Mönstermedborgaren

Har extremt mycket att göra - därav sporadiskt bloggande.

Min och förbundssekreterarens krönika i senaste Libertas, ett nummer som handlar om övervakning och kontroll. Libertas är s-studenters idépolitiska tidskrift, läs och skaffa prenumeration, NU!!

Det finns tre citat, formulerade med 2000 år emellan:

Mest makt har den som har makt över sig själv (Lucius Annaeus Seneca, 4 f.kr – 65)

Människan kan inte leva utan självbehärskning (Isaac Singer, 1904-1991)

Klipp dig och skaffa dig ett jobb (Per Schlingmann, moderat partisekreterare 2001-)

Dessa tre (ett av dem alltså formulerat redan på de gamla grekernas tid) sammanfattar var för sig den borgerliga visionen om den ansvarsfulle samhällsmedborgaren. Den medborgare som först och främst lyckas kontrollera sig själv och sin livssituation – för att först därefter göra anspråk på åtnjutande av samhällets frukter. Medborgaren som inget mer behöver än en spark i baken och ett glättigt leende för att komma ur sängen om morgnarna. Hon vars samhällskontrakt bygger på den tysta överenskommelsen om att stör icke jag dig så skall du icke heller störa mig. Hon som klarar sig själv bara hon får behålla tillräckligt mycket av inkomsten, som röstar bort klåfingriga såssepolitiker från skatteintäkterna, som inte förväntar sig mer av politikerna än att de vet när de ska hålla sig undan och som klagar över omnipotenta fackföreträdare på systersönernas salladsbarer. Hon – den borgerliga mönstermedborgaren.

För medborgaren Kvinna gäller att inte ha för korta kjolar, inte prata för högt eller för mycket om saker hon inte förstår sig på, att ha en medborgerlig man vid sin sida. För medborgaren Man gäller att prata högt och mycket, om bostadsmarknaden och helgens festande, inte om arbetsplatskamp. Den självbehärskande medborgaren stör inte tingens ordning – hon är ett med den. Intresserar sig för bevarande, inte förändring.

Ordning och reda brukar förknippas med konservatism. I de gamla etablerade och välkända normerna finns tydliga riktlinjer för sakers plats och personers agerande. På 60-talet fick man betyget litet b i Ordning och Uppförande i skolan om man sade emot läraren. Franska revolutionen var ingen särskilt ordnad tillställning, liksom ingen revolution efter den varit det heller. Revolution gör man mot rådande ordning, en ny ordning är dessvärre ofta målet.

Den ordningsamme och självbehärskande (borgerlige) medborgaren är också den som i stort och smått kräver hårdare tag mot de medborgare som saknar denna självkontroll; hårdare straffsatser, fler poliser på gator och torg, mindre tv-tittande på landets fängelser (det ska väl kännas att man är inburad, för fan!), lägre a-kassa (så att folk i förorten inte fortsätter leva på bidrag i stället för att skaffa sig ett jobb) och kortare sjukskrivningstider (så att de inte känner efter vareviga dag!). Kan medborgaren vara oordnad? Nej, svarar den borgerliga. Då saknar hon det viktigaste av allt – självbehärskning – och utan självbehärskningen behöver hon först och främst nya vanor – inte daltande från statens sida.

I alla tider har överklassen försökt kontrollera arbetarklassen, män har alltid velat kontrollera kvinnor och den eviga övervakningen skapar normer för vad som betraktas som normal medborgerlig aktivitet, olika för män och för kvinnor, olika för människor ur olika samhällsgrupper. Kontrollen föder självkontrollen. Självkontrollen ger det manliga och det kvinnliga beteendet, och överklassen störs inte i sitt lugn av en självkontrollerande arbetarklass. Den ordningsamma medelklassen behöver inte kontrolleras i det borgerliga samhället (de har ju skapat normerna) utan samhällets kontroll riktas i stället mot dem som inte ”har makt över sig själva”, som utmanar den borgerliga ordningen. Beslagtagna mobiltelefoner i skolan ger de ordningsamma eleverna rätt gentemot fridsstörarna. Mäns våld mot andra män ses fortfarande som värsta sortens våld, trots att mäns våld mot kvinnor är långt mer utbrett, men mindre utrett. Aktivister kriminaliseras i alla länder. Arbetssökande ska tvingas sitta 35 timmar i veckan på AMS och söka jobb som inte finns, men diskrimineringslagstiftningen står orörd. Medias rapporter om hur den ordningsamme medborgaren gång på gång blir offer för hot och våld ur den oordnade gruppen (invandrare/fattiga/ungdomar), ökar känslan av behov av ökad kontroll i en tid när brottsstatistiken faktiskt sjunker. Inför valet 2002 belyste Sydsvenska Dagbladet ungdomsvåldet i Rosengård och folkpartiet vann röster hos en rädd, men välordnad, medborgarskara. Medias konjunkturcykliska moralpanik målar en bild av den farliga verkligheten utan stöd i vare sig statistik eller vetenskap. Det ger krismedvetande och stöd till populistiska beslutsfattare (läs: folkpartiet/sverigedemokraterna). Kriminalitet är klass: de högre klasserna fuskar med skatten men slipper granskning, medan bidragsfusket (vilket uppgår till några hundradelav av skattefusksumman) exploateras till valvinst åt moderater och stureplanscenter. I lågkonjunkturer begås fler brott än i högkonjunkturer. Finska rikspolischefen intygar att de höga mordtalen i Finland inte hotar turismen: ”finnar är så blyga att de bara mördar folk de redan känner”.

Reinfeldt pratar om innanförskapets välsignelser och vill lagstifta bort utanförskapet. De i utanförskap ska kontrolleras hårdare (så att de inte fuskar med bidragen) och straffas hårdare (så att de inte begår brott titt som tätt). Skattefusket, den strukturella rasismen, arbetsgivarsexismen passerar obemärkt i ett samhälle som präglas av systematiska sociala och ekonomiska ojämlikheter, manlig överhöghet, heterosexuell företrädesrätt och etniska hierarkier - de vita medelklassmännen hör ju till gruppen ordningsamma medborgare vilka ibland gör misstag, men är till skillnad från dem i utanförskap ingen problemgrupp som ibland råkar göra rätt. Lag och ordning ska garantera allas rätt, men trots att den generella lagen varken ger överklassungdomarna eller de hemlösa rätt att sova i tunnelbanan, är det bara den ena gruppen som drabbas av förbudet.

Människan passerar en rad disciplinära institutioner i livet; hemmet, skolan, arbetet, där var och en strävar efter att ingjuta ett särskilt sorts uppförande. Dessa går inte alltid ihop. Vem vill inte vara den ordningssamme medborgaren? Vem vill inte försöka behärska sig själv? Få, är svaret. Men i vårt elitistiska samhälle med sina krav på effektivitet, förmåga till snabb omställning, krav på plötslig förflyttning, språkkrav, konsumtionskrav och där fattigdomen bestraffas, slås de utanför normen, ut. Oordningssamhet, ringande mobiltelefoner och bidragsuttag, vilka borde ses som uttryck för samhällsorättvisa, oflexibla arbetsplatser och stelbenta institutioner, inte för dålig uppfostran, ses i stället som brist på självkontroll. Om problem med utslagning och segregering tidigare varit gemensamt och bäst lösts genom förändring av arbetsliv, skola och hur de offentliga institutionerna bemöter medborgarna, har problemen idag blivit allt mer individualiserade och vittnar i stället om personliga tillkortakommanden hos dem som rör sig i samhället. Kontrollen och kraven på självkontroll av medborgarna reducerar samhällets uppgift till att rädda dem som är innanför från dem utanför, de normala från de onormala, överklassen från arbetarklassen, männen från kvinnorna.

Detta är fel. Vi vet att människor är stöpta i olika former, formade av olika tryck. Vi vet också att medborgarrätten, inte medborgarplikten, är hotad och i behov av försvar från regeringens skyttegravsartilleri. Där högern vill till den smala utbildningspolitiken, det übereffektiviserade arbetslivet och värnandet om den ”väluppfostrade” medelklassen, klarar sig ett modernt, inkluderande samhälle inte utan en stark motkraft. I ett samhälle där normen blir smalare och de utanför bestraffas hårdare krävs en omvärdering av statens ansvar och verktyg. Samhället ska hantera marknadens skadeverkningar, trygga medborgarnas välfärd, minska ojämlikheten och öka spektrat för hur människor kan leva för att leva gott. Vi måste bryta med den borgerliga normen om självbehärskning som garant för välmående och se till alla medborgares rätt. Man gör så gott man kan. Ibland räcker det inte, då ska man få stöd.

Läs även andra bloggares åsikter om Libertas, kontroll, medborgare, borgerlighet