Tacktal som nyvald ordförande för det socialdemokratiska Studentförundet

Studentförbundare, vänner, kamrater, tack.

Många är de socialdemokrater som definierat socialdemokratin som en frihetsrörelse. Människan ska vara fri. Det är sant. Men för att göra friheten till verklighet för alla och inte bara en valfrihet för några få krävs en solidarisk fördelning av makten mellan människor. Det är målet för det politiska engagemang som kallar sig socialdemokratiskt. Sant är också att arbetarrörelsens kamp möjliggjort den maktutjämnande välfärdsstat som vi unga har växt upp i och som givit oss vår frihet. Vi studentförbundare, som sitter här idag, i Malmö folkets hus, är frukten av den politik som under socialdemokratins första århundrade skapade ett samhälle lite närmare drömmen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Ingen generation tidigare i historien har varit så fri som den vi tillhör. Det är få människor på jorden idag som har så många valmöjligheter som vi har. Det är ett privilegium.

Och ändå. Ändå känner vi fångenskapen. I vetskapen om att de möjligheter vi har enbart tillhör några få människor och att de bindande strukturerna fortfarande fängslar även oss, föds en ilska över att världen inte är en bättre plats att leva på. När vi med nyvakna ögon ser de gamla strukturerna som håller kvinnor nere, håller fattiga i fattigdom och tystar de maktlösa, då måste vi se vårt läge, se på vilka sätt vi kan vara starka för att också våga se vad vi kan, och har ett ansvar att, göra. Våra privilegier förpliktigar.

Ellen Key sade en gång: ”Jag är socialist, demokrat, ja revolutionär, brinnande revolutionär. Men vi måste skona det sköna, personlighetens rätt, individualiteten. Socialismen får inte bli fiende till individualismen. De två måste förenas. Detta gör Hjalmar Branting. Håll er till honom.”

När jag läser dessa rader undrar jag – vad betyder de idag? Kan vi vara revolutionärer idag, med våra privilegier och vår kunskap om hur samhället ser ut?

Svaret, för oss som vill arbeta för en mer jämlik värld, måste vara, ja.

När de globala orättvisorna får ett ansikte i ett gatubarn i Kenya, när inkomstskillnaderna ökar och könsförtrycket blir verklighet i den låga kvinnolönen, maktlösheten, då ser vi vår utmaning. Vårt konkreta arbete i studentförbundet för det sammanhållna samhället, utbildningsrätten, den jämlika högskolan, är politisk praktik som skapar utrymme för individer, möjlighet för förändring och tillåter människor att förändras. För politik är inte bara ett sätt att tycka och tänka, ett sätt att argumentera för sin sak eller ens en önskan om en bättre värld. Politik är också ett sätt att leva. Politik handlar om din och min person, om vilka vi vill vara i världen. Det handlar om vad vi vill kämpa för att uppnå och vad vi är beredda att avstå för att dela med oss av. Att vara demokratisk socialist och feminist är att se hur allt hänger ihop. Du kan inte vara jämlik om inte jag är det, jag kan inte vara jämställd om inte du är det. Viljan till förändring finns bara där självinsikten finns. Att se sitt eget läge, vilja jämlikhet och göra politik, att göra det på gränsen omöjliga möjligt, det är det mest revolutionära som finns. Så kan också vi vara revolutionärer idag.

(---)

Studentförbundare.

Alla vi här inne känner arbetarrörelsen på olika sätt. En del av oss kände den inte alls innan vi kom in i studentklubben eller SSU. Så var det för mig när jag lärde känna min klubb Laboremus. Andra av oss föddes in i rörelsen och är uppvuxna med dess berättelser om världen. Vi behöver den alla lika mycket och arbetarrörelsen behöver oss alla lika mycket. Karl Wennberg skriver så här i en dikt:

Du vars hjärta är hos vänstern
Den behöver ditt förnuft
Upprepa fakta
Din del av fakta
Upprepa drömmen
Din del av drömmen.

Som studentförbundare har vi också ett särskilt, och viktigt, uppdrag inom arbetarrörelsen. Det är vårt ansvar, ingen annans, att nå de många röda själar som finns vid våra högskolor. Vi ska vinna studenterna åt socialdemokratin. Vi ska finnas där. Inte bara för att praktiskt engagera och stärka individer och grupper av människor, utan för att en växande individualiserad medelklass på högskolan ska se hur strukturer samverkar för att hålla arbetarklassen nere och medelklassen ovetandes om sina privilegier. Den uppgiften kommer inte att bli lätt. Men den är nödvändig för att medelklassen ska fortsätta stödja arbetarrörelsens samhällsbygge. Med ett starkt och stort studentförbund, som finns i kårfullmäktige och kårstyrelser i hela landet, på högskolorna med studiecirklar, föredrag och debatter, ett studentförbund som tar sitt ansvar för den öppna högskolan, det livslånga lärandet, jämlikheten, ett studentförbund som gör socialdemokratin till ett studentparti och tar debatten mot alliansregeringens trånga och tråkiga utbildningspolitik. Med ett sådant förbund som ger studenter verktyg att se sitt läge, sitt ansvar och sina möjligheter. Med ett sådant studentförbund vill studenterna vara med oss. Så vinner vi studenterna åt socialdemokratin. Det studentförbundet det bygger vi tillsammans.

(---)

Vänner

Idéer och visioner ska alltid vara vägledande i vår politik men för att se vad vi kan göra måste vi också våga se verkligheten som den är. Låt mig nu därför vara konkret när jag pratar om makt, privilegier och ansvar inom utbildningen, på arbetsmarknaden och internationellt.

Det är alltid dyrare för ett samhälle att inte utbilda, än att utbilda, sin befolkning. Ett samhälle kan aldrig vara jämlikt om inte kunskapen är jämlikt fördelad. Som reformister ser vi utbildningens dubbla roll; dels att i Ellen Keys anda ge individen möjlighet till utveckling, dels som ett gemensamt samhällskontrakt. Kunskapen är grunden för demokratin, därför att kunskapen ger människor verktyg att se sitt läge och sina möjligheter.

Utbyggnaden av den öppna högskolan är därför en grundbult i välfärdssamhället. Denna bult får inte dras ur. Jag är rädd för den högskola där alliansregeringens utbildningsfientliga klasspolitik ökar maktskillnaderna mellan människor. Där arbetarbarn inte får högskolebehörighet för att de ville arbeta med händerna i gymnasiet, eller där trygghetssystemen inte räcker till för alla studenter. Jag blir arg när regeringen skapar en högskola där klassmässiga och etniska skiljelinjer ska avspegla sig allt tydligare i samhället och på arbetsmarknaden. De med fina utbildningar kräver högre löner och lågstatusjobben lämnas åt dem som blev utanför högskolan. Den elithögskolan vill inte jag ha och vi ska som socialdemokratiskt studentförbund vara den hårdaste kritikern av regeringens segregerande utbildningspolitik. Det är vår främsta uppgift och det är viktigt.

Vår vision är i stället en utbildningspolitik som utjämnar maktskillnader mellan människor. Det ska finnas många vägar till högskolan, arbetslivserfarenhet är en merit för studier, man ska kunna vara heltidsstudent och förälder och kvinnor ska premieras till doktorand- och forskartjänster. När lika många kvinnor som män har hög utbildning blir det svårare att hejda tjejers önskan om hela lönen och halva makten. Den dag utlandsfödda har samma tillgång till utbildning som svenskfödda finns sämre grogrund för rasistiska arbetsgivare. Den dag varken arbetar- eller akademikerbarn tvingas leva i skuggan av föräldrarnas utbildningsval - då finns möjlighet till jämlikhet. Först då finns möjlighet till frihet.

Men studentförbundare, vi får aldrig tro att den enda, eller ens den bästa, kunskapen finns i kurslitteraturen. Studiecirkeln och den politiska debatten ger kunskaper som högskolan aldrig kan ge. För mig, personligen, är det inte på lektionerna i Nationalekonomi C eller Stats A jag lärt mig mest om det samhälle vi lever i eller om människornas plats i det. I stället är det i studiecirklarna, på kursdagar och under alla de samtal jag haft med er studentförbundsmedlemmar under de senaste åren jag lärt mig se mitt läge, privilegier, ansvar och samhällets möjligheter. Det önskar jag alla studenter.

(---)

Kamrater,

Vårt ansvar för utbildningspolitiken gäller också den arbetsmarknad som borde vara så nära kopplad till utbildningens löften, men som kanske inte alltid är det. Det livslånga lärandet ska ge människor makt på arbetsmarknaden, även när livet förändras.

Vi lever i ett kapitalistiskt system och kapitalismen är till sin natur irrationell - skapar ojämlikheter. Marknaden fördelar alltid till de starkares fördel. Så också arbetsmarknaden. Vi lever i en marknadsekonomi, men vi ska inte bygga marknadssamhället. Det är skillnad. Vår ilska över den marknad som slår, suger och straffar ut människor är inte omodern, utan nödvändig om vi ska kunna forma ett gott arbetsliv. På samma sätt är kapitalismen oförmögen att hantera den klimatkris vi står inför. Politiskt arbete, inte marknadslogik, behövs för ett jordklot som håller. På den europeiska arbetsmarknaden finns nya möjligheter, men också utmaningar, och EU är en viktig arena för oss att arbeta på. Här behövs en stark europeisk socialdemokrati och vi ska vara en del av den.

Och i arbetslivet, det vet vi, behövs åtgärder. Konkreta, handfasta åtgärder, mot diskrimineringen, mot utslagningen och mot de nya låglönejobben. Där arbetsgivare väljer bort en arbetssökande som är för invandrad eller för omanlig, där ska lagstiftningen vara hård. Där arbetsgivare ger jobbet till honom och inte till henne eftersom båda ska ha barn, där ska individualiserade socialförsäkringssystem få arbetsgivaren att tänka om. Företag ska inte kunna strunta i sina utsläpp och produktionens påverkan på miljön. Det livslånga lärandet gör arbetstagaren omistlig på sitt jobb. Rätten till ett heltidsarbete du klarar av och rätten att inte slitas ut av omänskliga krav, det ger individen makt och vilja. Så får vi den arbetsmarknad som hänger ihop.

(---)

Vänner, feminister

Jag känner patriarkatet. Och jag är säker på att ni också gör det. På lektionen, på klubbmötet, på väg hem från krogen, i den nära relationen, så finns det där. Patriarkatet. Den farligaste makten är den makt man inte ser så tydligt. Den som gömmer sig i traditioner och vanor, i dova anklagelser och misstänkliggöranden. Vem diskar till exempel hemma hos dig? Jo, det är patriarkatet. Här, vänner, måste vi se vårt läge, som kvinnor, män och människor, för att komma vidare och göra jämställd politik, på allvar. Och vi ska sopa framför egen dörr först. I vårt eget förbund och parti har vi visserligen blivit bättre på att jämställa jämställdheten med jämlikheten, kvinnor finns och kvinnor syns, men de vita männens privilegier är även vår förbannelse. I både förbund och parti talar männen mest och längst, håller ihop och håller isär, gör härskarteknik till mötesteknik som begränsar kvinnor. Detta måste vi våga förändra. Därför vill jag blåsa nytt liv i förbundets tjejnätverk så att vi tjejer kan stärka varandra och vi ska ta nya tag i det praktiska och politiska jämställdhetsarbetet i hela förbundet. Jämställdhet är inte en teori eller en kurs på Bommersvik. Jämställdhet är ett sätt att leva och vi ska leva den.

På samma sätt får normer och vanor aldrig dra gränser för kärlek och respekt. Det är bra att människor älskar, oavsett vem de älskar. Sexualitet är irrelevant. Kön ointressant. Och eftersom jag är feminist är jag också socialdemokrat. Som feministiskt förbund ska vi med vår politik och praktik leva jämställdheten och erkänna sexualiteten. Vi ska ta debatten både mot den inskränkta kristdemokraten i kommunfullmäktige och med vardagshomofoben i Konsumkön. Vi bryter loss mannen från det manliga och kvinnan från det kvinnliga. Och bryter sönder normen för vem som får älska vem, och hur mycket.

(---)

Kamrater, internationalister

Det sägs att vi lever i en gränslös värld men det finns inget lättare än tomt pladder. Det är visserligen sant att världen på många sätt är bättre idag än den varit tidigare, men på många sätt är den det inte. Fattigdomen är för stor för att förstå, och om vi bara visste hur vi förgriper oss på världen skulle biståndet inte vara så lågt, det rättvisa kaffet inte så ovanligt och tystnaden om krigen inte så talande.

För fredsälskare, världen brinner. Just nu brinner Palestina, under rivaliteten mellan Fatah och Hamas och under Israels järnhand. Men även Sudan, Irak, Tjetjenien, Afghanistan brinner idag. Jag var i Berlin för några veckor sedan, och besökte den mur som byggdes för att skilja folk i öst och väst åt. Den muren kallades för en ”antifascistisk skyddsvall” av kommunisterna. Det var bara pladder – den muren skyddade ingen. Berlinmuren har fallit - men nya murar byggs i vår värld just nu, medan vi sitter här. I Palestina bygger Israel en mur som inte skyddar någon, EU:s handelsmurar hindrar fattiga jordbrukare från att ta sig in på vår marknad, vårt asylsystem, som skickar hem den facklige ledaren och den våldtagna kvinnan som inte blivit trodda är en ogenomtränglig mur för många av skyddsbehövande. Där har vårt asylsystem misslyckats.

Fredspristagaren och socialdemokraten Willy Brandt sade om Berlinmuren att ”muren ska falla, Berlin ska leva”. Under det här senaste året som gått har vårt studentförbund haft ett upprop som gäller även här idag; ”Riv världens murar, riv muren i Palestina, riv flyktingmurarna och de orättvisa handelsmurarna, låt folk leva, och låt oss leva väl”.

Internationalister. Det räcker inte att bara tycka illa om världens fattigdom, om HIV-virusets onödiga spridning, om mäktiga staters krigshets, om diktatorernas cynism och om klimatförändringarna som sprider svält och förödelse bland de maktlösa. Det räcker inte att vara arg. Vi har ett stort ansvar för att världen ser ut som den gör. Därför är jag stolt över vårt förbunds internationalism. Genom vår politik och i de internationella projekten i klubbarna och i förbundet arbetar vi för ett generöst bistånd, en rättvis handelspolitik, och för att fackföreningar i syd, på samma sätt som fackföreningarna i Sverige gjorde för 100 år sedan, ska kunna ta ett större politiskt ansvar. I våra Burma- och Vitrysslandsprojekt stöttar vi människor i kampen för rätt till politisk organisering och kvinnors rätt till sina kroppar. Under året som kommer ska vi stärka samarbetet med studentorganisationer i andra länder och vi ska trycka på partiet för en mer aktiv utrikespolitik. Alva Myrdal sade en gång att det inte är värdigt människan att ge upp. Hon hade rätt, det är det inte. Vi ska ta ett större internationellt ansvar.

(---)

Studentförbundare.

För varje dag som går gör den borgerliga regeringen Sverige till ett lite sämre land att leva i, och världen lite fattigare på solidaritet. Borgerligheten styrs idag av en ideologisk kompass och en smart strategi. Det måste vi också göra, men vår strategi ser annorlunda ut och vår kompass pekar framåt. Vi ska formulera opposition. Det är vi tvungna till. Men i opposition riskerar vi också att avståndstagandet blir viktigare än ställningstagandet. Det är naturligtvis alltid mycket lättare att formulera det man inte tycker om, än att formulera det man själv vill. Därför är det nödvändigt, men inte tillräckligt, att reagera på alliansens härjningar. Ännu viktigare under det närmsta året är sprängkraften i det vi säger, i det vi vill och det vi gör. Att vi ser vårt läge och skapar vår politik. Och det är precis det vi gör här på vår kongress, formar vår politik för de kommande åren. Det är stort och det är viktigt. Det är viktigt att vi ser vårt läge och tar vårt politiska ansvar.

Studentförbundare. Det sker ett generationsskifte i förbundet nu. Det sker ett generationsskifte i socialdemokratin. Vi är den nya generationen. Vi unga är bärare av framtiden. Vårt studentförbund ska vara drivande i förändringsarbetet för en socialdemokrati som vill ha jämlikhet och jämställdhet, och som vågar lägga fram politiska förslag för ett sådant samhälle. Anna Lindh uttryckte sig så här på SSU-kongressen 1990: ”90-talet får inte bli en kamp mellan dem som tycker att allt är bra som det är inom socialdemokratin och dem som ser marknadslösningar som den viktigaste nya vägen. Nej, 90-talet måste bli den period när socialdemokraterna vågar utveckla sina egna visioner. Klasskillnaderna kan inte längre mätas bara i pengar eller materiell standard utan också i utbildning, självkänsla och social och kulturell välfärd”. Så sade Anna Lindh 1990. Det gäller också idag. Lyssna på Anna Lindh.

Och vänner, det arbete vi tillsammans gör i klubbarna är grunden för hela förbundets verksamhet. Under det kommande året ska vi särskilt satsa på att nå studenter vi tidigare inte nått på komvux, folkhögskolor och i vuxenutbildningar. Vi ska starta nya klubbar och stärka de klubbar som behöver extra stöd. Jag vill ha ett brett förbund och ett förbund som inte är rädd för debatten. Vi ska vara öppna, inte bara i den politik vi formar, utan också de människor vi formas till. Och vi kan vara osams, på klubbmöten och förbundskurser. Bristen på mothugg i vardagen kan lätt få en att tro att ens tankar är briljanta. Det är de inte, åtminstone inte alla, och åtminstone inte alltid. Låga trösklar och högt i tak är förutsättningen för att många ska kunna andas i vårt förbund. Jag tycker en sak, du tycker en annan. Ingenting är ristat i sten. Ingenting, utom detta; Jag har samma rätt som du, du har samma rätt som jag.

Som unga socialdemokrater har vi också ansvaret att inte bara tänka på vad som är möjligt idag, utan också på vad vi önskar vore möjligt. Vi får aldrig bli enbart praktiska, lojala det som verkar rimligt. Politikens förändringskraft börjar som en magkänsla, men det politiska förändringsarbetet behöver, som vi vet, kunskap och vilja, där kunskapen ger kraft åt viljan. Vi ska forma våra idéer lutade mot den stabila grund arbetarrörelsens samlade erfarenheter givit upphov till, men med den ärligt prövande nyfikenhet som kan ge nya perspektiv. Vi ska leva politiken som vi vill att den ser ut. Det räcker inte med att vi säger vad vi tycker, vi måste också göra som vi säger. Så blir framtiden socialdemokratins bästa vän, igen.


När Göran Persson blev vald till det socialdemokratiska partiets ordförande 1996 sade han så här: ’detta är det finaste uppdrag en arbetargrabb kan få’. När ni nu har valt mig att leda det socialdemokratiska studentförbundets arbete under verksamhetsåret 07/08 säger jag så här: detta är det finaste uppdrag en medelklasstjej kan få. Som ordförande för studentförbundet vill jag arbeta för att studentförbundet ska vara ett idépolitiskt nav i arbetarrörelsen, en föregångare i praktiskt och teoretiskt jämställdhets- och jämlikhetsarbete, en utbildningspolitisk kunskapskälla, internationell rättvisegarant och en arena där ärligt prövande studenter kan stilla sin intellektuella törst och få utlopp för glödande längtan efter konkret handling. Jag ser fram emot att arbeta med er i förbundsstyrelsen och i klubbarna, och tillsammans med övriga arbetarrörelsen; SSU, Broderskap, S-kvinnor, fackföreningarna, partiet, Mona.

Studentförbundare, låt oss tillsammans se vårt läge, vilja jämlikhet, ta vårt ansvar och göra politik. Det är här och det är nu och det är nytt och det är på allvar och det är möjligt. Framför allt detta, kamrater, det är möjligt.

Tack.