onsdag 11 juli 2007

Om kompetens och anställningsbarhet - två olika ting

Var i morse med i en märklig debatt som anordnades av Västsvenska handelskammaren, där även Elin Rosenberg (SFS), Frida Johansson Metso (Luf) och tills vidare okänd Profficerekryterare också fanns med. Debattrubriken var ”Zlatan och Kamprad hade samma betyg” och vi förväntades prata oss varma för hur utbildning och erfarenhet är förlegade kompetenser på arbetsmarknaden och hur ”attityden” i stället är den viktigaste bestämningsfaktorn för vem som gör ett bra jobb och vem som inte gör det. Konstateras kan att vi pratade olika språk.

Västsvenska handelskammarens VD Anders Källström inledde alltså med att i två meningar definiera bort både utbildning och erfarenhet som något som är värdefullt ”för företagen”. I stället kan vem som helst, illustrerat genom både Zlatan och Kamprad, ta sig vart som helst bara de visar framfötterna och ”vill tillräckligt mycket”.

Detta är ett av de vanligaste dumliberala misstagen - klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-idyllen. Attityd är ett resultat av utbildning och erfarenhet, inte något man välja att ha eller välja att inte ha. Det är inte så lätt som Källström och Metso tror att ha ”rätt” attityd om man aldrig blir kallad till intervju. Att kompetensbegreppet är så smalt och exkluderande att det finns massa kompetenser som ofta ligger arbetssökaren i fatet (typ kompetensen att ha barn, att vara född eller ha bott utomlands om det inte är under en utbytesperiod, språkkompetens som handlar om annat än europeiska språk osv) ser man inte. Kompetensen att kunna och våga ifrågasätta sin arbetsgivare eller situationen på arbetsplatsen passar illa in i en rekryteringsprofil där företagen kan ringa personalpoolerna och återlämna en arbetstagare som inte ”smälter in” i den annars helt homosociala omgivningen. Män rekryterar män. Vita medel- och överklassmän har alltid rekryterat andra vita medel- och överklassmän. Att ha ”rätt” attityd lär man sig i de fina salongerna.

Och någonstans mitt i debatten försvann arbetsgivarnas hela ansvar för arbetsmarknaden. Inför den generationsväxling och de snabba förändringar på arbetsmarknaden vi står inför borde arbetsgivarna i näringslivet ta sitt ansvar för att rekrytera och lära upp arbetskraft med olika typer av kompetenser och erfarenheter. Det struntar man i. I stället har man framgångsrikt lobbat för att anmälningsplikten av jobb till arbetsförmedlingen nu tagits bort, att de statliga anslagen till AMS sänks med 18 miljarder med helt naturlig följd att allt fler jobb går via kontakter där ”rätt” attityd i kompisgänget säkrar att ”rätt folk finns på rätt plats”.

Handelskammaren ordnade detta seminarium för att än en gång övertyga sig själva om att det är blattarna, bruttorna och arbetarna det är fel på, inte arbetsgivarna och dem själva.

1 kommentar:

Leo Sundberg sa...

Men tyvärr är det ju så det är. Alltså du har ju rätt i princip, men ändå så säger dom ju faktiskt sanningen. Utbildning är ju mindre värt än kontakter i dag på arbetsmarknaden, svågerpolitik tillämpas betyligt friskare än de flesta vågar tänka på. Så den absurda sanningen är ju att utbildning inte är så mycket värt. Men det borde ju vara det om samhället skulle vara rättvist.

Fast sen är det ju inte fel att ha utbildning eller kunskap som är "informell" heller. Det är ju viktigt t.e.x om man är rörmokare eller byggare, man måste lära sig saker som inte står i böcker.