Män och heder

Män och heder är ett svårt ämne. Män har heder – annars är de inte män. Det gäller på de flesta ställen i världen, i Uppsala liksom i Diyarbakir.

År 2002 bildades i Diyarbakir i Turkiet den kvinnorättsliga organisationen Selis. Organisationen engagerar advokater, jurister, läkare, psykologer och lärare på många olika håll i landet för att möta kvinnors behov av fristad och stöd i ett system gjort av män för män. Kvinnor av alla sorter söker sig till organisationen; de som vill skilja sig, de som vill lära sig läsa och skriva, de som vill ta livet av sig, de som vill ha yrkeskunskap, de som vill ha hjälp med barnen, de som vill ha skydd från sina män. (Inför gårdagens val tog Selis också ytterligare ett steg och samlade kvinnor från de flesta partier, vilka, efter att ha enats om att de har ett gemensamt intresse av att människor med erfarenheter av att vara kvinna finns i parlamentet, på var sitt håll har arbetat för att få in kvinnliga namn på de olika partiernas listor. Det fungerade sådär. Det är dock en annan diskussion) Selis fungerar alltså ungefär som de svenska kvinnojourerna ska fungera; för att ge hemligt och anonymt stöd till de kvinnor som anser sig behöva det så länge de behöver det. De turkiska och kurdiska kvinnorna har också ungefär samma problem med sina män som de svenska. Män hotar, slår och vägrar lyda lagen, oberoende av geografi. Staten ger kvinnorna litet eller inget skydd, rättsstat eller ej. Selis går, liksom många svenska kvinnojourer, på projektbidrag de med jämna mellanrum får lägga ideell tid och energi på att söka från olika håll.

Eftersom Selis mesta verksamhet handlar om mäns våld, fysiskt eller psykiskt, mot kvinnor, har diskussionen om det ”hedersrelaterade våldet” också varit stor i Selis och i Turkiet inför valet, liksom den varit det till och från i Sverige (post Fadime). Men medan vi i Sverige kämpar med distinktionerna, kämpar dessa kvinnor i stället för att det som kallas för ”hedersrelaterat” våld ska ses som ”allt annat” våld som män dagligen och stundligen utsätter kvinnor för, och bedömas likadant i rätten. Den turkiska lagen har länge skiljt på ”vanligt våld” och det ”hedersrelaterade” våldet, där det hedersrelaterade givit lägre straff. Efter en lagändring i våras (som Selis varit drivande för att få igenom) straffas nu allt manligt våld mot kvinnor enligt samma principer.

Satt nyss och pratade med en av grundarna till Selis, Kadin Danismanlis, och försökte förklara att vår diskussion om mäns våld mot kvinnor i Sverige just nu mest går ut på att försöka hitta den avgörande skillnaden mellan vårt ”vanliga” (läs: svenska) våld av män mot kvinnor och det hedersrelaterade våldet (som de muslimska männen utsätter sina förtryckta fruar för, naturligtvis). Vi vill gärna kunna bestämma den exakta skillnaden mellan den kristna (svenskfödda) mannen som av svartsjuka eller (inbillad) otrohet slår sin fru på julafton och den muslimska mannen som gör detsamma. Vi vill gärna att den kristna (svenskfödda) mannen som berättar för sina vänner att föredettingen som nu ligger med någon annan ska få stryk inte är del av den hederskultur vi hellre klistrar på de muslimska männen och deras döttrar. Visst finns skillnader, och jag är medveten om att man ska vara försiktig med att förminska de problem som en del muslimska tjejer utsätts för på grund av traditioner, men att tro att skillnaden mellan kristna och muslimska mäns våld mot kvinnor handlar om hederns vara eller icke vara som bestämmande variabel, är helt enkelt fel. Svartsjukan, ha-begäret och ilskan när män känner sig försmådda på den de anser vara ”deras egen” går över kulturgränserna och handlar alltid om heder på ett eller annat sätt. Gradskillnad finns mellan olika situationer och personer, kanske traditioner, men inte den exotiserande artskillnad mellan muslimska och kristna mäns våld mot kvinnor mången debattör låter påskina (jag har i alla fall ännu inte i någon debatt hört argumentet som skulle få mig att förstå denna skillnad – om den finns).

Efter att ha försökt förklara den märkliga åtskillnad vi gör i Sverige mellan ”vårt” och ”deras” våld kunde vi ändå enas i detta; mäns behov av heder går över nations- och religionsgränser. Mäns våld mot kvinnor handlar alltid om heder på ett eller annat sätt, oavsett var i världen man är eller var man är född.