Jo då, det går nog

Denna blogg liknar just nu mest en artikelsamling, men jag har verkligen alldeles för mycket att göra för att hinna uppdatera oftare. Sorry. Här kommer i alla fall en artikel jag skrev som svar på Katrine Kielos, som i sin tur skrev ett svar på en artikel jag skrivit, i senaste numret av Tiden.


Varför är vi socialdemokrater så fruktansvärt rädda för vår historia? Det har jag fått anledning att fundera över många gånger. Katrine Kielos svar i Tiden (3/08) på min artikel (2/08) om behovet av socialdemokratiska mål och provisoriska utopier, är ännu en av de artiklar som försöker svära sig fri från en fruktad ”gammal” socialdemokratisk politik med formuleringar som ”världen har förändrats”, ”vi kan inte längta tillbaka till..” och ”den nya världen kräver en ny syn på politikens uppgift”.

Syftet med min artikel om de tusenåriga utopiska berättelserna om jämlikhet och frihet, med referenser till både paradismyten och franska revolutionen, var att visa på att strävan efter ett samhälle där människor har jämlika möjligheter och makt inte är något specifikt folkhemskt mål. Slavupproren i Egypten genomfördes långt innan Per Albin Hansson höll sitt folkhemstal. Jämlikhetstanken varken föddes eller dog med industrisamhället, utan formulerades långt innan ordet socialdemokrati ens var påtänkt, och dör förhoppningsvis inte heller bara för att vi för en stund vände den ryggen. Att världen förändras är heller inget som plötsligt hänt efter 1985, tvärtom har jämlikhetsambitionerna visat sig vara imponerande ståndaktiga genom historiens många skiften i politiska och ekonomiska trender. Globalisering, teknikutveckling och ökad maktkoncentration har förändrat samhällen tidigare liksom det förändrar samhället idag – det är inget argument mot jämlikhet.

Kielos målar upp en, åtminstone delvis, märklig bild av verkligheten. Hon skriver att Sverige inte längre är ett industrisamhälle. Det är rätt. Men skulle avskaffandet av det löpande bandet vara ett argument för avskaffandet av välfärdsstaten? Nej, det tycker inte heller Kielos. Men vad är det egentligen som har förändrats? Vad är det för skillnad mellan 30-talets löpande band och arbetsuppgifterna på McDonald´s? Sanningen är att trots fler flexibla och individualiserade jobb så håller stora delar av servicesamhället på att Tayloriseras på ett liknande sätt som industrin gjorde. Arbetsuppgifter delas upp, avgränsas. Inom vissa sektorer återfinns allt fler otrygga jobb, monotona arbetsuppgifter, projektanställningar med minskad beslutsmakt och ökande arbetsbördor, främst i kvinnodominerade yrken. Det är i dessa sektorer som sjukfrånvaron, utbrändheten och förtidspensioneringen är som störst. Andra sektorer, ofta mansdominerade, har utvecklat långtgående självbestämmande och inflytande, karriärmöjligheter och bättre arbetsförhållanden. Hur man möter denna dubbla utveckling; med fler offentliga eller privata tjänster, med ett starkt eller svagt inflytande för arbetstagaren, med liten eller stor kunskaps- och lönespridning är avgörande för hur maktfördelningen i samhället kommer att se ut i framtiden. Det är inte mindre sant för tjänsteekonomin än det var för industrisamhället.

Kielos skriver vidare att bristen på tydliga klassidentiteter idag gör jämlikhetsarbetet svårare. Det kan vara sant. Att socialdemokratin och arbetarrörelsen kommer att behöva hitta och öppna upp för nya typer av politiskt inflytande och engagemang är klart, men det kräver organisatorisk, inte politisk, förändring. Definitionen av klass är dessutom egentligen ganska ointressant om man har en instrumentell syn på politiken. Det är inte nödvändigt att veta exakt vem som är arbetarklass. I stället är det nödvändigt att i praktiken minska inkomstskillnaderna, öka människors inflytande över sina egna liv och det gemensamma inflytandet på arbetsplatsen (ett gemensamt intresse för dem som är anställda, oavsett klassbakgrund), se till att folk har råd att bo bra, öka tillgången till kulturen, utbildningen och makten. Exakt hur man gör det kommer att se annorlunda ut idag jämfört med för ett halvsekel sedan, men ingen har heller hävdat motsatsen.

Kielos skriver också att den sociala ingenjörskonsten är en produkt av en annan tid, samtidigt som hon efterlyser ett återupprättande av tron på politiken. Men vad är social ingenjörskonst om inte just en tro på politikens kraft? Ingenjörer vet också att inget bygge är det andra likt. Våra provisoriska utopier kommer inte att handla om allmän folkskola och en kappa till frun utan om livslångt lärande och bilfria innerstäder.

Slutligen vänder jag mig mot att Kielos verkar tycka att det räcker med ett knippe värderingar för att driva jämlikhetsarbetet framåt. Som om reformismen inte krävde sin utopi. Vi behöver idag, lika mycket som tidigare, diskutera vart vi vill, mål och provisoriska utopier. Att minska den globala finansmarknadens inflytande över människors liv kan vara en sådan i en tid när fler och fler blir beroende av börsutvecklingen för sitt boende och sin pension. Den gemensamma skolan en grundbult. Hyresrätten en frihetsreform. Det minskade inflytandet bland kvinnor och lågutbildade på arbetsmarknaden måste brytas. Rovdriften på mänsklig arbetskraft likaså.

Jag tror att utrymmet för politik först och främst skapas i förväntningarna och det parti eller den rörelse som lyckas formulera gemensamma uppgifter för samhället är redan halvvägs i mål. Om det är något vi har att lära av industrisamhällets socialdemokrati så är det just självförtroendet att övertyga människor om behovet av den moderna jämlikheten. I ett extremt outvecklat och ojämlikt samhälle kunde socialdemokratin få stöd för sina provisoriska utopier och förverkligade dem i den takt det var möjligt. Alla människor hade plötsligt rätt till livets goda – vilken revolutionerande tanke det var! I den allt snabbare snurrande ekonomiska globaliseringen finns en lika stor utmaning idag, varför rygga inför den nu?

Jag ska avsluta med en privat reflektion. När jag lärde känna socialdemokratin för inte så många år sedan, så var det inte så mycket genom nyckelringar, flyers och nattmangling inför omröstningar som genom att jag läste, lyssnade och förundrades över att en rörelse i världens norra utkant kunde åstadkomma så mycket av mänsklig värdighet på så kort tid. Det inspirerade mig. Det må ha blivit fel ett antal gånger på vägen, kanske fanns en och annan förvuxen byråkratisk elefant vid 80-talets slut, men den slingriga vägen mot att bygga världshistoriens kanske mest jämlika samhälle, där människor inom loppet av en generation fick möjlighet att studera, arbeta, ha semester, resa, njuta av kultur, göra sin klassresa och utvecklas relativt oberoende av föräldrar, den vägen gick åtminstone framåt. Mot alla odds. Det kan den göra igen. Det har inget med industrisamhälle eller moderaterna att göra. Vi kommer att behöva hitta nya strategier men jag ser fram emot den dag vi får höra socialdemokratiska företrädare översätta Attacs ”En annan värld är möjlig” eller Obamas ”Yes, we can” till ett svenskt reformistiskt ”Jo då, det går nog”.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokrati, Kielos, förnyelse, jämlikhet