan vi berömma oss om att vi närmar oss jämställdhet på riktigt.

PS. I övrigt kan man ju fråga sig vad männen i "tre män och en full brud", "två stureplansprofiler och en full brud", "sju tonårsgrabbar och en full tant" osv. på kvällstidningarnas löpsedlar ska med kvinnan till. Varför gå omvägen via det kvinnliga könet när det är de manliga kompisarnas bekräftelse man söker i sexakten? Kan snubbarna inte bara knulla med varandra?

Andra bloggar om: Stureplansprofilerna, våldtäkt, våld, mäns våld mot kvinnor, Eva Lundgren