Att kasta pärlor efter svin

Skrev detta tillsammans med förbundssekreteraren i senaste Libertas.


Över hälften av alla amerikaner kommer inte att gå och rösta i presidentvalet den 4 november. De tillhör den bland politiker ofta smått föraktade och svårförstådda gruppen soffliggare. Nu är väl sanningen i och för sig den att de flesta av dessa antingen har svårt att ta sig till sin röstlokal, jobbar, en del av dem får inte rösta sedan de blivit fråntagna sin rösträtt efter lagöverträdelser och andra ger bara blanka fan i vem som sitter på taburetterna - skillnaden i villkoren för det dagliga livet synes ju ändå inte vara så stor.

Bland den minoritet som ändå röstar finns också lite olika grupperingar. Den första gruppen röstar för att de uppfattar att det är deras medborgerliga plikt att göra det. De röstar alltid. Ofta har de god utbildning och lever under rätt schyssta ekonomiska förhållanden. Den andra gruppen består av de partipolitiskt övertygade eller partiengagerade - de går också alltid och röstar på "sitt parti" eller kandidat. Den tredje gruppen röstar om det finns någon särskild fråga som de är extra intresserad av, till exempel miljöfrågan, HBT-frågan, internationella frågor eller billigare sjukvård. Finns det inte det känner de sig inte träffade av valaffischernas budskap och upprop, hur glättigt de än är formulerade. Den fjärde gruppen består av personer som går och röstar på valdagen om de tror att "deras" parti ligger risigt till, annars struntar de i det. Deras beteende är extremt svårförutsebart.

Frenetiskt försöker presidentkandidaterna (eller i det demokratiska fallet, kandidaterna till nomineringen) att utröna hur och var man ska tala och uppträda och vilka budskap man ska hamra in för att nå de procent av väljarna som behövs. Kan man säga till gruppen välbeställda, vita amerikaner att sjukvårdssystemet måste reformeras, att skolorna måste bli bättre och minimilönerna höjas? Kanske. Kan man säga till gruppen medel-Johnssons att det kostar skattekronor att restaurera bostäder och infrastruktur i förorterna? Eventuellt. Kan man säga detsamma till de fattiga? Troligtvis. Men å andra sidan röstar de ju inte i lika stor utsträckning. Så varför kasta pärlor efter svin?, funderar kandidaten som jagar marginalväljare. Mer poliser är det som behövs om man ska tala till dem som deltar i demokratin. Så blir alla partier borgerliga partier.

Det har sagts att Clinton driver 1900-talets sista valrörelse och Obama 2000-talets första. Det stämmer delvis. Sant är att Obama har extremt välutvecklade kampanjmetoder för nya media och därför lyckas nå utanför de grupper som vanligtvis nås av partipolitiska kampanjbudskap. Sant är också att han har ett helt nytt tilltal i politiken, som träffar framför allt de unga. Men i övrigt är det snarare en moderniserad version av klassiskt folkrörelsekampanjande han bedriver. Han har lyckats sprida den entusiasm inför politiken som egentligen bara förknippas 1900-talets unga vänsterrörelser, där utvecklingsoptimismen och framtidstron var drivande för politiskt intresse och engagemang. Om Clinton driver 1990-talets sista valrörelse, lyckas Obama väcka liv i det tidiga 1900-talets tro på politiken. Det sena 1900-talet var proffessionaliseringens och avdemokratiseringens tid, vilket också präglade de statsbyråkrater som växte fram, kompetenta i sak men utan kraft att förmedla vilja. Och då 90-talet handlade om att jaga marginalväljare, där det amerikanska demokratiska partiet fick triangulerande allierade också bland Europas vänster med Tony Blairs New Labour som galjonsfigur för socialdemokrater som ville åt höger, står Obama modell för dem som på 2000-talet tror att valvinst handlar om, inte att jaga marginalväljare, utan att mobilisera väljargrupper.

Redan i valet 2002 försökte Kerry sig på att mobilisera de som borde vara hans väljargrupper, men lyckades sämre än Bush och resultatet vet vi. Högern har varit argare på vänstern än tvärtom, och känt segervittring. Den tillbakaträngda vänstern har varit ambitionslös och idéfattig. Inte konstigt då att kapitalet vinner även i politiken.”A change we can believe in”, vädjar Obama. Uppenbarligen håller en hel del folk med. Och stora grupper människor som tidigare inte känt att politiken varit relevant för dem, deltar plötsligt i amerikansk politik. Det kan bara gynna vänstern.

Liksom både microvågsugnar och internet kommit till Sverige från landet over there, får vi hoppas att denna politiska insikt kan säga oss något inför vårt eget val 2010. Att jaga marginalväljare hör 90-talet till - nu handlar det om att få människor att känna igen sig i demokratin. De väljargrupper, socialdemokratiska väljargrupper, som inte röstade i valet 2006 får inte ha någon som helst anledning att inte gå och rösta i valet 2010. Det räcker inte att de borgerliga väljarna är desillusionerade, vänstern måste skapa entusiasm bland de människor man säger sig företräda. Valvinst 2010 handlar om att förstå och våga företräda olika gruppers behov, inte att jaga väljarandelar på en marknad. Så formas vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Clinton, triangulering, val