Att DN den 21 november plötsligt andas tillväxtkritik i det som för några år sedan skulle förkastats som en miljömuppsartikel, Al Gore får fredspriset för att han kommunicerar andras miljöarbete och årets julklapp både är miljövänlig och rättvisemärkt, säger något om den nya tidens nojor. Visserligen konsumerar vi mer än någonsin, och som konsumenter förväntas vi snällt gå och hjälpa upp julhandelns försäljningssiffror till rekordnivåer i år igen, vi köper bränslesnåla bilar som är så stora att eventuell energivinst går åt till att få stereon att pumpa på innerstadens gator och det är ändå EU som borde göra något först – men ändå – det är plötsligt helt legitimt att resonera kring konsumtionen. Än så länge har vi bara hunnit till konsumentvalsdiskussionen (den urbana livsstilsmedelklassens som har privilegiet att kunna välja sig sin rättvisa identitet) men bakom hörnet väntar en konsumtionskritik där konsumtionen av det som skitar ned slutligen måste börja få kostadet det faktiskt kostar oss. Transporter av varor och människor härs och tvärs över världen är, alla kategorier, värst. Jag väntar med spänning på att vår regering, med stöd i just de kärnväljargrupper som konsumerar mest varor och personresor, ska våga skatteväxla på riktigt. Höj priset på bensin till skyarna, satsa pengarna på kollektivtrafiken. Varför har vi bilar i innerstäderna över huvud taget? Överklassens män konsumerar mest, skitar ned mest och har fått störst skattesänkningar (för ökad privatkonsumtion!) – miljömedvetandet är som allt annat hos högern - yta.
------
Och så kommer Svenskt Näringslivs nervösa konsumtionshetskampanj naturligtvis som ett brev på posten.
"Gumman älskade naturligtvis julen, som var i antågande. Ingen annan tid på året gav henne så många anledningar att köpa saker...
...Och hur gick det för gumman? Hon fick en jättetråkig jul. Så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla."
Till sitt innehåll en blåkopia av Ayn Rands framtidsdystopi ”Och världen skälvde” (nyutgiven av Timbro 2005) där kapitalismen och egoismen är världens drivkraft och självuppoffringen och den sociala välfärden destruktiva avigssidor av det moderna samhället. Känns märkligt reaktionärt efter den senaste tidens debatt. Högerns livstilsfilosofi har en del att bevisa.
På bussen till jobbet ytterligare en reklamskylt för julshoppare. Ett TV-spel för små barn där man både ”leker och lär” samtidigt. ”Ge ditt barn ett försprång” står det överst.
Just det. Det är årets julklapp – ett försprång. Världen smälter, brinner, jorden kvävs – shoppa dig ett försprång! Sådan är julen 2007.
Läs även andra bloggares åsikter om Konsumtion, Svenskt Näringsliv, Timbro, jul, Ayn Rand
2 kommentarer:
Jag har läst " När världen skälvde" den är lite tjock , hade jag varit redigerare hade minst 1/3 tagits bort. En del dialoger mellan den rika huvudpersonen och den kyliga relationen med hans fru hade kunnat kortats av en del.
Poängen med boken är dock skarp, man måste få någonting om man jobbar hårt. Vilket jag själv tycker finns en poäng i! I boken blir det absurt när detta dras till sin spets, och författaren landar i tesen att precis som du säger ; egoismen är den viktigaste drivkraften!?
Vilket är en ganska förenklad bild av människan, en bild som jag vägrar att ställa upp på, även om Darwin och biologer skulle nicka instämmande till tesen. Som humanist ryser jag vid tanken.
Om inte altruism existerar är jag inte säker på att jag alls vill existera! ( nej det vill jag inte, även om det inte finns något efter detta "hårda" liv)
Är man bara nyttokalkylerande hela tiden och alldrig en känslovarelse så finner jag människans existens ganska torr. Faktiskt meningslös. Konst, kultur och fantasi är för mig navet i livet.
Svenskt Näringsliv är som du säger nervösa, men framförallt vill de ha en debatt om konsumtion eftersom att de verkligen tror att folk kommer köpa deras resonemang.
Och gör inte folk det så har det miljoner att kampanja för. Vilket många gånger kanske inte fungerar, om man inte jobbar långsiktigt vilket de gör.
Världsbilder går ju att kampanja för, och med tillräcklig skickliga reklammakare kan man nog tutta i folk nästan vad som helst, ialla fall under en lång period. Det är tufft att inte gå med på kollektiva tankestrukturer. Vissa skulle kalla det galenskap.
Det läskigaste med nyliberalismen är att den har stora likheter med kommunismen, man förenkar världen enligt en rad axion för att sedan bygga upp storartade, grandiåsa projekt.
Man glömmer , det filosofen Nietzsche skriver om i ett av sina verk. Att det stora kolumbariet av tankar kan rasa om man drar bort grunden. Forskare har exempelvis ofta en tendens att inte se de grundläggande svagheterna i sina bräckliga tankebyggen. Kanske därför paradigmskiften är så ovändtade!?
Gör man det så kanske man inser hur obegriplig världen många gånger är, och att nyliberalismens enkla tes om "individens maximala frihet" oberoende situation och tid/rum är att förenkla människans kollektiva och indiduella sidor.
Ursäkta det långa inlägget. Tanken fortsatte....
Vad jag nog ville säga är att det kollektiva mänskliga tänkandet är svårt att ta sig ur och att man måste vrida tanken ett varv till.
Frågan är alltså hur får man människor att gå ur etablerade sanningar?
nog med flumm...
Johan SSK
Bra inlägg!
Hoppas du får rätt angående tillväxtkritiken så att den inte ska stanna på DN:s kultursida utan kommer ut till breda lager som har mer röstkraft än den progresiva medleklass som tar till sig av detta. Annars kanske politiken blir svår.
Tycker för övrigt att EU:s miljöbilsmål där man vill att alla bilar ska minska i utsläpp proportionellt är rikgtigt benhård överklasspolitik. Alla ska betala lika mycket för utsläppsminskningen. Rimligtvis borde överklassens stora bilar som skitar ned mest vara de som måste komma ned till de andras nivå! Gör mig så upprörd att jag måste blogga om det genast.
Skicka en kommentar