Röd individualism

Idag har jag en artikel på Expressen debatt, men eftersom den artikeln inte ligger på nätet så lägger jag in den här i stället.




Mona Sahlin började, som så många socialdemokrater gjort före henne, sitt tal som nyvald partiordförande för socialdemokraterna med att definiera socialdemokratin som en frihetsrörelse. Människan ska vara fri, och garanten för vår frihet är välfärdsstaten som skapar handlingsutrymme och oberoende för alla samhällets medborgare, oavsett bakgrund och kön. I veckan som kommer finns ytterligare ett tillfälle att prata om frihet; i Almedalen slåss politikerna om definitionerna – här finns en ny chans att prata om vår frihetsvision, om den röda individualismen.

Det finns några faktum om det svenska samhället: på få andra ställen i världen är människan så frisk, blir så gammal, jobbar så mycket och gärna, är så medborgerligt aktiv och engagerad som i Sverige. Få andra länder har mindre inkomstklyftor, lägre fattigdomskvot, lägre sjukdomskostnader, högre sysselsättning, lägre arbetslöshet, högre levnadsstandard än vad Sverige har. Det är ingen slump. Men eftersom vi skapat detta samhälle kan vi också skapa ett annat samhälle. Detta håller nu på att ske – och det sker i frihetens namn.

I borgerlighetens Sverige har frihetsbegreppet tagits som gisslan. Reinfeldt gör så gott han kan för att stöpa om Sverige från ett föregångsland till ett lagomland. När samhället nu i snabb takt förändras med kundvalssystem på allt fler områden; med privatiseringar inom vården, utförsäljning av allmännyttiga bostäder, ökad segregering mellan kommunala skolan och friskolorna, lägre arbetslöshetsförsäkring, då ges medelklassen ett nytt verktyg i kampen om sötebrödet i livet: valfriheten. I ett allt mer ojämlikt Sverige ska medelklassen kunna välja ett bättre alternativ till sig och sina barn och samtidigt välja bort sin granne och dennes barn.

Detta är en farlig utveckling. Det fria samhället förutsätter jämlikhet och i det ojämlika samhället blir valfriheten en överlevnadsstrategi för dem med mest resurser. Stora delar av medelklassen, likt de av stockholmssyndromet drabbade gisslantagna banktjänstemännen i Norrmalmstorgsdramat för 30 år sedan, börjar sympatisera med den politik som skapar så stora ojämlikheter i samhället att de måste välja. De måste välja att inte gå i kommunala skolor, nyttja den offentliga vården eller bo i de allt färre hyresrätterna i ytterstaden. Om samhället inte erbjuder den allra bästa skolan och vården kommer de resursstarka välja bort gemensamma lösningar. Privata försäkringssystem är helt rationella för dem som inte täcks av statlig inkomsttrygghet. Så skapas ett stöd för en politik som ser medelklassens valfrihet som den högsta formen av frihet. Med sänkta satsningar på det som tidigare ansetts tillhöra den gemensamma välfärden börjar medelklassen, de som har valmöjligheterna, att sympatisera med den samhällmodell där de kan överleva, och leva väl. Då minskar stödet för välfärdssamhället och i stället får vi försäkringssamhället. Vi är inte där riktigt ännu, men vi är inte långt därifrån.

Om socialdemokratin har en enda uppgift så är det att genom jämlikhet och jämställdhet frigöra individen, varje individ, oavsett plånbok, födelseplats eller kön. Att utjämna ekonomisk, social, kulturell standard mellan människor är ett sätt, det enda sättet, att skapa fria individer. Välfärdssamhället syftar till att genom sociala rättigheter skapa individer som är så starka och oberoende att de är fria att forma sina egna liv. Där de borgerliga företrädarna ser valfrihetssamhället som både mål och som medel för dem med resurser, ser vi socialdemokrater friheten som mål, det jämlika samhället som medel. Borgerligheten misstolkar frihetsbegreppet som frånvaron av jämlikhetssträvande institutioner. Det är fel. Klassamhället kan, per definition, aldrig vara ett frihetens samhälle. Klassamhället är valfrihetens samhälle och valfrihetens samhälle är ett klassamhälle - där vissa kan välja, andra kan det inte. Den socialdemokratiska välfärdsstaten tillgodoser i stället individens behov av gemenskap samtidigt med kollektivets behov av system för individuella utvecklingsmöjligheter, oavsett bakgrund. Det är ett samhälle för fria individer.

När nu borgerligheten har lagt beslag på individualismen som begrepp och definierat friheten som enbart en möjlig valfrihet för några få, är det hög tid för socialdemokratin att möta det borgerliga valfrihetssamhället med en ny, röd individualism. Vi måste vara tydliga med att varje gång vi privatiserar en skola eller ett sjukhus begränsar vi våra egna möjligheter att gemensamt förändra och förbättra samhället för att göra det mer jämlikt och jämställt. Varje steg vi tar mot ökad ojämlikhet är ett steg mot ofrihetens samhälle. Som strävande efter frihet genom jämlikhet måste vi återigen börja använda oss av frihetstermer och våga ställa en radikal individualism mot borgarnas tomma tal om valfrihet.

Så Mona – lyft upp det socialdemokratiska frihetsbegreppet i ditt tal i Almedalen. Prata om hur frihet för alla bara kan vinnas genom att människor står upp för gemensamma, och varandras, rättigheter. Prata om den för framtiden avgörande skillnaden mellan friheten och valfriheten och hur dessa olika samhällen ser ut – om inte vi gör det gör ingen annan det heller. Ta tillfället i akt på måndag.


Kajsa Borgnäs
Förbundsordförande för det Socialdemokratiska studentförbundet