fredag 25 juli 2008

Upp till kamp mot pytt-i-panna-samhället!

Har skrivit följande korta text i senaste numret av AiP. Sidoorganisationernas ordföranden skriver var sin sommarkrönika under rubriken "ideologi". Detta var mitt bidrag.


När jag läste nationalekonomi på universitetet för några år sedan fick vi lära oss att politiska partier i ett demokratiskt system beter sig enligt det så kallade medianväljarteoremet. Två dominerande partier kommer på sikt att närma sig varandra så att de delar valmanskåren i två nästan lika stora bitar. Teoremet bygger på några antaganden; bland annat att alla väljare nyttomaximerar och att de politiska partierna hellre röstmaximerar än håller fast vid ideologiska ställningstaganden som ligger längre till höger eller vänster om valmanskårens "mittpunkt".

Margaret Thatcher sade en gång att man inte behöver be människor att rösta konservativt, det räcker med att sälja ut allmännyttan. Se till att folk blir bostadsrättsinnehavare och den mest inbitne socialist kommer att börja rösta mot nybyggnation, för högre ränteavdrag och för en ekonomisk politik som sätter inflationsbekämpning före alla andra ekonomiska värden. Man är inte född konservativ, man blir det.

Jag tänker på det när jag hör Fredrik Reinfeldt i Almedalen. Han säger att skatterna ska sänkas. Ännu mer. Och det ska löna sig att arbeta. Det ska löna sig att vara funktionsduglig, välanpassad och förmögen man. Kort sagt, det ska löna sig att vara borgerlig kärnväljare. Och jag tänker på det när Per Schlingmann i Fokus liknar det politiska PR-arbetet vid att sälja pytt-i-panna. Politik ska förpackas snyggt och krängas till lägstapris. Borgarna gör just nu vad de kan för att göra det ekonomiskt irrationellt för nyttomaximerande medelinkomsttagare att rösta på socialdemokraterna i nästa val. Genom att sälja ut allmännyttan, göra om vården och skolan till pytt-i-panna-system (uppstyckade, oklart innehåll) och göra det billigare att vara förmögen så håller man tummarna för att väljarna på valdagen röstar efter plånbok snarare än samvete och att de två denna gång inte sammanfaller. Det ska kosta på att vara sosse.

Man ska eftersträva ett samhälle som gör godhet överflödigt, sade Brecht och menade väl ungefär att det faktiskt ändå är möjligt att både vända sig till nyttomaximerande individer och samtidigt hålla fast vid ideologiska ställningstaganden om jämlikhet och solidaritet. Sanningen är också den att socialdemokratin aldrig varit särskilt romantisk när det gäller jämlikheten. Den socialdemokratiska reformismen har handlat om mänskligt egenintresse i förbund med solidariteten. Vi var lika strategiska som Thatcher när välfärdssystemen gjordes generella, taken för a-kassan sattes högt och vi förde en politik enligt devisen "endast det bästa är gott nog..". Så blev människor socialdemokrater av bara farten och behövde inte välja mellan ideologi och ekonomi. Filantropi, individuell välgörenhet - denna borgerliga dygd, var onödigt i ett samhälle där institutionerna gjorde människorna solidariska. I det samhället vanns inga val på skattesänkningar utan på välfärdsförbättringar.

Att borgarna vill göra valet 2010 till en kamp om vem som kan sänka skatterna mest för flest är därför logiskt efter att ha ägnat två år åt att försöka göra om den gemensamma välfärden till något som bara några få på samhällets botten behöver. Så hoppas man att the economic man ska vända det gemensamma ryggen. Låt oss inte gå i samma fälla. I stället för att ta upp kampen om skattesänkningarna måste socialdemokratin återigen sätta ambitionen att göra det sammanhållna samhället till egenintresse hos människorna främst. Vi kan inte kräva att vissa människor lever som martyrer för sina ideal samtidigt som de borgerliga tjänar pengar på nedmonteringen av det solidariska. Vi får helt enkelt kräva det gemensammas upprättelse. Att sätta sina barn i den kommunala skolan får aldrig bli en uppoffring. Välfärden får inte handla enbart om de svagaste. Frågan är inte bara vad det kostar, utan hur vi vill leva och hur vi gör det som är gemensamt så bra så att folk vill välja det. I stället för pytt-i-panna-samhället - leve det gemensamma, generella! Billigast är inte bäst.

3 kommentarer:

S R Larson sa...

Du vet uppenbarligen inte att Sverige har ett regressivt skattesystem tack vare er valfardsstat. De lagst avlonade individerna pytsar in en storre andel av sina inkomster an deras inkomstandelar meriterar. Det betyder, kort och gott, att de betalar for sina egna valfardssystem genom att lata hogavlonade, improduktiva byrakrater sitta och flytta deras pengar fran hoger till vanster ficka.

Vad det har betyder i ren klartext ar att lag- och medelinkomsttagare i Sverige skulle kunna kopa utbildning, sjukvard och inkomstforsakringar pa en oppen marknad utan era byrakrater - och tjana pa affaren. Att detta dessutom skulle gynna tillvaxt och levnadsstandard i storsta allmanhet ar ju bara en fin bonus i sammanhanget.

Men sa langt tanker inte en socialist...

Fredrik Stangel sa...

S R Larsson: Ditt steg A är visserligen i mångt och mycket rätt, men leder på intet vis till ditt steg B.

Johan Nyström sa...

Skarpt, mycket skarpt!