Befinner mig just nu i Mellanöstern för fem dagars resa i Jerusalem, på Västbanken och i Israel tillsammans med folk från våra riksdagspartier. Något griper tag i en när man andas in det själv. Det mesta har redan sagts under 40 år av upprepade misstag och illdåd och allt man kan göra är att upprepa, och åter upprepa, och åter upprepa, och upprepa igen och aldrig tröttna på att upprepa att det är så sorgligt cyniskt med hunsade som hunsar de som kan hunsas. Man slår så hårt man kan där man tror att man kan, vilket alltid är nedåt och längst ned försöker palestinierna klamra sig fast vid slamsorna av det de trodde de byggt upp. Israeliska casualties har minskat dramatiskt sedan muren byggdes, I know. Israel attackerades -67, attackerade inte. Europa -33 - 45, kristallklart. Omgivande upplevd och befintlig fientlighet. Diaspora och pogromer i sekel. Rätt till självförsvar försvarat i internationell rätt, helt rätt. Men det är och förblir oförsvarligt orimligt att omöjliggora försoning genom aktiv och medveten politik för främlingskap, förluster och hat. En mur är en mur är en mur. Dårskap är dårskap är dårskap. Maktfullkomlighet är maktmissbruk är oheliga allianser. Och oheligast av dem alla är ett fegt EU, ett fegare Sverige och en socialdemokrati som är så osäker på sig självt att man inte vågar stå upp för det mest uppenbara. Detta - att gränsen sedan länge är nådd.
Bild från Diakonia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar