Migration och främlingsfientlig populism

Denna text skrev jag till OPC:S hemsida och nyhetsbrev, med anledning av de mycket märkliga och mycket obehagliga utspel som både moderater och socialdemokrater ägnar sig åt i dessa dagar.

Vi borde veta bättre.

-----

Som vanligt ser vi många olika tendenser samtidigt. En svensk reser idag i genomsnitt 40 kilometer per dag och 60 procent av svenska folket gör minst en utlandsresa per år. Den internationella migrationen har fördubblats under de senaste tjugo åren och invandringen till Europa ökar i snabb takt. Människor rör på sig mer än någonsin, av både vilja och av tvång.

Under samma period, sedan 1980-talets slut och under den ekonomiska avregleringens tidevarv, har invandringspolitiken blivit allt mer restriktiv i de flesta rika, demokratiska länder. Parallellt med den ökade rörligheten över gränserna byggs allt fler och mer sofistikerade övervakningssystem upp för kontroll och begränsning av rörligheten för de "oattraktiva" människorna, samtidigt som de "attraktiva" människornas rörlighet underlättas. Statens makt att reglera in- och utflöde av människor på det egna territoriet sätter därmed också igång en politisk diskussion om vilka människor man vill ha i "sitt" samhälle, och vilka som inte är välkomna. Rörlighet är ingen rättighet i vår värld, det är ett privilegium - de rikaste och mäktigaste på jorden förunnat.

Samtidigt; så stark som fascismen är i Europa nu, så stark har den inte varit sedan 1930-talet. Tydligt är att i de länder där de politiska partierna under det senaste decenniet agerat för att politiskt "möta" och "ta debatten" med främlingsfientliga partier och grupper, där har nästan alltid ett stort och stabilt främlingsfientligt parti etablerat sig som ett naturligt inslag i det politiska landskapet. Faktum är att två av de mycket få länder som (än så länge) inte har något större etablerat främlingsfientligt parti är Sverige och Spanien - de två länder där man länge valt att inte alls "ta debatten" utan i stället satsa på en politik för ökad välfärd och jämlikhet. Troligtvis finns ett samband.

Migration och den ökade rörligheten ställer demokratin inför ett nytt dilemma. Föreställningen om att immigranten för med sig "smittor" och vanor som är skadliga för den inhemska befolkningen är gammal, liksom att staten måste skydda "de sina" mot "de andra". Så blir staten inte längre den garant för demokrati den skulle vara, utan en garant för vissa specifika värderingar och moraliska koder som hör somliga människor till. I stället för att vara en neutral aktör som stiftar lagar, producerar och reproducerar staten normer och värderingar om vad det innebär att vara medborgare inom ett visst geografiskt område och hur man är (blir) en attraktiv sådan. Denna utveckling har vi, inte minst, sett tecken på i Sverige under den senaste veckan.

Det moderata förslaget om någon typ av invandringskontrakt (liknande det förslag som socialdemokraterna lade fram för några år sedan), säger i princip detta: du får, som "oattraktiv" immigrant, bli medborgare under villkoret att du inte har några politiska, sociala eller kulturella anspråk som ligger utanför medianmedborgarens. Du får inte vara avvikande, särskilt inte på sätt som vi uppfattar vara ett mönster för sådana som du. Som moraliskt tvivelaktig måste du gång på gång försäkra oss om din moraliska oklanderlighet och du får inte delta i kampen om föreställningarna som formar vårt samhälle. Dina ramar är snävare än andras eftersom vi i grunden inte litar på dig.

Men i samma sekund som staten agerar för att forma immigranten till en politiskt neutral, socialt hyperkorrekt men underdånig medlem av befolkningen, fråntar staten denne möjligheten att vara en människa bland andra. Människovärdet är inte längre kopplat till människan, utan till uppförandet. Denna politiska begränsning av invandrares mänsklighet, ofta återkommande i olika skepnader i Europas historia, bygger på en gammal assimileringstanke. Den kan ursäktas på olika vis; att vi vill hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen, att människor är oroliga för sina jobb, att invandrarna är fler idag eller att den kulturella arrogansen är större hos invandrarna idag än den var för några år sedan. Resultatet är i alla fall detsamma - den fascistoida droppen urholkar sakta men säkert den berggrund vi byggt vårt samhälle på, vår demokrati.

Migration är ett faktum, särskilt i den värld vi har byggt upp, och kommer att vara en växande och oundviklig del av den ökande globala ojämlikheten och annalkande klimatkrisen. Vi kommer att behöva reglera den internationella migrationen, även i framtiden. Stora frågor kommer att ställas om internationell solidaritet, välfärdsstatens räckvidd, arbetskraftsinvandring och möjliga jämlikhetsambitioner. Hur vi ska bo, jobba och umgås? Alla vet dock att den senaste tidens kontraktsdiskussioner för invandrare är strunt. Lösningen på migrationsproblematiken kan inte vara att kräva visst uppträdande av olika sociala grupper enligt vissa principer som ingen annan tvingas hålla sig till. Lösningen måste vara demokrati och jämlikhet. Populism grundad i etnicitet eller "ursprunglighet" har visat sig ha ödesdigra konsekvenser förr. Populism är enkelt, men politik är svårt. I detta fall kan socialdemokratin inte välja den lätta vägen.

Läs mer på: http://www.palmecenter.se/Temaomraden/Omvarldsfragor/Migration/Artiklar/081201kajsaborgnas.aspx

Om finanskrisen i OBS, P1.

Sade följande om finanskrisen i OBS på P1 tidigare idag. Har också skrivit en längre sak om denna kris i senaste numret av Tiden. Återkommer med den.

Mvh


När jag hör människor försöka förklara den pågående finanskrisen med att den skulle bero på att vi som individer plötsligt har blivit för osolidariska, egoistiska och asociala, som om det vore något ovanligt och omänskligt, då kommer jag att tänka på Vilhelm Moberg.

Så här skriver Moberg om hur prosten i Korpamoen reagerade när han fick veta att Karl-Oskar ville emigrera till Amerika: Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. - Svara mig ärligt, Karl-Oskar sade prosten: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?

Det är klart att det är begäret efter vällevnad som driver Karl-Oskar att flytta. Vad skulle det annars vara? Och det är visserligen skillnad på Sverige på 1800-talet och 2000-talets amerikanska hyperkapitalism, men liksom Karl-Oskar drevs av en vilja att förbättra livsvillkoren för de sina inom de ramar som det dåtida samhället erbjöd, har människor gjort likadant på Wall Street, i Peking och Moskva idag. Det har ingenting med egoism eller solidaritet att göra. Utan med varje människas legitima önskan om att själv undvika risk. Í stället är det systemet som är problemet.

För det system vi har skapat och som nu krisar, finansmarknaden, det är i sanning ett Frankensteins monster som vi för länge sedan förlorat kontrollen över och som brakar samman i kaos och panik vart sjunde, åttonde år. Det börjar på fastighetsmarknaden, nu liksom tidigare. Amerikanska medborgare har tagit lån för att kunna köpa sig sin välfärd, sitt boende, under antagandet att deras framtida inkomst kommer att öka. Bankernas risker säljs vidare i en derivathandel som ingen vettig människa kan detaljerna i. Så litar bankerna, privatägda, på att samhället alltid finns där i sista instans, om skattepengarna skulle behövas för att rädda de privata pengarna. Vilket de ju gör med jämna mellanrum. Skattebetalarna räddar marknaden från sig själv.

Men problemet är egentligen mer grundläggande än så. Det handlar inte främst om banker och finansinstitut. Problemet är att vi har skapat ett samhälle som bygger på risk. Och riskerna fördelas allt mer ojämlikt i befolkningen. Det är detta som är liberalismens hela hegemoniska idé, det de kallar valfrihet. När inkomstskillnaderna ökar i ett samhälle måste man ha pengar på banken för att ha tillgång till livets goda. Man måste ha råd att ta lån för att kunna köpa en bostad i ett område man vill bo i, eftersom hyresrätterna är så få. De gemensamma försäkringssystemen har så låga tak att människor gör bäst i att spara pengar eller försäkra sig själva. Sjukvården ska ges till rika människor som söker vård för minsta krämpa, inte till dem som behöver den mest. Pengar har återigen blivit den markör som definierar våra livsvillkor och vår vällevnad - då är det heller inte så konstigt att människor ägnar stora delar av sina liv åt att samla på, just, pengar. Pengar gör att man kan undvika risk.

I grunden drivs denna bank- och finanskris alltså av en ännu större kris, en global ojämlikhetskris. Det samhälle vi byggt upp under många, långa, liberala år, i Sverige och internationellt, det är ett samhälle där längtan efter välfärd driver långivning och spekulation eftersom människor måste låna eller spekulera sig till sin livskvalitet idag. Då får vi en allas strid mot alla. Jakt på privat rikedom och offentlig fattigdom. Solidariteten och egenintresset drar åt olika håll. Det är ett mycket borgerligt samhälle vi har byggt, trots allt.

Men det var väl inte så här vi ville ha det? Ville vi verkligen ha ett system där människor måste handla enligt vissa informerade principer eller ha vissa ekonomiska förutsättningar för att klara sig väl i livet? Jag tror inte det. Vi ville det omvända. Vi ville ha gemensamt ansvarstagande för livets risker, så att individerna kunde pyssla med annat än att skydda sig själva hela tiden, i rädsla för sin egen framtid. Det var väl det principerna om jämlikhet och frihet handlade om? Men så är det inte nu.

Så vad ska man göra då. Ja, jag är, av princip, optimist. Jag tror att begäret efter vällevnad är en mycket grundläggande och mycket mänsklig egenskap. Jag tror inte heller att liberalismen har svaren på människors grundläggande livsfrågor om jämlik rätt till livskvalitet. Kanske lever vi faktiskt i en brytningstid just nu. Jag tror att den finanskris, jobbkris, klimatkris och ojämlikhetskris som just nu rullas upp över världen kan vara det möjligheternas fönster för alla oss som vill skaka om och rycka upp det riskprivatiserande och vinstmaximerande samhälle vi så länge satt vår lit till. Det samhället fungerar ju inte, uppenbarligen. Men det kommer inte högern göra. Det måste vänstern göra. Och då räcker det inte att genom olika regleringar och stimulanspaket försöka återupprätta förtroendet för finansmarknaden och bankerna så att kunderna kommer tillbaka. Det är förtroendet för samhället och det gemensamma som måste återupprättas, för att medborgarna ska komma tillbaka. Detta är socialdemokratins och den internationella vänsterns ansvar. Och det är en helt annan, mycket större, svårare, men viktigare, uppgift.

Hör inlägget på: http://www.sr.se/cgibin/p1/kanalarkiv.aspProgramId=503&NrOfDaysInArchive=30

Den produktiva, provokativa ledigheten

Ett nytt nummer av s-studenters tidning Libertas är ute. Förbundssekreteraren och jag skriver om den produktiva, provokativa ledigheten.


På Arbetets Museum i Norrköping pågår under denna sommar en utställning om industrisamhället Sveriges framväxt. I trappuppgången en levnadsteckning över en kvinna som under hela sitt liv arbetat som rullerska på någon av fabrikerna i Norrköping. Hon vävde inte, sydde inte - hon rullade tråd på spolar. Stora spolar på ett sätt, mindre spolar på ett annat sätt. Sex dagar i veckan året om. Ett helt yrkesliv. Ingen kunde fylla spolarna så snabbt som hon. I början hade kvinnorna på golvet (de var bara kvinnor) fyra dagars semester om året. På nyårsafton stängdes fabriken en timme för att de anställda skulle få äta nyårsmiddag. Därefter återgick alla till sina arbeten. Duscha gjorde man i smyg i källaren, det var egentligen förbjudet. Lite senare infördes två hela semesterveckor. Sedan tre. När fabriken slog igen förlorade hon arbetet. Det tyckte hon var tråkigt. Hon berättar att hon fortfarande vaknar kl. fem på morgonen och tror att hon ska iväg till jobbet. Det ska hon inte. Hon somnar om.

I "Rätten till lättja" skriver Paul Lafargue 1883: "Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt. Den klassiska epokens greker hade inte annat än förakt till övers för arbetet - blott slavar fick arbeta: den fria människan kände endast kroppsövningar eller andens lekar. Genom att lyssna till ekonomernas bedrägliga ord har proletärerna överlämnat sig med kropp och själ till arbetets synder och härigenom kastat ut hela samhället i industriella överproduktionskriser som försätter hela samhällsorganismen i konvulsioner. Innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt."

Semestern är slut. Vi återgår till vårt arbete. Och ekonomerna pustar ut - också denna sommar 2008 övergick i höst. Produktivitetsjakten i ekonomin kan återupplivas Men varför är ledighet så provocerande? Krav på arbetstidsförkortning, en ytterligare semestervecka, friår, hög och lång a-kassa och sjukförsäkring ses med misstänksamhet. Det skadar produktiviteten. Tänk om alla skulle vara sjukskrivna plötsligt! Eller om alla använde friåret till att koppla av. Tänk om de arbetslösa gör annat på sin arbetslösa tid än att söka jobb! Hu vale.

Så avskaffar man friåret, denna reform för livsnjutning åt hårt arbetande. Så tvingar man arbetslösa att sitta 30 timmar i veckan framför en dator för att söka jobb de inte kan få. Så sänker och kortar man sjukförsäkring och a-kassa. Karensdagen slår, statistiskt sett, mot arbetarna, inte tjänstemännen. Så ökar man kostnaden för att inte arbeta så att bara de som har råd eller som kan bestämma över sin egen arbetstid kan vara lediga utöver minimum. Lättja är en synd, moraliskt och ekonomiskt, och det dekadenta har bara somliga råd med - det vet vi sedan gammalt.

Men vad gjorde ni på era semestrar (dem av er som haft någon)? Läste, tänkte, reste, skrev? Hur produktivt är det inte att lära sig något man aldrig hade lärt sig på arbetsplatsen? Hur mycket bättre tänker man inte när tanken fått ta igen sig över en roman på ett badlakan? Maten man lagar köps inte halvfärdig och väggarna man målar på sommaren räknas inte in i ekonomin, men ingår naturligtvis där ändå. Det är ingen slump att det är ungdomar och studenter med mycket makt att förfoga över sin tid som kommer på saker som YouTube, FaceBook, fri och öppen programvara eller startar musikgrupper. Produktiv verksamhet som ofta sker helt fristående från marknadslogik och ekonomiska incitament, men som ändå väsentligt ökar både produktiviteten i ekonomin och människors välmående. I stället för fritiden som något som tär på arbetet, är fritiden, förutom tid för konsumtion och rekreation också tid för en helt annan typ av produktion än den man presterar under arbetstiden. Det är under fritiden vi som medborgare lär oss, organiserar oss i folkbildning, föreningsliv och skapar förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle.

Människans förmåga utvecklas under fritiden, semestern, och i kunskapssamhället är det just mänskligt kunnande som blir allt mer efterfrågat. Låt oss än en gång påminna om det i inget som helst avseende vänsterinriktade, utan i stället mycket vinstfokuserade, företaget Google´s personalpolicy - att alla anställda ska använda 20% av sin betalda arbetstid till att göra vad de själva vill; sova, äta, cykla, titta på film. Sex timmars arbetsdag enligt schema, två timmar avlönad fritid. Till produktivitetens lov.

Så, juliledighet förbyts i augustiarbete, ett nytt verksamhetsår drar igång. En typ av produktivitet ersätts av en annan men allt som är produktivt kan inte mätas i pengar. Ledighet är inte arbetets antites, det är dess smörjolja. Rätten till lättja är lika fundamental som rätten till arbete. Lönearbete är inte alltid produktivt, produktivitet är inte alltid detsamma som lönearbete och ibland under höstens och vinterns vinstjakt kommer vi att drömma oss tillbaka till den lediga tid där man bara kunde få vara människa för en stund – slå dank och frossa dag och natt.

Norbergs prioritet

När det för en gångs skull på många, många år finns någon som kritiserar, inte kapitalismens uttryck och enstaka händelser, utan dess själva kärna och tanke, slår Norberg tillbaka så hårt och desperat han kan. Jag och America Vera Zavala ville anta utmaningen om att debattera de budskap Klein chockat nyliberalerna med, men sågs inte som värdiga motståndare av dem som säger sig hävda friheten.

Om detta har America skrivit - kanske kan vara av intresse: http://www.tidningen-anti.se/

Det politiska språket - i Tvärdrag

År 1990 publicerade den republikanska tankesmedjan GOPAC broschyren ”Language: A Key Mechanism of Control”. Där listades 64 ord man skulle angripa sina politiska motståndare med och 69 ord att förhärliga sig själv med. Demokrater skulle man beskriva som: radikala, patetiska, byråkratiska, ideologiska, korrupta, emot familjen, emot barnen, emot jobben. Sig själv skulle man beskriva med orden: fred, frihet, omsorg, hårt arbetande, reformer, vision, rättvisa, plikter, moral och övertygad. Detta var konservatismens nyspråk med vilket man kunde plocka ihop en bild av motståndaren som en ideologisk korrupt byråkratpamp med en politik mot de hårt arbetande ”vanliga folket”.

Per Schlingmann berättar i Fokus Almedalsnummer om den moderata nyspråkstrategin. Cynismen i ”Politik handlar om psykologi och lingvistik” och ”Strunt samma vad det egentligen betyder, bara det skapar rätt känslor hos mottagaren”, ger en fingervisning om högerns syn på var maktkampen mellan arbete och kapital idag avgörs - i media. ”Allt handlar om att forma ett språk, vissa ord skapar vissa bilder i människors huvuden”, säger Schlingmann och berättar om listorna med ord och begrepp som skickades ut till lokalavdelningarna innan ”utanförskapet”, ”livspusslet” och ”det nya arbetarpartiet” tog form. Enligt Schlingmann var det högerns ordlistor som vann valet 2006. Med ordlistor ska valet 2010 vinnas.

Att språket är politiskt och att det politiska språket spelar roll är ingen nyhet. Att arvsskatten döptes om till ”death-tax” inför det amerikanska presidentvalet 1996 tvingade demokraterna att förgäves försöka försvara en dödens skatt. De illegala kombattanterna i Guantánamo Bay har helt annan mänsklig status och rätt än vanliga krigsfångar - språket har en specifik juridisk och politisk innebörd och förändring av ord ändrar människors livsvillkor. På min medlemsavi för a-kassan i augusti står att: ”regering och riksdag har bestämt att den finansieringsavgift som alla arbetslöshetskassor ska betala in till staten, nu ersätts med en arbetslöshetsavgift”. Anno 2008 ändras alltså den småbyråkratiska finansieringsavgiften till en mer öppet moraliserande avgift på arbetslöshet, ungefär som det finns avgifter för TV eller när man parkerar bilen en stund. Så går språket maktens ärenden.

Att skriva en artikel om det politiska språket är egentligen att skriva den tio år för sent. Det var på 1990-talet, under Bill Clintons, Dick Morris och trianguleringens årtionde, som böcker som George Lakoffs ”Don´t think of an elephant” och Thomas Franks ”What´s the matter with Kansas” kom ut och valstrateger i hela världen fascinerades över att det gick att vinna val på språkbehandling. ”Vi glömmer, sade Michael Moore 2003, att Ledaren behöver krig, och att människor måste intalas att fienden finns överallt och kan slå till överallt. Då ger de upp sin frihet eftersom de vill behålla livet”. Fienden behöver bara existera i människors medvetande för att utgöra grund för vallöften. Den fiende som benämns kan bekämpas. Så skapade den svenska högern sina fiender i det arroganta livspusslet och svårdefinierade utanförskapet och lyckades med sin duktighetschauvinism inte bara definiera den ”nya konfliktlinjen i svensk politik”, utan också definiera bort vänsterns världsbild som en nostalgiskt förlegad klasskampsretorik. Socialdemokratin ryggade, osäker på om det var sant. Ett parti som tappat kontakten med rötterna kunde inte längre säga vilken samhällskonflikten egentligen var. Och så förlorade vi.

För är det något som varit socialdemokratins paradgren, vid sidan av att vinna val och genomföra reformer, så är det att sätta ord på samhällsproblemen. Nittonhundratalet är historien om ett (halv-) sekel där folk inte alltid var ideologiskt övertygade folkhemsreformister, men där det allmänna ”tugget” handlade om klasskamp, utsugare och djävla fascister (som i Åsa Linderborgs 70-talsvästerås). I det lågutbildade men hårt arbetande Sverige kunde vanligt folk göra en enkel marxistiskt ekonomisk analys av vem som ägde och vem som inte gjorde det. Och bli förbannade. Genom fack och parti fick de verktygen – ord och begrepp för att beskriva världen. Och genom egen livserfarenhet visste de vilka samhällsproblemen var: maktlösheten, den låga inkomsten, bristen på det goda. Där behövdes inga spin-doktorer, behoven talade för sig själva.

Idag är det inte så. Folkrörelsen förtvinar, arbetslivet förändras och vårt språk förborgerligas. Statsvetarprofessorn Kristina Boreus mätningar av hur ord som frihet, jämlikhet och solidaritet sedan 70-talet har ersatts av valfrihet, rättvisa och välgörenhet i det offentliga språket är betecknande. De senare är både mer borgerliga och subjektivt svårdefinierbara än de förra, liksom mycket mindre utopiska och mer funktionella. Ett rättvist samhälle säger inget om vart man är på väg eller hur man vill att samhället ska se ut, bara hur det ska fungera. Ett samhälle med valfrihet och välgörenhet ger ingen fingervisning om maktfördelningen, bara att man tycker att dessa funktioner är värda att värna. Under lång tid definierade vård-skola-omsorg den offensiva socialdemokratins medel för att åstadkomma det goda, jämlika, samhället. När det på 1980- och 90-talen plötsligt inte spelade någon roll längre om de var privata eller offentliga, om skatterna måste öka eller minska, då kunde även högern börja prata om att de ville ha välfärdens vård-skola-omsorg. När målet om jämlikhet skiljdes från medlet ”välfärd”, när funktionerna blev mål i sig, kunde den ”valfria” skolan konkurrera med den sammanhållna skolan som bästa välfärdslösning. Socialdemokratin släppte målet med politiken och släppte därmed in borgarna i matchen.

Någonting har hänt. Socialdemokratins förmåga att sätta ord på människors upplevelser, samla folk kring gemensamma visioner och begrepp (jämlikhet, folkhem, internationell solidaritet) har tappats bort. Vårt språk blir mindre och mindre. Vi slutar prata om systemen; kapitalismen, makten, marknaden och ojämlikheten, liksom vi inte längre pratar om målet med politiken; jämlikheten, socialismen. I stället begränsas politikens viljeyttringar till sina funktioner när processen ska beskrivas, inte utfallet, och så tror folk att man är socialdemokrat för att man vill ha kommunala skolor, inte för att man vill ha en jämlik skola. Denna rädsla för de stora orden blir särskilt tydlig när man läser förra seklets socialdemokrater. Där strömmar svulstiga men förmodligen ärligt menade ambitioner genom Myrdals, Wigforss, Hanssons och Palmes textmassor. Partiprogrammen har med åren blivit allt mer återhållsamma och blygt framåtblickande. 90-talsprogrammet innehåller i långa stycken främst defensiva konstateranden om behovet av en rättvis fördelning och att undvika två-tredjedelssamhället. Ord som har en grundläggande funktion i den teoretiska samhällsanalysen, så som ”proletariserade grupper”, underordning” och ”utsugning”, bannlyses av rädsla för att stöta bort någon, trots att det också innebär att möjligheten att på den egna planhalvan abstrakt resonera kring samhällsfenomen krymper. Att säga att man är socialist idag är att riskera att dra ett löjets skimmer över sig. I stället är vi alla socialdemokrater, trots att det inte säger mer om viljeinriktningen än medlemskapet i ett visst parti. Med denna rädsla för de stora, ibland gamla, orden är det inte konstigt att folk i allmänhet inte heller resonerar kring kapitalismens tillkortakommanden. Socialdemokratin har helt enkelt inte skapat verktygen eller förmår inte göra de gamla verktygen aktuella idag. Man frågar sig; när slutade vi socialdemokrater tro att vi kunde beskriva världen?

För vad är det egentligen som händer när socialdemokratin (eller framträdande socialdemokrater) slutar prata om socialismen och jämlikheten? Det är inte bara ett språk som "förnyas" när tillväxt och rättvisa blir vår slogan i stället för reformism och kapitalismkritik. Faktum är att de nya orden inte bara speglar, utan också driver, en fundamental politisk förändring. Språket legitimerar åsikter och i ett parti eller land där ingen säger jämlikhet är det förmodligen inte ens möjligt att tänka jämlikhet. Att Palme gång på gång citeras av partiföreträdare på alla nivåer är inte för att han tänkte unika tankar om den demokratiska socialismen, utan för att han i tal och debatter satte ord på känslor och drömmar som människor själva hade, och fortfarande har, men som få politiker idag ger offentligt uttryck för. Sedan tjugo år tillbaka finns få, om ens någon, politiker som förmår lyfta denna människors latenta dröm om jämlikhet till en konkret vision för förändring. I stället beskriver dagens politiker en verklighet många upplever som otillräcklig. Vi drömmer på sin höjd om budgetvarianten av välfärdsstaten och är måna om att i varje läge använda det konsultsnack som ingen människa någonsin kan provoceras av, men som heller aldrig kan inspirera eller engagera. Alltför starka ord ses som ett medialt kommunikationsproblem i en tid när man ska "kommunicera politiken", inte övertyga eller opinionsbilda kring den. I stället för att försöka få med medelklassen på vårt socialdemokratiska projekt, ska vi "möta" den. På detta vinner vi inte folk för en jämlikhetspolitik, vi anpassar oss efter dem som just börjat förstå språkets makt och hur man använder det för politisk opinionsbildning - högern.

När högern sätter ord på världen och formerar sitt språk definierar de samtidigt vad som inte är möjligt att tycka och tänka. Utanförskapet omöjliggör en diskussion om över- och underordning. Till berättelsen om det nya arbetarpartiet hör att det gamla arbetarpartiet gjort sitt i svensk politik, växte ihop med staten och behöver bytas ut mot det nya, moderna. Genom avknoppning, förnyelse och valfrihet distanserar högern sig från statsmaktsvänstern. Med sin definition av bidragen som ett samhällets otyg utmålar man oss som ett gammalt tycka-synd-om-parti. Med små ord fångas hela berättelser om samhället. Det går snabbt. Den socialdemokrati som befinner sig allt längre från produktionen och vars grenar ut till vanligt folk för länge sedan börjat dra sig tillbaka, förmår inte formulera en trovärdig ambition mot ägarkoncentration, mot ökad exploatering i arbetslivet och för solidaritet och en sjätte semestervecka. Vet vi inte vad folk vill ha kan vi heller inte sätta ord på framtiden. Men sätter vi inte ord på framtiden, vill folk dessvärre nog inte ha oss.

Så vad göra? Motstånd, naturligtvis. Det är vårt ansvar som arbetarrörelse att inse att de människor vi företräder är beroende av vår politik på ett helt annat sätt än högerns väljare - de med pengar, inflytande och makt klarar sig alltid. När mer än halva befolkningen tjänar på vår politik måste vi kunna få med dem på ett gemensamt jämlikhetsprojekt, något annat vore skamligt. Politik börjar först och främst i förväntningarna, men slutar också i besvikelsen. Klarar inte politiken av att göra livet bättre för människor, vänder de den ryggen. Tillväxt och rättvisa är inte nog för att få folk att tro på politiken (den socialdemokratiska eller någon annan). Det måste finnas andra anledningar att vara socialdemokrat. Moderaternas förnyelse handlade inte om att förnya politiken, utan att förnya sättet det förmedlades på; språket, orden. Socialdemokratins läge är ett annat – tre saker krävs: vi måste förstå samhällsproblemen, beskriva ett bättre samhälle och sedan göra som vi säger. Inga val vinns visserligen på språkbruket, men vi ska heller inte förlora på det. Vi ska kalla saker och ting vid deras rätta namn. Minns Abraham Lincoln; "man kan lura hela folket en del av tiden, en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden". Låt inte högern utropa den nya vänstern. Låt inte heller vänstern utropa den nya högern. Låt i stället höger vara höger, och vänster vänster. Däri ligger valvinst 2010.

Lissabon

En artikel om Lissabonfördraget i senaste numret av LO-tidningen.

Schabbla inte bort svenska modellen

Om några månader ska riksdagen rösta om ratificering av Lissabonfördraget. För den svenska arbetarrörelsen är det en kritisk omröstning. Domarna i EU:s domstol, bland annat i de så kallade Laval-, Rüffert- och Vikingmålen, öppnar dörren för lönedumpning i Sverige och innebär att fackföreningars rätt och möjligheter att företräda sina medlemmar dramatiskt inskränks. Därom råder enighet. Ändå är det märkbart tyst i frågan.

Sedan frågan om fördragets inverkan på den svenska strejkrätten på allvar började diskuteras i våras, har det rått oenighet om vilka åtgärder som är möjliga för Sverige att vidta för att säkra de svenska kollektivavtalen och strejkrätten. Klart är att förändringar i den svenska utstationeringslagen måste kompletteras med förändringar i antingen EU:s utstationeringsdirektiv eller genom en garanti (protokollsanteckning, undantag) i Lissabonfördraget) för fortsatt skydd av den svenska modellen. Men diskussionen om på vilket sätt detta bäst görs har ännu inte tagit fart, trots att datum för ratificering närmar sig.

Ett motargument mot att ens diskutera undantag i Lissabonfördraget har varit att det inte har något med domarna i EU:s domstol att göra. Det är fel. Att tro att Sverige i ett EU strukturellt dominerat av borgerliga partier skulle orka förändra utstationeringsdirektivet efter avslutad fördragsprocess, är fåfängt. I stället är det just i fördragsprocessen som Sverige kan att försäkra sig om de garantier som behövs när vi upptäcker att en väl fungerande arbetsmarknadsmodell hotas.

Ett annat motargument har varit att det inte är möjligt att kräva undantag ur fördraget. Ett tredje argument har varit att man inte vill riskera att skjuta ikraftträdandet av fördraget på framtiden.

Situationen har dock, efter irländarnas nej till fördraget den 13 juni i år, radikalt förändrats. Irländarna har redan spräckt tidsplanen för fördraget och kommer troligtvis att erbjudas nationella undantag för att acceptera det. Därmed är det omöjliga gjort – fördraget har under sommarmånaderna öppnats för nationella justeringar och förbättringar.

Den svenska arbetarrörelsen borde ta samma chans att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten.
För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande – högern vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag.

Den av regeringen tillsatta enmansutredaren Claes Strååth är ur socialdemokratisk synpunkt helt otillräcklig eftersom denna utredning bara undersöker möjliga förändringar i svensk lagstiftning, inte i europeisk. I stället borde vi socialdemokrater kräva att frågan om kollektivavtalets ställning och strejkrätten grundligt utreds och garanteras i det nya fördraget, innan vi ratificerar det.

En sådan hållning är både intellektuellt hederlig och ligger helt i linje med socialdemokratisk tradition som säger att regerandet måste bygga på grundlig kunskap innan beslut fattas. Att vi inte grundligt utreder fördragets inverkan på den svenska modellen före ratificering är i stället högst oansvarigt och ett ideologiskt felslut. Vi kommer ångra oss i efterhand.

Ett nytt EU-fördrag behövs, därom är vi många som är övertygade. Men den svenska arbetsmarknadsmodellen är också närmast unik, och unikt bra. Den får inte schabblas bort.

Öppningen av fördraget för nationella undantag ger oss möjlighet att få ett fördrag vi vill ha. Den chansen måste vi ta.

Jag uppmanar därför de socialdemokratiska ledamöterna i riksdagen att använda sin makt att kräva en grundlig utredning av Lissabonfördragets konsekvenser för svensk arbetsrätt, samt att inte rösta för fördraget innan den svenska arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad.

Jo då, det går nog

Denna blogg liknar just nu mest en artikelsamling, men jag har verkligen alldeles för mycket att göra för att hinna uppdatera oftare. Sorry. Här kommer i alla fall en artikel jag skrev som svar på Katrine Kielos, som i sin tur skrev ett svar på en artikel jag skrivit, i senaste numret av Tiden.


Varför är vi socialdemokrater så fruktansvärt rädda för vår historia? Det har jag fått anledning att fundera över många gånger. Katrine Kielos svar i Tiden (3/08) på min artikel (2/08) om behovet av socialdemokratiska mål och provisoriska utopier, är ännu en av de artiklar som försöker svära sig fri från en fruktad ”gammal” socialdemokratisk politik med formuleringar som ”världen har förändrats”, ”vi kan inte längta tillbaka till..” och ”den nya världen kräver en ny syn på politikens uppgift”.

Syftet med min artikel om de tusenåriga utopiska berättelserna om jämlikhet och frihet, med referenser till både paradismyten och franska revolutionen, var att visa på att strävan efter ett samhälle där människor har jämlika möjligheter och makt inte är något specifikt folkhemskt mål. Slavupproren i Egypten genomfördes långt innan Per Albin Hansson höll sitt folkhemstal. Jämlikhetstanken varken föddes eller dog med industrisamhället, utan formulerades långt innan ordet socialdemokrati ens var påtänkt, och dör förhoppningsvis inte heller bara för att vi för en stund vände den ryggen. Att världen förändras är heller inget som plötsligt hänt efter 1985, tvärtom har jämlikhetsambitionerna visat sig vara imponerande ståndaktiga genom historiens många skiften i politiska och ekonomiska trender. Globalisering, teknikutveckling och ökad maktkoncentration har förändrat samhällen tidigare liksom det förändrar samhället idag – det är inget argument mot jämlikhet.

Kielos målar upp en, åtminstone delvis, märklig bild av verkligheten. Hon skriver att Sverige inte längre är ett industrisamhälle. Det är rätt. Men skulle avskaffandet av det löpande bandet vara ett argument för avskaffandet av välfärdsstaten? Nej, det tycker inte heller Kielos. Men vad är det egentligen som har förändrats? Vad är det för skillnad mellan 30-talets löpande band och arbetsuppgifterna på McDonald´s? Sanningen är att trots fler flexibla och individualiserade jobb så håller stora delar av servicesamhället på att Tayloriseras på ett liknande sätt som industrin gjorde. Arbetsuppgifter delas upp, avgränsas. Inom vissa sektorer återfinns allt fler otrygga jobb, monotona arbetsuppgifter, projektanställningar med minskad beslutsmakt och ökande arbetsbördor, främst i kvinnodominerade yrken. Det är i dessa sektorer som sjukfrånvaron, utbrändheten och förtidspensioneringen är som störst. Andra sektorer, ofta mansdominerade, har utvecklat långtgående självbestämmande och inflytande, karriärmöjligheter och bättre arbetsförhållanden. Hur man möter denna dubbla utveckling; med fler offentliga eller privata tjänster, med ett starkt eller svagt inflytande för arbetstagaren, med liten eller stor kunskaps- och lönespridning är avgörande för hur maktfördelningen i samhället kommer att se ut i framtiden. Det är inte mindre sant för tjänsteekonomin än det var för industrisamhället.

Kielos skriver vidare att bristen på tydliga klassidentiteter idag gör jämlikhetsarbetet svårare. Det kan vara sant. Att socialdemokratin och arbetarrörelsen kommer att behöva hitta och öppna upp för nya typer av politiskt inflytande och engagemang är klart, men det kräver organisatorisk, inte politisk, förändring. Definitionen av klass är dessutom egentligen ganska ointressant om man har en instrumentell syn på politiken. Det är inte nödvändigt att veta exakt vem som är arbetarklass. I stället är det nödvändigt att i praktiken minska inkomstskillnaderna, öka människors inflytande över sina egna liv och det gemensamma inflytandet på arbetsplatsen (ett gemensamt intresse för dem som är anställda, oavsett klassbakgrund), se till att folk har råd att bo bra, öka tillgången till kulturen, utbildningen och makten. Exakt hur man gör det kommer att se annorlunda ut idag jämfört med för ett halvsekel sedan, men ingen har heller hävdat motsatsen.

Kielos skriver också att den sociala ingenjörskonsten är en produkt av en annan tid, samtidigt som hon efterlyser ett återupprättande av tron på politiken. Men vad är social ingenjörskonst om inte just en tro på politikens kraft? Ingenjörer vet också att inget bygge är det andra likt. Våra provisoriska utopier kommer inte att handla om allmän folkskola och en kappa till frun utan om livslångt lärande och bilfria innerstäder.

Slutligen vänder jag mig mot att Kielos verkar tycka att det räcker med ett knippe värderingar för att driva jämlikhetsarbetet framåt. Som om reformismen inte krävde sin utopi. Vi behöver idag, lika mycket som tidigare, diskutera vart vi vill, mål och provisoriska utopier. Att minska den globala finansmarknadens inflytande över människors liv kan vara en sådan i en tid när fler och fler blir beroende av börsutvecklingen för sitt boende och sin pension. Den gemensamma skolan en grundbult. Hyresrätten en frihetsreform. Det minskade inflytandet bland kvinnor och lågutbildade på arbetsmarknaden måste brytas. Rovdriften på mänsklig arbetskraft likaså.

Jag tror att utrymmet för politik först och främst skapas i förväntningarna och det parti eller den rörelse som lyckas formulera gemensamma uppgifter för samhället är redan halvvägs i mål. Om det är något vi har att lära av industrisamhällets socialdemokrati så är det just självförtroendet att övertyga människor om behovet av den moderna jämlikheten. I ett extremt outvecklat och ojämlikt samhälle kunde socialdemokratin få stöd för sina provisoriska utopier och förverkligade dem i den takt det var möjligt. Alla människor hade plötsligt rätt till livets goda – vilken revolutionerande tanke det var! I den allt snabbare snurrande ekonomiska globaliseringen finns en lika stor utmaning idag, varför rygga inför den nu?

Jag ska avsluta med en privat reflektion. När jag lärde känna socialdemokratin för inte så många år sedan, så var det inte så mycket genom nyckelringar, flyers och nattmangling inför omröstningar som genom att jag läste, lyssnade och förundrades över att en rörelse i världens norra utkant kunde åstadkomma så mycket av mänsklig värdighet på så kort tid. Det inspirerade mig. Det må ha blivit fel ett antal gånger på vägen, kanske fanns en och annan förvuxen byråkratisk elefant vid 80-talets slut, men den slingriga vägen mot att bygga världshistoriens kanske mest jämlika samhälle, där människor inom loppet av en generation fick möjlighet att studera, arbeta, ha semester, resa, njuta av kultur, göra sin klassresa och utvecklas relativt oberoende av föräldrar, den vägen gick åtminstone framåt. Mot alla odds. Det kan den göra igen. Det har inget med industrisamhälle eller moderaterna att göra. Vi kommer att behöva hitta nya strategier men jag ser fram emot den dag vi får höra socialdemokratiska företrädare översätta Attacs ”En annan värld är möjlig” eller Obamas ”Yes, we can” till ett svenskt reformistiskt ”Jo då, det går nog”.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokrati, Kielos, förnyelse, jämlikhet

Upp till kamp mot pytt-i-panna-samhället!

Har skrivit följande korta text i senaste numret av AiP. Sidoorganisationernas ordföranden skriver var sin sommarkrönika under rubriken "ideologi". Detta var mitt bidrag.


När jag läste nationalekonomi på universitetet för några år sedan fick vi lära oss att politiska partier i ett demokratiskt system beter sig enligt det så kallade medianväljarteoremet. Två dominerande partier kommer på sikt att närma sig varandra så att de delar valmanskåren i två nästan lika stora bitar. Teoremet bygger på några antaganden; bland annat att alla väljare nyttomaximerar och att de politiska partierna hellre röstmaximerar än håller fast vid ideologiska ställningstaganden som ligger längre till höger eller vänster om valmanskårens "mittpunkt".

Margaret Thatcher sade en gång att man inte behöver be människor att rösta konservativt, det räcker med att sälja ut allmännyttan. Se till att folk blir bostadsrättsinnehavare och den mest inbitne socialist kommer att börja rösta mot nybyggnation, för högre ränteavdrag och för en ekonomisk politik som sätter inflationsbekämpning före alla andra ekonomiska värden. Man är inte född konservativ, man blir det.

Jag tänker på det när jag hör Fredrik Reinfeldt i Almedalen. Han säger att skatterna ska sänkas. Ännu mer. Och det ska löna sig att arbeta. Det ska löna sig att vara funktionsduglig, välanpassad och förmögen man. Kort sagt, det ska löna sig att vara borgerlig kärnväljare. Och jag tänker på det när Per Schlingmann i Fokus liknar det politiska PR-arbetet vid att sälja pytt-i-panna. Politik ska förpackas snyggt och krängas till lägstapris. Borgarna gör just nu vad de kan för att göra det ekonomiskt irrationellt för nyttomaximerande medelinkomsttagare att rösta på socialdemokraterna i nästa val. Genom att sälja ut allmännyttan, göra om vården och skolan till pytt-i-panna-system (uppstyckade, oklart innehåll) och göra det billigare att vara förmögen så håller man tummarna för att väljarna på valdagen röstar efter plånbok snarare än samvete och att de två denna gång inte sammanfaller. Det ska kosta på att vara sosse.

Man ska eftersträva ett samhälle som gör godhet överflödigt, sade Brecht och menade väl ungefär att det faktiskt ändå är möjligt att både vända sig till nyttomaximerande individer och samtidigt hålla fast vid ideologiska ställningstaganden om jämlikhet och solidaritet. Sanningen är också den att socialdemokratin aldrig varit särskilt romantisk när det gäller jämlikheten. Den socialdemokratiska reformismen har handlat om mänskligt egenintresse i förbund med solidariteten. Vi var lika strategiska som Thatcher när välfärdssystemen gjordes generella, taken för a-kassan sattes högt och vi förde en politik enligt devisen "endast det bästa är gott nog..". Så blev människor socialdemokrater av bara farten och behövde inte välja mellan ideologi och ekonomi. Filantropi, individuell välgörenhet - denna borgerliga dygd, var onödigt i ett samhälle där institutionerna gjorde människorna solidariska. I det samhället vanns inga val på skattesänkningar utan på välfärdsförbättringar.

Att borgarna vill göra valet 2010 till en kamp om vem som kan sänka skatterna mest för flest är därför logiskt efter att ha ägnat två år åt att försöka göra om den gemensamma välfärden till något som bara några få på samhällets botten behöver. Så hoppas man att the economic man ska vända det gemensamma ryggen. Låt oss inte gå i samma fälla. I stället för att ta upp kampen om skattesänkningarna måste socialdemokratin återigen sätta ambitionen att göra det sammanhållna samhället till egenintresse hos människorna främst. Vi kan inte kräva att vissa människor lever som martyrer för sina ideal samtidigt som de borgerliga tjänar pengar på nedmonteringen av det solidariska. Vi får helt enkelt kräva det gemensammas upprättelse. Att sätta sina barn i den kommunala skolan får aldrig bli en uppoffring. Välfärden får inte handla enbart om de svagaste. Frågan är inte bara vad det kostar, utan hur vi vill leva och hur vi gör det som är gemensamt så bra så att folk vill välja det. I stället för pytt-i-panna-samhället - leve det gemensamma, generella! Billigast är inte bäst.

Sommarprat

Jag vill bara tipsa om Radio Aktivs Sommarpratsprogram. Något att ladda ned och hålla i handen under slö ledighet.

Studenterna sviker alliansen!

På Svd Brännpunkt idag, från Visby. Tillsammans med Jon Larsson, språkrör Gröna studenter och Carolina Lindkvist, ordförande vänsterns studentförbund.

Klimatångest!

Klimatångest på Efterarbetet.nu.

Här kommer den - trevlig midsommar!



Jag har drabbats av klimatångest. Jag önskar att den ångesten drabbade er alla.

Det är den ångest som uppstår när man så småningom börjar tro på det man läser, inte längre slår ifrån sig det man hör och plågsamt börjar förstå innebörden av det man ser. Att det inte längre är någon snö i Stockholm på vintrarna, att isbjörnar flyter i land på Island och skjuts ihjäl (en tidig fingervisning om de klimatflyktingar som komma skall), att vi odlar vindruvor i Skåne, att Tyskland nu omfattar nya klimatzoner, att Arktis är isfri om några få somrar.

Det behövs en revolution, säger Tony Blair, och när Tony Blair talar om revolution vet vi att det är allvar. Vi behöver planekonomi, säger kristdemokraten Anders Wijkman, och visste vi det inte förr, vet vi att det är allvar när kristdemokrater talar om planekonomi. Brittiska Labour utreder hur ransoneringssystem för utsläpp kan komma att se ut. Forskare efter forskare erkänner sig ha underskattat den hastighet med vilken de skenande, okontrollerbara, självförstärkande klimatförändringarna närmar sig. Politiker efter politiker intygar kontroll på läget och fortsatt tillväxt. Bromma flygplats behövs för näringslivet, säger sosse efter sosse. Liksom Förbifart Stockholm. Hur ska människor annars kunna åka bil härs och tvärs genom landet?

Ja, hur ska de kunna göra det? Hur ska människor kunna leva med det moraliska dilemmat som ligger i att vi förstör vår värld, och vi vet om det? Att även om områdena runt polerna kommer att vara beboeliga en tid framöver, så kommer stora delar av jorden inte att vara det. Att vi, om ett antal decennier, kommer att säga att vi visste vad som var på gång, men vi förmådde inte ta oss i kragen. Så som vi har sagt många gånger förr. Att laissez-faire-krafterna var för starka, att passivitet var behagligt och aktivitet kändes löjligt efter decennier av post-kristillstånd.

För vi har vant oss av med politiken och ersatt det med kundvalet. Nu ska varje väluppfostrad medborgare köpa miljöbil i stället för bensindriven sådan, medan våra politiker satsar magra resurser på tåg och buss. Vi ska sluta äta kött medan våra politiker gör det ekonomiskt rationellt att frakta mat över halva världen. Vi ska välja bort flyget trots att det är det billigaste färdmedlet. Ansvaret ligger på den enskilda individen att ställa samvete mot livsnjutning, inte på dem som fått ansvaret att ta ansvar.

Det finns en massiv flora av enhetlig forskning som säger just detta, om ingenting dramatiskt görs de närmsta åren, då kommer det i sanning att vara för sent. Lär av utlandet, lär av kristdemokraterna (trodde aldrig jag skulle skriva så), läs på, ställ om, låt oss ta oss i kragen och göra något. Och om vi inte gör det - kom inte och säg att vi ingenting visste. Den har vi hört förr. Och det hjälpte inte den gången heller.

Ett stycke Lars Forsell är på sin plats:

Det finns inga skäl för optimism

Det finns inga skäl för pessimism

Det finns skäl för revolution



Trevlig sommar!

Trendernas diktatur, eller om socialdemokratins 90-talsångest.

Har skrivit en artikel i senaste numret av Liberal Debatt.

Den handlar om hur varje generation försöker distansera sig från sina föräldrar och hur förnyelse betyder olika saker beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar. Hur förnyelse på 90-talet handlade om att försöka distansera sig från 70- och 80-talens jämlikhetspolitik, och om hur vi 00-talister har svårt att veta om vi ska söka inspiration till förnyelse i moderniserat 50-, 70- eller 90-tal.

Jag landar dock, inte överraskande, i att Wigforss är häftigare än Wibble.

Artikeln ser du nedan:

Det ingår i uppgiften att vara barn att man distanserar sig från sina föräldrar. Mode och trender hoppar över en generation eftersom ingen vill se ut som mamma och pappa. Vi har dock inget emot att se ut som våra mor- och farföräldrar; i år döper vi våra barn till Hugo och Agnes, inte till Lars och Margareta, och IKEA Family beskriver hur vi inreder våra hem i moderniserad 50-tals-, inte 70-talsstil.

I denna trendernas diktatur är också halveringstiden på idéer och värderingar lika generationsbunden och innebörden av en förnyad politik olika beroende på vilken generation man frågar. Den socialdemokratiska valanalysgruppen kunde efter valet 2006 konstatera två saker: att vi ”glömde bort att gå i opposition” och att vi ”hade problem men bilden av oss själva”. Ett yrvaket och överraskat parti kippade efter andan.

Svaret på allas läppar blev: ”vi måste göra något nytt”. Men om inspiration skulle sökas i moderniserat 50-tal, 70-tal eller 90-tal förblev en obesvarad fråga.
Att socialdemokratin efter valförlusten 2006 gjort, just, förnyelsen till ett mål i sig är därför problematiskt. Vems förnyelse är det man eftersträvar? Beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar får du olika svar på vad som är nytt och gammalt.
För somliga kan det te sig mer nytt att prata om företagare än om arbetstagare, liksom diskriminering är mer nytt att prata om än klass. Att förespråka privata försäkringslösningar uppfyller hos vissa kraven på förnyelse och gillas av borgerliga ledarsidor, men är inte mer socialdemokratiskt för det.

Att önska politisk omprövning inom olika områden med utgångspunkt i att politiken ska förnyas, är att be om kritik den dag det visar sig att socialdemokratin är ett socialdemokratiskt parti med socialdemokratiska lösningar också inför valet 2010. Fredrik Reinfeldt har byggt sitt politiska mandat inte på politik, utan på omprövning av politik. Så länge han förnyas, finns han.

Denna förnyelseideologi, som fått fäste också inom socialdemokratin, är besvärlig, eftersom socialdemokratins historia rymmer både regleringar och avregleringar, både ökad och minskad jämlikhet, både offentliga satsningar och besparingspaket. För oss som kom in i socialdemokratin efter 90-talets infekterade debatt om förnyare mot traditionalister ter sig den uppdelningen något märklig, snarast irrelevant.
Avregleringsvurmande är för oss lika lite en förnyad socialdemokrati som jämlikhetssträvanden. Tredje vägen, Anthony Giddens och 90-talets workfare-ideologi kan bäst benämnas traditionell förnyelse; förborgerligande har varit en del av vår social-demokratiska vardag sedan den dag vi lärde känna rörelsen. I detta finns inte längre något nytt.

Vad som är mest nytt är kanske därför (åtminstone delvis) en politisk generationsfråga. Modernismens socialdemokrati, med tron på att vi tillsammans kunde skapa ett bättre samhälle, och 90-talets ”förnyade” socialdemokrati med romantiserandet av den enskilde entreprenörens framgångar, omfattar två i grunden diametralt olika sätt att se på samhällets uppgift och människans rätt till livets goda. Båda har haft sin roll i den socialdemokratiska berättelsen.

Men vad som var nytt på 90-talet är inte nytt idag. Jag tror i stället att dagens revolt handlar om återformulerandet av jämlikhetsambitionerna. Efter tjugo år av förborgerligande förnyelsedebatt är det mest nytt att orka vara beständig i sina ideal om jämlikhet och frihet. Alla generationer revolterar mot sin föräldrageneration. Så också i politiken. Idag är Wigforss häftigare än Wibble. Socialdemokratin måste göra upp med förnyelseoket. Modernisera!

Läs även andra bloggares åsikter om förnyelse, socialdemokrati, 90-tal, politik

Kongresstal, år 2

Eftersom s-studenter håller sin årliga kongress den här helgen, är det fullt upp på alla fronter. Högskolepolitiskt program dryftas, verksamhetsplan och Lissabonfördrag.

Jag blev idag hedrande omvald som ordförande för socialdemokratiska studentförbundet för ett år till och höll följande tacktal till ombuden.

Detta innebär dessutom att denna blogg också fyller precis ett år idag, eftersom det första inlägg jag gjorde var att publicera mitt tacktal just efter valet förra året. Man kan nog säga att de båda talen talar med varandra.

Annars kan det samlade intrycket sammanfattas i det korta: en öppen kongress, ej befästad, bygger vi gemensamt. Eller, so far - so good. Nu kongressfest.


Studentförbundare, vänner, kamrater

Man föds inte till socialdemokrat, man blir det.

Men hur man blir det kan se lite olika ut. Av övertygelse och rättskänsla, sade Hjalmar Branting. För att jag är demokratisk socialist, sade Olof Palme. Alternativet är barbari, sade Rosa Luxemburg.

Boken ”Vildmarken” av Upton Sinclair handlar om hur den litauiska invandraren Jurgis har kommit till den nya världen för att skapa sig en bättre tillvaro. Jurgis och hans familj och vänner lever, arbetar och dör i det som kallas för ”köttpackarstaden”, Chicagos slakterikvarter under mitten av 1800-talet.

I slutet av boken besöker Jurgis ett fackföreningsmöte, där han visserligen först somnar till men snart väcks av att någon börjar tala. Talaren säger: ”Jag vädjar till dig, vem du än må vara, förutsatt att du älskar sanningen, men jag vänder mig särskilt till de arbetande klasserna, för vilka det onda jag skildrar inte bara är en leksak, som man roar sig med en tid och sedan slänger åt sidan och glömmer, för vilka dessa målningar är grymma och obevekliga verklighetsskildringar av det dagliga släpet, bojorna på deras lemmar, gisslet på deras rygg, det vassa järnet som borrats in i deras själ. Till er, arbetare! Till er ni trälar som gjort detta land till vad det är, och ändå inte har någon stämma i rådet. Till er, vars lott det är att så vad andra ska skörda, att arbeta och lyda utan att fordra mer lön än föda och tak över huvudet för att hålla er vid liv från dag till dag. Det är till er jag vädjar. Jag vet, hur mycket det är jag begär av er. Öppna ögonen och se er omkring. Skärp er syn och se er omkring i den värld i vilken ni bor, se på den, som den är i all dess vederstyggliga nakenhet. Sök att fatta den, fatta den!”

Jurgis blir socialist. Av nöden tvungen. Något annat var omöjligt. Socialismen var den enda konstruktiva motmakten.

När jag läste den här boken, för nästan tio år sedan, tänkte jag att, hur lite det är som är likt vårt samhälle idag, och hur mycket. För den som känner till samhället idag, och vet hur det ser ut, vet också att uppmaningen: skärp er syn och se er omkring i den värld i vilken ni bor, är en uppmaning att se också vår värld 2008 för vad det är: en värld där ojämlikhet och brist på inflytande och livskvalitet, inte bara är en leksak som man kan roa sig med en tid och sedan slänga åt sidan och glömma, utan i stället är grym och obeveklig verklikhet för många, om än inte just nu för en själv. Jag tror att den som ser hur världen är, den vill också förändra den. Genom politiken. Så blir man socialist. Hade jag inte läst den boken hade jag nog inte varit socialdemokrat idag.

(-------------)

För 40 år sedan, 1968, försökte vänstern formulera nya alternativ. 68-rörelsen önskade en annan världsordning, kvinnans frigörelse, den sexuella revolutionen, värna miljön och hävda freden. Men man ville också ett alternativ till dagens ekonomiska system; krigen och imperialismen sågs som outbrytbara delar av den kapitalism man var i opposition mot. Man såg sig omkring i den värld i vilken man bodde, sökte fatta den, och fann då, att man var tvungen att bli socialdemokrat, för jämlikheten och för freden. För att socialdemokratin var den konstruktiva motmakten. Så var det för 40 år sedan, liksom för 140 år sedan.

Den tyska filosofen Jurgen Habermas har sagt att under senare delen av 1900-talet tappade vänstern sina utopiska energier. Tänk om han hade rätt, vilken mardröm. För nu är vi här. Mitt i en mellanvalsperiod. Och den borgerliga regeringen bedriver en politik som sakta men säkert bygger tillbaka fruktan in i samhällskroppen, som en mänsklig drivkraft. Det gör de genom att berätta en berättelse om Sverige.

Detta är deras berättelse. De berättar att en gång i tiden var Sverige ett klassamhälle. Då föddes ett arbetarparti som genom välfärdsstaten utjämnade skillnaderna mellan människor. Men efter ett tag började det här partiet, som från början ville ha jämlikhet och frihet, att växa ihop med staten, man gömde människor i utanförskap för att inte visa upp dem i arbetslöshetsstatistiken, och så var man inget arbetarparti längre, man var ett maktparti. Därför föddes det nya arbetarpartiet, som nu ska föra facklan för innanförskap och grundtrygghet, vidare. Som ska lära oss älska avdragen men hata bidragen.

Detta är inte vår berättelse. Det är högerns berättelse. Den är effektiv och det är en berättelse som oroar mig. Den oroar mig av två anledningar: framför allt om den är sann, men också om den är osann men det inte finns någon motberättelse. I Storbritannien säger Tories till väljarna i lokalvalen att; vill ni ha jämlikhet och trygghet, rösta inte på Labour, för de har glömt er. I Sverige säger Reinfeldt, vill ni ha trygghet och full sysselsättning, rösta inte på Socialdemokraterna, för de har valt bort er. ”Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt”, sade August Strindberg. Makten över tanken ligger i orden, och makten över orden borde ligga hos oss. Det har det gjort tidigare, det borde det göra nu också. Världen är i skriande behov av en socialdemokratisk berättelse igen.

Men vänner, jag är hoppfull. Jag tror att det står ett möjligheternas fönster på glänt. Det gör det alltid. Vi som sitter här idag, vi är 68-rörelsens barn, i rent bokstavlig bemärkelse. Vare sig våra föräldrar var för eller emot de revolutionerande, upprörande, tankegångar om alla människors lika rätt och värde som 68-rörelsen stod för, är vi de som kom efteråt. Deras tro på människan, på rätten, friheten, kärleken och freden, den har ju också vi, även om världen idag ser lite annorlunda ut. Och liksom vi inte föds till socialdemokrater, vi blir det, så är inte heller socialdemokratin en gång för alla född och formad. Tvärtom. I stället formas också hon av varje generation socialdemokrater som vill hennes bästa. Detta är vårt stora ansvar. Att se oss omkring i den värld i vilken vi bor, sök att fatta den, fatta den. Och våga tro på att vi kan forma socialdemokratisk politik av det, idag.

(-----------)

Och jag vill därför, helt kort, formulera fyra tankar om denna värld, i vilken vi bor.
För det första: jämlikhet och frihet som bärande principer, även i vår tid. Folk säger ibland till mig, det är klart nu. Det är jämlikt. Det kan inte bli mer jämlikt. Och jag säger, titta ut på gatan, titta i universitetens lärosalar, titta i friskolornas skolbänkar, titta i aktieportföljerna och i lönekuverten, titta in i hyresrätter och på torgbänkarna, se efter i förorternas shoppingcenter och i kulturhusen, titta på skillnad i inflytande, makt över sitt eget liv, hälsa och välmående och du ska se att det inte är jämlikt nu. Det kan bli mer jämlikt.

Ibland säger folk att i det jämlika samhället är alla likadana. Det är falskt. Jämlikhet är inte detsamma som likformighet. Tvärtom är krav på likformighet ofta ett sätt att smita ifrån svåra frågeställningar om vad jämlikhet egentligen är och kräver. Likformig, det blir man på marknaden, jämlikhet, är att ha rätt till sin individualitet och frihet.

Ibland säger folk att: det är nya tider nu. Alla har det bra. Och det har de rätt i, det är nya tider nu. Det är alltid nya tider. Det har alltid varit nya tider och kommer alltid att vara nya tider. Och många har det bra. Det är sant. Men vad betyder det. Betyder det att vi har blivit för rika för jämlikhet? Förut var vi för fattiga för jämlikhet och nu är vi plötsligt för rika. När så många har det bra, varför skulle inte alla kunna ha det?

Jag tycker det låter märkligt, intellektuellt oärligt. Resonemangen bygger på dålig självkänsla och tappade sugar. Det är naturligtvis inte helt lätt att skapa jämlikhet i vår tid, och recepten står inte att finna i historieböckerna. De måste vi komma på själva. Men det kräver politisk vilja. Det kräver mer än välgörenhetsgalornas förakt för svaghet. Politik är som ett gerillakrig – den som vill mest, vinner. Frågan är: hur gärna vill vi jämlikheten och friheten?

(------------)

För det andra: borgarna är på väg att bygga det ensamma, snarare än det gemensamma, samhället. Folkhemmet har ersatts av lustiga huset, med lutande golv och trappor som man inte vet om de går upp eller ned. Gemensamma rättigheter har ersatts av individuella möjligheter. Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats. Man ska göra sina skolval, vårdval, försäkringsval och kundval ensam, utbildningen och kulturen ska slåss på en marknad, och man ska låtsas som om ens egna val inte påverkar andra. Men varje val har sitt pris. Väljer jag en friskola åt mina barn, väljer jag samtidigt bort den gemensamma skolan. Väljer jag som politiker att prioritera skattesänkningar, väljer jag samtidigt bort välfärdsförbättringar. Väljer jag ensamhetens privilegier så får andra ofrivilligt ensamhetens bittra eftersmak på tungan. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma? Jag tror inte det. Jag tror inte det finns något modernt i ensamheten, i stället är det just det samhälle som lämnar människor åt sig själva, i viktiga frågor om livskvalitet, som är mest primitivt. Olof Palme sade en gång att om de mänskliga kontakterna, omsorgen om varandra, utarmas – då förlorar samhället sin själ.

Kristina Lugn har skrivit en kort dikt som går så här:

Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet
Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.

Jag tror på gemensamma rum. Jag tror att när Virginia Wolff skrev om att alla människor behöver egna rum och pengar att försörja sig med, var det inte för att man skulle stänga in sig i detta rum och strunta i vad som pågick utanför. Tvärtom, ett eget rum var förutsättningen för att delta på lika villkor i samhällslivet. Kvinnan skulle få delta, därför behövde hon det egna. Ingen av oss människor är gjutna i ett enda stycke och arbetarrörelsen har alltid handlat om att människor ska ha egna rum och valmöjligheter, men att människans behov av ett eget rum framför allt handlar om hennes behov av att få delta i det gemensamma livet, på jämlika villkor. Inte att man ska kunna välja en privilegierad isolering från resten av samhället. Alva Myrdal pratade om att vi skulle skapa det mjuka samhället. Vi socialdemokrater idag måste prata om att det som är gemensamt, det offentliga rummet, kulturen, kunskapen, livets välfärd, solidariteten, måste bli större. För att människor ska bli starka. Inte att man ska behöva vara stark för att överleva, och leva väl. I stället för borgarnas samhälle för ensamma rum, måste vi bygga ett samhälle för fler gemensamma rum.

(----------)

För det tredje: politikens plats och tron på politiken.

Karl Vennberg har formulerat det så här:

Låt oss gå rakt på sak
70-talets utfall kan bero av
hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse

Finns det decennier som dör med sin utopi, som 20-talet
Är jag rädd för att 60-talet var ett sådant decennium

Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
Eller 50-talet. Då kan själva drömmen
Vara som ett isbelagt nattmoln

Jag tror att 90-talet är ett decennium som kommer att gå till våra historieböcker som det decennium när vänstern inte formulerade vad som var möjligt, utan år efter år tvingades formulera vad som var omöjligt. Politiken fick ge vika för marknaden och juridiken. I ett samhälle där entreprenören ersatt samhällsingenjören som politikens hjälte, där kändes det gammaldags att ta ett helhetsansvar. Marknadslösningar var slagordet för dagen. Det var inte ideologi, det var idioti. Vi försökte värna, rädda, skydda, kanske restaurera en välfärd som fått sig så många törnar att man nästan inte kunde känna igen henne när hon tog sig ut på andra sidan. Men när politiken trängdes tillbaka trängdes också människan tillbaka. Det vet vi nu.

För vi är på andra sidan nu och jag hoppas att början på det 20:e seklet är den period när vänstern återfår sitt självförtroende att se världen som den är, fattar den och vågar förändra den, genom politiken. Göran Greider har sagt att den härskande klassen vet att den vunnit när ingen längre vågar önska sig något i rädslan för att verka naiv. Det är vår egen rädsla för att verka naiva, utopiska, som är vår största fiende. Och verkligheten går idag vänstern till mötes. Klimathotet, jämlikheten och freden kräver politiska beslut, inte marknadslösningar. Jag tror att vi är i början på en vänstervåg. Jag tror på politikens återkomst.

(------------)

För det fjärde, och här ska jag vara mest konkret. För jämlikhet och frihet behöver vi en värld att leva i. Våra mål om alla människors oändliga möjligheter, om att varje skådespel består av flera akter och varje människa har flera chanser, är intet värda om den värld i vilken vi bor, inte finns att förstå och påverka.

Vänner, jag tror att vi måste ta klimatförändringarna på ett helt annat allvar än vi gjort tidigare. Vi måste göra det, vårt parti måste göra det, regeringen måste göra det. Vi har underskattat hur snabbt vi närmar oss brytpunkten för när klimatförändringarna accelererar av sig själva. Man pratade förut om halvsekel, sedan om decennier, idag pratar man om att vi närmar oss denna brytpunkt inom några få år. Vi har matkravaller och klimatflyktingar, bränder och stormar. Det är inga domedagsprofeter med långa mantlar och skägg som kommer med dystopiska profetior, det behövs inte. Det är i stället politiker och forskare med långa karriärer, som Tony Blair och David Stern, brittiska labour har nyligen börjat prata om ransonering, liksom fransmän och amerikanare. I Sverige är det fortfarande ganska tyst. Vi tror att vi ligger i framkant. Det gör vi inte. Vår debatt har knappt börjat. Tony Blair sade för några veckor sedan att, det räcker inte med anpassning och gradvis förändring, det behövs en revolution. När Tony Blair talar om revolution, då vet vi att det är allvar. Politiken behövs i kärnan av vår kapitalistiska ekonomi.
Vänner, om freden var 68-rörelsens stora fråga, tror jag att klimatet kommer att vara vår. Det är en av de många frågor vår generation inte får misslyckas med. Låt oss under året ta den på största allvar.

(--------)

Studentförbundare, När socialdemokratin föddes för nästan 120 år sedan, var det ett parti av ungdomar som vi. Hjalmar Branting var 29 år när han blev partiledare, ingen var över 30 i den första partistyrelsen. Och de var intellektuella. Inte alla var akademiker, många var autodidakter, men de teoretiserade gärna kring politiken. De skrev artiklar, tidskrifter och böcker, debatterade för att tillsammans slipa fram möjliga vägar till en bättre värld. Det är denna tradition vi studentförbundare är en fortsättning av. Det är vårt ansvar att förhålla oss prövande och kritiska till verkligheten idag, till politiken idag. Och formulera möjliga strategier för jämlikhet. Palme sade en gång i ett tal att: ”går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället. Därför ska vi lära av det förflutna och vi ska inte rädas utopierna.”

Göran Sonnevi har skrivit en dikt som går så här:

Vårt sätt att leva kommer att förändras

Nu öppnar sig chansen till ett annat sätt att leva
Ska vi ta den
Ska vi se den klart i ögonen

Jag tror att chansens springa är mycket liten
Den lyser vid tröskeln till en stängd dörr, som kan öppnas
Den kan bara öppnas, av många människor tillsammans

Vänner, vi studentförbundare går inte framåt med nosen mot marken, vi har inte ansvar för nästa kvartal – det finns det andra som har. Vårt ansvar sträcker sig mycket längre in i framtiden. Pendeln svänger och det är vi som avgör hur socialdemokratin ska komma att se ut i vårt nya sekel. Det händer att människor talar mer om mardrömmar än om drömmar, mer om vad vi inte kan göra än vad vi kan göra. Det ska inte vi göra.” Det luftkonditionerade helvetet” är det borgerliga välfärdssamhället. Låt oss se oss omkring i den värld i vilken vi bor, låt oss se på den i all dess vederstyggliga nakenhet liksom i all dess makalösa skönhet, låt oss lära av det förflutna, inte rädas utopierna och våga formulera vår strategi för jämlikhet och frihet idag. Vi är inte ett förbund av tappade sugar. Man föds inte till socialdemokrat, man blir det. Socialdemokratin föds också med varje generation och blir till genom oss. Den behöver oss. Man har sagt oss att historien är slut. Jag tror tvärtom att vi är i början på något nytt. Det är inte naivt, det är inte utopiskt, det är bara politiskt.

Jag ser fram emot att jobba med er under ytterligare ett av de häftigaste åren i mitt liv. Politik är så fruktansvärt vackert. Tack för ert förtroende.

Tack

Att kasta pärlor efter svin

Skrev detta tillsammans med förbundssekreteraren i senaste Libertas.


Över hälften av alla amerikaner kommer inte att gå och rösta i presidentvalet den 4 november. De tillhör den bland politiker ofta smått föraktade och svårförstådda gruppen soffliggare. Nu är väl sanningen i och för sig den att de flesta av dessa antingen har svårt att ta sig till sin röstlokal, jobbar, en del av dem får inte rösta sedan de blivit fråntagna sin rösträtt efter lagöverträdelser och andra ger bara blanka fan i vem som sitter på taburetterna - skillnaden i villkoren för det dagliga livet synes ju ändå inte vara så stor.

Bland den minoritet som ändå röstar finns också lite olika grupperingar. Den första gruppen röstar för att de uppfattar att det är deras medborgerliga plikt att göra det. De röstar alltid. Ofta har de god utbildning och lever under rätt schyssta ekonomiska förhållanden. Den andra gruppen består av de partipolitiskt övertygade eller partiengagerade - de går också alltid och röstar på "sitt parti" eller kandidat. Den tredje gruppen röstar om det finns någon särskild fråga som de är extra intresserad av, till exempel miljöfrågan, HBT-frågan, internationella frågor eller billigare sjukvård. Finns det inte det känner de sig inte träffade av valaffischernas budskap och upprop, hur glättigt de än är formulerade. Den fjärde gruppen består av personer som går och röstar på valdagen om de tror att "deras" parti ligger risigt till, annars struntar de i det. Deras beteende är extremt svårförutsebart.

Frenetiskt försöker presidentkandidaterna (eller i det demokratiska fallet, kandidaterna till nomineringen) att utröna hur och var man ska tala och uppträda och vilka budskap man ska hamra in för att nå de procent av väljarna som behövs. Kan man säga till gruppen välbeställda, vita amerikaner att sjukvårdssystemet måste reformeras, att skolorna måste bli bättre och minimilönerna höjas? Kanske. Kan man säga till gruppen medel-Johnssons att det kostar skattekronor att restaurera bostäder och infrastruktur i förorterna? Eventuellt. Kan man säga detsamma till de fattiga? Troligtvis. Men å andra sidan röstar de ju inte i lika stor utsträckning. Så varför kasta pärlor efter svin?, funderar kandidaten som jagar marginalväljare. Mer poliser är det som behövs om man ska tala till dem som deltar i demokratin. Så blir alla partier borgerliga partier.

Det har sagts att Clinton driver 1900-talets sista valrörelse och Obama 2000-talets första. Det stämmer delvis. Sant är att Obama har extremt välutvecklade kampanjmetoder för nya media och därför lyckas nå utanför de grupper som vanligtvis nås av partipolitiska kampanjbudskap. Sant är också att han har ett helt nytt tilltal i politiken, som träffar framför allt de unga. Men i övrigt är det snarare en moderniserad version av klassiskt folkrörelsekampanjande han bedriver. Han har lyckats sprida den entusiasm inför politiken som egentligen bara förknippas 1900-talets unga vänsterrörelser, där utvecklingsoptimismen och framtidstron var drivande för politiskt intresse och engagemang. Om Clinton driver 1990-talets sista valrörelse, lyckas Obama väcka liv i det tidiga 1900-talets tro på politiken. Det sena 1900-talet var proffessionaliseringens och avdemokratiseringens tid, vilket också präglade de statsbyråkrater som växte fram, kompetenta i sak men utan kraft att förmedla vilja. Och då 90-talet handlade om att jaga marginalväljare, där det amerikanska demokratiska partiet fick triangulerande allierade också bland Europas vänster med Tony Blairs New Labour som galjonsfigur för socialdemokrater som ville åt höger, står Obama modell för dem som på 2000-talet tror att valvinst handlar om, inte att jaga marginalväljare, utan att mobilisera väljargrupper.

Redan i valet 2002 försökte Kerry sig på att mobilisera de som borde vara hans väljargrupper, men lyckades sämre än Bush och resultatet vet vi. Högern har varit argare på vänstern än tvärtom, och känt segervittring. Den tillbakaträngda vänstern har varit ambitionslös och idéfattig. Inte konstigt då att kapitalet vinner även i politiken.”A change we can believe in”, vädjar Obama. Uppenbarligen håller en hel del folk med. Och stora grupper människor som tidigare inte känt att politiken varit relevant för dem, deltar plötsligt i amerikansk politik. Det kan bara gynna vänstern.

Liksom både microvågsugnar och internet kommit till Sverige från landet over there, får vi hoppas att denna politiska insikt kan säga oss något inför vårt eget val 2010. Att jaga marginalväljare hör 90-talet till - nu handlar det om att få människor att känna igen sig i demokratin. De väljargrupper, socialdemokratiska väljargrupper, som inte röstade i valet 2006 får inte ha någon som helst anledning att inte gå och rösta i valet 2010. Det räcker inte att de borgerliga väljarna är desillusionerade, vänstern måste skapa entusiasm bland de människor man säger sig företräda. Valvinst 2010 handlar om att förstå och våga företräda olika gruppers behov, inte att jaga väljarandelar på en marknad. Så formas vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Clinton, triangulering, val

Visionera mera!

Har skrivit några olika saker på temat "vem tänker om framtiden" i senaste numret av Tiden och i Sydsvenskan på valborgsmässoafton. Första maj-talbattlade också mot Per Schlingmann i Nordegren i P1 på första maj, efter första maj-tal i Tyresö. En version av Tyresötalet kommer nedan.

Tack
det är oerhört hedrande att få vara här.

I romanen 1984 skriver George Orwell om hur de fyra ministerierna som styr människornas liv i själva verket gör tvärtom mot vad de säger sig göra: fredsministeriet sysslar med krig, sanningsministeriet sysslar med lögner, kärleksministeriet med tortyr och välståndsministeriet med svält. Han skriver också om det nyspråk som sakta men säkert tar över det gamla språket där ord som frihet och jämlikhet klassas som "gammaltänkande", ord som internationalism och demokrati upphör att existera, tvångsarbetsläger kallas för "glädjeläger" och genom att använda gamla ord på ett nytt sätt vill man få folk att associera annorlunda när de hör de här orden.

I en dikt från 1974 skriver Claes Andersson så här:

Bestjäl oss och kalla det nationalekonomi
Gör oss hemlösa och kalla det regionplanering
Vilseled oss och kalla det reklam
Gör oss arbetslösa och kalla det rationalisering
Förtingliga oss och kalla det levnadsstandard
Håna vårt arbete och kalla det förtidspension
Ljug för oss och kalla det ordets frihet
Förtryck oss och kalla det demokrati

Förra året på första maj, skrev moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i en debattartikel i Expressen att: "alla som dagligen går till sina arbeten har idag chansen att gemensamt manifestera styrka och solidaritet". Och han fortsatte denna märkliga artikel med att beskriva den borgerliga arbetsmarknadspolitiken som syftar till full sysselsättning och avslutade artikeln med att säga att "äntligen har Sverige fått en regering som lyssnar när arbetarna demonstrerar". Så skrev partisekreteraren för det nya arbetarpartiet.

Och jag minns att när jag läste det här så undrade jag vad George Orwell skulle ha tyckt om han hört dagens svenska höger benämna sig det nya arbetarpartiet, om han hört diskussionen vi har haft under det senaste året om att arbetslinjen upprätthålls med högre krav på de arbetslösa, att det blir bättre kvalitet i välfärden om den får mindre pengar, om han hört hur ordet valfrihet allt mer har ersatt ordet frihet, och att de ord som är så centrala för välfärdsstaten: jämlikhet och solidaritet, nästan inte används alls längre. Min gissning är att han hade blivit imponerad.

Och jag tycker att det är viktigt att vi en dag som denna, alltså första maj, som är en dag både för fest och för motstånd, både funderar lite kring historien, kring samhället idag, men framför allt funderar över vilket samhälle vi vill leva i. Och jag ska börja kort i historien. När August Palm, Hjalmar Branting och Hinke Bergegren i den allra första första maj-demonstrationen på Gärdet i Stockholm år 1890 krävde allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade artilleriet och polisen kallat in förstärkning. Demonstranterna bestod, med Palms egna ord, till ena hälften av män som släpade 14 timmar om dagen i verkstäderna, och till andra hälften av dem som till vardags gick utanför verkstäderna som en blek, utsvulten reservarmé. Dessutom saknade majoriteten av demonstranterna rösträtt. De hade inte möjlighet att delta i demokratin, ändå gjorde de vad de kunde för att delta i utvecklingen av det samhälle de gav sin arbetskraft. Kraven man ställde, på 8 timmars arbetsdag och allmän rösträtt, ansågs enormt radikala.

I dagens Sverige, där den höger som var emot både allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag, idag slåss med oss socialdemokrater om vem som egentligen är ett arbetarparti, som slåss om vad ord som frihet, valfrihet, rättvisa och jämlikhet egentligen innebär, så är det viktigt att vi har klart för oss vad dessa, mycket olika, ord får för praktiska konsekvenser. För valfriheten har ju två sidor, valfrihet för några och ojämlikhet för alla, där de som inte kunde välja eller valde fel får sämre förutsättningar. Ett samhälle för fria individer kräver jämlikhet i förutsättningar, ett samhälle där några kan välja är varken ett fritt eller särskilt jämlikt samhälle. Och därför tänker jag också att de krav som arbetarrörelsen ställde i sin barndom, egentligen är lika aktuella idag. Att få delta i demokratin, att det inte är marknaden, ekonomin eller juristerna som ska avgöra människors liv, utan att politiken, som är det som vi gemensamt kan påverka, att det är den som har ansvar för hur samhället ser ut, det är lika viktigt nu som när arbetarna krävde allmän rösträtt. Och det andra kravet, om åtta timmars arbetsdag, borde bli ett krav på livskvalitet idag. Alla människor har rätt till ett gott liv, till arbete, till fritid, till kultur och till välmående, till välfärd. Och det spelar ju faktiskt ingen roll för ditt människovärde om du har mycket eller lite pengar, många eller få kontakter, mer eller mindre bra förutsättningar. Du har ändå rätt till livets goda. Och här är skillnaden mellan frihetens samhälle och det valfrihetssamhälle som nu håller på att växa fram, central.

För det moderaterna är på väg att göra är att skapa ett samhälle för den ensamma människan, snarare än för individer i en gemenskap. Det är en viktig skillnad. Ett samhälle som lämnar människor åt sig själva säger: du måste vara stark för att överleva. Du måste ha pengar och kontakter för att leva gott. Välj!, säger högern, men väljer du fel – då går det dig illa. Moderaterna tror att det är samhällets uppgift att lämna människor åt sig själva, att förstärka skillnader som redan finns. Det är det inte. Samhällets uppgift är precis det motsatta. Att utjämna ojämlikheter i förutsättningar så att alla människor kan göra fria livsval. Det är samhällets uppgift. Jämlikhet är inte gratis, men ojämlikheten kostar oss ännu mer.

Kristina Lugn skriver i en dikt att:
Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet
Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.

Och jag ska ge några konkreta exempel på hur moderaterna driver en politik för det ensamma, snarare än det gemensamma, samhället. Hur mycket av det som var ”vårt”, som plötsligt har blivit några få människors ”mitt eget”. Hur gemensamma rum har blivit ensamma rum. Jag ska prata om den marknad som letar sig in på allt fler områden och om arbetsmarknaden.

Skolan, är ett sådant exempel, och det ligger mig, som studentförbundsordförande, varmt om hjärtat. Skolan skulle kunna vara så mycket. Det skulle till exempel kunna vara en plats där barn från olika samhällsgrupper möts, det skulle kunna vara en plats där barn lär sig om livet i sin egen takt, det skulle också kunna vara något som öppnar upp nya valmöjligheter för människor. Ofta är det dessvärre tvärtom idag. Skolan är segregerad, barn blir bedömda inte efter vad de uppnår, utan efter hur snabbt de uppnår det, och skolan blir allt mer av ett klassificeringssystem och ett kvalificeringssystem där man ska kvalificera sig vidare i allt hårdare konkurrens med andra. Du kan visserligen välja både mellan skidgymnasium och hästgymnasium, men du kan inte välja det gemensamma gymnasiet, den sammanhållna skolan. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Här i Stockholm har vi naturligtvis också vården, där Vårdval Stockholm inte är något annat än ett enormt marknadsliberalt experiment med människors överlevnadsförmåga. När vårdcentraler stängs ned i fattigare områden för att i stället starta upp i rika försämras kvaliteten och tillgängligheten till vården för dem som har störst behov av bra vård och service, och förbättras för dem som redan har mycket. Att sälja ut sjukhus och öppna för att människor med pengar kan köpa sig förbi vårdköerna, är inte heller det något som oroar en regering som regerar med marknadens logik. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

För mig som är ung, och som förmodligen kommer att flytta ett antal gånger till i mitt liv, är slakten på hyresrätterna en katastrof. Segregationen ökar. Jag vill inte köpa min bostad. Jag har inte pengarna och jag vill kunna flytta ofta. Det finns många som vill köpa sin bostad. Men det finns också många som inte vill det. Nu minskar möjligheten att hitta en bra och billig hyresrätt. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Vi har kulturen, som är så viktig eftersom all politik börjar med ett samtal. När moderaterna i Stockholms landsting säljer ut Centrumkompaniet, får politiska partier inte längre dela ut material eller hålla politiska möten i centrumområden där människorna rör sig. I Skärholmen där jag bor måste kanske biblioteket flytta från centrumet för att hyran blivit för hög. Med ett kortat Public Service-tillstånd, med sänkta anslag till den kultur som redan går på knäna och med ett avskaffat presstöd kommer det politiska och gemensamma samtalet att bli mycket fattigare. När marknaden breder ut sig i det offentliga rummet hörs bara den som skriker högst, alla andra röster dränks. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Det ger bara likriktning.

Ovanpå allt detta ligger de borgerliga skattesänkningarna och skvalpar. Att äga fastigheter och förmögenheter blir billigare, medan din förskola blir sämre när pengapåsen blir mindre. Det blir billigare att köpa en etanolbil, medan kollektivtrafiken i Stockholm blir dyrare. Skatterna sänks med den ena handen, med den andra gör borgarna om samhället till ett varuhus, där livets goda ska köpas av de som har råd. Det kallas också valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Och jag ska nämna arbetsmarknaden, där marknadslogiken också gör sig påmind när regeringen tror att människor blir starkare om de lämnas ensamma. Fackföreningarna harförlorat nästan 450.000 medlemmar de senaste åren. Gör det människorna starkare – nej, naturligtvis inte. Tryggheten för dem som är arbetslösa eller sjuka har försvagats, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte det heller. EG-domstolen dömer så att lettiska löner borde gälla även i Sverige, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. Fler jobb med dåliga villkor och litet inflytande skapas när vissa människor ska städa, diska och klippa frisyren eller häcken hemma hos andra, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. Långtidsarbetslösheten bland ungdomar ökar, möjligheterna att läsa på komvux eller plugga på universitetet när man är äldre minskar, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. I arbetarrörelsens allra första första-majtåg gick arbetstagare sida vid sida med de arbetslösa, man sympatiserade med varandra och såg att man hade gemensamma intressen mot kapitalet och företagsägarna. I borgerlighetens Sverige misstänkliggörs de arbetslösa, och man ställer människor med och utan arbete mot varandra. Om arbetslösa och sjuka inte är trygga, då är ingen av oss trygg. Det kallas välfärdspolitik av borgarna, men det är det inte – det är en rädslans politik.

Men vad ska vi då göra, undrar man när man ser konturerna av hur det borgerliga valfrihetssamhället sakta men säkert håller på att ta form. För det spelar ju faktiskt ingen roll att statsminister Reinfeldt, eller någon annan heller för den delen, säger sig företräda det nya arbetarpartiet om man på punkt efter punkt bedriver en politik som ökar ojämlikheten i samhället, mellan människor och mellan män och kvinnor. Vi har en regering som regerar med marknadens logik. Som värnar de privilegierades valfrihet, på bekostnad av allas vår jämlikhet och frihet. Alva Myrdal sade en gång att det inte är värdigt människan att ge upp. Hon hade rätt – det är det inte. Och därför är första maj så viktigt. Det är en dag av firande och av motstånd. Firar gör vi för att den samhällsomstörtande rörelse som krävde allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag för 118 år sedan, under 1900-talet lyckades skapa ett av de mest jämlika och jämställda samhällena i världen. Motstånd gör vi mot den höger som för 100 år sedan var emot både allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag, och som idag bedriver en politik mot jämlikhet, makt och inflytande för alla. När vi socialdemokrater idag demonstrerar gör vi det för att vi tror att det går att skapa ett samhälle lite närmare den eviga drömmen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Som ser att samhällets uppgift är att göra människor starka, inte försvaga dem eller lämna dem ensamma. Jag tror att vi är många som vill göra motstånd mot att så mycket av det som var gemensamt, plötsligt har blivit så ensamt.

För om socialdemokratin har en enda uppgift så är det att hjälpa till att göra individerna så starka och oberoende av maktstrukturer att de är fria att forma sina egna liv. Vården ska inte bero på vilka föräldrar du råkade födas med, skolan ska inte bero på din klassbakgrund, arbetet ska inte bero på vilket kön du har och tryggheten inte på inkomst. Dina livsval ska inte bero på vilka val dina föräldrar gjort. Där de borgerliga företrädarna ser valfrihetssamhället som både mål och medel för dem med resurser, ser vi socialdemokrater friheten som mål, det jämlika samhället som medel. Om arbetarrörelsen i sin ungdom krävde inflytande och deltagande i demokratin och livskvalitet för alla, så borde vi kräva samma sak idag och våga lägga konkreta förslag för detta. Därför att livskvaliteten och inflytandet blir alltmer ojämlikt fördelat. Vi måste vara tydliga med att varje gång borgarna privatiserar en skola eller ett sjukhus begränsar de våra möjligheter att gemensamt förändra och förbättra samhället. När maktskillnaderna mellan människor ökar, dräneras demokratin. Det som är gemensamt, det offentliga rummet, kulturen, livets välfärd, måste bli större. I stället för borgarnas samhälle för ensamma rum, måste vi bygga ett samhälle för fler gemensamma rum.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om vår internationella politik också, för man kan inte ha lägre ambitioner internationellt än man har i sitt eget land. Och även här skulle George Orwell, som jag citerade inledningsvis, blivit imponerad. Plötsligt börjar borgarna säga att vapenleveranser, militär verksamhet och flyktingmottagande är bistånd. Och så urholkar man den internationella solidariteten. Det är skamligt att använda biståndspolitiken för sitt eget välstånd. I Mellanöstern gäller samma begreppsförvirring. Det är i år 60 år sedan staten Israel bildades, 1948. Jag var och besökte Mellanöstern i höstas och reste runt med både palestinier och israeler som drabbats hårt, men på olika sätt, av ockupationen. Jag såg hur staten Israel, genom de små stegens tyranni, breder ut sig på palestinskt territorium. Man kallar muren för säkerhetsbarriär. Man kallar kroppsvisiteringarna och check-pointsen för effektivitet. Man kallar det försvar som egentligen är angrepp. George Orwell skriver att det är bara när man kallar kriget för fred, som man kan fortsätta kriget. Man måste kalla saker och ting vid dess rätta namn, sade Olof Palme. Det gäller fortfarande. Vi kräver idag samma sak som för 60 år sedan, ett helt, sammanhållet, demokratiskt och fritt Palestina.

Stig Carlsson skriver så här i dikten; De enkla orden:

Vad de enkla orden är svåra
Bröd, frihet, fred
Generat vänder vi dem långsamt i munnen
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap
Vi räds för dem, som kände vi
deras enorma kraft bränna i tungan.

Ord som förlorat sin sälta, sin mening.
En gång skrevs de nattetid på husväggarna
Medan städerna sov och samvetet vakade
Dagningen tände skriften
Och brände in den i hjärtan
Som aldrig skulle glömma.

Ord behöver hjärtan för att kunna leva
Människan behöver frihet för att kunna leva
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd
Människan måste äga de tre:
Brödet, friheten, freden
Därför måste de ständigt skrivas igen
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.

Av oss socialdemokrater krävs därför att vi både i den nationella och internationella politiken vågar kalla saker och ting vid deras rätta namn. Krig är inte fred. Vapenleveranser är inte bistånd. Skattesänkningar är inte rättvisa. Välgörenhet är inte välfärd. Undfallenhet är inte miljöarbete. Ojämlikhet är inte solidariskt. Rädda människor är inte starka. Och valfrihet är inte frihet. Vi har alla, som människor, rätt till livskvalitet och inflytande, till arbete, vila, kultur, välfärd och trygghet, frihet och fred. Det kan ingen, inte ens moderaterna ta ifrån oss. Det är detta som är första maj – en uppvisning i att vi är många med höga ambitioner. Att vi vill ha fler gemensamma, inte ensamma, rum. Det var det samhället arbetarrörelsen drömde om i sin barndom. Det samhället återstår att skapa. Samhället förändras varje dag men våra krav på alla människors rätt till livets goda, de är både eviga och evigt unga.

Tack

Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, Schlingmann, visioner, politik, socialdemokrati

Högern värvar åt vänstern

Enligt sanningen om att all reklam är bra reklam har följande blogginlägg av Svd:s ledarblogg, Ingerö, Norberg och Ali Esbati bidragit till en massiv tillströmning av intresserade kursdeltagare till s-studenters kurs i "En nationalekonomi för vänstern" nästa helg på ABF-huset i Stockholm.

Det finns inget som är så välgörande för vänsterdebatten som en nervös höger. Tack för det!

OS-bojkott, är alla anledningar lika goda anledningar?

Krönika om bojkottsdebatten kring OS. Något saknas. På Efterarbetet.nu.

PS. Ni som är i Stockholm i kväll - kom och se Norman Mailer och Germaine Greer (och några till) i den fantastiska feministklassikern Town Bloody Hall på ABF-huset kl. 18.00. Claes Borgström, Gudrun Schyman, Athena Faroukhzad, Anna Wahl och undertecknad samtalar efteråt om feministiska strategier.

Läs även andra bloggares åsikter om OS, bojkott, Kina, Norman Mailer

Om borgerlig kultur och marknad

Skrev en lite spretig sak i senaste numret av Libertas, tillsammans med förbundssekreteraren.

Befinner mig just nu ute på kampanjturné i klubbarna - därav sporadiskt bloggande. I övrigt kan konstateras att dagens ledare i DN har rätt många rätt i sina självklarheter: människor som är sjuka är sjuka och ska ha ordentlig sjukförsäkring. För dem hjälper inga avtrappningssteg eller bortre parenteser i världen. De som kan jobba ska få hjälp att göra det genom utbildning eller jobb som inte kräver 100% hela tiden. I övrigt beror bristen på arbete på, hör och häpna, arbetslöshet (alltså inte på lata individer). Befriande nyktert av borgarna för borgarna.

Här är Libertastexten.

Göran Greider har sagt att efter det senaste regeringsskiftet och den borgerliga regerings tillträde befolkar kapitalet nu också regeringskansliets beslutsrum. Detta har givit ett skifte, inte bara i vem som prioriterar mellan mål och medel, utan också i synen på det offentliga rummet, vad som är värt att värna och vad som hör oss alla till.

När regeringen av finanspolitiska skäl i höstas drog in produktionsstödet till En Bok för Alla, vars Läs-för-mig-pappa-projekt och barnboksutgivning givit även arbetarklassen tillgång till kulturen, låg det helt i linje med den kulturpolitiska dagordning som säger att det som inte självt kan hävda sig på en marknad heller inte har där att göra. Med liknande budgetbesparande motivering lyckades vår kortvarigaste kulturminister Cecilia Stegö-Chiló under sina få dagar i regeringen korta sändningstillstånden för public service från sex till tre år, för att försäkra sig om att vår offentligfinansierade TV blir smal och otillgänglig svår-TV eller tvinga ut den oberoende journalistiken på marknaden i jakt efter snabba cash. Vill man vara långsökt kan underbudsutförsäljningen av Centrumkompaniet i Stockholm, det företag som äger tio olika köpcentrum och vars utförsäljning således försvårar politiska manifestationer/samtal i dessa centrum, liksom nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och de minskade anslagen till KomVux, hänföras till samma förakt för det offentliga rummet och vårt gemensamma samtal. Under hot om indraget produktionsstöd från Kulturrådet tvingades den antirasistiska och feministiska tidskriften MANA ut att förklara sig inte alls nedvärderande i sin syn på kvinnor eller judar - man är i själva verket oerhört demokratiska och väluppfostrade på redaktionen, egentligen. Nyutnämnde kulturrådsledamoten Johan Staël von Holstein har sagt att all kultur kan prissättas.

Parallellt med denna nedmontering av kulturen och det offentliga samtalet vet högern dock värdet av kunskapsproduktion och satsar allt mer resurser på olika tankesmedjor och litteraturutgivning. Svenskt Näringsliv spenderar mer än tio miljarder årligen på opinionsbildning genom olika kanaler (ex. Timbro, Centrum för Rättvisa) och Centerpartiet startade i slutet av 2007 en ny tankesmedja med, enligt egen utsago, fokus på ”entreprenörskap, moderna liberala värderingar och hållbar utveckling”. Allt till de stumma tonerna av arbetarrörelsens minskade anslag till, och ambitioner med, den egna idéproduktionen. Att vi idag tvingas förhålla oss till och verka i en nyliberal verklighetsbeskrivning är i det ljuset inte det minsta märkligt – märkligt är i stället att de socialdemokratiska värderingarna om jämlikhet fortfarande har sitt fäste, trots att allt färre försvarar dem offentligt.

Är mångfalden i utbud av kultur och perspektiv ett samhällsansvar? Är det offentliga rummet ett samhällsintresse? Nej, svarar den som tror på ekonomiska incitament som drivkraften för mänskligt skapande, den som anser att resurser allokeras bäst av den osynliga hand som målat både nyfattigdom och hägrande rikedom på vår samhällspalett. I den kakafoni av röster som är marknadens är det bara den som skriker högst som hörs, rummet för det mindre ljudliga krymper. Att all annan kultur än masskulturen, och att all annan politisk debatt än den marknadsliberala, hör till marknadens offer är inget som läggs marknaden till last – tvärtom. Marknaden ger folk det folk efterfrågar, tvålsort liksom diktsvit. I politiken är du kund med önskemål men utan behov. Det är rimligt, enligt kapitalet i Rosenbad.

Men kultur utan kritik blir enbart underhållning, skrev Peter Weiss. Och politik utan olika perspektiv blir enbart, tja, borgerligt. Utan produktionsstöd överlever inte mångfalden, det är marknadens lag - kulturellt monopol dess följd. De många hårda högernyporna mot vår kultur- och kunskapsproduktion, mot det offentliga rummet, statuerar nya exempel för vad som är möjligt att tycka och tänka. När allt kan säljas och ska sälja blir följden ett osäkert, trevande kulturklimat. Debatten utarmas. Kritiken tystas.

I Aftonbladet den 21/1-08 skrev Erik Berggren om journalistikens likheter med den politiska vänstern i sin ansats att förhålla sig kritisk till samhället och det gamla. Denna kritik delar journalistiken och vänstern med kulturen vars uppgift det är att visa på hur ”det faktiska samhället avviker från berättelsen om det”. För att visa på hur den faktiska borgerligheten förhåller sig till dess egen berättelse om sig själv, behövs således bred kultur- och vänsterdebatt. Medan det offentliga rummet, och därmed utrymmet för det offentliga kulturella och politiska samtalet, sakta men säkert krymps genom politiska beslut, måste frågan alltså ställas - varför är regeringen rädd för kulturen? För vänstern är slutsatsen given: vi måste ta vår egen kunskapsproduktion, eller bristen på densamma, på större allvar. Det är egentligen inte ett önskemål – det är vår överlevnadsstrategi.

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturpolitik, MANA, kunskap