Att sålla agnarna från vetet - kampanj om utbildningssegregering i borgerlighetens Sverige

S-studenters ledning (jag själv och förbundssekreteraren) åker ut på utbildningspolitisk kampanj i klubbarna vid högskolor, universitet och folkhögskolor runtom i landet veckorna 36, 37, 38. Vi ska dela ut material, diskutera, torgmötesprata och värva röda anti-utbildningselitister (dvs. folk som ogillar utbildningselitister, inte elitister som ogillar utbildning, för den som missförstår). Klicka vidare härifrån för att se kampanjfoldern.

Under våren och sommaren har studentförbundet dessutom anordnat och varit med i en del debatter och samtal om, just, utbildningspolitiken, tillsammans med företrädare för vänsterpartiet och miljöpartiet. Skillnader finns alltid mellan våra respektive partier i olika frågor som rör utbildningssystemet (friskolorna, studiemedlet, lärarnas roll, högskoleutbyggnaden) men något de flesta representanter varit rörande överens om är ändå att det är utbildningssegregeringen som är det största skol- och utbildningspolitiska problemet idag. Intressant. Kanske finns grund för någon typ av gemensamt s-v-mp-samarbete inom utbildningspolitiken inför valet 2010?

Andra bloggar om: utbildningspolitik, alliansregeringen, segregering, högskolor

En god nyhet för alla oss som inte är överutbildade

SFS, TCO och Lärarförbundet har idag presenterat en rapport som alla, jag menar alla, borde läsa! Bättre cred till idéerna och den praktiska politiken för det livslånga lärandet och den breda, öppna högskolan finns inte att få. Hoppas detta sätter sig, så att vi kan få en annan högskoledebatt än den om att "det finns för många högskoleutbildade"-debatten, "akademikerarbetslösheten är vår tids största problem"-debatten, "smalare men vassare utbildning behövs"-debatten eller "alla vill inte bli akademiker"-debatten (vilka argument för övrigt främst brukar höras från folk som själva har väldigt god utbildning, som inte själva känner sig "överutbildade" och vars barn självklart får välja vad de vill i gymnasiet, bara de väljer teoretisk linje).

Rapporten, där man frågat arbetsgivare om deras syn och förväntningar på arbetskraften, visar bland annat att arbetsgivarna (företagare) värdesätter breda högskoleutbildningar, samarbetsförmåga och förmågan att lära nytt hos arbetstagarna, framför spetskompetens, höga betyg och utbildningar från prestigeuniversitet. Rapporten visar också att arbetsgivarna förväntar sig att behovet av högskoleutbildad arbetskraft kommer att öka inom så kort tid som tre år, inte att behovet av högskoleutbildad arbetskraft på något sätt skulle vara mättat. Akademikerarbetslösheten är konjunkturiell, inte strukturell, vilket innebär att när konjunkturen går uppåt ökar anställningen av akademiker snabbast - akademikerarbetslösheten sjunker alltså just i denna stund.

Vidare visar rapporten att arbetsgivarna efterfrågar bättre arbetslivsanknytning i högskolan och bättre ledarskapsutbildning, det förra något som studenter länge krävt och arbetat för. Återvändsgränder i gymnasiet i form av linjer utan högskolekompetens leder käpprätt fel på en arbetsmarknad där du inte vet var du är om 10, 5 eller 2 år. Det bästa är kanske ändå att idén om en högskola för bildning, långt, ibland långsamt och livslångt lärande och arbetslivsanknytning i utbildningen inte utesluter varandra. När högereliten vill ha arbetsmarknadsfokus på utbildningen för de få som ska högskoleutbildas, vet arbetsgivare och bildningsälskare att uppskatta breda kunskaper och förmågan att lära nytt.

Arbetsgivare, studentfackliga och utbildningsälskare, unite!

Ps. Det finns inte så värst mycket siffror i rapporten men jag väljer att bortse från det för den här gången.

Andra bloggar om: utbildning, arbetslivsanknytning, högskoleutbildning, anställningsbarhet,

Blå dunster inför budgetförhandlingar

Finansminister Borg meddelar att det är stramt ekonomiskt läge nu och att det inte finns särskilt mycket reformutrymme i den kommande budgeten. Får man göra en kvalificerad gissning om att detta är ett sätt att komma undan en ofinansierad sänkning av fastighetsskatten - grabbarna med och utan hår i Rosenbad har väl fortfarande ingen aning om hur förra årets valvinnarförslag ska finansieras. Allt görs för att undslippa vallöftet.

Lögn och lockelser från Stockholms stadshus

Hittade ett utskick från Stockholms Stad hemma hos en vän igår med rubriken "Bilda bostad". Underrubriken lyder "Ditt eget boende - ditt eget val" och broschyren är en påstridig uppmaning till alla hyresgäster att inte säga nej till ombildningsvågen som just nu drar över landet. My ass!

Den tjocka och (för att vara utskick från stockholm stad) rätt glättiga broschyren har under den första rubriken "Ombildningens möjligheter" texten;

"Att friköpa en fastighet och genomföra en ombildning till bostadsrätter ger möjlighet för dig och dina grannar att öka tryggheten i ert bostadsområde. ... Klotter och skadegörelse minskar ofta i och omkring friköpta fastigheter. ... Att friköpa och ombilda din hyresrätt kan vara en bra investering och innebära en framtida ekonomisk trygghet."

(Politiskt syfte: minska kriminaliteten, öka den ekonomiska tryggheten: check!)

Vidare står att läsa att ombildning leder till ökad integration:

"Om fler fastigheter i ytterstaden ombildas till bostadsrätter kan fler få möjlighet att påverka sitt boende och sin boendemiljö. Mer egenmakt (!) och boendeinflytande bidrar till målsättningen att öka integrationen i Stockholm."

(Politiskt syfte: ökad integration: check!)

Under rubriken "Skillanden mellan bostadsrätter och hyresrätter" skriver Stockholms Stad:

"Att äga en bostadsrätt innebär en stor frihet, men samtidigt ett ansvar. ... När du bor i en hyresrätt bestämmer hyresvärden över renoveringar i din lägenhet och i fastigheten. ... Du får inte förändra din lägenhet som du själv vill..."

(Politiskt syfte: stävja känsla av ökande maktlöshet: check!)

varpå det konstateras att ombildning "inte bara är för de rika".

(Politiskt syfte: vi är inte alls en överklassallians: check!)

Därefter intervjuas den obligatoriske invandraren som menar att: "ombildningen har förändrat mitt liv", och att "Alla bidrog till sånt vi hade nytta och glädje av och därför hade vi inga problem med stölder eller förstörelse. Det var ju vårt eget hus som vi skötte om och trivdes i".

Slutligen avslutas broschyren med en lika obligatorisk "förtroendeingivande vit medelålders man" som intygar att

"På den tiden (hyresrättens 1800-tal, min anm.) kände vi knappt varandra. Folk flyttade in och ut lite hur som helst och det var inte så konstigt att främlingskap och otrygghet bredde ut sig. ... De yngre var mest positiva, framför allt de med invandrarbakgrund. ... Genom att träffas och prata om det vi har gemensamt intresse av har vi lärt känna varandra, och olikheterna emellan oss har suddats ut med tiden."

Se där; en generallösning både på integrationsproblemen, kriminaliteten, den strukturella diskrimineringen av utlandsfödda, maktlösheten, den ekonomiska osäkerheten och behov av trygghet, allt i frihetspaketet "köp dig fri genom att köpa din bostad". Genom hela den glättiga broschyren löper begrepp som fri, frihet, ansvar, ditt eget val, egenmakt. Stockholm Stad använder skattepengar för att sprida politisk propagandra och imponerar med enorm arrogans mot amorteringsgisslet genom att måla ägandets färger i skimrande pastell. Man hade också kunnat välja att skriva att lägenhetsombildning i förorten mestadels omfattar renoveringsobjekt, att skuldsättning för livet inte är helt optimalt i en konjunktur där den pågående amerikanska bolånekrisen drabbar låginkomsttagande bostadsägare med höga lån värst, eller som en gammal dam klarsynt uttryckte det i Ring P1 för någon vecka sedan;

"Jag förstår inte varför man ska äga sin lägenhet. Det bästa som finns är ju att kunna ringa hyresvärden och klaga om något är fel."

Sanning och balans är inte högerns starkaste kort, vare sig i stadshus eller någon annan stans.

Andra bloggar om: Ombildning, bostadsrätter, bostadspolitik

Välj om folket

Apropå att de borgerliga partisekreterarna öppnat för kommunala nyval om majoritet inte kan formas i kommuner och landsting:

med all respekt för att fungerande majoriteter krävs i folkvalda församlingar, så är det ändå problematiskt att ett antal partier kan gå ihop och utlysa nyval för att hålla vissa (läs: Sverigedemokraterna) utanför majoriteten. När politikerna inte tar sitt ansvar att forma majoriteter ska väljarna "välja om" och då helst välja på ett annat sätt än de valde första gången.

Brecht har kommenterat de politiskt valda representanternas missnöje med folkets val med en dikt som slutar så här:

"Vore det då inte enklare att regeringen upplöste folket och valde sig ett nytt?"

Tänkvärt.

Förbundsledning på utflykt

Hela s-studenters förbundskansli (bestående av förbundssekreterare Daniel, ombudsmanna Hanna och jag själv) har idag haft personalvårdsdag. Detta föranledde, efter noga överväganden där vi vägde räkbåtskryssning mot Moderna Muséetvandring, en utflykt till Birka - vikingaön i Mälaren, för spännande förkovran i Vikingakultur.

Dagen började illa med att någon av oss misstagit sig och blandat ihop båten-till-Birka med Birka Cruises, så när vi på utsatt tid, kl. 09.30 i morse, punktligt infunnit oss på stadsgårdskajen för inväntning av båt, fick vi snart vackert inse att båten redan gått - från stadshusgården på andra sidan stan. Nåja, stadsgård/stadshusgård, en inte helt uppenbar skillnad för utomsocknes.

I paniken som infann sig inför tanken på inställd kansliutflykt, kontaktades dock ombudsmannens fästman, Magnus, som väldigt passande råkar bo på en grannö till den ö vi skulle till. Efter hetsig tunnelbaneresa ut ur stan samt kort men snabb taxifärd till en busshållsplats på Ekerö, fick vi så bilskjuts ut till en annan av alla de bryggor Birka-båten stannar vid på sin väg ut mot fornlämningarna. Denna gång hann vi precis med båten. Konstateras kan, efter den stundvis hetsiga språngmarschen, att förbundsledningen, men främst förbundssekreteraren, måste bättra på konditionen inför liknande framtida utflykter.

Nåväl, väl på båten insåg alla snabbt att ordförandens korta shorts inte höll måttet för den ganska bistra vind som blåste över vår vikingabåt. Strandsatt på en båt var det bara att bita ihop och hoppas på att regnmolnen hunnit avlägsna sig lagom till ankomst. Framme vid Birka startade kansliet med en lång lunch vid närmsta fik i hamnen, för att först därefter följa med på en dramatiserad rundvandring guidad av två vikingaklädda män i skägg. Under denna spännande och dramatiska guidning fick vi bland annat lära oss hur man byggde hus på vikingatiden, med vem man handlade tyger och att dansken var den farligaste och mest lömska fienden man kunde skrämma små barn med. Var man bara tillräckligt listig kunde man dock få danskplundrarna att åka vidare och plundra en rikare by lite längre nedströms.

På frågan om vad det fanns för farliga djur på vikingatiden som vikingarna måste försvara sig mot utbrast förbundssekreteraren glatt: Mammutar!, varpå guiden lämnade oss. Efter avklarad utflyktsdag pustade samme förbundssekreterare ut i ett insiktsfullt: Vad fint det var här i Stockholms skärgård!. Ingen iddes göra något påpekande om sekreterarens geografikunskaper.

Tillbaka på expen är alla mycket nöjda, men trötta, efter en innehållsrik arbetsdag.

Monas miljardsatsning

Mona Sahlin aviserade i sitt sommartal (för övrigt snyggt förlagt till Fittja äng – mer av det nya Sverige och mindre av det Perssonska, Björkvikska, barnen-i-bullerbyn-osande, vi-byggde-landet-Sverige, även om det till stor del också var just de i Fittja som faktiskt byggde landet, men det är en annan historia) en miljardsatsning på miljonprogramsområdena. Detta var både nödvändigt och välkommet. Nödvändigt för att bostadshusen i dessa områden verkligen behöver nya stammar, rör, väggar och allt möjligt annat som hör ett bobart hus till. Nödvändigt för att högerns utförsäljningar av hyresrätter och tal om utanförskap behöver mötas inte bara med motargument utan också pengar till upprustning och uppsnyggning. Nödvändigt också för att ett bredare grepp behövs för att stärka skolan i dessa områden, förskolan, kollektivtrafiken och centrumområdena för att de inte ska falla isär, människor falla ifrån och frågan falla bort från den politiska dagordningen. Ska nog inte tolkas som mer projektpengar till förorten utan är förhoppningsvis mer av ett nytt helhetsgrepp om svaga boendeområden.

Jag är själv född och uppvuxen i Tumba, Botkyrka, utanför Stockholm, där mina föräldrar fortfarande bor kvar, och trots att det bara gått ett antal år sedan jag flyttade därifrån märker jag en fin, men tydlig, skillnad i huden på dem som bor där nu. Huden är lite hårdare, av tvång, lite mörkare, för att de andra flyttat därifrån, lite tjockare på dem som inte längre förväntar sig att vara en del av samhällets institutioner, på dem vars erfarenheter och behov tolkas som lathet och inskränkthet av ett samhälle där individen ska satsa på sig själv och samhället satsa på dem som lyckats satsa på sig själva. Miljarder till miljonområdena var därför en efterlängtad sommartalsnyhet.

Förslaget är välkommet också för att socialdemokratin nu, när det börjar läggas konkreta förslag efter en tids ganska intetsägande lyssnande i partiet, väljer att ta nytt ansvar för de grupper som låg i fokus för de generella välfärdssatsningarna när arbetarrörelsen var som starkast. De finska arbetskraftsinvandrare, de chilenska politiska flyktingarna och den svenskfödda nyurbaniserade arbetarklass som deltog i uppfyllandet av socialdemokratins vision om ABC-samhället (Obs! icke att förväxla med A- och B-lag i samhället) i storstädernas förorter för 30 år sedan, fick barn som glömdes bort av ett nöjt, senare trängt, finansdepartement. Nu är det dessa barns tur – det är bra. Och det är på tiden.

Andra bloggar om: Monas sommartal, miljardsatsning

Reaktionärt högtryck

DN har tre nyheter denna soliga dag:

1. Socialstyrelsen har fått nya riktlinjer för "hårdare tag" mot dem som blivit sjuka på vår arbetsmarknad. Personer med utmattningssyndrom ska framöver inte sjukskrivas över huvud taget.

Vi ser det som inhumant att sjukskriva människor i onödan

säger Cristina Husmark Persson medan hon, får man anta, sippar lätt på latten.

2. Mats Wiklund skriver om Sarkozys USA-semester och beskriver den nye franske presidenten som den som fattar nödvändiga beslut även om de är obehagliga.

Att banta statliga byråkratier och få offentliga finanser under kontroll är ofta som förgjort när särintressena tar till gatan och strejkvapnet.

Franska arbetstagare är sedan valet i maj en grupp som företräder ett "särintresse".

3. I Ekonomibilagan skriver Johan Schück att

Den amerikanska bolånekrisen är en social tragedi. Offren är låginkomsttagare, ofta svarta eller spansktalande, som har lockats att ta krediter för att köpa bostäder på skenbart goda villkor. Men många av dem har inte klarat stigande räntor, utan står nu som förlorare.

Och den paniska ombildningen av hyresrätter fortsätter i rasande takt i Sverige som vore vi isolerade från omvärldens logik.

Cynismens reaktionära vindar drar genom ett soligt sommarland.

SSU - mer kompromiss, mindre konflikt

Har precis kommit tillbaka från ett lunchseminarium med Klas Gustavsson, Nisha Besara, Tage G. Pettersson och SSU:s Jytte Guteland. Klas och Nisha är redaktörer för den jubileumsbok: Strebrar, fraspolitiker och alla vi andra, som SSU ger ut lagom till denna sin 90-årsjubileumskongress. Ett intressant samtal om en bok för nya och gamla SSU:are, av nya och gamla SSU:are. Titeln kommer av att fem undertecknare i ett upprop 1917 manade sveriges socialdemokratiska ungdom till samling i ett gemensamt förbund med orden: "Det är nödvändigt att något göres för att hindra det uppväxande släktet från att bli ytliga fraspolitiker, villiga redskap i mindre nogräknade politiska strebers händer". Samma år bildades SSU.

Boken är en krönika, eller egentligen en samling många olika krönikor, över SSU:s organisatoriska och idépolitiska historia, med fokus på hur organisationen både möjliggjort och försvårat idépolitisk utveckling inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet under åren. Det är dessutom en ganska rak berättelse om ett stundvis konfliktfyllt förbund där bl.a. Bo Bernhadsson beskriver kongresser fyllda av både stenhård oförsonlighet och mer eller mindre lyckade försök till fredsmäkleri.

Efter denna min första SSU-kongress känns det ändå som om den jubileumsbok som nu givits ut faktiskt skulle kunna vara mer av en historisk bok än en bok som beskriver det SSU som byggs idag. Kongressen har varit (relativt) ärlig och öppen, med kul debatt och (inte alltid, men ofta) kompromissande FS-ledamöter när så krävts. Försonlighet, är det ord som kommer till mig. Konflikt är en del av det politiska arbetet, det är sant, men kompromissande är dess lika nödvändiga parhäst. Den här kongressen har innehållit mer av det senare än det tidigare. Det bådar mycket gott.

Hälsning till SSU

Fick tre minuter på mig att i ett extremt pressat schema hälsa till ssu-kongressen. Här är min hälsning (notera gärna rim i andra stycket).

Ssu:are, vänner,

Jag vill börja med att tacka för att jag fått möjlighet att vara med under de här tre kongressdagarna och jag vill hälsa till alla er från det socialdemokratiska studentförbundet. Det här min första ssu-kongress och jag kan ju konstatera att era diskussioner ibland skiljer sig från dem vi haft vid studentförbundets kongresser, men ofta är de ändå faktiskt ganska lika. Det som händer här under de här kongressdagarna är att framtidens politik, framtidens samhälle, tar form, och därför är det så viktigt, det ni gör här. Jag är glad för att jag fått vara med.

Ssu:are, i borgerlighetens Sverige ökar ojämlikheten, utbildningssegregationen cementerar klassklyftorna, vi har en arbetsmarknad där människor som är för gamla, för sjuka, för unga, för invandrade eller för omanliga får allt sämre jobb, vi har en jämställdhetsminister som inte erkänner patriarkatet och en utbildningsminister som glömt bort bildningsidealet. Tryggheten privatiseras och alla människors rätt till det goda livet, minimeras. Avreglering och privatisering är slagorden för dagen. Ssu:are, det är så man får ont i magen.

Och visst är det viktigt att vi tar kampen mot borgarnas utbildningsfientliga klasspolitik men det är ännu viktigare att vi formar vår politik för att göra vår dröm om framtiden till konkreta förslag för förändring. För den viktigaste fienden finns faktiskt inte i Rosenbad. Den viktigaste fienden är den maktlöshet som breder ut sig i marknadssamhället. Socialdemokratin skapade under 1900-talet ett samhälle lite närmare den eviga drömmen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det finns inget gammaldags i det. Tvärtom. Socialismens vackraste utopi, den om den fria individen, är en modern framtidsvision för alla oss som vill jämlikhet och tror på politikens möjligheter att skapa ett sådant samhälle. Det kräver en radikal socialdemokrati.

Ssu:are, det socialdemokratiska partiet kan inte driva politik ensamt. De behöver ssu och studentförbundet. Vi studentförbundare behöver er i ssu och jag hoppas och tror att ni i ssu behöver studentförbundet. Tillsammans väcker vi idédebatten i partiet och det politiska engagemanget bland Sveriges unga och studenter. Göran Persson berättade i sitt tacktal när han avgick som ordförande i våras att han en gång liknat socialdemokratin vid ett träd med döende grenar. Ssu:are, han menade inte oss. Låt oss visa honom att han hade fel.

Så, ta vara på resten av er kongress. Och ta vara på ert förbund. Det ni lär er här, det lär ni er ingen annan stans. Den strukturella analysen, att se hur hela samhället hänger ihop, är den mest avancerade man kan göra. Vårt uppdrag är att formulera en samhällsmodell som gör friheten till verklighet för alla och inte bara en valfrihet för några få. Det kan vi bara göra tillsammans. Vi ses snart igen. Fortsatt lycka till.

Tack.

Unga socialdemokrater äntligen fulltaliga

Klubban har fallit och Jytte Guteland och Mattias Vepsä är de två som kommer att lotsa SSU mellan sossekobbar och borgarskär de närmsta åren. Kul! Nu kan de, och vi, äntligen börja jobba tillsammans på allvar - har faktiskt varit lite tomt på expen i sommar.

Talarlistan var lång under punkten "val av ordförande", desto kortare under punkt "val av förbundssekreterare" (även om Eskilstuna ändå var uppe och "talade för sin kandidat"). Schyssta inlägg för både Jytte och Laila under den närmare två timmar långa debatten. Glada, kanske nästan lättade, applåder efteråt från förbundsombud som levt med denna ordförandeprocess i snart ett halvår. Därefter återupptogs förhandlingarna snabbt av ett presidium som, enligt sedvana, hotat med inställd kongressfest då man ligger c.a. ett dygn efter i förhandlingarna. Ingen är orolig. Stämningen god. Det är ett lite starkare förbund som nu diskuterar vidare om friskolor, kårobligatorium och modersmålsundervisning.

Jag måste dock dessvärre också erkänna att jag inte kunde låta bli att, medan kamerablixtrarna smattrade mot en strålande glad Jytte, stillsamt fråga mig själv; varför var det inte lika mycket media där när studentförbundet valde ordförande för några månader sedan? Det hade varit coolt.

SSU-kongress i Örebro

Befinner mig på ssu-kongress i Örebros mastodontkomplex till konferenslokal. Tal, plenadebatter och sedvanligt spring i korridorerna, för min del mest kaffe och delicatobollar i det ren-miljö-inredda fiket. Var med i ett seminarium om att "Vilja gå vidare" i celebert sällskap av Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, och Eric Sundström, chefredaktör på AIP. 20 pers i publiken - majoriteten av ombuden hade tydligen annat för sig.

Rapporterar senare.

Om multikulti, identiteter, Mona och socialdemokratin

När Katrine Kielos tidigt i våras först skrev om socialdemokratins identitetspolitiska dilemma, måste jag erkänna att jag hade svårt att ta till mig konflikten mellan det identitetspolitiska och det (vad ska man kalla det?) makt- eller resurspolitiska som Kielos ville lyfta. Efter ett antal fler artiklar och blogginlägg av Kielos, samt efter Petter Larssons svar till Kielos i tidningen Tiden och Göran Greiders senaste inlägg på DN Kultur i samma debatt är jag benägen att hålla med om att det förmodligen är här någonstans som en av de viktigaste konfliktlinjerna kommer att stå både i svensk politik i allmänhet (mot alliansregering) och inom socialdemokratin inför framtiden, och att en sådan analys får nya infallsvinklar under detta HBTQ-veckoslut. Detta är en för mig en ganska ny och viktig distinktionsdiskussion, och jag tror att det är det inom hela arbetarrörelsen, där HBT- och antidiskrimineringspersfrågor fått status som "nytänkande" och makt- och resurspolitiska perspektiv blivit "den gamla socialdemokratin". Det är viktigt att vi försöker närma oss den här diskussionen även om man inte läst Judith Butlers queerfeministiska kritik av kapitalismen. Här är mina tankar kring detta.

Göran Greider skriver i sin artikel i DN

Leder den [multikulturalismen] inte till att problem feldiagnosticeras, att radikal energi läggs på identitetsfrågor i stället för på fördelningspolitik och att den solidaritet som välfärdsstaten måste byggas på undermineras?

(---)

Full sysselsättning, starka och öppna fackföreningar förblir den nödvändiga men kanske inte tillräckliga förutsättningen för integration.

Greider landar i sin artikel i ett både-och-perspektiv där lagstiftning mot diskriminering och annat antidiskrimineringsarbete måste kombineras med en analys av etnicitet och kön i klasstermer. Detta är också förutsättningen för en socialdemokrati som även i framtiden vill tala om jämlikhet mellan grupper och klasser, inte bara rättvisa, och vågar reformer för detta.

När en socialdemokratisk partiledare väljer att, så som Mona mycket tydligt gjort under sina första månader med klubban, lyfta frågor om diskriminering av HBT-personer, om unga kvinnors "jämförelseångest", om könsneutrala äktenskap, och sätta in det i samma politiska fält som arbetet mot den etniska diskrimineringen i vårt samhälle, samt att göra dessa diskrimineringsperspektiv av vissa grupper av människor till politikens viktigaste analysområde idag, närmar sig den socialdemokratiska analysen av samhället Reinfeldts utanförskapsdefinition och utanförskapet som viktigaste referensbegrepp i politiken. Det är farlig mark.

Moderaterna har med sin definition av utanförskap i det svenska samhället som varande eller icke-varande på arbetsmarknaden (oavsett om det är i ett, relativt sett, allt sämre betalt LO-, och tjänstemannajobb eller i ett högstatus- och högavlönat yrke) lyckats slå in den samhälleliga maktpolitiska kilen mellan dem som har jobb och dem som inte har något jobb, och lyckats etablera synen på att det per definition alltid är bättre att ha ett jobb som städerska än att vara arbetslös, även om inkomsten (och makten över sin livssituation) är lägre i det förra fallet. Så har man lagt grunden för en samhällsanalys som accepterar en växande låglönemarknad. Denna syn på den samhälleliga utmaningen skiljer sig stort från den socialdemokratiska traditionella analysen att konflikten i samhället ligger mellan dem som har makt och dem som inte har makt, alltså mellan dem som har lågbetalda jobb, riskerar att bli arbetslösa eller inte har något jobb alls å ena sidan och dem som har högbetalda statusjobb med mycket makt över sin livssituation å andra sidan.

Utanförskapsbegreppet vann inför valet 2006 genklang hos stora grupper av befolkningen där många känner politisk maktlöshet inför den ökande ojämlikheten i samhället, eftersom det också fångar in dem som står utanför arbetsmarknaden i en samhällsanalys. Man ansåg helt enkelt att socialdemokratin hade glömt denna grupp under sitt långa maktinnehav med sitt tal om arbetarklassen. Att de som är "utanför" vill in förstod alla - och det vann moderaterna på, men det är en förenklad konfliktanalys som bortser från maktbegreppet och att skillnaden i makt inte främst finns mellan dem på och utanför arbetsmarknaden, utan mellan dem som är/riskerar att bli arbetslösa (låglönejobb) och dem med höglönejobb.

Vad moderaterna också lyckades göra, med sin definition av utanförskapet som varandet eller icke-varandet på arbetsmarknaden, var alltså att definiera ett majoritetssamhälle; de som är innanför (alltså på arbetsmarknaden) och som inte på något sätt skulle förlora eller utmanas av att de som är utanför majoritetssamhället, invandrarna/de arbetslösa/de som sossarna "glömt", kom in i värmen, in på låglönearbetsmarknaden. Moderaternas definition av utanförskap och den beskrivning av samhället som det innebär innehåller inget som helst konfliktperspektiv inom gruppen innanför och är helt ohotande mot den vita, heterosexuella, manliga medelklass som är, just, innanför (i de fina jobben).

En socialdemokratisk analys har i stället tidigare riktat in sig på att formulera reformer som också påverkar dem som har makt och resurser; ekonomiskt fördelningspolitiska reformer för jämlikhet, vilka alltså påverkar den vita manliga medel- och överklassen, eftersom vi haft insikten om att det är fördelningen av ekonomiska resurser (makt) som är det stora problemet i samhället, och att en del gruppers makt måste minska för att andras ska kunna ökas. Detta tal har dessvärre alltså blivit mindre framträdande under senare tid.

Vad Mona Sahlin gjort när hon anammat de identitetspolitiska frågorna som sina (och därmed socialdemokratins?) hjärtefrågor är att hon sällar sig till den moderata beskrivningen av samhällets utmaningar och konfliktytorna i dagens Sverige om att det finns de som är utanför majoritetssamhället och ska hjälpas in i det. Mona får det att låta som om vägen till ett med "integrerat" och "tolerant" (kanske rättvist) samhälle (som om det är målet!) går via lagstiftning för att göra det lättare för homopar att gifta sig/adopotera/inseminera/få "vara de de är" på arbetsplatsen, för att göra det lättare för unga tjejer att "slippa jämföra sig" med modellerna på stan, för att arbetsgivare inte ska kunna sålla bort icke-vita och kvinnor i anställningsprocessen. Detta är helt ohotande mot majoritetssamhället, mot dem som har ekonomiska resurser, det tar inte resurser någonstans ifrån, det fördelar inga resurser till förorternas kommunala skolor eller utmanar inte den ökande lönespridningen på arbetsmarknaden. Det är helt oreformistiskt, och syftar inte till ett jämlikt samhälle.

Mona skiljer heller inte på den diskriminering som drabbar ex. HBTQ-personligheter och den som drabbar utlandsfödda och icke-vita svenskar. Skillnaden är stor, därför att diskriminering mot HBTQ-personer faktiskt i stor utsträckning kan lagstiftas (utbildas, informeras) bort, medan lagstiftning mot etnisk diskriminering aldrig fullt kan råda bot på den etniska ojämlikheten i samhället då etnisk ojämlikhet i stor utsträckning beror på just den allmänt ökande ojämlikheten i samhället (orenoverade hyresrätter i storstädernas förorter, mindre resurser till kommunala skolan, ett arbetsliv där det blir allt farligare att inte vara svenskfödd svensktalande och högutbildad på svenska universitet, ökande löneskillnader på en arbetsmarknad som i stor utsträckning dras isär enligt etniska och könsmässiga, klassmässiga hierarkier). KBTQ-diskrimineringen kanske enbart kräver lagstiftning för att "människor ska få vara som de är", men den etniska ojämlikheten kräver det både-och-perspektiv Greider skriver om, alltså både lagstiftning mot diskriminering av dem utanför majoritetssamhället och ekonomiskt omfördelande reformer.

Det socialdemokratin inte (tillräckligt?) pratat om under de senaste åren är alltså just detta, att det inte räcker med lagstiftning (information, utbildning) mot diskriminering (mot HBTQ-personer, icke-vita, svenskfödda, kvinnor) för att få in dem som är utanför i majoritetssamhällets värme, för att det socialdemokratiska eviga målet om ett jämlikt, inte bara rättvist, samhälle ska kunna nås, utan att det också behövs en insikt om att den etniska och könsmässiga ojämlikheten i stor utsträckning är klassbaserad och därför behöver reformer som också påverkar majoritetssamhällets resurser. Kanske är det av ett behov av att "tänka nytt" och att man då anammat diskrimineringen som huvudanalysen, men man har samtidigt slängt ut barnet med badvattnet och slutat prata om hur resurser måste fördelas och majoritetssamhället förändras.

Vill vi i framtiden fortsätta arbetet för jämlikhet (inte bara rättvisa som är ett långt mer begränsat samhälleligt mål) måste vi också våga stå för ett konfliktperspektiv som kräver av dem som har relativ makt och ekonomiska resurser att avstå en del av denna till dem som inte har. Vi måste stå för ett högt skatteuttag för att kunna satsa på bl.a. kommunala skolan och den offentliga vården för att denna ska bli tillräckligt bra så att även majoritetssamhällets individer vill välja den (så att inte blattarna, bruttorna och arbetarna (och de utan arbete eller de som riskerar att bli utan arbete)) blir "kvar" ensamma med restresurserna i den offentliga skolan och landstingets sjukvård eller i LO-jobben. Där moderaterna enbart vill lagstifta mot diskriminering och få in dem som är utanför i värmen, måste socialdemokraterna gå längre och dels arbeta/lagstifta mot diskriminering av dem utanför majoritetssamhället, dels alltså formulera reformer som fördelar ekonomiska resurser från de ställen/grupper där de samlas idag, till de ställen/grupper där de inte finns. Ett både-och-perspektiv.

Alltså, för att sammanfatta en lång text: HBTQ-diskriminering kan kanske stävjas med enbart lagstiftning/utbildning. Det ska vi arbeta för. Etnisk och könsmässig diskriminering/ojämlikhet måste dock både lagstiftas bort och reformeras bort. Man måste göra det olagligt för arbetsgivare att diskriminera, men man måste också skapa en skola, ett boende och ett arbetsliv som inte ger grunden för ojämlikhet i maktresurser mellan olika grupper av människor - det kräver reformer. Och pratar man om sådana reformer måste man också prata om att det finns de som har och de som inte har makt och ekonomiska resurser, och att man är beredd att försöka fördela dessa mer jämlikt, genom politiska beslut och ett politiskt självförtroende som tar resurserna där de finns och fördelar dit där de inte finns. Då krävs ett konfliktperspektiv bortom borgerlighetens "utanförskap-innanförskaps"-distinktion, bortom synen på etnicitet och sexualitet och kön som identitet och i stället en insikt om att kön, och etnicitet också (men inte bara) handlar om klass och makt. Att i moderaternas innanförskap finns stora maktojämlikheter, som vi, men inte de, vill åtgärda. Att det är maktlösheten, och fördelningen av maktresurserna (ekonomin), i samhället, inte främst utanförskapet, som ska vara vägledande för socialdemokratisk politik för ett mer jämlikt, inte bara rättvist, Sverige.

Andra bloggar om: Identitetspolitik, HBT, diskriminering, socialdemokratin

Den kristna vänstern samlas

Under denna helg samlas den kristna vänstern i Ädelfors i Småland. På programmet står bl.a. muslimska medlemmars rätt att bilda eget distrikt, Mellanösternfrågan, "Tro och politik" och asylsökandes rätt till subventionerad sjukvård. Andaktsstunder, böner och efterrätt till lunchen skiljer denna kongress från andra kongresser jag varit på. Dessutom är delegaternas medelålder något högre än på ex. s-studenters samlingar.

Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud inledde Broderskapskongressen under torsdagen med att prata om det han anser vara vår tids tre nya utmaningar: globaliseringen, tillväxtens begränsningar och värderingsförskjutningarna. I globaliseringens tidevarv behövs en socialdemokrati, och socialdemokratiska sidoorganisationer, som sätter de internationella rättvisefrågorna främst och som vågar se vårt eget ansvar för den internationella utvecklingen. Miljöförstöringen kräver en ny syn på tillväxt och de värderingsförskjutningar inom flera olika politikområden som den borgerliga regeringen just nu lägger grunden för måste vi värja oss mot även inom socialdemokratin. Jämlikhet och solidaritet är eviga värden och har inget med nu och då att göra.

Broderskap antar utmaningen som den svenska konservativa kristna högern utgör och vill vara en öppen och progressiv rörelse för troende av flera varianter, tvärtemot de högerkristnas tro på att somliga "tror rätt". S-studenter och Broderskap har haft en del samarbeten under tidigare år - hoppas på fler.

Peter Weideruds inledningstal återfinns här.

Svensk valanalys i finsk tappning

Vid midsommar i år släppte det finska socialdemokratiska partiet, SDP, sin nästan 100-sidiga valanalys med skarp självkritik över valrörelsen och valet i våras (finsk version kan hittas här – en engelskspråkig översättning kommer till jul (!)). Konstateras kan att de gjorde allt fel. Dessutom är valanalysen till stora delar närmast en blåkopia av svenska SAP:s valanalys från valet förra hösten.

Likheterna mellan valen och de socialdemokratiska valfiaskona är intressanta. Enligt den finska valanalysen framstod det finska socialdemokratiska partiet, med sin (närmast parodiska?) valslogan ”Ett rejält Finland!”, som alltför gammalt och trött för urbana och unga väljare. Partiledarens (Eero Heinaluoma) trovärdighet i att kunna förnya och föryngra politiken var låg och han anklagades för att vara gammaldags och spä på fördomarna om en soffig och långsam socialdemokrati, Efter många regeringsår lyckades man inte förmedla huruvida, och i sådana fall vad, som förnyats/föryngrats/fräschats upp eller hur man skulle förnya/föryngra/fräscha upp politiken för en ganska så mätt väljarkår. De finska väljarna, liksom de svenska, valde att rösta bort ett socialdemokratiskt regeringsparti mitt i brinnande högkonjunktur för att de ville ”ha något nytt”.

Intressant är också det finska borgerliga blockets förändring under de senaste åren, som mer än lovligt påminner om de svenska ljusblå moderaternas omskapelseprocess. Det mörkblå samlingspartiet ryckte fram och tog sig förbi socialdemokraterna och blev nästan lika stora som Matti Vanhanens centerparti. Detta tack vare den 35-åriga partiledarens ivriga intygande om att det inte längre finns några större konfliktytor i finsk politik samt en ny image där man tagit avstånd från sina gamla konservativa rötter för att i stället vinna valet som Finlands nya arbetarparti (sån´t är ju på modet nu). (Att Svenska Folkpartiet i stället kallade sig för Finska Folkpartiet vet jag inte hur jag ska kommentera.) I regeringsbildningen fick Samlingspartiet åtta ministerposter, bland annat utrikesministerposten. Senast Finland hade en borgerlig samlingsregering var under den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget, åren 1991 – 1995.

Efter det socialdemokratiska valfiaskot har krav på partiledaren Heinaluonas avgång duggat tätt. Han, å sin sida, har lovat organisatorisk förnyelse (rådslag?) och föryngring (!). Vi kan stå modell - Finlands sak är ju, som bekant, vår.

Andra bloggar om: Finland, valanalys, arbetarparti