Om multikulti, identiteter, Mona och socialdemokratin

När Katrine Kielos tidigt i våras först skrev om socialdemokratins identitetspolitiska dilemma, måste jag erkänna att jag hade svårt att ta till mig konflikten mellan det identitetspolitiska och det (vad ska man kalla det?) makt- eller resurspolitiska som Kielos ville lyfta. Efter ett antal fler artiklar och blogginlägg av Kielos, samt efter Petter Larssons svar till Kielos i tidningen Tiden och Göran Greiders senaste inlägg på DN Kultur i samma debatt är jag benägen att hålla med om att det förmodligen är här någonstans som en av de viktigaste konfliktlinjerna kommer att stå både i svensk politik i allmänhet (mot alliansregering) och inom socialdemokratin inför framtiden, och att en sådan analys får nya infallsvinklar under detta HBTQ-veckoslut. Detta är en för mig en ganska ny och viktig distinktionsdiskussion, och jag tror att det är det inom hela arbetarrörelsen, där HBT- och antidiskrimineringspersfrågor fått status som "nytänkande" och makt- och resurspolitiska perspektiv blivit "den gamla socialdemokratin". Det är viktigt att vi försöker närma oss den här diskussionen även om man inte läst Judith Butlers queerfeministiska kritik av kapitalismen. Här är mina tankar kring detta.

Göran Greider skriver i sin artikel i DN

Leder den [multikulturalismen] inte till att problem feldiagnosticeras, att radikal energi läggs på identitetsfrågor i stället för på fördelningspolitik och att den solidaritet som välfärdsstaten måste byggas på undermineras?

(---)

Full sysselsättning, starka och öppna fackföreningar förblir den nödvändiga men kanske inte tillräckliga förutsättningen för integration.

Greider landar i sin artikel i ett både-och-perspektiv där lagstiftning mot diskriminering och annat antidiskrimineringsarbete måste kombineras med en analys av etnicitet och kön i klasstermer. Detta är också förutsättningen för en socialdemokrati som även i framtiden vill tala om jämlikhet mellan grupper och klasser, inte bara rättvisa, och vågar reformer för detta.

När en socialdemokratisk partiledare väljer att, så som Mona mycket tydligt gjort under sina första månader med klubban, lyfta frågor om diskriminering av HBT-personer, om unga kvinnors "jämförelseångest", om könsneutrala äktenskap, och sätta in det i samma politiska fält som arbetet mot den etniska diskrimineringen i vårt samhälle, samt att göra dessa diskrimineringsperspektiv av vissa grupper av människor till politikens viktigaste analysområde idag, närmar sig den socialdemokratiska analysen av samhället Reinfeldts utanförskapsdefinition och utanförskapet som viktigaste referensbegrepp i politiken. Det är farlig mark.

Moderaterna har med sin definition av utanförskap i det svenska samhället som varande eller icke-varande på arbetsmarknaden (oavsett om det är i ett, relativt sett, allt sämre betalt LO-, och tjänstemannajobb eller i ett högstatus- och högavlönat yrke) lyckats slå in den samhälleliga maktpolitiska kilen mellan dem som har jobb och dem som inte har något jobb, och lyckats etablera synen på att det per definition alltid är bättre att ha ett jobb som städerska än att vara arbetslös, även om inkomsten (och makten över sin livssituation) är lägre i det förra fallet. Så har man lagt grunden för en samhällsanalys som accepterar en växande låglönemarknad. Denna syn på den samhälleliga utmaningen skiljer sig stort från den socialdemokratiska traditionella analysen att konflikten i samhället ligger mellan dem som har makt och dem som inte har makt, alltså mellan dem som har lågbetalda jobb, riskerar att bli arbetslösa eller inte har något jobb alls å ena sidan och dem som har högbetalda statusjobb med mycket makt över sin livssituation å andra sidan.

Utanförskapsbegreppet vann inför valet 2006 genklang hos stora grupper av befolkningen där många känner politisk maktlöshet inför den ökande ojämlikheten i samhället, eftersom det också fångar in dem som står utanför arbetsmarknaden i en samhällsanalys. Man ansåg helt enkelt att socialdemokratin hade glömt denna grupp under sitt långa maktinnehav med sitt tal om arbetarklassen. Att de som är "utanför" vill in förstod alla - och det vann moderaterna på, men det är en förenklad konfliktanalys som bortser från maktbegreppet och att skillnaden i makt inte främst finns mellan dem på och utanför arbetsmarknaden, utan mellan dem som är/riskerar att bli arbetslösa (låglönejobb) och dem med höglönejobb.

Vad moderaterna också lyckades göra, med sin definition av utanförskapet som varandet eller icke-varandet på arbetsmarknaden, var alltså att definiera ett majoritetssamhälle; de som är innanför (alltså på arbetsmarknaden) och som inte på något sätt skulle förlora eller utmanas av att de som är utanför majoritetssamhället, invandrarna/de arbetslösa/de som sossarna "glömt", kom in i värmen, in på låglönearbetsmarknaden. Moderaternas definition av utanförskap och den beskrivning av samhället som det innebär innehåller inget som helst konfliktperspektiv inom gruppen innanför och är helt ohotande mot den vita, heterosexuella, manliga medelklass som är, just, innanför (i de fina jobben).

En socialdemokratisk analys har i stället tidigare riktat in sig på att formulera reformer som också påverkar dem som har makt och resurser; ekonomiskt fördelningspolitiska reformer för jämlikhet, vilka alltså påverkar den vita manliga medel- och överklassen, eftersom vi haft insikten om att det är fördelningen av ekonomiska resurser (makt) som är det stora problemet i samhället, och att en del gruppers makt måste minska för att andras ska kunna ökas. Detta tal har dessvärre alltså blivit mindre framträdande under senare tid.

Vad Mona Sahlin gjort när hon anammat de identitetspolitiska frågorna som sina (och därmed socialdemokratins?) hjärtefrågor är att hon sällar sig till den moderata beskrivningen av samhällets utmaningar och konfliktytorna i dagens Sverige om att det finns de som är utanför majoritetssamhället och ska hjälpas in i det. Mona får det att låta som om vägen till ett med "integrerat" och "tolerant" (kanske rättvist) samhälle (som om det är målet!) går via lagstiftning för att göra det lättare för homopar att gifta sig/adopotera/inseminera/få "vara de de är" på arbetsplatsen, för att göra det lättare för unga tjejer att "slippa jämföra sig" med modellerna på stan, för att arbetsgivare inte ska kunna sålla bort icke-vita och kvinnor i anställningsprocessen. Detta är helt ohotande mot majoritetssamhället, mot dem som har ekonomiska resurser, det tar inte resurser någonstans ifrån, det fördelar inga resurser till förorternas kommunala skolor eller utmanar inte den ökande lönespridningen på arbetsmarknaden. Det är helt oreformistiskt, och syftar inte till ett jämlikt samhälle.

Mona skiljer heller inte på den diskriminering som drabbar ex. HBTQ-personligheter och den som drabbar utlandsfödda och icke-vita svenskar. Skillnaden är stor, därför att diskriminering mot HBTQ-personer faktiskt i stor utsträckning kan lagstiftas (utbildas, informeras) bort, medan lagstiftning mot etnisk diskriminering aldrig fullt kan råda bot på den etniska ojämlikheten i samhället då etnisk ojämlikhet i stor utsträckning beror på just den allmänt ökande ojämlikheten i samhället (orenoverade hyresrätter i storstädernas förorter, mindre resurser till kommunala skolan, ett arbetsliv där det blir allt farligare att inte vara svenskfödd svensktalande och högutbildad på svenska universitet, ökande löneskillnader på en arbetsmarknad som i stor utsträckning dras isär enligt etniska och könsmässiga, klassmässiga hierarkier). KBTQ-diskrimineringen kanske enbart kräver lagstiftning för att "människor ska få vara som de är", men den etniska ojämlikheten kräver det både-och-perspektiv Greider skriver om, alltså både lagstiftning mot diskriminering av dem utanför majoritetssamhället och ekonomiskt omfördelande reformer.

Det socialdemokratin inte (tillräckligt?) pratat om under de senaste åren är alltså just detta, att det inte räcker med lagstiftning (information, utbildning) mot diskriminering (mot HBTQ-personer, icke-vita, svenskfödda, kvinnor) för att få in dem som är utanför i majoritetssamhällets värme, för att det socialdemokratiska eviga målet om ett jämlikt, inte bara rättvist, samhälle ska kunna nås, utan att det också behövs en insikt om att den etniska och könsmässiga ojämlikheten i stor utsträckning är klassbaserad och därför behöver reformer som också påverkar majoritetssamhällets resurser. Kanske är det av ett behov av att "tänka nytt" och att man då anammat diskrimineringen som huvudanalysen, men man har samtidigt slängt ut barnet med badvattnet och slutat prata om hur resurser måste fördelas och majoritetssamhället förändras.

Vill vi i framtiden fortsätta arbetet för jämlikhet (inte bara rättvisa som är ett långt mer begränsat samhälleligt mål) måste vi också våga stå för ett konfliktperspektiv som kräver av dem som har relativ makt och ekonomiska resurser att avstå en del av denna till dem som inte har. Vi måste stå för ett högt skatteuttag för att kunna satsa på bl.a. kommunala skolan och den offentliga vården för att denna ska bli tillräckligt bra så att även majoritetssamhällets individer vill välja den (så att inte blattarna, bruttorna och arbetarna (och de utan arbete eller de som riskerar att bli utan arbete)) blir "kvar" ensamma med restresurserna i den offentliga skolan och landstingets sjukvård eller i LO-jobben. Där moderaterna enbart vill lagstifta mot diskriminering och få in dem som är utanför i värmen, måste socialdemokraterna gå längre och dels arbeta/lagstifta mot diskriminering av dem utanför majoritetssamhället, dels alltså formulera reformer som fördelar ekonomiska resurser från de ställen/grupper där de samlas idag, till de ställen/grupper där de inte finns. Ett både-och-perspektiv.

Alltså, för att sammanfatta en lång text: HBTQ-diskriminering kan kanske stävjas med enbart lagstiftning/utbildning. Det ska vi arbeta för. Etnisk och könsmässig diskriminering/ojämlikhet måste dock både lagstiftas bort och reformeras bort. Man måste göra det olagligt för arbetsgivare att diskriminera, men man måste också skapa en skola, ett boende och ett arbetsliv som inte ger grunden för ojämlikhet i maktresurser mellan olika grupper av människor - det kräver reformer. Och pratar man om sådana reformer måste man också prata om att det finns de som har och de som inte har makt och ekonomiska resurser, och att man är beredd att försöka fördela dessa mer jämlikt, genom politiska beslut och ett politiskt självförtroende som tar resurserna där de finns och fördelar dit där de inte finns. Då krävs ett konfliktperspektiv bortom borgerlighetens "utanförskap-innanförskaps"-distinktion, bortom synen på etnicitet och sexualitet och kön som identitet och i stället en insikt om att kön, och etnicitet också (men inte bara) handlar om klass och makt. Att i moderaternas innanförskap finns stora maktojämlikheter, som vi, men inte de, vill åtgärda. Att det är maktlösheten, och fördelningen av maktresurserna (ekonomin), i samhället, inte främst utanförskapet, som ska vara vägledande för socialdemokratisk politik för ett mer jämlikt, inte bara rättvist, Sverige.

Andra bloggar om: Identitetspolitik, HBT, diskriminering, socialdemokratin