Den produktiva, provokativa ledigheten

Ett nytt nummer av s-studenters tidning Libertas är ute. Förbundssekreteraren och jag skriver om den produktiva, provokativa ledigheten.


På Arbetets Museum i Norrköping pågår under denna sommar en utställning om industrisamhället Sveriges framväxt. I trappuppgången en levnadsteckning över en kvinna som under hela sitt liv arbetat som rullerska på någon av fabrikerna i Norrköping. Hon vävde inte, sydde inte - hon rullade tråd på spolar. Stora spolar på ett sätt, mindre spolar på ett annat sätt. Sex dagar i veckan året om. Ett helt yrkesliv. Ingen kunde fylla spolarna så snabbt som hon. I början hade kvinnorna på golvet (de var bara kvinnor) fyra dagars semester om året. På nyårsafton stängdes fabriken en timme för att de anställda skulle få äta nyårsmiddag. Därefter återgick alla till sina arbeten. Duscha gjorde man i smyg i källaren, det var egentligen förbjudet. Lite senare infördes två hela semesterveckor. Sedan tre. När fabriken slog igen förlorade hon arbetet. Det tyckte hon var tråkigt. Hon berättar att hon fortfarande vaknar kl. fem på morgonen och tror att hon ska iväg till jobbet. Det ska hon inte. Hon somnar om.

I "Rätten till lättja" skriver Paul Lafargue 1883: "Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt. Den klassiska epokens greker hade inte annat än förakt till övers för arbetet - blott slavar fick arbeta: den fria människan kände endast kroppsövningar eller andens lekar. Genom att lyssna till ekonomernas bedrägliga ord har proletärerna överlämnat sig med kropp och själ till arbetets synder och härigenom kastat ut hela samhället i industriella överproduktionskriser som försätter hela samhällsorganismen i konvulsioner. Innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt."

Semestern är slut. Vi återgår till vårt arbete. Och ekonomerna pustar ut - också denna sommar 2008 övergick i höst. Produktivitetsjakten i ekonomin kan återupplivas Men varför är ledighet så provocerande? Krav på arbetstidsförkortning, en ytterligare semestervecka, friår, hög och lång a-kassa och sjukförsäkring ses med misstänksamhet. Det skadar produktiviteten. Tänk om alla skulle vara sjukskrivna plötsligt! Eller om alla använde friåret till att koppla av. Tänk om de arbetslösa gör annat på sin arbetslösa tid än att söka jobb! Hu vale.

Så avskaffar man friåret, denna reform för livsnjutning åt hårt arbetande. Så tvingar man arbetslösa att sitta 30 timmar i veckan framför en dator för att söka jobb de inte kan få. Så sänker och kortar man sjukförsäkring och a-kassa. Karensdagen slår, statistiskt sett, mot arbetarna, inte tjänstemännen. Så ökar man kostnaden för att inte arbeta så att bara de som har råd eller som kan bestämma över sin egen arbetstid kan vara lediga utöver minimum. Lättja är en synd, moraliskt och ekonomiskt, och det dekadenta har bara somliga råd med - det vet vi sedan gammalt.

Men vad gjorde ni på era semestrar (dem av er som haft någon)? Läste, tänkte, reste, skrev? Hur produktivt är det inte att lära sig något man aldrig hade lärt sig på arbetsplatsen? Hur mycket bättre tänker man inte när tanken fått ta igen sig över en roman på ett badlakan? Maten man lagar köps inte halvfärdig och väggarna man målar på sommaren räknas inte in i ekonomin, men ingår naturligtvis där ändå. Det är ingen slump att det är ungdomar och studenter med mycket makt att förfoga över sin tid som kommer på saker som YouTube, FaceBook, fri och öppen programvara eller startar musikgrupper. Produktiv verksamhet som ofta sker helt fristående från marknadslogik och ekonomiska incitament, men som ändå väsentligt ökar både produktiviteten i ekonomin och människors välmående. I stället för fritiden som något som tär på arbetet, är fritiden, förutom tid för konsumtion och rekreation också tid för en helt annan typ av produktion än den man presterar under arbetstiden. Det är under fritiden vi som medborgare lär oss, organiserar oss i folkbildning, föreningsliv och skapar förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle.

Människans förmåga utvecklas under fritiden, semestern, och i kunskapssamhället är det just mänskligt kunnande som blir allt mer efterfrågat. Låt oss än en gång påminna om det i inget som helst avseende vänsterinriktade, utan i stället mycket vinstfokuserade, företaget Google´s personalpolicy - att alla anställda ska använda 20% av sin betalda arbetstid till att göra vad de själva vill; sova, äta, cykla, titta på film. Sex timmars arbetsdag enligt schema, två timmar avlönad fritid. Till produktivitetens lov.

Så, juliledighet förbyts i augustiarbete, ett nytt verksamhetsår drar igång. En typ av produktivitet ersätts av en annan men allt som är produktivt kan inte mätas i pengar. Ledighet är inte arbetets antites, det är dess smörjolja. Rätten till lättja är lika fundamental som rätten till arbete. Lönearbete är inte alltid produktivt, produktivitet är inte alltid detsamma som lönearbete och ibland under höstens och vinterns vinstjakt kommer vi att drömma oss tillbaka till den lediga tid där man bara kunde få vara människa för en stund – slå dank och frossa dag och natt.