Män och heder

Män och heder är ett svårt ämne. Män har heder – annars är de inte män. Det gäller på de flesta ställen i världen, i Uppsala liksom i Diyarbakir.

År 2002 bildades i Diyarbakir i Turkiet den kvinnorättsliga organisationen Selis. Organisationen engagerar advokater, jurister, läkare, psykologer och lärare på många olika håll i landet för att möta kvinnors behov av fristad och stöd i ett system gjort av män för män. Kvinnor av alla sorter söker sig till organisationen; de som vill skilja sig, de som vill lära sig läsa och skriva, de som vill ta livet av sig, de som vill ha yrkeskunskap, de som vill ha hjälp med barnen, de som vill ha skydd från sina män. (Inför gårdagens val tog Selis också ytterligare ett steg och samlade kvinnor från de flesta partier, vilka, efter att ha enats om att de har ett gemensamt intresse av att människor med erfarenheter av att vara kvinna finns i parlamentet, på var sitt håll har arbetat för att få in kvinnliga namn på de olika partiernas listor. Det fungerade sådär. Det är dock en annan diskussion) Selis fungerar alltså ungefär som de svenska kvinnojourerna ska fungera; för att ge hemligt och anonymt stöd till de kvinnor som anser sig behöva det så länge de behöver det. De turkiska och kurdiska kvinnorna har också ungefär samma problem med sina män som de svenska. Män hotar, slår och vägrar lyda lagen, oberoende av geografi. Staten ger kvinnorna litet eller inget skydd, rättsstat eller ej. Selis går, liksom många svenska kvinnojourer, på projektbidrag de med jämna mellanrum får lägga ideell tid och energi på att söka från olika håll.

Eftersom Selis mesta verksamhet handlar om mäns våld, fysiskt eller psykiskt, mot kvinnor, har diskussionen om det ”hedersrelaterade våldet” också varit stor i Selis och i Turkiet inför valet, liksom den varit det till och från i Sverige (post Fadime). Men medan vi i Sverige kämpar med distinktionerna, kämpar dessa kvinnor i stället för att det som kallas för ”hedersrelaterat” våld ska ses som ”allt annat” våld som män dagligen och stundligen utsätter kvinnor för, och bedömas likadant i rätten. Den turkiska lagen har länge skiljt på ”vanligt våld” och det ”hedersrelaterade” våldet, där det hedersrelaterade givit lägre straff. Efter en lagändring i våras (som Selis varit drivande för att få igenom) straffas nu allt manligt våld mot kvinnor enligt samma principer.

Satt nyss och pratade med en av grundarna till Selis, Kadin Danismanlis, och försökte förklara att vår diskussion om mäns våld mot kvinnor i Sverige just nu mest går ut på att försöka hitta den avgörande skillnaden mellan vårt ”vanliga” (läs: svenska) våld av män mot kvinnor och det hedersrelaterade våldet (som de muslimska männen utsätter sina förtryckta fruar för, naturligtvis). Vi vill gärna kunna bestämma den exakta skillnaden mellan den kristna (svenskfödda) mannen som av svartsjuka eller (inbillad) otrohet slår sin fru på julafton och den muslimska mannen som gör detsamma. Vi vill gärna att den kristna (svenskfödda) mannen som berättar för sina vänner att föredettingen som nu ligger med någon annan ska få stryk inte är del av den hederskultur vi hellre klistrar på de muslimska männen och deras döttrar. Visst finns skillnader, och jag är medveten om att man ska vara försiktig med att förminska de problem som en del muslimska tjejer utsätts för på grund av traditioner, men att tro att skillnaden mellan kristna och muslimska mäns våld mot kvinnor handlar om hederns vara eller icke vara som bestämmande variabel, är helt enkelt fel. Svartsjukan, ha-begäret och ilskan när män känner sig försmådda på den de anser vara ”deras egen” går över kulturgränserna och handlar alltid om heder på ett eller annat sätt. Gradskillnad finns mellan olika situationer och personer, kanske traditioner, men inte den exotiserande artskillnad mellan muslimska och kristna mäns våld mot kvinnor mången debattör låter påskina (jag har i alla fall ännu inte i någon debatt hört argumentet som skulle få mig att förstå denna skillnad – om den finns).

Efter att ha försökt förklara den märkliga åtskillnad vi gör i Sverige mellan ”vårt” och ”deras” våld kunde vi ändå enas i detta; mäns behov av heder går över nations- och religionsgränser. Mäns våld mot kvinnor handlar alltid om heder på ett eller annat sätt, oavsett var i världen man är eller var man är född.

Valdag i Turkiet

Det har verkligen inte varit helt lätt att utnyttja den demokratiska rätten att gå och rösta i det turkiska valet. Det turkiska valsystemet är ett rätt absurt system av spärrar uppbyggt för att bibehålla rådande ordning och förändringen i den parlamentariska sammansättningen efter valet idag beror därför inte på att valreglerna underlättat för oliksinnade att ta sig in, utan på att en hel del folk kämpat rätt hårt för att ändå få utnyttja denna sin rätt.

Valkampanjandet inför valdagen, vilket enligt lag slutade vid 5-tiden igår kväll, bestod mest av hög musik ur dåliga högtalare på rostiga bilar och rosa- och lilafärgade idolbilder på kandidaterna i fråga, långt ifrån den dörrknackning, materialspridning, valstugehäng, offentligt debatterande och torgmötande som brukar omgärda det svenska valkampanjandet. Stora utstyrda bilkaravaner har genomkorsat byarna – ju fler bilar i karavanen desto bättre eftersom valet ju handlar om att imponera på folk. Taktiken är klar; människor ska förknippa den egna parlamentskandidaten med en skön känsla när man står där i valbåset – en taktik inte helt olik McDonald´s strategi i Happy Meal-försäljningen. Taktiken är dock kanske nödvändig om man vill begripliggöra valet också för dem ovana vid politisk läsning och lyssning. Dessutom verkade folk ha kul.

Själva valet var märkligare. Den absurda mandatfördelningsprincipen känner nog de flesta till vid det här laget. Ett parti måste ha 10% av rösterna i hela landet för att få mandat i parlamentet. Det räcker alltså inte att man har 40% av rösterna i en region för att få mandat utan ett parti som kommit trea eller fyra i det lokala valet kan ändå få alla regionens mandat till parlamentet om de partier som fått flest röster regionalt inte fått tillräckligt många nationellt. Denna disproportionalitetsprincip anses allmänt vara instiftad för att hålla de regionalt starka folkgrupperna i söder utanför den beslutande makten, (läs: kurderna). Dessutom måste de människor som vill rösta göra det i den stad där man är skriven vilket gör att människor som flyttat till städerna från landsbygden tvingas resa många skumpiga landsvägsmil för att utnyttja denna rätt - ett ganska avskräckande och tidskrävande projekt som inte precis ökar valdeltagandet på landsbygden eller i de södra, kurdiska, bergiga, områdena.

Militären gör sitt till för att sänka valentusiasmen - det är ju deras makt som står på spel. Militär har hela tiden funnits närvarande under valdagen idag, runt vallokalerna och på vägarna i de poänglösa checkpoints som är lite för vanliga i denna del av världen. De har testat oss också. Testosteronstinna militärfjun ler hålögt när de ber om passen, bläddrar igenom, stannar till vid ett lustigt visum från Kambodja och ger tillbaka passet när lagom mycket tid passerat. Sedan bjuder de på Cola. När vi på vår rundresa mellan vallokaler blivit stoppade en gång för mycket kontaktades överåklagaren i distriktet som gav oss tillstånd att vistas i vallokaler och resa obehindrat i regionen (notera att åklagaren beslutar om tillstånd – i Turkiet är skillnaden liten mellan åklagare och domare, berättar en juridikvän). Vi släpps in och förbi. Högst upp i tjänstemannahierarkin har det civila styret alltså företräde framför det militära, men på lokal nivå, på gator och torg, är det fortfarande militären som bestämmer över människors tid och plats. Tyst terror av utkommenderad turkisk militär i kurddominerade områden.

Annars, under de ganska extrema omständigheterna (presidentval i potten, starkt prokurdiskt parti på frammarsch, EU och nationalismen på agendan, militären kringskuren) så har valet varit en ganska trevlig tillställning på det hela taget. Lite för mycket militär, patriarkala röstregler i familjer och byar där byhövdingen avgör ”byns röster”, sedvanligt småfifflande. Men AKP har gått framåt utan att få sina två tredjedelar i parlamentet och 23 prokurdiska parlamentariker och medlemmar av det prokurdiska partiet DTP (vilka ställt upp som oberoende kandidater för att undkomma 10%-spärren) har som första större prokurdisk politisk grupp tagit sig in i den lagstiftande församlingen, vilket är på tiden. Ultranationalistiska MHP är för stora och regeringsbildningen blir en långdragen utmaning. Den lämnar jag dock åt någon som kan bättre att kommentera. Det skriks och sjungs ute på gatorna, folk har gjort sin demokratiska plikt och nu ska det firas.

De som väljer

Det turkiska valet handlar inte om jämställdhet – det är de flesta överens om. Det finns andra frågor som är större och viktigare den här gången. Typ EU-förhandlingarna, kurdfrågan, militärens närvaro i politiken, paragraf 301 om turkiskhet, Irak, infrastrukturinvesteringar, analfabetismen. Härligt alltså att tillbringa kvällen i goda feministers lag. Där EU-förhandlingarna, kurdfrågan, militärens närvaro i politiken, paragraf 301 om turkiskhet, Irak, infrastrukturinvesteringar, analfabetismen inte diskuteras som något som inte har med jämställdhet, eller ens kvinnors situation, att göra, utan tvärtom för några brännande minuter tillsammans bildar centrum för debatten. Under dessa minuter kommer inte jämställdheten efter att jämlikheten är avklarad – den bearbetas parallellt. Trevande månne och fortfarande med läpparna som främsta vapen, underskrifterna färre. Men den finns. Hur plågsamt ovanligt är inte det? Man är glad att vara här.

Tidigare under kvällen. Många män, några kvinnor i ett stort rum, mattor på golvet, mat i mitten, vinrullar, ris, bröd te, vatten. Möte innan dagen D. Spänd förväntan bland trötta valarbetarknän. En utsträckt hand finner sig hängande i luften när mannen men stort M meddelar att han inte kan hälsa på oss då han nyss varit i moskén. De oberörbara sätter sig ned och smuttar på tet. Tyst. Jag har thailändska byxor som särar sig på sidan. Det blir jobbigt att sitta. Försöker hålla ihop vader och integritet. Det spelar absolut ingen roll. Leenden. I mjugg. Middagssmåprat, mer mat bärs in, smidigt av dem som övat länge.

Så har vi ätit, mycket och ovanligt för magar norrifrån. Kvinnorna vill träffas ensamma i ett rum - vi går ut på balkongen. Kanske 20. Och där har vi vårt eget möte, om och med den inom kort kvinnliga parlamentarikern från distriktet, om utbildning, om arbete, om makar och fäder, om söner och om döttrar, om systerskap. Om kläder. Och huvudkläder åker av, på mig åker en huvudduk på. Det är intimt på ett främmande sätt. Kläder träs över huvudet (som synes nedan). Avdramatiseras kanske. Åtminstone för mig. Bryskt med det fina tyget. Det skrattas runtomkring, jag svettas inuti tyglagren. Hur behålla värdigheten? Den föll visst över balkongräcket. Jag får klänningen i present. Tittar mig i spegeln. Undrande. Någon annan gör detsamma. Vi går tillbaka ut för att prata mer. Om månggifte, om etnicitet, kön hela tiden i luften. Flera spår samtidigt: det är viktigt att de syns, men gärna gör sig så fina som möjligt innan. Det är viktigt att de finns, men gärna på rätt plats vid rätt tillfälle och inte på fel plats vid för många tillfällen. Patriarkatet definierar gränserna för kvinnlig existens, här liksom överallt. Gränserna är kanske lite vidare den här gången, men de är definierade likt förbannat. Internaliserade av samma patriarkat. Sitter kvar långt in på natten. Lutade mot stora kuddar på vadderat golv. Stora kuddar och vadderade golv finns inte i överflöd för dessa kvinnor. Tur att vi hittade varandra.

På valobservation i Turkiet

Tillbringar helgen i Turkiet tillsammans med 4 s-studentförbundare och ett 40-tal andra hugade valobservatörsdelegationer västerifrån. Har ännu inte hunnit observera så särskilt mycket, mer än att det fortfarande, år 2007, tar 16 timmar att ta sig genom Europa med flyg och mellanlandningar.

I övrigt alltså inget att rapportera. Har spenderat den senaste timmen med att över nätet läsa om valet i svensk media för att få något slags hum om vad som egentligen händer här nere.

Återkommer!

DN fortsätter sin jakt på den ryska björnen

En av de äldsta och längst kvarlevande myterna är den om den vilande, men aldrig sovande, ryska björnen. DN skriver idag, nyanserat och balanserat som vanligt, om ”Spökrösten i Kreml” och hoppas på så sätt pusha upp lösnummerförsäljningen något.

Börjar med det nödvändiga klargörandet: Nej, Ryssland är inte en fullfjädrad demokrati som den skulle definieras i någon av Helds demokratimodeller från mitten av 90-talet. Putin är säkerhetsstrateg framför allt, inte civilsamhällesfantast. Och ja, det ryska samhället är rasistiskt, nationalistiskt och homofobiskt. Och ja, det blir värre.

Därefter: Nationellt slits Ryssland isär. Det drygt decenniegamla überkapitalistiska ekonomiska systemet har gjort Moskva till den stad i världen med flest dollarmiljardärer, glansiga shoppingkomplex byggs i rasande fart i St. Petersburgs centrala delar – man kan få tag i vad som helst med tillräckligt många nollor på bankkontot. Eftersom den ekonomiska tillväxten främst är exportdriven är det dock en extremt liten minoritet i de största städerna som får del av detta ”välstånd”, resten av befolkningen har obönhörligt lämnats åt sina våndor, utan sociala skyddsnät, utan fackföreningar men med en växande frustrerad längtan efter allt det som de flesta inte kan skaffa sig. Medelåldern fortsätter att minska, efter att på 90-talet minskat med fyra år på fyra år (något som annars bara händer vid stora naturkatastrofer eller i krig, men som hände i Ryssland efter Mr. Sachs chockterapi). Allt fler säger sig längta tillbaka till sovjetsystemets relativa stabilitet, kommunistpartiet växer så som reaktionära rörelser alltid växer när folk känner sig utsatta och osäkra.

Internationellt blir Ryssland allt mer marginaliserat. Den ryska världsbilden blir allt mer marginaliserad. Ryssland upplever att kraven på de ryska minoriteternas rättigheter i de baltiska staterna förbises av de EU-länder som säger sig värna just desamma – konflikten om krigsmonumentet i Tallin tidigare i våras bottnar delvis i detta. NATO:s expansion i östeuropa upplevs, och det vet alla, som aggression mot Ryssland - Putins stöd för Janukovitj i stället för Justjenko i det ukrainska valet för två år sedan ska ses i detta ljus. När Ryssland protesterar mot de amerikanska planerna (!) på ett europeiskt misilförsvar i östra Europa, tiger unionen still. Det har alltid funnits ett längtande lillebrorskomplex hos Ryssland inför Europa, kontinenten man önskar att man vore en del av, men är för stor för (likt elefanten i en porslinsaffär).

Det är naturligtvis oerhört viktigt att alltid markera mot ryska brott mot MR, mot den knappt existerande yttrande- och föreningsfriheten i landet, mot internationella konflikter över olja och gas och mot våldet i Tjetjenien, men den Wilsonska tanken om ”embeddedness” som band upp stater i samma internationella system under Förenta Nationerna 1918, gäller i lika hög grad idag. När Putin lär sig uppskatta de fina rummen vid internationella sammankomster för statsmän, vill han inte vara utan den good-will som krävs för att han ska få trivas där igen. Med institutionella samarbeten blir det mer kostsamt att dra sig tillbaka till sitt eget hörn av världen. När EU nu i stället vänder de ryska upplevelserna av tillståndet i världen ryggen, för att lydigt anpassa sig till världsbilden hos andra maktstinna statsmän, lämnas Ryssland få andra alternativ annat än att försöka klara sig genom höjda brösttoner. Den marginaliserade tar sig plats. Nationellt måste Putin bevisa internationell handlingskraft – han står i valet och kvalet mellan en besviken hemmaopinion och besvikna statsmannakollegor – de senare minskande i betydelse.

Och det finns få reella politiska alternativ till Putins Ryssland (Jabloko är för litet och dess företrädare fostrade i liknande anda). Anna Politkovskaja skrev mycket om detta: hur säkerhetstjänsten i landet och de militära enheterna i Tjetjenien är närmast autonoma, parallella makthierarkier till den politiska makten. Hur den ekonomiska eliten blir allt mer inflytelserik även i politiken, bortom demokratisk kontroll. Hur politisk anarki skulle gynna bara dem med mest resurser och mest kontakter. Hur staten inte får in de skatteintäkter som behövs för att människor ska få det de förväntar sig. Hur Putin inte får stöd för demokratiska reformer utan för levererad stabilitet i ett land av revolutioner, kupper och terapitimmar. Hur sovjets fall inte innebar ett samhälleligt närmande till västeuropa som många hade hoppats utan ekonomisk kollaps. Hur Putins problem inte är att han har för mycket makt, utan att han har för lite auktoritet och därmed måste tvinga till sig den makt andra statsmän åtnjuter gratis i länder utan dessa parallella makthierarkier. Om det någon gång fanns ett tillfälle att bygga Ryssland enligt en europeisk modell, är den missad till förmån för det amerikanska the-winner-takes-it-all-systemet. Ryssland får inte längre något bistånd av Sverige. Fackföreningarna, människorättsorganisationerna, de små tryckerierna – alla ska de nu antas klara sig själva i den hänsynslösa ekonomin.

DN tror sig peta makten i magen varje gång de skriver en ledare. Det är fel. DN är makten lika väl som någon annan opinionsbildare. Den bild DN ger präglar också folks syn på Ryssland. Inte konstigt alltså att människor inte vågar åka till Ryssland, att vanföreställningar om Aeroflots haverifrekvens finns kvar och att bilden av den opålitlige ryssen fortfarande hemsöker oss. Vi vill inte förstå Ryssland, så som vi aldrig velat förstå det som inte stämmer med den världsbild vi har. Vad gör en ledare utan makt, som valts av ett folk vant vid att patriarken styr landet? Skaffar sig makt, naturligtvis. Det är inte rätt, det är socialpsykologi. Och det händer ju inte bara i Ryssland. Med DN:s tendentiösa hetsjakt av Putin och dagens Ryssland lever vi gott med vår egen självbild som den gode fen vid sidan av den aldrig sovande, men ibland vilande, björnen. Med Ryssland som motpol har vi aldrig fel. Så kan vi fortsätta att inte vilja förstå var de ryska reaktionerna på våra handlingar kommer ifrån, varför rysk politik ser ut som den gör.

Andra bloggar om: Andra bloggar om: politik, Ryssland, Putin

Fågel i glasbur

Som politisk fråga i dagens Sverige är det svårt att känna att avskaffandet av monarkin är en av de mest angelägna, men efter att ha plöjt igenom en del av helgens media och insett att samtidigt som andra tjejer krossar glastak kryper kronprinsessan Victoria sakta men säkert allt längre in i glasburen, bränner det ändå till i upprorsnerven för republik.

Det finns naturligtvis flera argument mot monarkin, varav Republikanska föreningen samlat på sig de bästa, men reproducerandet av mossbeklädda könsstereotyper är nog det viktigaste. I DN:s söndagsupplaga listar Mats Carlbom fem uppgifter för den moderna monarken. Victoria ska bevara monarkins ställning, stärka varumärket Sverige, förvalta pengarna, föda barn och underhålla oss, så som kvinnor i alla tider bevarat, stärkt och förvaltat familjen och dess resurser, fött barn och ansträngt sig för att vara vackra att titta på. Victoria är alldeles för begåvad för att låsas in i ämbetet som statschef av börd. Släpp fångarne loss!

Mr Borg - ät lunch med mig på restaurang friheten i Visby i morgon, fredag!

Det samhället finansminister Anders Borg önskar finns, i det socialdemokratiska jämlikhetssverige. Ingen talare i Almedalen har under veckan bättre formulerat målen för framtidens politik: varje individs frihet, samhörigheten i samhället, den fulla sysselsättningen och vikten av utbildningssystemet. Tyvärr skulle dock finansministern behöva en snabblektion i strukturell analys.

Anders vill inte ha ett samhälle som slits isär av inkomstklyftorna utan ett samhälle med god välfärd för alla, oavsett inkomst eller förmåga. Anders drar dock fel slutsatser av sitt jämlikhetspatos och väljer att tala om utanförskap i stället för maktlöshet. Med den rätta analysen borde det dock inte vara helt omöjligt att åtgärda hos finansministern - det gäller bara att någon tar tag i honom och pratar makt och frihet i det sammahållna samhället. I am all yours!

Med sådana fiender behöver man inga vänner. Herr Borg - lunchdate på restaurang Friheten i Visby i morgon, fredag?

Andra bloggar om: politik Almedalen frihet Borg

Rådslagspresentation bådar gott

Lyssnade på presskonferensen om socialdemokraternas rådslagsrapport om skolan i morse. Var rädd att jag skulle få höra svar och klara recept för hur en av de allra viktigaste frågorna under de kommande åren - utbildningspolitiken - ska tacklas. I stället lyftes och identifierades ett antal av de problemområden i utvecklingsarbetet om skolan och utbildningen, och det med helt rätt perspektiv.

När man ska inleda en ny diskussion om en viktigt politikområde handlar det framför allt om vad man väljer att lyfta för perspektiv och hur man formulerar sig. I stället för att fokusera på att det är ett problem att "vissa barn stör andra barn i skolan", att "barnen inte har respekt för sina lärare" och att det är spring och lek i klassrummen (vilket visserligen är problem, men det finns andra, mer grundläggande), lyfter rådslaget frågan om hur man bäst tillgodoser alla barns rätt till lika bra utbildning, hur det är möjligt att förena valfrihet med en gemensam skola där alla lär sig tillsammans, hur klassamhället avspeglar sig i skolan i dag och om socialdemokraterna är lärarnas bästa vän.

Om de angreppssätt som framkommit både i denna skolrådslagsrapport som presenterades idag och i den ekonomiska rapport som presenterades i måndags, också kommer vara melodin även för de rådslag som kommer att presenteras framöver; att man öppnar för en verkligt bred diskussion med breda frågeställningar med utgångspunkt i ojämlikhet och segregation, ser jag fram emot det arbetet. Helt rätt!

Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, skola, utbildning

Om kompetens och anställningsbarhet - två olika ting

Var i morse med i en märklig debatt som anordnades av Västsvenska handelskammaren, där även Elin Rosenberg (SFS), Frida Johansson Metso (Luf) och tills vidare okänd Profficerekryterare också fanns med. Debattrubriken var ”Zlatan och Kamprad hade samma betyg” och vi förväntades prata oss varma för hur utbildning och erfarenhet är förlegade kompetenser på arbetsmarknaden och hur ”attityden” i stället är den viktigaste bestämningsfaktorn för vem som gör ett bra jobb och vem som inte gör det. Konstateras kan att vi pratade olika språk.

Västsvenska handelskammarens VD Anders Källström inledde alltså med att i två meningar definiera bort både utbildning och erfarenhet som något som är värdefullt ”för företagen”. I stället kan vem som helst, illustrerat genom både Zlatan och Kamprad, ta sig vart som helst bara de visar framfötterna och ”vill tillräckligt mycket”.

Detta är ett av de vanligaste dumliberala misstagen - klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-idyllen. Attityd är ett resultat av utbildning och erfarenhet, inte något man välja att ha eller välja att inte ha. Det är inte så lätt som Källström och Metso tror att ha ”rätt” attityd om man aldrig blir kallad till intervju. Att kompetensbegreppet är så smalt och exkluderande att det finns massa kompetenser som ofta ligger arbetssökaren i fatet (typ kompetensen att ha barn, att vara född eller ha bott utomlands om det inte är under en utbytesperiod, språkkompetens som handlar om annat än europeiska språk osv) ser man inte. Kompetensen att kunna och våga ifrågasätta sin arbetsgivare eller situationen på arbetsplatsen passar illa in i en rekryteringsprofil där företagen kan ringa personalpoolerna och återlämna en arbetstagare som inte ”smälter in” i den annars helt homosociala omgivningen. Män rekryterar män. Vita medel- och överklassmän har alltid rekryterat andra vita medel- och överklassmän. Att ha ”rätt” attityd lär man sig i de fina salongerna.

Och någonstans mitt i debatten försvann arbetsgivarnas hela ansvar för arbetsmarknaden. Inför den generationsväxling och de snabba förändringar på arbetsmarknaden vi står inför borde arbetsgivarna i näringslivet ta sitt ansvar för att rekrytera och lära upp arbetskraft med olika typer av kompetenser och erfarenheter. Det struntar man i. I stället har man framgångsrikt lobbat för att anmälningsplikten av jobb till arbetsförmedlingen nu tagits bort, att de statliga anslagen till AMS sänks med 18 miljarder med helt naturlig följd att allt fler jobb går via kontakter där ”rätt” attityd i kompisgänget säkrar att ”rätt folk finns på rätt plats”.

Handelskammaren ordnade detta seminarium för att än en gång övertyga sig själva om att det är blattarna, bruttorna och arbetarna det är fel på, inte arbetsgivarna och dem själva.

Skatteseminarium

Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i förmiddags bådar gott inför den skatteöversyn som ska göras inför valet 2010. Nuder inledde skarpt med att presentera skattepolitiken som ett ämne som "väldigt många har väldigt många synpunkter på". Jo men visst. Bland uppdragen för översynen ingår bland annat att se över ny förmögenhetsskatt, brytpunkten för den statliga inkomstskatten, höjd marginalskatt för höginkomsttagare, kapitalbeskattningen, fastighetsskatten, miljöskatterna, införandet av ett skattegolv och kommunernas beskattningsrätt. Det konstaterades att skattefusket uppgår till närmare 100 miljarder per år, bidragsfusket till c.a. 4 miljarder per år och att skattesänkningar ofta fått ersätta bidragshöjningar. Seminariet avslutades med obligatoriskt raljerande över regeringens hushållsnäratjänst-politik samt konstaterandet att alliansen förmodligen förlorar lika mycket idag på samma skattefråga som lyfte dem till valseger för exakt ett år sedan: fastighetsskatten.

God pedagogik, god skattepolitik.

Gästkrönika på Almedalsbloggen

Skrev denna gästkrönika för Almedalsbloggen:

Att jämföra Almedalsveckan med den grekiska statsstaten är månne lite väl magstarkt men med bostadspolitiken i ett hörn, utbildningssegregeringen i ett annat och när vin, mat och sång går att få på närmsta näringslivssponsrade värdshus söker sig tankarna ändå till den deliberativa demokratin, mitt i den gotländska medeltidsstaden. Almedalsveckan är som svensk schlager: man älskar att älska eller så älskar man att hata den, allt efter position i den PR-politiska hierarkin, behovet av gratismat och av att markera personligt avståndstagande mot broilermyten. Få är dock de politiskt eller lobbyistiskt engagerade som har en genuin icke-åsikt om Almedalsveckan, att kategoriskt basha eller gilla är två sidor av samma mynt.

Jag gillar. Stor fascination över hur den politisk-ekonomiska makteliten fortfarande låtsas att det är här allt avgörs. Allt. Ränker smids mellan staten och kapitalet. Näringslivet lobbar på politikerbarnen och politikerna lobbar på PR-kidsen och efter veckan minns ingen längre vilka beslut som togs på kongresserna och vilka som togs med kaffet och Alvedonen dagen efter. Motståndet och konflikterna om makt och resurser försvann i samma andetag som den griljerade gratisfilén slank ned. Eller?

Det är teater. Det är roligt. Hur många gånger per år sitter socialdemokrater, fack-folk, vänsterpartister, Gringoskribenter, utbildningsfanatiker i samma byggnad? På hur många andra seminarier och debatter deltar näringslivsföreträdare som en part? Hur ofta får man se oppositionsborgarråd, LO-toppar och sossehang-arounds smutta på rosévinet och skråla om piskor och feta nackar. Alltför sällan.

Ingen tror väl på allvar att en enda människa övertygas om något nytt i Almedalen? I bästa fall ägnar man politiska och ekonomiska motståndare ett höjt ögonbryn efter seminariet. Man går på de debatter där man vet att det finns någon man håller med. Man vill ännu en gång få sina åsikter bekräftade, i bästa fall med ett nytt argument.

Allianser att oroa sig för finns på andra ställen - de valde att ”prioritera familjen” i år. Almedalen är kosmetika. Mer, inte mindre.

Nonsens i Almedalen

Under 45 långa och regniga minuter orerar Sveriges miljöminister och Centerpartiets stand-in-miljömupp Andreas Carlgren om innehållet i sin DN-debattartikel där han spaltat upp ett antal punkter han anser att den borgerliga regeringen varit först med att föra upp på den klimatpolitiska dagordningen. Andreas har fått ett papper med överskriften ”Tal” i sin hand av någon på miljödepartementet, där stolparna för talet skulle fungera som stöd eller skrivas om i riktiga meningar, men i tidsbristen har han inte hunnit titta på talet och i stället helt enkelt valt att läsa upp det som vore det travet på svt-text. Den retoriska höjdpunkten kom när Andreas skickade en uppmaning till miljöpartiet att snarast deklarera ”exakt när, ja exakt när” miljöpartiet vill lämna EU. Carlgren meddelade också fantastiskt monotont att Sverige var ”ett av de första länder som ställde upp på EU:s miljömål”. Schyrrebyrre av regeringen Reinfeldt/Carlgren att Sverige, som är det land som har absolut bäst förutsättningar att driva och efterleva alla miljömål i världen, ställer upp på redan överenskomna mål. Att varken Reinfeldt eller Carlgren någonsin drivit någonting i EU är dessvärre alltför tydligt.

Intressantast på scenen var annars de banderoller och slogans centerpartiet dekorerat scenen med. På affischerna stod det i sann allianspartistisk postmodernistisk ”ingenting-är-fast-allt-flyter”-anda att centerpartiet är det nya ”vi-vill-gå-och-bada-partiet”, ”fixa-klimatet-partiet”, ”miljöpartiet”, ”miljöbilspartiet” och ”källsorteringspartiet”. Centerpartiet är allt och ingenting. Mest ingenting. Allianspartierna pluggar nysvenska glosor som en annan slet med franskan och hoppas på så sätt få folk att inte se politiska perspektiv i klass och makt utan i allt-går-att-göra-bara-man-vill-och-allianspartierna-är-de-som-vill-och-kan-berätta-det-perspektiv. Allt annat är väl gammaldags, kanhända.

Om allianspartierna tänkt sig att enbart prata om ”sina” ansvarsområden i sina tal i Almedalen under veckan har något nytt ändå hänt. Centerpartiet inleder om miljön, kristdemokraterna pratar om Familjen och bidragen, moderaterna om jobben och ekonomin och folkpartiet om integration. Fyra partier agerar som ett, delar upp politikområden mellan sig och partierna ska inom en snar framtid inte bedömas för vilken helhetslösning de vill ha för samhället, utan hur väl de skött sina respektive departement. Så osynliggör man strukturen i samhället – prata om politik i avsnitt - allt är förvaltning.

Röd individualism

Idag har jag en artikel på Expressen debatt, men eftersom den artikeln inte ligger på nätet så lägger jag in den här i stället.




Mona Sahlin började, som så många socialdemokrater gjort före henne, sitt tal som nyvald partiordförande för socialdemokraterna med att definiera socialdemokratin som en frihetsrörelse. Människan ska vara fri, och garanten för vår frihet är välfärdsstaten som skapar handlingsutrymme och oberoende för alla samhällets medborgare, oavsett bakgrund och kön. I veckan som kommer finns ytterligare ett tillfälle att prata om frihet; i Almedalen slåss politikerna om definitionerna – här finns en ny chans att prata om vår frihetsvision, om den röda individualismen.

Det finns några faktum om det svenska samhället: på få andra ställen i världen är människan så frisk, blir så gammal, jobbar så mycket och gärna, är så medborgerligt aktiv och engagerad som i Sverige. Få andra länder har mindre inkomstklyftor, lägre fattigdomskvot, lägre sjukdomskostnader, högre sysselsättning, lägre arbetslöshet, högre levnadsstandard än vad Sverige har. Det är ingen slump. Men eftersom vi skapat detta samhälle kan vi också skapa ett annat samhälle. Detta håller nu på att ske – och det sker i frihetens namn.

I borgerlighetens Sverige har frihetsbegreppet tagits som gisslan. Reinfeldt gör så gott han kan för att stöpa om Sverige från ett föregångsland till ett lagomland. När samhället nu i snabb takt förändras med kundvalssystem på allt fler områden; med privatiseringar inom vården, utförsäljning av allmännyttiga bostäder, ökad segregering mellan kommunala skolan och friskolorna, lägre arbetslöshetsförsäkring, då ges medelklassen ett nytt verktyg i kampen om sötebrödet i livet: valfriheten. I ett allt mer ojämlikt Sverige ska medelklassen kunna välja ett bättre alternativ till sig och sina barn och samtidigt välja bort sin granne och dennes barn.

Detta är en farlig utveckling. Det fria samhället förutsätter jämlikhet och i det ojämlika samhället blir valfriheten en överlevnadsstrategi för dem med mest resurser. Stora delar av medelklassen, likt de av stockholmssyndromet drabbade gisslantagna banktjänstemännen i Norrmalmstorgsdramat för 30 år sedan, börjar sympatisera med den politik som skapar så stora ojämlikheter i samhället att de måste välja. De måste välja att inte gå i kommunala skolor, nyttja den offentliga vården eller bo i de allt färre hyresrätterna i ytterstaden. Om samhället inte erbjuder den allra bästa skolan och vården kommer de resursstarka välja bort gemensamma lösningar. Privata försäkringssystem är helt rationella för dem som inte täcks av statlig inkomsttrygghet. Så skapas ett stöd för en politik som ser medelklassens valfrihet som den högsta formen av frihet. Med sänkta satsningar på det som tidigare ansetts tillhöra den gemensamma välfärden börjar medelklassen, de som har valmöjligheterna, att sympatisera med den samhällmodell där de kan överleva, och leva väl. Då minskar stödet för välfärdssamhället och i stället får vi försäkringssamhället. Vi är inte där riktigt ännu, men vi är inte långt därifrån.

Om socialdemokratin har en enda uppgift så är det att genom jämlikhet och jämställdhet frigöra individen, varje individ, oavsett plånbok, födelseplats eller kön. Att utjämna ekonomisk, social, kulturell standard mellan människor är ett sätt, det enda sättet, att skapa fria individer. Välfärdssamhället syftar till att genom sociala rättigheter skapa individer som är så starka och oberoende att de är fria att forma sina egna liv. Där de borgerliga företrädarna ser valfrihetssamhället som både mål och som medel för dem med resurser, ser vi socialdemokrater friheten som mål, det jämlika samhället som medel. Borgerligheten misstolkar frihetsbegreppet som frånvaron av jämlikhetssträvande institutioner. Det är fel. Klassamhället kan, per definition, aldrig vara ett frihetens samhälle. Klassamhället är valfrihetens samhälle och valfrihetens samhälle är ett klassamhälle - där vissa kan välja, andra kan det inte. Den socialdemokratiska välfärdsstaten tillgodoser i stället individens behov av gemenskap samtidigt med kollektivets behov av system för individuella utvecklingsmöjligheter, oavsett bakgrund. Det är ett samhälle för fria individer.

När nu borgerligheten har lagt beslag på individualismen som begrepp och definierat friheten som enbart en möjlig valfrihet för några få, är det hög tid för socialdemokratin att möta det borgerliga valfrihetssamhället med en ny, röd individualism. Vi måste vara tydliga med att varje gång vi privatiserar en skola eller ett sjukhus begränsar vi våra egna möjligheter att gemensamt förändra och förbättra samhället för att göra det mer jämlikt och jämställt. Varje steg vi tar mot ökad ojämlikhet är ett steg mot ofrihetens samhälle. Som strävande efter frihet genom jämlikhet måste vi återigen börja använda oss av frihetstermer och våga ställa en radikal individualism mot borgarnas tomma tal om valfrihet.

Så Mona – lyft upp det socialdemokratiska frihetsbegreppet i ditt tal i Almedalen. Prata om hur frihet för alla bara kan vinnas genom att människor står upp för gemensamma, och varandras, rättigheter. Prata om den för framtiden avgörande skillnaden mellan friheten och valfriheten och hur dessa olika samhällen ser ut – om inte vi gör det gör ingen annan det heller. Ta tillfället i akt på måndag.


Kajsa Borgnäs
Förbundsordförande för det Socialdemokratiska studentförbundet

Stressigt inför Almedalen

Det är mycket nu. Förbereder inför Almedalsveckan, den vecka man inte vet om man ska älska eller hata. Planerar att blogga från den. Schema för var s-studenter kommer vara finns på vår hemsida. Vi ordnar fyra seminarier(ett utbildningspolitiskt, ett asylseminarium och två Burmaseminarier) och jag finns med i LO-ekonomernas seminarium på måndagen liksom hos Handelskammaren på onsdagen.

Under tiden vill jag naturligtvis också passa på att flagga för Gotlands första queer-klubb. Det är laboremiterna Anna Ardin och Petra Ornstein som sett denna bristvara i gotlandssommaren och snabbt åtgärdat. På kristdemokraternas afton, tisdag kväll, ses vi alltså på Klubb-FEBER på restaurang Underbar på stora torget (www.klubbfeber.se).

Långledigt

Några gånger under det senaste året har man ju undrat var vår statsminister egentligen håller hus. Han syns inte, hörs inte, tycker ingenting, uttalar sig inte i några frågor utan skickar i stället fram lite statsråd och departementstjänstemän när det ska diskuteras. Själv låter han på regeringens hemsida meddela att han åker land och rike runt för att fika och ”lyssna på väljarna” i Filipstad, Ludvika och Vingåker.

Hittade förra veckans nummer av tidningen ”Riksdag och departement” med den för regeringen inte helt smickrande förstasidesrubriken ”Färre förslag med Reinfeldt”. Ingressen lyder: ”Det var mer fart efter maktskiftet 1994…Regeringen Reinfeldt lovade en rivstart men en titt på de politiska dokument som ministrarna lagt fram för en ny riktning på politiken visar att antalet propositioner, skrivelser och direktiv är betydligt färre än under både regeringarna Carlsson och Bildt…Enligt riksdagens utredningstjänst är det länge sedan en regering lade fram så få styrdokument under sitt första år vid makten.”

På en del områden (ex. A-kassan) har man dock lyckats driva igenom så snabba förändringar att de inte ens hann med att remitteras ordentligt. Det är kanske detta man menar med att göra regeringsarbetet ”smalare men vassare”.

Knivskarpt.