(S) utan skolpolitiskt självförtroende

Debattartikel om socialdemokratin och skolpolitiken på Efter arbetet och i kortare version i Folket (Eskilstuna), läs den här eller på www.efterarbetet.se.

Hösten 2007 går i skolans tecken för socialdemokratin. Folkpartiet och Jan Björklund har under de senaste mandatperioderna innehaft närmast totalt tolkningsföreträde över den svenska skolpolitiken - till detta försöker nu socialdemokratin förhålla sig.

Rädslan för att hamna i antingen flum- eller pliktfack är påtaglig och den decennielånga borgerliga kritiken har gjort sitt för att destabilisera det socialdemokratiska självförtroendet i utbildningsfrågorna.

Partiets skolrådslagsgrupp har under sommarmånaderna fått in konkreta förslag som svar på de frågor som ställts i det till partiorganisationen utskickade rådslagsmaterialet, men utan en ordentlig analys och diskussion om den borgerliga verklighetsbeskrivningen och problemanalysen är risken uppenbar att nyorienteringen inom skolpolitiken mest blir försök till socialdemokratiska lösningar på borgerligt definierade problem. Så kan aldrig en genuin skolpolitisk debatt föras.
Om socialdemokratin mer långsiktigt ska kunna återta initiativet i skolfrågorna behövs därför först och främst självförtroende nog att formulera en egen verklighetsbeskrivning av skolans utmaningar, i opposition mot borgerlighetens berättelse.

Folkpartiets Jan Björklund, som i sin retorik ligger mycket nära den socialdemokratiska visionen om rättighetsskolan, har i själva verket en djupt konservativ analys av elevernas vardag. Björklund har visserligen rätt i att det är de barn med minst studievana som drabbas hårdast av stökiga klassrum, men folkpartiets förslag till lösningar på dessa problem är helt individcentrerade när de i stället borde betona struktur och resurser.
I den borgerliga skolan ska läraren, i kraft av sin återvunna auktoritet via yrkesexamina, kunna ta både keps och telefon från eleverna, flytta mobbare från en skola till en annan samt betygsätta och kategorisera barn i högre utsträckning än idag för att få ordning på klassrummen.
Skolans problem reduceras i Björklunds analys helt till den enskilda lärarens och elevens individuella behov och avhjälps bäst genom återvunnen lärarauktoritet och högre krav på stökiga elever.

Det är ett faktum att stökiga klassrum försvårar undervisning, att barn har all rätt att slippa mobbning, att kepsar och mobiler stör lektionerna och att elevers respekt för sina lärare är en förutsättning för lärande. Inte i något fall har socialdemokratin någonsin hävdat motsatsen. Problemen i skolan idag ligger dock mycket djupare än så.
I en skola som successivt förlorat resurser under de senaste decennierna måste en socialdemokratisk analys våga sätta resursfördelningen i centrum för lösningar på strukturella problem. Barn stör för att de inte får tillräckligt med uppmärksamhet eller för att de inte förstår; fler lärare och mindre klasser behövs alltså, annan pedagogik och material likaså, inte betyg som ger barnen ytterligare bevis på otillräcklighet eller fler beslagtagna kepsar.
I en skola som dränerats på ”omkring-personal” det senaste decenniet (skolkuratorer, kamratstödjare, speciallärare) och där skolklasserna växt är det inte konstigt att fler barn känner sig osynliga, att många lärare vittnar om brist på lugn och ro. Borgerlighetens jargong om mer ”ordning och reda i klassrummen” kommenderas fram genom auktoritetsrespekt och kräver ständig kontroll, socialdemokratin borde i stället fokusera på arbete för lugn och ro vilket kräver fler lärare där de bäst behövs.

Vidare måste socialdemokratin på allvar våga ta tag i debatten om friskolorna, en debatt som alltför ofta skyfflats under mattan med argumentet att de är här för att stanna. Just för att de är här, måste de diskuteras. 90-talsregeringarna öppnade den Pandoras ask som möjliggjort de senaste årens explosion av friskoleansökningar till skolverket.
Forskning visar att det är de resursstarka medelklassföräldrarna som främst flyttar sina barn till friskolorna, att skolvalen leder till homogenisering av skolgårdarna och att den kommunala skolan lämnas allt fattigare på både resurser och studievana elever med resursstarka föräldrar.

Den friskola som från början var tänkt att leda till pedagogisk förnyelse som komplement till den kommunala skolan, håller på många håll på att helt konkurrera ut den kommunala skolan. Det är ett problem för alla som tror på skolans demokratiserande uppdrag. Skolverket har dessutom liten möjlighet att neka friskoleansökningar och många kommuner tvingas betala för skolor de inte behöver.
Skolpengssystemet i kombination med lättheten att starta friskola dränerar en redan ansträngd kommunal skolbudget. Att Sverige har ett av världens mest generösa system för offentlig finansiering av privata skolor borde stämma till eftertanke i en tid när kvaliteten i den kommunala skolan urholkas allt mer.

Folkpartiets och lärarfacklig kritik mot de senaste årens pedagogikutveckling (flumpedagogiken, så kallad) måste tas på allvar. Den relativiserade kunskapspedagogik som idag finns i den svenska läroplanen bygger visserligen på entydig forskning som visar att processlärande, problemlösning och samarbete ger barn bättre verktyg att tillägna sig nya tankar och lära kritiskt tänkande.
Men att lärarna inte ges tydligare vägledning om vilken kunskap eleverna egentligen ska tillägna sig ökar skillnaden mellan skolor och urholkar tanken om en likvärdig utbildning.
Socialdemokratin bör ta till sig av frustrationen hos en lärarkår som önskar tydligare vägledning och se att tydligare mål för realiakunskaper också kan ge stadga och verktyg främst åt studieovana elever.

Slutligen är det kritiskt att så många elever går ut gymnasieskolan utan fullständiga betyg, men det är å andra sidan inget nytt fenomen. Tidigare gick dessa elever ur gymnasieskolan med 1:or och 2:or i betyg, men räknades ändå som godkända av byråkratin. Gymnasieskolan är, och ska förbli, högskoleförberedande för alla elever. Därför borde den svenska gymnasieskolan ges tillräckliga resurser att hjälpa igenom de elever som har behov av extra stöd i gymnasiet. Att ge upp kravet på högskolebehörighet för alla är att borga för ett framtida klassamhälle där akademikerbarnen går vidare inom gymnasie- och högskolevärld och barn utan akademikerföräldrar väljer bort högre studier i omyndig ålder för att ”arbeta med händerna” resten av livet.
Anser man dessutom att även gymnasiet har en demokratibärande funktion i samhället måste ambitionerna för svenska-, matte- och engelskakunskaper vara höga. Ett väl utbyggt vuxenutbildningssystem är ingen anledning att skära i gymnasiemålen.

I sitt arbete för att ta tillbaka det politiska initiativet i skol- och utbildningsfrågorna får socialdemokratin inte gå i fällan att låta sig provoceras av borgerlighetens konservativa berättelse om skolproblematiken som främst individcentrerad. Många klassrum är stökiga – men de stökiga eleverna eller de bristande kunskaperna beror på att resurserna är för små för de stora klasserna och den allt mer heterogena elevgruppen.
En socialdemokratisk analys borde lyfta blicken från debatten om ordning och reda, mobiler, kepsar och prov och ta avstamp i diskussionen om vilken uppgift skolan har, vad den får kosta och hur man fördelar resurser så att lärarna ges förutsättningar att ge oss den skola vi vill ha. Den bästa kommunala skolan måste vara så bra att folk vill välja den. Det kostar pengar. Högskolebehörighet åt alla kostar också pengar. Det kräver nytt reformtänkande. Den debatten måste vi ta. Debatten om resurserna vinner socialdemokratin dessutom garanterat mot en skattesänkande borgerlighet.

Kajsa Borgnäs
Ordförande socialdemokratiska studentförbundet

Andra bloggar om: Skola, skolpolitik, socialdemokratin, skolrådslag, Björklund