Trendernas diktatur, eller om socialdemokratins 90-talsångest.

Har skrivit en artikel i senaste numret av Liberal Debatt.

Den handlar om hur varje generation försöker distansera sig från sina föräldrar och hur förnyelse betyder olika saker beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar. Hur förnyelse på 90-talet handlade om att försöka distansera sig från 70- och 80-talens jämlikhetspolitik, och om hur vi 00-talister har svårt att veta om vi ska söka inspiration till förnyelse i moderniserat 50-, 70- eller 90-tal.

Jag landar dock, inte överraskande, i att Wigforss är häftigare än Wibble.

Artikeln ser du nedan:

Det ingår i uppgiften att vara barn att man distanserar sig från sina föräldrar. Mode och trender hoppar över en generation eftersom ingen vill se ut som mamma och pappa. Vi har dock inget emot att se ut som våra mor- och farföräldrar; i år döper vi våra barn till Hugo och Agnes, inte till Lars och Margareta, och IKEA Family beskriver hur vi inreder våra hem i moderniserad 50-tals-, inte 70-talsstil.

I denna trendernas diktatur är också halveringstiden på idéer och värderingar lika generationsbunden och innebörden av en förnyad politik olika beroende på vilken generation man frågar. Den socialdemokratiska valanalysgruppen kunde efter valet 2006 konstatera två saker: att vi ”glömde bort att gå i opposition” och att vi ”hade problem men bilden av oss själva”. Ett yrvaket och överraskat parti kippade efter andan.

Svaret på allas läppar blev: ”vi måste göra något nytt”. Men om inspiration skulle sökas i moderniserat 50-tal, 70-tal eller 90-tal förblev en obesvarad fråga.
Att socialdemokratin efter valförlusten 2006 gjort, just, förnyelsen till ett mål i sig är därför problematiskt. Vems förnyelse är det man eftersträvar? Beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar får du olika svar på vad som är nytt och gammalt.
För somliga kan det te sig mer nytt att prata om företagare än om arbetstagare, liksom diskriminering är mer nytt att prata om än klass. Att förespråka privata försäkringslösningar uppfyller hos vissa kraven på förnyelse och gillas av borgerliga ledarsidor, men är inte mer socialdemokratiskt för det.

Att önska politisk omprövning inom olika områden med utgångspunkt i att politiken ska förnyas, är att be om kritik den dag det visar sig att socialdemokratin är ett socialdemokratiskt parti med socialdemokratiska lösningar också inför valet 2010. Fredrik Reinfeldt har byggt sitt politiska mandat inte på politik, utan på omprövning av politik. Så länge han förnyas, finns han.

Denna förnyelseideologi, som fått fäste också inom socialdemokratin, är besvärlig, eftersom socialdemokratins historia rymmer både regleringar och avregleringar, både ökad och minskad jämlikhet, både offentliga satsningar och besparingspaket. För oss som kom in i socialdemokratin efter 90-talets infekterade debatt om förnyare mot traditionalister ter sig den uppdelningen något märklig, snarast irrelevant.
Avregleringsvurmande är för oss lika lite en förnyad socialdemokrati som jämlikhetssträvanden. Tredje vägen, Anthony Giddens och 90-talets workfare-ideologi kan bäst benämnas traditionell förnyelse; förborgerligande har varit en del av vår social-demokratiska vardag sedan den dag vi lärde känna rörelsen. I detta finns inte längre något nytt.

Vad som är mest nytt är kanske därför (åtminstone delvis) en politisk generationsfråga. Modernismens socialdemokrati, med tron på att vi tillsammans kunde skapa ett bättre samhälle, och 90-talets ”förnyade” socialdemokrati med romantiserandet av den enskilde entreprenörens framgångar, omfattar två i grunden diametralt olika sätt att se på samhällets uppgift och människans rätt till livets goda. Båda har haft sin roll i den socialdemokratiska berättelsen.

Men vad som var nytt på 90-talet är inte nytt idag. Jag tror i stället att dagens revolt handlar om återformulerandet av jämlikhetsambitionerna. Efter tjugo år av förborgerligande förnyelsedebatt är det mest nytt att orka vara beständig i sina ideal om jämlikhet och frihet. Alla generationer revolterar mot sin föräldrageneration. Så också i politiken. Idag är Wigforss häftigare än Wibble. Socialdemokratin måste göra upp med förnyelseoket. Modernisera!

Läs även andra bloggares åsikter om förnyelse, socialdemokrati, 90-tal, politik