fredag 2 maj 2008

Visionera mera!

Har skrivit några olika saker på temat "vem tänker om framtiden" i senaste numret av Tiden och i Sydsvenskan på valborgsmässoafton. Första maj-talbattlade också mot Per Schlingmann i Nordegren i P1 på första maj, efter första maj-tal i Tyresö. En version av Tyresötalet kommer nedan.

Tack
det är oerhört hedrande att få vara här.

I romanen 1984 skriver George Orwell om hur de fyra ministerierna som styr människornas liv i själva verket gör tvärtom mot vad de säger sig göra: fredsministeriet sysslar med krig, sanningsministeriet sysslar med lögner, kärleksministeriet med tortyr och välståndsministeriet med svält. Han skriver också om det nyspråk som sakta men säkert tar över det gamla språket där ord som frihet och jämlikhet klassas som "gammaltänkande", ord som internationalism och demokrati upphör att existera, tvångsarbetsläger kallas för "glädjeläger" och genom att använda gamla ord på ett nytt sätt vill man få folk att associera annorlunda när de hör de här orden.

I en dikt från 1974 skriver Claes Andersson så här:

Bestjäl oss och kalla det nationalekonomi
Gör oss hemlösa och kalla det regionplanering
Vilseled oss och kalla det reklam
Gör oss arbetslösa och kalla det rationalisering
Förtingliga oss och kalla det levnadsstandard
Håna vårt arbete och kalla det förtidspension
Ljug för oss och kalla det ordets frihet
Förtryck oss och kalla det demokrati

Förra året på första maj, skrev moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i en debattartikel i Expressen att: "alla som dagligen går till sina arbeten har idag chansen att gemensamt manifestera styrka och solidaritet". Och han fortsatte denna märkliga artikel med att beskriva den borgerliga arbetsmarknadspolitiken som syftar till full sysselsättning och avslutade artikeln med att säga att "äntligen har Sverige fått en regering som lyssnar när arbetarna demonstrerar". Så skrev partisekreteraren för det nya arbetarpartiet.

Och jag minns att när jag läste det här så undrade jag vad George Orwell skulle ha tyckt om han hört dagens svenska höger benämna sig det nya arbetarpartiet, om han hört diskussionen vi har haft under det senaste året om att arbetslinjen upprätthålls med högre krav på de arbetslösa, att det blir bättre kvalitet i välfärden om den får mindre pengar, om han hört hur ordet valfrihet allt mer har ersatt ordet frihet, och att de ord som är så centrala för välfärdsstaten: jämlikhet och solidaritet, nästan inte används alls längre. Min gissning är att han hade blivit imponerad.

Och jag tycker att det är viktigt att vi en dag som denna, alltså första maj, som är en dag både för fest och för motstånd, både funderar lite kring historien, kring samhället idag, men framför allt funderar över vilket samhälle vi vill leva i. Och jag ska börja kort i historien. När August Palm, Hjalmar Branting och Hinke Bergegren i den allra första första maj-demonstrationen på Gärdet i Stockholm år 1890 krävde allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade artilleriet och polisen kallat in förstärkning. Demonstranterna bestod, med Palms egna ord, till ena hälften av män som släpade 14 timmar om dagen i verkstäderna, och till andra hälften av dem som till vardags gick utanför verkstäderna som en blek, utsvulten reservarmé. Dessutom saknade majoriteten av demonstranterna rösträtt. De hade inte möjlighet att delta i demokratin, ändå gjorde de vad de kunde för att delta i utvecklingen av det samhälle de gav sin arbetskraft. Kraven man ställde, på 8 timmars arbetsdag och allmän rösträtt, ansågs enormt radikala.

I dagens Sverige, där den höger som var emot både allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag, idag slåss med oss socialdemokrater om vem som egentligen är ett arbetarparti, som slåss om vad ord som frihet, valfrihet, rättvisa och jämlikhet egentligen innebär, så är det viktigt att vi har klart för oss vad dessa, mycket olika, ord får för praktiska konsekvenser. För valfriheten har ju två sidor, valfrihet för några och ojämlikhet för alla, där de som inte kunde välja eller valde fel får sämre förutsättningar. Ett samhälle för fria individer kräver jämlikhet i förutsättningar, ett samhälle där några kan välja är varken ett fritt eller särskilt jämlikt samhälle. Och därför tänker jag också att de krav som arbetarrörelsen ställde i sin barndom, egentligen är lika aktuella idag. Att få delta i demokratin, att det inte är marknaden, ekonomin eller juristerna som ska avgöra människors liv, utan att politiken, som är det som vi gemensamt kan påverka, att det är den som har ansvar för hur samhället ser ut, det är lika viktigt nu som när arbetarna krävde allmän rösträtt. Och det andra kravet, om åtta timmars arbetsdag, borde bli ett krav på livskvalitet idag. Alla människor har rätt till ett gott liv, till arbete, till fritid, till kultur och till välmående, till välfärd. Och det spelar ju faktiskt ingen roll för ditt människovärde om du har mycket eller lite pengar, många eller få kontakter, mer eller mindre bra förutsättningar. Du har ändå rätt till livets goda. Och här är skillnaden mellan frihetens samhälle och det valfrihetssamhälle som nu håller på att växa fram, central.

För det moderaterna är på väg att göra är att skapa ett samhälle för den ensamma människan, snarare än för individer i en gemenskap. Det är en viktig skillnad. Ett samhälle som lämnar människor åt sig själva säger: du måste vara stark för att överleva. Du måste ha pengar och kontakter för att leva gott. Välj!, säger högern, men väljer du fel – då går det dig illa. Moderaterna tror att det är samhällets uppgift att lämna människor åt sig själva, att förstärka skillnader som redan finns. Det är det inte. Samhällets uppgift är precis det motsatta. Att utjämna ojämlikheter i förutsättningar så att alla människor kan göra fria livsval. Det är samhällets uppgift. Jämlikhet är inte gratis, men ojämlikheten kostar oss ännu mer.

Kristina Lugn skriver i en dikt att:
Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet
Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.

Och jag ska ge några konkreta exempel på hur moderaterna driver en politik för det ensamma, snarare än det gemensamma, samhället. Hur mycket av det som var ”vårt”, som plötsligt har blivit några få människors ”mitt eget”. Hur gemensamma rum har blivit ensamma rum. Jag ska prata om den marknad som letar sig in på allt fler områden och om arbetsmarknaden.

Skolan, är ett sådant exempel, och det ligger mig, som studentförbundsordförande, varmt om hjärtat. Skolan skulle kunna vara så mycket. Det skulle till exempel kunna vara en plats där barn från olika samhällsgrupper möts, det skulle kunna vara en plats där barn lär sig om livet i sin egen takt, det skulle också kunna vara något som öppnar upp nya valmöjligheter för människor. Ofta är det dessvärre tvärtom idag. Skolan är segregerad, barn blir bedömda inte efter vad de uppnår, utan efter hur snabbt de uppnår det, och skolan blir allt mer av ett klassificeringssystem och ett kvalificeringssystem där man ska kvalificera sig vidare i allt hårdare konkurrens med andra. Du kan visserligen välja både mellan skidgymnasium och hästgymnasium, men du kan inte välja det gemensamma gymnasiet, den sammanhållna skolan. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Här i Stockholm har vi naturligtvis också vården, där Vårdval Stockholm inte är något annat än ett enormt marknadsliberalt experiment med människors överlevnadsförmåga. När vårdcentraler stängs ned i fattigare områden för att i stället starta upp i rika försämras kvaliteten och tillgängligheten till vården för dem som har störst behov av bra vård och service, och förbättras för dem som redan har mycket. Att sälja ut sjukhus och öppna för att människor med pengar kan köpa sig förbi vårdköerna, är inte heller det något som oroar en regering som regerar med marknadens logik. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

För mig som är ung, och som förmodligen kommer att flytta ett antal gånger till i mitt liv, är slakten på hyresrätterna en katastrof. Segregationen ökar. Jag vill inte köpa min bostad. Jag har inte pengarna och jag vill kunna flytta ofta. Det finns många som vill köpa sin bostad. Men det finns också många som inte vill det. Nu minskar möjligheten att hitta en bra och billig hyresrätt. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Vi har kulturen, som är så viktig eftersom all politik börjar med ett samtal. När moderaterna i Stockholms landsting säljer ut Centrumkompaniet, får politiska partier inte längre dela ut material eller hålla politiska möten i centrumområden där människorna rör sig. I Skärholmen där jag bor måste kanske biblioteket flytta från centrumet för att hyran blivit för hög. Med ett kortat Public Service-tillstånd, med sänkta anslag till den kultur som redan går på knäna och med ett avskaffat presstöd kommer det politiska och gemensamma samtalet att bli mycket fattigare. När marknaden breder ut sig i det offentliga rummet hörs bara den som skriker högst, alla andra röster dränks. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Det ger bara likriktning.

Ovanpå allt detta ligger de borgerliga skattesänkningarna och skvalpar. Att äga fastigheter och förmögenheter blir billigare, medan din förskola blir sämre när pengapåsen blir mindre. Det blir billigare att köpa en etanolbil, medan kollektivtrafiken i Stockholm blir dyrare. Skatterna sänks med den ena handen, med den andra gör borgarna om samhället till ett varuhus, där livets goda ska köpas av de som har råd. Det kallas också valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Och jag ska nämna arbetsmarknaden, där marknadslogiken också gör sig påmind när regeringen tror att människor blir starkare om de lämnas ensamma. Fackföreningarna harförlorat nästan 450.000 medlemmar de senaste åren. Gör det människorna starkare – nej, naturligtvis inte. Tryggheten för dem som är arbetslösa eller sjuka har försvagats, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte det heller. EG-domstolen dömer så att lettiska löner borde gälla även i Sverige, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. Fler jobb med dåliga villkor och litet inflytande skapas när vissa människor ska städa, diska och klippa frisyren eller häcken hemma hos andra, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. Långtidsarbetslösheten bland ungdomar ökar, möjligheterna att läsa på komvux eller plugga på universitetet när man är äldre minskar, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. I arbetarrörelsens allra första första-majtåg gick arbetstagare sida vid sida med de arbetslösa, man sympatiserade med varandra och såg att man hade gemensamma intressen mot kapitalet och företagsägarna. I borgerlighetens Sverige misstänkliggörs de arbetslösa, och man ställer människor med och utan arbete mot varandra. Om arbetslösa och sjuka inte är trygga, då är ingen av oss trygg. Det kallas välfärdspolitik av borgarna, men det är det inte – det är en rädslans politik.

Men vad ska vi då göra, undrar man när man ser konturerna av hur det borgerliga valfrihetssamhället sakta men säkert håller på att ta form. För det spelar ju faktiskt ingen roll att statsminister Reinfeldt, eller någon annan heller för den delen, säger sig företräda det nya arbetarpartiet om man på punkt efter punkt bedriver en politik som ökar ojämlikheten i samhället, mellan människor och mellan män och kvinnor. Vi har en regering som regerar med marknadens logik. Som värnar de privilegierades valfrihet, på bekostnad av allas vår jämlikhet och frihet. Alva Myrdal sade en gång att det inte är värdigt människan att ge upp. Hon hade rätt – det är det inte. Och därför är första maj så viktigt. Det är en dag av firande och av motstånd. Firar gör vi för att den samhällsomstörtande rörelse som krävde allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag för 118 år sedan, under 1900-talet lyckades skapa ett av de mest jämlika och jämställda samhällena i världen. Motstånd gör vi mot den höger som för 100 år sedan var emot både allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag, och som idag bedriver en politik mot jämlikhet, makt och inflytande för alla. När vi socialdemokrater idag demonstrerar gör vi det för att vi tror att det går att skapa ett samhälle lite närmare den eviga drömmen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Som ser att samhällets uppgift är att göra människor starka, inte försvaga dem eller lämna dem ensamma. Jag tror att vi är många som vill göra motstånd mot att så mycket av det som var gemensamt, plötsligt har blivit så ensamt.

För om socialdemokratin har en enda uppgift så är det att hjälpa till att göra individerna så starka och oberoende av maktstrukturer att de är fria att forma sina egna liv. Vården ska inte bero på vilka föräldrar du råkade födas med, skolan ska inte bero på din klassbakgrund, arbetet ska inte bero på vilket kön du har och tryggheten inte på inkomst. Dina livsval ska inte bero på vilka val dina föräldrar gjort. Där de borgerliga företrädarna ser valfrihetssamhället som både mål och medel för dem med resurser, ser vi socialdemokrater friheten som mål, det jämlika samhället som medel. Om arbetarrörelsen i sin ungdom krävde inflytande och deltagande i demokratin och livskvalitet för alla, så borde vi kräva samma sak idag och våga lägga konkreta förslag för detta. Därför att livskvaliteten och inflytandet blir alltmer ojämlikt fördelat. Vi måste vara tydliga med att varje gång borgarna privatiserar en skola eller ett sjukhus begränsar de våra möjligheter att gemensamt förändra och förbättra samhället. När maktskillnaderna mellan människor ökar, dräneras demokratin. Det som är gemensamt, det offentliga rummet, kulturen, livets välfärd, måste bli större. I stället för borgarnas samhälle för ensamma rum, måste vi bygga ett samhälle för fler gemensamma rum.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om vår internationella politik också, för man kan inte ha lägre ambitioner internationellt än man har i sitt eget land. Och även här skulle George Orwell, som jag citerade inledningsvis, blivit imponerad. Plötsligt börjar borgarna säga att vapenleveranser, militär verksamhet och flyktingmottagande är bistånd. Och så urholkar man den internationella solidariteten. Det är skamligt att använda biståndspolitiken för sitt eget välstånd. I Mellanöstern gäller samma begreppsförvirring. Det är i år 60 år sedan staten Israel bildades, 1948. Jag var och besökte Mellanöstern i höstas och reste runt med både palestinier och israeler som drabbats hårt, men på olika sätt, av ockupationen. Jag såg hur staten Israel, genom de små stegens tyranni, breder ut sig på palestinskt territorium. Man kallar muren för säkerhetsbarriär. Man kallar kroppsvisiteringarna och check-pointsen för effektivitet. Man kallar det försvar som egentligen är angrepp. George Orwell skriver att det är bara när man kallar kriget för fred, som man kan fortsätta kriget. Man måste kalla saker och ting vid dess rätta namn, sade Olof Palme. Det gäller fortfarande. Vi kräver idag samma sak som för 60 år sedan, ett helt, sammanhållet, demokratiskt och fritt Palestina.

Stig Carlsson skriver så här i dikten; De enkla orden:

Vad de enkla orden är svåra
Bröd, frihet, fred
Generat vänder vi dem långsamt i munnen
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap
Vi räds för dem, som kände vi
deras enorma kraft bränna i tungan.

Ord som förlorat sin sälta, sin mening.
En gång skrevs de nattetid på husväggarna
Medan städerna sov och samvetet vakade
Dagningen tände skriften
Och brände in den i hjärtan
Som aldrig skulle glömma.

Ord behöver hjärtan för att kunna leva
Människan behöver frihet för att kunna leva
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd
Människan måste äga de tre:
Brödet, friheten, freden
Därför måste de ständigt skrivas igen
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.

Av oss socialdemokrater krävs därför att vi både i den nationella och internationella politiken vågar kalla saker och ting vid deras rätta namn. Krig är inte fred. Vapenleveranser är inte bistånd. Skattesänkningar är inte rättvisa. Välgörenhet är inte välfärd. Undfallenhet är inte miljöarbete. Ojämlikhet är inte solidariskt. Rädda människor är inte starka. Och valfrihet är inte frihet. Vi har alla, som människor, rätt till livskvalitet och inflytande, till arbete, vila, kultur, välfärd och trygghet, frihet och fred. Det kan ingen, inte ens moderaterna ta ifrån oss. Det är detta som är första maj – en uppvisning i att vi är många med höga ambitioner. Att vi vill ha fler gemensamma, inte ensamma, rum. Det var det samhället arbetarrörelsen drömde om i sin barndom. Det samhället återstår att skapa. Samhället förändras varje dag men våra krav på alla människors rätt till livets goda, de är både eviga och evigt unga.

Tack

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 kommentarer:

B sa...

Fantastiskt bra!
Sköt om dig, B

Anonym sa...

Hörde dig på radion i torsdags.
Det var ett verkligt upplyftande tal.
Hörde jag Per Schlingmann stamma lite efteråt?
Fortsätt så!

Mvh
Marie D

Stig-Björn Ljunggren sa...

Det där var inte så dumt. Säger inte att du hade rätt i allt, men det var bra tryck i argumentationen.

Stefan Runfeldt sa...

Jag slutar aldrig att imponeras över din förmåga att formulera en socialdemokratisk politik. Så himla bra!

Staffan Thore sa...

Grymt bra tal, det Schlingmannska vokabuläret fick stå i skuggan.

Anonym sa...

Tack.

//Alex

sevgi sa...

men vilket tal, fyllt med politisk vilja och socialdemokratisk inspiration. Förlåt men har nån från unga s uttryckt sig bättre än Kajsa? ingen populistik hyllning men efter att läst det intellektuella talet, räcker inte orden till. Hoppas att du framför det till vår kära ledare. När jag läste hennes senaste artikel i aip, blev jag inget annat besviken.