Valdag i Turkiet

Det har verkligen inte varit helt lätt att utnyttja den demokratiska rätten att gå och rösta i det turkiska valet. Det turkiska valsystemet är ett rätt absurt system av spärrar uppbyggt för att bibehålla rådande ordning och förändringen i den parlamentariska sammansättningen efter valet idag beror därför inte på att valreglerna underlättat för oliksinnade att ta sig in, utan på att en hel del folk kämpat rätt hårt för att ändå få utnyttja denna sin rätt.

Valkampanjandet inför valdagen, vilket enligt lag slutade vid 5-tiden igår kväll, bestod mest av hög musik ur dåliga högtalare på rostiga bilar och rosa- och lilafärgade idolbilder på kandidaterna i fråga, långt ifrån den dörrknackning, materialspridning, valstugehäng, offentligt debatterande och torgmötande som brukar omgärda det svenska valkampanjandet. Stora utstyrda bilkaravaner har genomkorsat byarna – ju fler bilar i karavanen desto bättre eftersom valet ju handlar om att imponera på folk. Taktiken är klar; människor ska förknippa den egna parlamentskandidaten med en skön känsla när man står där i valbåset – en taktik inte helt olik McDonald´s strategi i Happy Meal-försäljningen. Taktiken är dock kanske nödvändig om man vill begripliggöra valet också för dem ovana vid politisk läsning och lyssning. Dessutom verkade folk ha kul.

Själva valet var märkligare. Den absurda mandatfördelningsprincipen känner nog de flesta till vid det här laget. Ett parti måste ha 10% av rösterna i hela landet för att få mandat i parlamentet. Det räcker alltså inte att man har 40% av rösterna i en region för att få mandat utan ett parti som kommit trea eller fyra i det lokala valet kan ändå få alla regionens mandat till parlamentet om de partier som fått flest röster regionalt inte fått tillräckligt många nationellt. Denna disproportionalitetsprincip anses allmänt vara instiftad för att hålla de regionalt starka folkgrupperna i söder utanför den beslutande makten, (läs: kurderna). Dessutom måste de människor som vill rösta göra det i den stad där man är skriven vilket gör att människor som flyttat till städerna från landsbygden tvingas resa många skumpiga landsvägsmil för att utnyttja denna rätt - ett ganska avskräckande och tidskrävande projekt som inte precis ökar valdeltagandet på landsbygden eller i de södra, kurdiska, bergiga, områdena.

Militären gör sitt till för att sänka valentusiasmen - det är ju deras makt som står på spel. Militär har hela tiden funnits närvarande under valdagen idag, runt vallokalerna och på vägarna i de poänglösa checkpoints som är lite för vanliga i denna del av världen. De har testat oss också. Testosteronstinna militärfjun ler hålögt när de ber om passen, bläddrar igenom, stannar till vid ett lustigt visum från Kambodja och ger tillbaka passet när lagom mycket tid passerat. Sedan bjuder de på Cola. När vi på vår rundresa mellan vallokaler blivit stoppade en gång för mycket kontaktades överåklagaren i distriktet som gav oss tillstånd att vistas i vallokaler och resa obehindrat i regionen (notera att åklagaren beslutar om tillstånd – i Turkiet är skillnaden liten mellan åklagare och domare, berättar en juridikvän). Vi släpps in och förbi. Högst upp i tjänstemannahierarkin har det civila styret alltså företräde framför det militära, men på lokal nivå, på gator och torg, är det fortfarande militären som bestämmer över människors tid och plats. Tyst terror av utkommenderad turkisk militär i kurddominerade områden.

Annars, under de ganska extrema omständigheterna (presidentval i potten, starkt prokurdiskt parti på frammarsch, EU och nationalismen på agendan, militären kringskuren) så har valet varit en ganska trevlig tillställning på det hela taget. Lite för mycket militär, patriarkala röstregler i familjer och byar där byhövdingen avgör ”byns röster”, sedvanligt småfifflande. Men AKP har gått framåt utan att få sina två tredjedelar i parlamentet och 23 prokurdiska parlamentariker och medlemmar av det prokurdiska partiet DTP (vilka ställt upp som oberoende kandidater för att undkomma 10%-spärren) har som första större prokurdisk politisk grupp tagit sig in i den lagstiftande församlingen, vilket är på tiden. Ultranationalistiska MHP är för stora och regeringsbildningen blir en långdragen utmaning. Den lämnar jag dock åt någon som kan bättre att kommentera. Det skriks och sjungs ute på gatorna, folk har gjort sin demokratiska plikt och nu ska det firas.