söndag 12 augusti 2007

Monas miljardsatsning

Mona Sahlin aviserade i sitt sommartal (för övrigt snyggt förlagt till Fittja äng – mer av det nya Sverige och mindre av det Perssonska, Björkvikska, barnen-i-bullerbyn-osande, vi-byggde-landet-Sverige, även om det till stor del också var just de i Fittja som faktiskt byggde landet, men det är en annan historia) en miljardsatsning på miljonprogramsområdena. Detta var både nödvändigt och välkommet. Nödvändigt för att bostadshusen i dessa områden verkligen behöver nya stammar, rör, väggar och allt möjligt annat som hör ett bobart hus till. Nödvändigt för att högerns utförsäljningar av hyresrätter och tal om utanförskap behöver mötas inte bara med motargument utan också pengar till upprustning och uppsnyggning. Nödvändigt också för att ett bredare grepp behövs för att stärka skolan i dessa områden, förskolan, kollektivtrafiken och centrumområdena för att de inte ska falla isär, människor falla ifrån och frågan falla bort från den politiska dagordningen. Ska nog inte tolkas som mer projektpengar till förorten utan är förhoppningsvis mer av ett nytt helhetsgrepp om svaga boendeområden.

Jag är själv född och uppvuxen i Tumba, Botkyrka, utanför Stockholm, där mina föräldrar fortfarande bor kvar, och trots att det bara gått ett antal år sedan jag flyttade därifrån märker jag en fin, men tydlig, skillnad i huden på dem som bor där nu. Huden är lite hårdare, av tvång, lite mörkare, för att de andra flyttat därifrån, lite tjockare på dem som inte längre förväntar sig att vara en del av samhällets institutioner, på dem vars erfarenheter och behov tolkas som lathet och inskränkthet av ett samhälle där individen ska satsa på sig själv och samhället satsa på dem som lyckats satsa på sig själva. Miljarder till miljonområdena var därför en efterlängtad sommartalsnyhet.

Förslaget är välkommet också för att socialdemokratin nu, när det börjar läggas konkreta förslag efter en tids ganska intetsägande lyssnande i partiet, väljer att ta nytt ansvar för de grupper som låg i fokus för de generella välfärdssatsningarna när arbetarrörelsen var som starkast. De finska arbetskraftsinvandrare, de chilenska politiska flyktingarna och den svenskfödda nyurbaniserade arbetarklass som deltog i uppfyllandet av socialdemokratins vision om ABC-samhället (Obs! icke att förväxla med A- och B-lag i samhället) i storstädernas förorter för 30 år sedan, fick barn som glömdes bort av ett nöjt, senare trängt, finansdepartement. Nu är det dessa barns tur – det är bra. Och det är på tiden.

Andra bloggar om: ,


4 kommentarer:

rikard, medlem i s-studenter i Borås sa...

Monas satsningar är mycket välbehövliga.. och jag tycker de är bra...

Jag börjar dock funderar på hur vi ska få råd:
På att återställa fastighetsskatten och förmögenhetsskatten kan vi få in ca 20miljarder.

Att återställa akassan kostar 10miljarder
Att rusta upp förorten 15miljarder
Blir sammanlagt 25miljarder.

Om verkligen ska ha råd att göra stora satsningar blir vi tvunga att göra nått med jobbavdraget som kostar drygt 30-40miljarder. Antingen att slopa det eller bara ge jobbavdrag till de som tjänar lite.

Hur ser på din finansieringen Kajsa?
Tycker du att det kan vara en vettig idé att skära i jobbavdraget för att ha råd med andra reformer?
Hälsningar Rikard Nielsen i Borås -s-studenter

Kajsa Borgnäs sa...

Utan att vara anställd på finansen:

Gunnar Sträng sade: "har man väl infört en skatt kan man alltid höja den", och införde momsen.

Statens inkomster ökar rätt mycket varje år. Återinför förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Öka progressiviteten i den statliga inkomstskatten. Till viss del handlar det också om att fördela om pengar som finns, inte bara att satsa nya - ex. gör om skolpengssystemet så att skolor med stora behov får mer pengar än friskolor med enbart kaninhoppning på schemat.

Vad gäller jobbavdraget - majoriteten av befolkningen betalar ju bara kommunal platt skatt, och eftersom jobbavdragets huvudsakliga finansiering kommer av den statliga inkomstskatten är det någon typ av märklig extra progressivitet inbyggd i denna - vilket ju faktiskt innebär att höginkomsttagare subventionerar en del av låginkomsttagarnas kommunala skatt - helt OK system. Om fler ska få jobbavdrag (vilket de borde) får staten kompensera kommunerna med den statliga inkomstskatten - de högavlönades skatter.

Tror dessutom att borgarna har räknat fel vad gäller dynamiska effekter när de införde jobbavdraget och vi får in 150 miljarder mer än beräknat.

I värsta fall kan man ju förstatliga varven, eller nå´t.

Kajsa Borgnäs sa...

Dessutom: moderaterna lovade ofinansierade skattesänkningar för 60 miljarder i valrörelsen, för att sedan räkna på debet och kredit när de väl fått ordning på departementspappren - det är väl inget borgerligt privilegium?

rikard sa...

Oka Kajsa tack f�r svaret. Har alldrig t�nkt p� jobbavdraget p� det s�tt intressant nytt syns�tt. Det verkar med andra ord som att det finns extra marginaler f�r reformerna.