onsdag 18 juli 2007

DN fortsätter sin jakt på den ryska björnen

En av de äldsta och längst kvarlevande myterna är den om den vilande, men aldrig sovande, ryska björnen. DN skriver idag, nyanserat och balanserat som vanligt, om ”Spökrösten i Kreml” och hoppas på så sätt pusha upp lösnummerförsäljningen något.

Börjar med det nödvändiga klargörandet: Nej, Ryssland är inte en fullfjädrad demokrati som den skulle definieras i någon av Helds demokratimodeller från mitten av 90-talet. Putin är säkerhetsstrateg framför allt, inte civilsamhällesfantast. Och ja, det ryska samhället är rasistiskt, nationalistiskt och homofobiskt. Och ja, det blir värre.

Därefter: Nationellt slits Ryssland isär. Det drygt decenniegamla überkapitalistiska ekonomiska systemet har gjort Moskva till den stad i världen med flest dollarmiljardärer, glansiga shoppingkomplex byggs i rasande fart i St. Petersburgs centrala delar – man kan få tag i vad som helst med tillräckligt många nollor på bankkontot. Eftersom den ekonomiska tillväxten främst är exportdriven är det dock en extremt liten minoritet i de största städerna som får del av detta ”välstånd”, resten av befolkningen har obönhörligt lämnats åt sina våndor, utan sociala skyddsnät, utan fackföreningar men med en växande frustrerad längtan efter allt det som de flesta inte kan skaffa sig. Medelåldern fortsätter att minska, efter att på 90-talet minskat med fyra år på fyra år (något som annars bara händer vid stora naturkatastrofer eller i krig, men som hände i Ryssland efter Mr. Sachs chockterapi). Allt fler säger sig längta tillbaka till sovjetsystemets relativa stabilitet, kommunistpartiet växer så som reaktionära rörelser alltid växer när folk känner sig utsatta och osäkra.

Internationellt blir Ryssland allt mer marginaliserat. Den ryska världsbilden blir allt mer marginaliserad. Ryssland upplever att kraven på de ryska minoriteternas rättigheter i de baltiska staterna förbises av de EU-länder som säger sig värna just desamma – konflikten om krigsmonumentet i Tallin tidigare i våras bottnar delvis i detta. NATO:s expansion i östeuropa upplevs, och det vet alla, som aggression mot Ryssland - Putins stöd för Janukovitj i stället för Justjenko i det ukrainska valet för två år sedan ska ses i detta ljus. När Ryssland protesterar mot de amerikanska planerna (!) på ett europeiskt misilförsvar i östra Europa, tiger unionen still. Det har alltid funnits ett längtande lillebrorskomplex hos Ryssland inför Europa, kontinenten man önskar att man vore en del av, men är för stor för (likt elefanten i en porslinsaffär).

Det är naturligtvis oerhört viktigt att alltid markera mot ryska brott mot MR, mot den knappt existerande yttrande- och föreningsfriheten i landet, mot internationella konflikter över olja och gas och mot våldet i Tjetjenien, men den Wilsonska tanken om ”embeddedness” som band upp stater i samma internationella system under Förenta Nationerna 1918, gäller i lika hög grad idag. När Putin lär sig uppskatta de fina rummen vid internationella sammankomster för statsmän, vill han inte vara utan den good-will som krävs för att han ska få trivas där igen. Med institutionella samarbeten blir det mer kostsamt att dra sig tillbaka till sitt eget hörn av världen. När EU nu i stället vänder de ryska upplevelserna av tillståndet i världen ryggen, för att lydigt anpassa sig till världsbilden hos andra maktstinna statsmän, lämnas Ryssland få andra alternativ annat än att försöka klara sig genom höjda brösttoner. Den marginaliserade tar sig plats. Nationellt måste Putin bevisa internationell handlingskraft – han står i valet och kvalet mellan en besviken hemmaopinion och besvikna statsmannakollegor – de senare minskande i betydelse.

Och det finns få reella politiska alternativ till Putins Ryssland (Jabloko är för litet och dess företrädare fostrade i liknande anda). Anna Politkovskaja skrev mycket om detta: hur säkerhetstjänsten i landet och de militära enheterna i Tjetjenien är närmast autonoma, parallella makthierarkier till den politiska makten. Hur den ekonomiska eliten blir allt mer inflytelserik även i politiken, bortom demokratisk kontroll. Hur politisk anarki skulle gynna bara dem med mest resurser och mest kontakter. Hur staten inte får in de skatteintäkter som behövs för att människor ska få det de förväntar sig. Hur Putin inte får stöd för demokratiska reformer utan för levererad stabilitet i ett land av revolutioner, kupper och terapitimmar. Hur sovjets fall inte innebar ett samhälleligt närmande till västeuropa som många hade hoppats utan ekonomisk kollaps. Hur Putins problem inte är att han har för mycket makt, utan att han har för lite auktoritet och därmed måste tvinga till sig den makt andra statsmän åtnjuter gratis i länder utan dessa parallella makthierarkier. Om det någon gång fanns ett tillfälle att bygga Ryssland enligt en europeisk modell, är den missad till förmån för det amerikanska the-winner-takes-it-all-systemet. Ryssland får inte längre något bistånd av Sverige. Fackföreningarna, människorättsorganisationerna, de små tryckerierna – alla ska de nu antas klara sig själva i den hänsynslösa ekonomin.

DN tror sig peta makten i magen varje gång de skriver en ledare. Det är fel. DN är makten lika väl som någon annan opinionsbildare. Den bild DN ger präglar också folks syn på Ryssland. Inte konstigt alltså att människor inte vågar åka till Ryssland, att vanföreställningar om Aeroflots haverifrekvens finns kvar och att bilden av den opålitlige ryssen fortfarande hemsöker oss. Vi vill inte förstå Ryssland, så som vi aldrig velat förstå det som inte stämmer med den världsbild vi har. Vad gör en ledare utan makt, som valts av ett folk vant vid att patriarken styr landet? Skaffar sig makt, naturligtvis. Det är inte rätt, det är socialpsykologi. Och det händer ju inte bara i Ryssland. Med DN:s tendentiösa hetsjakt av Putin och dagens Ryssland lever vi gott med vår egen självbild som den gode fen vid sidan av den aldrig sovande, men ibland vilande, björnen. Med Ryssland som motpol har vi aldrig fel. Så kan vi fortsätta att inte vilja förstå var de ryska reaktionerna på våra handlingar kommer ifrån, varför rysk politik ser ut som den gör.

Andra bloggar om: Andra bloggar om: , ,

9 kommentarer:

Erik Thalin sa...

Intressanta tankar om Ryssland! Jag är nog en av dem som har bilden av Ryssland som oförbätterligt och inte att lita på. Det är enkelt att baktala landet och, som du skriver, inte heller fel i sak. Men vad leder det till egentligen?

Det du skriver om att Ryssland inte vill förlora good-will i internationella sammanhang. Jag har bilden av att landet - liksom USA - föredrar att skapa sin egen dagordning. Om Putin har ambitioner att framstå som en samarbetsvillig good-guy så gör han sannerligen sitt bästa för att dölja det. Tvärt om så ser jag ett agerande som påminner inte så lite om Nordkorea. Ju mer man käftar emot, desto mer uppmärksamhet får man.

Men hur ska man då förhålla sig till Ryssland? Jag tror inte att - som du skriver - Ryssland egentligen vill vara en del av Europa. Och det är väl det som egentligen är det stora problemet. Ryssland är inte, kan inte, vara en del av något annat än sig själv. 250 miljoner invånare över världens största nationella territorium. Jag tror att Ryssland måste definiera sig självt. Och vi i Europa kan bara göra vårt bästa att försöka förstå.

karin sa...

Väldigt bra inlägg!

Rainer sa...

När du skriver 250 miljoner invånare ingår de föredetta sovjetiska republikerna, är det fel eller avsikt? Det är ju lite skrämmande...

Erik Thalin sa...

Rainer: Ärligt talat drog jag bara till med något. Sisådär hundra miljoner bredvid målet. My bad.

Anonym sa...

стыдно распрострагнять расизм

bjolso sa...

Det där med att det "bara är en extremt liten minoritet" som får ta del av det stigande välståndet är inte helt sant. Andelen ryssar som lever under fattigdomsstrecket har under Putins mandattid minskat från ca 40% ned till 17%. Visst är det sant att det är stor skillnad på storstäder och landsbygd, men vältståndsökningen märks av även i relativt små städer. Dock är det lite ojämnnt fördelat över landet, eftersom olika regioner har rätt så olika ekonomiska förutsättningar. Exempelvis har man sett mycket stora ekonomiska lyft i delrepubliken Tatarstan (bara för att ta ett exempel bland många), medan regionen runt Murmans lär ha gått bakåt, trots den starka tillväxten i landet som helhet.

Fortfarande är det dock så att välståndsökningen märks tydligt i de allra flesta delar av landet.

Kajsa sa...

Det är sant att andelen ryssar som lever under fattigdomsgränsen på 1 dollar om dagen har minskat under Putin, men andelen som lever på precis över en dollar om dagen har ökat i ungefär samma omfattning. Deras inkomster har alltså ökat ytterst marginellt - en ökning som i viss utsträckning också äts upp av inflationen.

Och välståndsökningen syns inte alls i de flesta delar av landet. En del av de regioner som är rika på naturresurser har haft hög tillväxt under de senaste åren men samma sak gäller i regionerna som på nationell nivå - det är de som äger industrierna och resurerna som tjänar - resten gör det nästan inte alls.

De som tjänar mycket tjänar massor, de som tjänar lite tjänar nästan inget alls - och skillnaderna ökar. Det är problemet.

Catti Ullström sa...

Instämmer med Karin.

Vill också tillägga att välståndsökning i vanöliga fall inte går hand i hand med den enorma spridning av HIV/AIDS vi ser i ryska storstäder idag.

Mattias Sääksjärvi /SSK sa...

Det känns skönt att vi i s-studenter har en ordförande som vill förstå sig på Ryssland och vågar attackera tidningar som DN.
Åker själv iväg till Moskva i höst för att plugga diplomati. Ska bli spännande att ta del av parlamentsval och presidentval på plats!
Lycka till i kampen under hösten