Det politiska språket - i Tvärdrag

År 1990 publicerade den republikanska tankesmedjan GOPAC broschyren ”Language: A Key Mechanism of Control”. Där listades 64 ord man skulle angripa sina politiska motståndare med och 69 ord att förhärliga sig själv med. Demokrater skulle man beskriva som: radikala, patetiska, byråkratiska, ideologiska, korrupta, emot familjen, emot barnen, emot jobben. Sig själv skulle man beskriva med orden: fred, frihet, omsorg, hårt arbetande, reformer, vision, rättvisa, plikter, moral och övertygad. Detta var konservatismens nyspråk med vilket man kunde plocka ihop en bild av motståndaren som en ideologisk korrupt byråkratpamp med en politik mot de hårt arbetande ”vanliga folket”.

Per Schlingmann berättar i Fokus Almedalsnummer om den moderata nyspråkstrategin. Cynismen i ”Politik handlar om psykologi och lingvistik” och ”Strunt samma vad det egentligen betyder, bara det skapar rätt känslor hos mottagaren”, ger en fingervisning om högerns syn på var maktkampen mellan arbete och kapital idag avgörs - i media. ”Allt handlar om att forma ett språk, vissa ord skapar vissa bilder i människors huvuden”, säger Schlingmann och berättar om listorna med ord och begrepp som skickades ut till lokalavdelningarna innan ”utanförskapet”, ”livspusslet” och ”det nya arbetarpartiet” tog form. Enligt Schlingmann var det högerns ordlistor som vann valet 2006. Med ordlistor ska valet 2010 vinnas.

Att språket är politiskt och att det politiska språket spelar roll är ingen nyhet. Att arvsskatten döptes om till ”death-tax” inför det amerikanska presidentvalet 1996 tvingade demokraterna att förgäves försöka försvara en dödens skatt. De illegala kombattanterna i Guantánamo Bay har helt annan mänsklig status och rätt än vanliga krigsfångar - språket har en specifik juridisk och politisk innebörd och förändring av ord ändrar människors livsvillkor. På min medlemsavi för a-kassan i augusti står att: ”regering och riksdag har bestämt att den finansieringsavgift som alla arbetslöshetskassor ska betala in till staten, nu ersätts med en arbetslöshetsavgift”. Anno 2008 ändras alltså den småbyråkratiska finansieringsavgiften till en mer öppet moraliserande avgift på arbetslöshet, ungefär som det finns avgifter för TV eller när man parkerar bilen en stund. Så går språket maktens ärenden.

Att skriva en artikel om det politiska språket är egentligen att skriva den tio år för sent. Det var på 1990-talet, under Bill Clintons, Dick Morris och trianguleringens årtionde, som böcker som George Lakoffs ”Don´t think of an elephant” och Thomas Franks ”What´s the matter with Kansas” kom ut och valstrateger i hela världen fascinerades över att det gick att vinna val på språkbehandling. ”Vi glömmer, sade Michael Moore 2003, att Ledaren behöver krig, och att människor måste intalas att fienden finns överallt och kan slå till överallt. Då ger de upp sin frihet eftersom de vill behålla livet”. Fienden behöver bara existera i människors medvetande för att utgöra grund för vallöften. Den fiende som benämns kan bekämpas. Så skapade den svenska högern sina fiender i det arroganta livspusslet och svårdefinierade utanförskapet och lyckades med sin duktighetschauvinism inte bara definiera den ”nya konfliktlinjen i svensk politik”, utan också definiera bort vänsterns världsbild som en nostalgiskt förlegad klasskampsretorik. Socialdemokratin ryggade, osäker på om det var sant. Ett parti som tappat kontakten med rötterna kunde inte längre säga vilken samhällskonflikten egentligen var. Och så förlorade vi.

För är det något som varit socialdemokratins paradgren, vid sidan av att vinna val och genomföra reformer, så är det att sätta ord på samhällsproblemen. Nittonhundratalet är historien om ett (halv-) sekel där folk inte alltid var ideologiskt övertygade folkhemsreformister, men där det allmänna ”tugget” handlade om klasskamp, utsugare och djävla fascister (som i Åsa Linderborgs 70-talsvästerås). I det lågutbildade men hårt arbetande Sverige kunde vanligt folk göra en enkel marxistiskt ekonomisk analys av vem som ägde och vem som inte gjorde det. Och bli förbannade. Genom fack och parti fick de verktygen – ord och begrepp för att beskriva världen. Och genom egen livserfarenhet visste de vilka samhällsproblemen var: maktlösheten, den låga inkomsten, bristen på det goda. Där behövdes inga spin-doktorer, behoven talade för sig själva.

Idag är det inte så. Folkrörelsen förtvinar, arbetslivet förändras och vårt språk förborgerligas. Statsvetarprofessorn Kristina Boreus mätningar av hur ord som frihet, jämlikhet och solidaritet sedan 70-talet har ersatts av valfrihet, rättvisa och välgörenhet i det offentliga språket är betecknande. De senare är både mer borgerliga och subjektivt svårdefinierbara än de förra, liksom mycket mindre utopiska och mer funktionella. Ett rättvist samhälle säger inget om vart man är på väg eller hur man vill att samhället ska se ut, bara hur det ska fungera. Ett samhälle med valfrihet och välgörenhet ger ingen fingervisning om maktfördelningen, bara att man tycker att dessa funktioner är värda att värna. Under lång tid definierade vård-skola-omsorg den offensiva socialdemokratins medel för att åstadkomma det goda, jämlika, samhället. När det på 1980- och 90-talen plötsligt inte spelade någon roll längre om de var privata eller offentliga, om skatterna måste öka eller minska, då kunde även högern börja prata om att de ville ha välfärdens vård-skola-omsorg. När målet om jämlikhet skiljdes från medlet ”välfärd”, när funktionerna blev mål i sig, kunde den ”valfria” skolan konkurrera med den sammanhållna skolan som bästa välfärdslösning. Socialdemokratin släppte målet med politiken och släppte därmed in borgarna i matchen.

Någonting har hänt. Socialdemokratins förmåga att sätta ord på människors upplevelser, samla folk kring gemensamma visioner och begrepp (jämlikhet, folkhem, internationell solidaritet) har tappats bort. Vårt språk blir mindre och mindre. Vi slutar prata om systemen; kapitalismen, makten, marknaden och ojämlikheten, liksom vi inte längre pratar om målet med politiken; jämlikheten, socialismen. I stället begränsas politikens viljeyttringar till sina funktioner när processen ska beskrivas, inte utfallet, och så tror folk att man är socialdemokrat för att man vill ha kommunala skolor, inte för att man vill ha en jämlik skola. Denna rädsla för de stora orden blir särskilt tydlig när man läser förra seklets socialdemokrater. Där strömmar svulstiga men förmodligen ärligt menade ambitioner genom Myrdals, Wigforss, Hanssons och Palmes textmassor. Partiprogrammen har med åren blivit allt mer återhållsamma och blygt framåtblickande. 90-talsprogrammet innehåller i långa stycken främst defensiva konstateranden om behovet av en rättvis fördelning och att undvika två-tredjedelssamhället. Ord som har en grundläggande funktion i den teoretiska samhällsanalysen, så som ”proletariserade grupper”, underordning” och ”utsugning”, bannlyses av rädsla för att stöta bort någon, trots att det också innebär att möjligheten att på den egna planhalvan abstrakt resonera kring samhällsfenomen krymper. Att säga att man är socialist idag är att riskera att dra ett löjets skimmer över sig. I stället är vi alla socialdemokrater, trots att det inte säger mer om viljeinriktningen än medlemskapet i ett visst parti. Med denna rädsla för de stora, ibland gamla, orden är det inte konstigt att folk i allmänhet inte heller resonerar kring kapitalismens tillkortakommanden. Socialdemokratin har helt enkelt inte skapat verktygen eller förmår inte göra de gamla verktygen aktuella idag. Man frågar sig; när slutade vi socialdemokrater tro att vi kunde beskriva världen?

För vad är det egentligen som händer när socialdemokratin (eller framträdande socialdemokrater) slutar prata om socialismen och jämlikheten? Det är inte bara ett språk som "förnyas" när tillväxt och rättvisa blir vår slogan i stället för reformism och kapitalismkritik. Faktum är att de nya orden inte bara speglar, utan också driver, en fundamental politisk förändring. Språket legitimerar åsikter och i ett parti eller land där ingen säger jämlikhet är det förmodligen inte ens möjligt att tänka jämlikhet. Att Palme gång på gång citeras av partiföreträdare på alla nivåer är inte för att han tänkte unika tankar om den demokratiska socialismen, utan för att han i tal och debatter satte ord på känslor och drömmar som människor själva hade, och fortfarande har, men som få politiker idag ger offentligt uttryck för. Sedan tjugo år tillbaka finns få, om ens någon, politiker som förmår lyfta denna människors latenta dröm om jämlikhet till en konkret vision för förändring. I stället beskriver dagens politiker en verklighet många upplever som otillräcklig. Vi drömmer på sin höjd om budgetvarianten av välfärdsstaten och är måna om att i varje läge använda det konsultsnack som ingen människa någonsin kan provoceras av, men som heller aldrig kan inspirera eller engagera. Alltför starka ord ses som ett medialt kommunikationsproblem i en tid när man ska "kommunicera politiken", inte övertyga eller opinionsbilda kring den. I stället för att försöka få med medelklassen på vårt socialdemokratiska projekt, ska vi "möta" den. På detta vinner vi inte folk för en jämlikhetspolitik, vi anpassar oss efter dem som just börjat förstå språkets makt och hur man använder det för politisk opinionsbildning - högern.

När högern sätter ord på världen och formerar sitt språk definierar de samtidigt vad som inte är möjligt att tycka och tänka. Utanförskapet omöjliggör en diskussion om över- och underordning. Till berättelsen om det nya arbetarpartiet hör att det gamla arbetarpartiet gjort sitt i svensk politik, växte ihop med staten och behöver bytas ut mot det nya, moderna. Genom avknoppning, förnyelse och valfrihet distanserar högern sig från statsmaktsvänstern. Med sin definition av bidragen som ett samhällets otyg utmålar man oss som ett gammalt tycka-synd-om-parti. Med små ord fångas hela berättelser om samhället. Det går snabbt. Den socialdemokrati som befinner sig allt längre från produktionen och vars grenar ut till vanligt folk för länge sedan börjat dra sig tillbaka, förmår inte formulera en trovärdig ambition mot ägarkoncentration, mot ökad exploatering i arbetslivet och för solidaritet och en sjätte semestervecka. Vet vi inte vad folk vill ha kan vi heller inte sätta ord på framtiden. Men sätter vi inte ord på framtiden, vill folk dessvärre nog inte ha oss.

Så vad göra? Motstånd, naturligtvis. Det är vårt ansvar som arbetarrörelse att inse att de människor vi företräder är beroende av vår politik på ett helt annat sätt än högerns väljare - de med pengar, inflytande och makt klarar sig alltid. När mer än halva befolkningen tjänar på vår politik måste vi kunna få med dem på ett gemensamt jämlikhetsprojekt, något annat vore skamligt. Politik börjar först och främst i förväntningarna, men slutar också i besvikelsen. Klarar inte politiken av att göra livet bättre för människor, vänder de den ryggen. Tillväxt och rättvisa är inte nog för att få folk att tro på politiken (den socialdemokratiska eller någon annan). Det måste finnas andra anledningar att vara socialdemokrat. Moderaternas förnyelse handlade inte om att förnya politiken, utan att förnya sättet det förmedlades på; språket, orden. Socialdemokratins läge är ett annat – tre saker krävs: vi måste förstå samhällsproblemen, beskriva ett bättre samhälle och sedan göra som vi säger. Inga val vinns visserligen på språkbruket, men vi ska heller inte förlora på det. Vi ska kalla saker och ting vid deras rätta namn. Minns Abraham Lincoln; "man kan lura hela folket en del av tiden, en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden". Låt inte högern utropa den nya vänstern. Låt inte heller vänstern utropa den nya högern. Låt i stället höger vara höger, och vänster vänster. Däri ligger valvinst 2010.