Jobb.

Personalpolitik är inte så lätt som man tror alla gånger. Att vara tre, jobba för fem, göra det man ska och lite till, prioritera det viktigaste men ändå hinna med allt, tillfredsställa och överraska, stabilisera och fundera, vara egen men ändå allas, kostar på. Att vara ordförande är närmast att likna vid en nära-prostitutionsupplevelse. Inte för köpet men för att tillgänglighet alltid kan förväntas. Man står när som helst till förfogande för nära nog vem som helst, för omtanke, struktur och prestation. Och bedömning. Precis som det ska vara. Dina krav på mig är mina krav på mig själv. Å ena sidan enorm rymd – å andra minimalt med andningshål. Att stirra in i väggen, läsa en skönlitterär eller stänga av telefonen är andras lyx. Att skita i någons omdöme likaså. Det är väl det som är att ha fått ett förtroende. Missförstå mig rätt, jag älskar det. Men det är inte som annat. Och att vara uppdaterad är en förbannelse. När ska man hinna tänka om de senaste tankarna alltid är viktigare än de stora, på riktigt viktiga. När det politiska heltidsarbetet fylls av mötestider och mätbara måsten. När bloggen blir viktigare än boken, Schulman viktigare än Schumpeter. De senaste tankarna kan förvisso vara viktiga, men mycket viktigt är också ganska gammalt, och står inte att läsa i någon blogg, kan inte kortas till drygt en A4 och kan inte uppdateras en gång i veckan. De enda seminarierna som hinns med är de man själv anordnar eller är med i. Bäst då att anordna många. Alf Svensson sade när han slutade som KD-ordförande att han nog skulle läst mer skönlitterärt, mer upplevelselitteratur, om han fick göra om det. I stället för PM, isärryckta texter, utkast, utdrag. Allt är sammanfattningar. Ordentligt har någon annan läst. Man hoppas man läste rätt sammanfattning. Att inget fax lämnades orört. Sårbart, liksom.

Annat då om man jobbar på Google. Bollar, lavalampor, cyklar, gym, snacks och filmer i personalpolicyn. Under de 20% av arbetstiden där de anställda får betalt för att göra vad-som-helst (sporta, titta på film, sova, äta, spela, fixa och trixa), föds 50% av alla nya idéer, enligt dem själva. Den kreativa ekonomin. De som inte producerar något i egentlig mening men skapar finesser som alla snart kommer att behöva. Som skapar omsättning i mångmiljonbeloppsklassen ur intet. "Work should be challenging and the challenge should be fun." Lafargues “Rätten till lättja” återaktualiserad samtidigt som alliansens märkligt lutherska arbetspliktssamhälle tar form. Den dag människan kan producera allt blir det status att betala för kreativitet och spontanitet. 6 timmars arbetsdag, med bibehållen inkomst, i extremkapitalistisk tappning. Skumt.

Boktips för alla som köpt, sålt eller på annat sätt förhållt sig till arbetskraft:

Paul Lafargue (1883): Rätten till lättja
Richard Florida (2006): Den kreativa klassen

PS. Jag har ännu inte läst någon av böckerna men sammanfattningar hittas enkelt på nätet. Googla "jobb".

Andra bloggar om: Paul Lafargue, lättja, kreativ klass, arbete