Kapitalism är inte demokrati

Strax innan jul hade jag ett inslag i OBS i P1 om marknad och demokrati. Lyssna eller läs detta inlägg eller andras här.

----

På marknaden kan man rösta med fötterna” säger marknadsliberalerna. Jag undrar vad de menar med det? Jo, säger de, vill man inte ha farliga kemikalier i sin mat eller bo i förorten så kan man på marknaden välja att köpa sig annan, kemikaliefri, mat eller ett nytt hus. Så förädlas samhället – genom många människors individuella val till det bättre. Valfriheten snarlik demokratin.

När jag var liten fick jag lära mig att Sverige var en blandekonomi. Det betydde både att man blandade, och att man höll isär; marknadens konkurrensprinciper och samhällets demokratiska principer. Så skulle allt bli bra. När jag sedan gick i mellanstadiet sade en massa kända europeiska socialdemokrater att ”vi ska ha marknadsekonomin, men inte marknadssamhället”. Det lät också fint tyckte jag. Det var som att säga att det fanns viktigare saker än pengar. Människor, till exempel. Att marknadens valfrihet faktiskt inte var samma sak som demokrati. Och jag trodde väl som de, att det skulle gå att hålla isär de där två, marknadsekonomin och marknadssamhället.

Idag funderar man, man börjar faktiskt fundera, när världens börser kränger, när människor slängts ut från sina hem för att de tvingats ta för höga lån, när man inser att sjukvården inte är en rättighet utan en lyxprodukt i världens rikaste land (USA), när allt större delar av det nyskapade kapitalet äts upp av den svällande spekulationsekonomin utom räckhåll för de människor som behöver samhället jämlikt, hållbart och härligt, då funderar man – är det så här det ska vara nu? Vi tyckte att marknaden kunde väl få tränga sig in i välfärden lite här och där, successivt, på allt fler ställen, men vi insåg inte hur stora rasmassor som faktiskt skulle dras med när vi sprängde sönder den gemensamma sektorn i jakten på avkastningen.

Under den här hösten har det diskuterats ganska flitigt, gränsen mellan samhälle och näringsliv; vinst i välfärden, utförsäljningar av allmännytta och apotek, privata sjukhus, energi och kollektivtrafik. Sådant som alla människor behöver. Och jag tänker att det i grunden faktiskt är fråga om en skillnad i människosyn. Vad som gör människorna och världen bättre. Drivs människan av chansen att få göra vinst och bli rik? Eller drivs hon av idealistiska och sociala skäl, av möjligheter, inte bara morötter? Leder vinstjakten i välfärdsföretagen till kvalitetsförbättringar, eller innebär den ett evigt dagtingande med människovärdet? Det är inte helt lätt att veta. Frågar man en nationalekonom om människans drivkrafter och hur samhället förfinas får man ett svar, frågar man en historiker eller sociolog får man ett annat.

Men jag tänker att välfärdsfrågan ändå inte bara handlar om vad som är mest effektivt, utan också om demokrati. Marknadssamhället är ett samhälle utan samvete, som jagar de lönsamma framåt och stöter bort de olönsamma. Det är klart att har man pengar så kan man ju välja att köpa sig en rejält bra canceroperation eller en strålande högkvalitativ spetsutbildning. Men vilken människa vill egentligen ha det billigare, det sämre, alternativet? Det är väl inget val egentligen; att välja mellan en mångmiljonvilla och hemlöshet, mellan en bra och dålig pension. Det är klart att om alla människor hade samma möjligheter att välja sig sin välfärd så skulle alla välja sig den allra bästa välfärden. Därför är den intressanta frågan om gränsdragningen mellan näringsliv och samhälle egentligen en fråga, inte om hur stora vinsterna i privata välfärdsföretag får vara, utan att själva vinstjakten i sig faktiskt rangordnar människovärdet efter ekonomisk lönsamhet Välfärden i jakt på vinsten stöter bort de behövande, trots att välfärdens uppgift ju faktiskt är att skapa samhället mjukt särskilt för dem som marknaden stöter bort. På marknaden är det pengavärdet som räknas, inte människovärdet. Marknadens valfrihet är inte demokrati.

För mig blir frågan om gränsdragningen mellan marknad och samhälle därför inte bara teknisk, ekonomisk eller ens politisk, utan närmast filosofisk. Det är en fråga, inte om att förvalta ett bokslut utan om att förvalta demokratin, jämlikheten och människornas värdighet. Om att marknadens väg inte är, och aldrig får vara, den enda vägens politik. Och att det är skillnad på kapitalism och demokrati.

Om tillväxtekonomin och klimatet i Tiden.

Skriver om klimat och tillväxt i senaste numret av Tiden.

---

Titta på diagrammet ovan. Titta igen. Detta är bilden av utveckling. Ett stort J (som i Jag). Dessa uppåtsträvande kurvor är ett mycket konkret bevis för att det faktiskt går utför. FN:s klimatpanel kom nyligen med uttalandet att klimatproblemet är ”worse than we thought”, vilket väl får sägas vara ett rätt alarmerande uttalande från denna annars så diplomatiska panel. Den mest troliga temperaturökningen vid seklets slut är nu 4 grader celsius, en ökning som med råge överstiger forskarnas ”säkra gränser” på 2 grader. Med naturliga återkopplingsmekanismer kan de stiga till så mycket som 6,4 grader, något som ger havsvattennivåhöjningar på över 7 meter och mardrömslika metangasutsläpp. Enligt samma panels mer pessimistiska (men fullt möjliga) modellscenarier förmår människan inte bryta denna utveckling i tid. Sven Lindqvist frågade sig redan 1967 om jämlikhet på vår nivå verkligen var möjlig. Svaret var nekande då. En titt på diagrammet ovan och svaret måste bli detsamma idag. Vårt välstånd är byggt på lån, geologiska och finansiella. Att få dessa utvecklingskurvor att börja plana ut (för att så småningom kanske mer likna ett S som i Solidaritet) är ingen liten, men helt nödvändig, uppgift.

I centrum för vår tanke om ekonomisk utveckling står tillväxtjakten. Välfärden har antagits förutsätta välståndet. Tillväxtpolitiken har motiverats på flera sätt; så trycks fattigdomen tillbaka, omfördelning blir inte ett noll-summespel, noll-tillväxt ger arbetslöshet, och den ständigt växande tillväxten kommer alla till del genom att välståndet ändå ”sipprar ned” när några blir rikare först. Så har tillväxten gjorts till ett icke-partiskiljande politiskt-ekonomiskt mål, lösningen på de flesta av våra problem och idag är västvärldens regeringar i full färd med att pumpa ut konsumtionsstimulanser i ekonomierna i finanskrisens spår. Julhandeln beräknas slå rekord i år igen.

Att energikrisen, livsmedelskrisen, den ekologiska krisen och klimatkrisen står för dörren gör det dock uppenbart att diskussionen om hur en hållbar ekonomi ser ut kommer att behöva handla om mer än hur vi ställer om till ”grön tillväxt”. Tillväxtsdiskussionen i sig måste nyanseras. Egentligen är det märkligt – tillväxten är en av de allra heligaste korna i vår ekonomi och diskuteras sällan, trots att det är en sådan grundläggande princip. Att släppa den ensidiga tillväxtjaktens heliga ko ut ur sin järnbur är kanske smärtsamt, men där finanskrisen var en smärre eruption, är klimatkrisen det vredesutbrott som vår oberäkneliga vulkan till välståndssamhälle ligger och ruvar på. Hur en sådan ekonomi ser ut, som inte grundar sig på det evigt ökande resursutnyttjandets praktik, måste därför vara grundläggande för den ekonomiska diskussionen under de kommande åren.

Ett första steg på vägen kan vara att ifrågasätta vad vi menar med ”ekonomisk utveckling”. Det vanligaste verktyget vi har för att mäta detta är BNP-begreppet. De internationella välståndsligorna rankar länder efter hur snabbt BNP stiger, men BNP är ett extremt trubbigt begrepp som värderar villabränder och inköp av torktumlare högt, torkning av kläderna på ett klädstreck i trädgården eller bokläsning värderas inte alls. Länder som exploaterar sina naturresurser stiger i graderna på rankinglistorna, även om ”kapitalstocken” krymper. Räknar man in effekterna på miljö och klimat i ekonomin hos exempelvis Kina eller de oljeexporterande länderna så hamnar dessa i själva verket nära noll-tillväxt - så förödande för ekonomi och geologi är den ensidiga jakten på ekonomiskt välstånd. BNP-utvecklingen säger dessutom inget om fördelningen av välståndet i ett land - aktieutdelningen och löneförhandlingen ges samma betydelse. Ekonomen Kuznets, som på 1930-talet lanserade begreppet, varnade för att ”välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP”. Att jämställa BNP-tillväxt med ekonomisk utveckling är därför missvisande - BNP mäter kort och gott transaktionerna i ekonomin, ingen kvalitativ förbättring.

Välstånd och välfärd är således inte samma sak, och att global tillväxt är fattigdomsbekämpande är en sanning med modifikation. I själva verket går allt mindre av varje nyproducerat dollarvärde till de fattiga och allt mer till den rikaste procenten av befolkningen, nationellt och internationellt – tillväxten hjälper de rika att dra ifrån de fattiga än mer samtidigt som tillväxtekonomins baksidor främst drabbar dem som inte får del av dess framsida. New Economics Foundation i London har räknat ut att för varje 100-dollarsökning av världens produktion per capita, går bara 60 cent till att minska fattigdomen i världen (till den andel som lever på under 1 dollar om dagen, vilket är ungefär en miljard människor ), dvs 0,6 procent. Utplundringen av naturresurserna i syd, som tvingas fram av vår slösaktiga ekonomiska modell för ständigt växande konsumtion i nord, gynnar överflödssamhällena i nord utan att innebära någon utveckling på de platser där resurserna tas. Det växande välståndet leder inte till ökad välfärd i världen. Global tillväxt verkar i stället vara ett enormt ineffektivt sätt att både minska fattigdom och utjämna klyftor – eliten drar ifrån.

Till detta vårt geologiska fotavtryck – ett mycket konkret mått på alltings idioti. Av de 4,7 hektar mark som krävs för att producera det som en medeleuropé konsumerar under ett år, samt ta hand om avfallet för detta, finns bara 2,3 hektar inom Europas gränser. Resten måste tas utifrån. När världens ekonomier växer, växer detta fotavtryck, och även om en del av tillväxtekonomiernas konsumtion växer snabbt, så växer höginkomstländernas fotavtryck snabbare. Utarmningen accelererar, och det är höginkomstländerna, och höginkomsttagarna i dessa länder, som står för de stora ökningarna. Oljetoppen närmar sig, gas- och kolkraftverken sprider sitt giftiga nät över Centraleuropa och Asien, nords efterfrågan på alternativ energi spär på livsmedelskrisen i syd. Att ifrågasätta tillväxten är inte alls något vänsterextremistiskt slagordskrav – det är en seriös fråga om hur sjutton vi tror att vi ska klara oss på vår begränsade planet.

Trots dessa uppenbara problem med vår utarmningsekonomi så förordar våra samhällsekonomiska institutioner, så som Världsbanken, IMF, EU:s ekonomiska direktiv, drivkrafterna i finanssektorn, kommunala upphandlingsregler eller nya krav på välfärdssektorn, ytterligare tillväxtfokus. Billigt, inte hållbart och närproducerat, premieras vid upphandling. Allt mindre av det välstånd som skapas fördelas och omfördelas genom välfärdsstaten, allt mer blir privat – en privatisering som är själva motorn för de växande klassklyftorna. De ekonomiska vinsterna och allt större delar av det nyskapade kapitalet äts upp av den svällande spekulationsekonomin. I en tid när stora resurser behövs för gigantiska klimatinvesteringar skvalpar världens rikedom omkring på börserna, oåtkomligt för politiker som vill bygga en bättre värld. Med hot om att ”flytta utomlands” i jakt på evigt större vinster sätter sig kapitalet över geologiska och mänskliga behov och ignorerar politikens försök att skapa välfärd av välstånd. Hela samhället byggs kring välståndsjakten – att bryta med detta kräver en helt ny arsenal av samhällsekonomiska institutioner och verktyg.

Vad är det vi låtsas för att slippa inse vad vi redan vet? Den internationella jakten på det globaliserade kapitalet ger gapande sociala klyftor och krympande välfärdssamhällen vid sidan av de rikas växande övermod. De förbättringar som gjorts på miljöområdet har ätits upp av växande volymer; större bilar, mer konsumtion, slit-och-släng. Vi befinner oss i den ekonomiska stormens öga. Människor arbetar. Människor förlorar arbetet. Somliga blir rika. Fler blir fattiga. Konjunkturer kommer och går – tillväxtjakten består. Jorden bränns och skövlas, vi kippar efter andan, och ändå händer … ingenting. I Storbritannien publiceras visserligen rapporter om ”Tillväxtens gränser” och ”Välstånd utan tillväxt”. Ellinor Ostrom belönas för sin forskning om hållbarheten i den gemensamma ekonomin och de europeiska Gröna lanserar sin ”New Green Deal”. Detta är lovvärt, men frågan om den hållbara ekonomin rör inte bara de europeiska miljöpartierna eller akademin. Klimatkrisen och finanskrisen, som ju båda beror på skenande konsumism och ohållbart dålig fördelningspolitik, måste tacklas av alla politiska rörelser som vill kalla sig framtidsrörelser.
Hur en ekonomi ”bortom tillväxtjakten” skulle se ut, bortom Lissabonstrategin och den destruktiva globala konkurrensen om kapitalet, är vår tids avgörande ekonomisk-politiska fråga. Och där har de röda vad de (liberala) gröna inte har – en radikal kritik av kapitalismen som en del av den hållbara ekonomin. Låt oss ta vara på och utveckla den.

Frågan om huruvida vi ska ha tillväxt eller inte dock är felställd. Frågan är i stället hur hållbarhet och växande välfärd kan skapas, och därefter vilka ekonomiska principer vi vill se. Social tillväxt, som handlar om kvalitet, hållbarhet, inflytande och välfärd, bortom ensidigt ekonomiska mått, måste ersätta jakten på den ekonomiska tillväxten. Sysselsättnings- och välfärdsmål vara vägledande för den ekonomiska politiken. Internationell handel har en stor potential att hjälpa de fattigaste människorna ur fattigdom. Viss tillväxt behövs. Men gränslös tillväxt ger gränslöst resursutnyttjande och gränslös ojämlikhet. Klimatförändringarna kommer på sikt att urholka alla möjligheter för välstånd – miljökatastrofen är inte (åtminstone inte efter en viss nivå) speciellt lukrativ, bara destruktiv. ”Jobben” hotas av växande havsvattennivåer lika mycket som av företagsflytt utomlands. Att lösningen på klimat- och finanskrisekonomin inte är teknisk, utan politisk, är också tydligt. Även i de mest positiva modellscenarier med global konsensus om omedelbar omställning till bästa möjliga teknik och minst utsläppsgenererande energi överallt i hela världen, skulle uppvärmningen bara skjutas 24 år på framtiden, med dagens ekonomiska utveckling. Det är alltså den ekonomiska utvecklingen i sig som är kärnan i problemet – och politiken, inte marknaden eller tekniken, lösningen.

Och här finns ju, naturligtvis, möjligheten. I vetskapen om att marknaden inte är av Gud given. Att politiken behövs. När de skrämmande resultaten av vår ekonomisk-politiska (och den fria marknadens) doktrin om ´mer – därför bättre´ börjat visa sig, ryggar politiken inför kraften i de egna besluten. Det är synd. I stället måste politiken återta styråran över ekonomin, ekonomisk utveckling betraktas som ett möjligt medel, inte självändamål, för ett bättre samhälle. Man kan inte effektivisera fram jämlikhet och hållbarhet, man måste reglera och omfördela – därför är det offentliga avgörande och avreglerings- och spekulationsideologin ett onödigt ont.

Det är naturligtvis inte helt lätt att säga precis hur en sådan ny, hållbar och omfördelande ekonomi skulle se ut i stället – men det är väl värt ett försök. Huvudsaken är att resursanvändningen, i stället för slösaktig och energislukande, underställs en ny, reglerande och omfördelande ”miljövänlig” ekonomisk politik. Politiken brottas alltid med framtidens osäkerhet. Idag är framtiden mer osäker än på länge, men behovet av politik långt större än nyss. Vår ekonomi har misslyckats. En ny ekonomisk-politisk (överlevnads-)strategi behövs. Människans makt över klimatförändringarna är av nödvändighet också människans makt över ekonomin. Solidariteten byggs inte i samma hjulspår som utarmningen. Enbart med en annan ekonomisk politik kan vi vinna kampen mot den geologiska klockan.

Rättvis och hållbar tillväxt

Skrev om rättvis tillväxt och klimatkrisen i GöteborgsPosten och Klimatmagasinet Effekt inför partikongressen. Du hittar artiklarna här.

I GöteborgsPosten: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.232216-okad-tillvaxt-inget-matt-pa-valfard-at-alla

I Klimatmagasinet Effekt: http://www.effektmagasin.se/socialdemokraterna-maste-slappa-tillvaxtjakten

Inga avgifter varken för svenska eller utomeuropeiska studenter - debatt

Tillsammans med SFS ordförande Klas-Herman Lundgren en artikel i Efter Arbetet - också den publicerades inför partikongressen.

------

Snart bestämmer plånboken vem som kan studera på universitetet. Den socialdemokratiska partikongressen måste därför ändra sitt beslut från 2004 om att utländska studenter ska betala för sig, skriver socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs och ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer Klas-Herman Lundgren. Annars får vi snart avgifter för svenska studenter också.

Det är, i dessa tider, populärt att avgiftsbelägga välfärden. Allt mer ska individen betala själv direkt ur egen ficka. Nu också den högre utbildningen. Regeringen har meddelat att man vill införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter och har på flera håll öppnat för att även svenska studenter på sikt ska betala för sig – något som dramatiskt skulle förändra den svenska högre utbildningen i grunden.

Socialdemokraterna ställde sig vid den så kallade tillväxtkongressen 2004 positiva till avgifter för utomeuropeiska studenter, om än inte för de svenska. Men avgiftsfriheten hänger ihop: inför man avgifter för en grupp, inför man det snart också för andra. Den socialdemokratiska partikongressen har därför all anledning att nu försvara den avgiftsfria högskolan, för både svenska och utländska studenter.

Argumenten för avgiftsfrihet, även för utomeuropeiska studenter, är flera. Dels handlar det om kvaliteten i utbildningen – det är bra med studenter från många olika miljöer och länder inom både grundutbildning och forskning. Dels handlar det om lika möjligheter – hårdast drabbade av avgifter blir naturligtvis fattiga studenter från fattiga länder. Resultatet blir att färre ”begåvade men fattiga” internationella studenter söker sig hit, fler rika. I Danmark sjönk antalet internationella studenter kraftigt efter att man nyligen infört avgifter. De summor på 70 000 kronor per person och läsår, som diskuteras idag, är stora pengar för de flesta människor.

Dessutom; för att studenter alls ska ha råd att studera i Sverige kommer ett omfattande stipendiesystem att behöva konstrueras. Det kommer att kosta. Den borgerliga regeringen vill lösa detta genom att låta medel ur dagens biståndsbudget finansiera stipendierna – så ger man med den ena handen och tar med den andra. Av både solidaritets- och kvalitetsskäl är därför studieavgifter något som hela den europeiska studentrörelsen motsätter sig starkt.

Vår viktigaste invändning mot införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter är dock detta enkla: alla länder som före år 2006 hade infört avgifter för internationella studenter har senare även infört avgifter för det egna landets studenter. Ibland har det gått snabbt, ibland tagit längre tid; i Storbritanniens fall tog det nära 20 år, men studieavgifter har obönhörligt införts för alla studenter efter att de införts för några få, om än med olika motivering. Studieavgifterna för vissa studentgrupper är därför i praktiken en murbräcka för införandet av avgifter för alla studenter. Att tro att Sverige och socialdemokratin långsiktigt skulle orka stå emot denna utveckling och lyckas behålla avgiftsfriheten för svenska studenter medan utländska studenter betalar för sig är fåfängt (liksom det är osolidariskt). Släpper vi in avgifterna i det högre utbildningssystemet är det därmed en fråga om när, inte om, vi plötsligt har ett utbildningssystem där man måste ha en årslön på banken för att ha råd att studera. Det var väl inte riktigt så vi ville ha det?

Högre utbildning kostar. Högre utbildning är också, liksom skolan, en motstrategi mot klassamhället. Vill vi ha en högre utbildning för alla, måste alla vara med och betala – en högskola där avgifterna styr blir en högskola för eliten. Vi har en underfinansierad grundutbildning i Sverige, vilket bland annat högskoleverket återkommande påpekat, och bristen på lärarledd undervisning är på många utbildningar skrämmande. Kvaliteten i den svenska högre utbildningen behöver därför förbättras. Men lika lite som kvalitetsfrågorna i andra delar av välfärden kan lösas genom att man inför avgifter, så löses kvalitetsfrågorna i högskolan av att plånboken tillåts bestämma utbildningsval och att studenterna görs till kunder på en utbildningsmarknad.

Vi hoppas att den socialdemokratiska partikongressen ser hur viktig avgiftsfriheten är för den breda, öppna högskolan och vi önskar att utbildningspolitiken utvecklas mot mer av öppenhet, mångfald, kvalitet och lika möjligheter – inte mot större beroende av den individuella plånbokens tjocklek. Riv upp beslutet från 2004 – värna avgiftsfriheten och den öppna högskolan.

Kajsa Borgnäs, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet
Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer

S-studenters 10-talsprogram ute snart!

Inom mycket kort släpps s-studenters 10-talsprogram (den 28 oktober, partikongressens öppnande och släppfest). Ur säljbladet:

2010-talet står för dörren.

Ekonomin och klimatet krisar.

Socialdemokratin befinner sig i opposition.

Det är läge att fråga sig: vad vilja socialdemokratin med världen och makten idag?

År 1989 publicerades 90-talsprogrammet på Tiden förlag - ett försök att förutspå och lägga fram en socialdemokratisk politisk strategi för 1990-talet. År 2009, lagom till socialdemokraternas partikongress och ett år innan riksdagsvalet 2010, ger S-studenter ut 10-talsprogrammet - ett försök att samla ihop den socialdemokratiska debatten och formulera politiska principer för hur en modern, frihetsivrande jämlikhetspolitik för 2010-talet borde se ut.

"Vi som skrivit denna bok är socialdemokratiska studenter. Vi skriver för att försöka förstå den tid vi lever i. Vi känner ingen nostalgi över svunna tider eller beröringsskräck med gamla spöken - däremot en längtan efter ett politiskt sammanhang som kan hjälpa till att göra världen bättre. Vi tror att socialdemokratin behövs, att jämlikheten behövs. Vi tror att stressen, skövlingen och marknadens primat gör världen ohållbar och att politiken därför måste återta sin plats i samhällsutvecklingens mitt."

Beställ ett recensionsexpemplar (gratis) eller köp boken genom att maila debattskrift@s-studenter.se.

Myter om medelklassen(eller hur vi gått rakt i fällan)

Krönika i senaste numret av Tiden.

------
Det finns ett antal myter om medelklassen som måste punkteras. Den första är att det är en grupp med gemensamma egenskaper. Det är fel – denna breda grupp är ett hopkok av allt ifrån lågavlönade TCO-kvinnor i offentlig sektor, välbetalda fixarmän i arbetaryrken via kulturradikala konstnärssjälar på Ssödermalm i Stockholm, ingenjörssöner och –döttrar som pluggar på Örebro universitet, till storstadsentreprenörer med radhus och öfvre medelklassens mellanchefer i lummiga promenadområden. Ofta tänker vi oss att denna heterogena grupp skiljer sig från klasserna närmast under: arbetarna, de arbetslösa, de boende i storstädernas förorter, de utanför. Och så försöker vi forma en ”ny” politik med utgångspunkten att den förra gruppen växer och den senare krymper. Det är märkligt. Sanningen är väl att båda grupperna växer och socialdemokraternavi blöder, sanningen att säga, åt båda hållen; både ”uppåt” och ”nedåt”, samtidigt. Att ”möta” den ena eller andra väljargruppen fungerar inte särskilt väl: väljer vi de övre skikten tappar vi fotfästet och, klasskampsretoriken alienerar de numera välbeställda. Snart är det kongress och valrörelse. Det är ingen lätt sits, den vi försatt oss i, och den blir än svårare.

Den andra myten är att medelklassen är nöjd som det är. Sant är att många tjänar bättre än sina föräldrar. Men sant är också att högern kunde vinna ett val (2006) delvis på frågan om ”livspusslet”; stressen, pressen och människans otillräcklighet i det moderna arbetslivet. TCO gör undersökningar som säger att på medelklassens arbetsmarknad växer oron för omstruktureringar, omorganiseringar, rädslan för att inte komma in i de tryggas skara (de allt färre heltidsanställda) snabbare än i arbetaryrkena. Strukturomvandlingen drabbar medelklassen på ett annat sätt än arbetarklassen, men den drabbar likväl. Medelklassen är inte nöjd som det är.

Den tredje myten är att medelklassen inte gillar trygghet. Den ökande efterfrågan på privata inkomstförsäkringar talar ett annat språk. Samtidigt som medelklassens trygghet försämras, ökar lönerna och) hålen i samhällets skyddsnät växer. Därmed har medelklassen både fått ökade möjligheter till, och ökade behov av, privata försäkringar. Och i slutändean väljer faktiskt medelklassen samma trygghet som arbetarklassen; inkomst, pension, bostad, utbildning och vård. Om inte genom samhället så genom en privat lösning.

En fjärde myt är den om att medelklassens individualism skulle göra att de avfärdar gemensamma lösningar. En snabbkoll på anslutningsgraden till TCO och SACO säger oss att den grupp som har högst anslutningsgrad faktiskt är tjänstemän på mellannivå, vilka väl får sägas höra till medelklassen. Att individualisten nödvändigtvis anser att förnyelse i välfärden måste ske i form av avknoppningar och privatiseringar, inte inom den gemensamma sektorn, är också ett skumt påstående - kvaliteten, inte driftsformen, är troligtvis vad som avgör medelklassens val.

Detta leder oss fram till en femte myt, som fått luft också denna sommar; att medelklassen nu ”måste betala mer själva” för välfärden. Att vi ”inte har råd att finansiera den gemensamt”. Detta är ytterligare ett påstående som fått fäste. Sanningen är väl att vi redan betalar allt själva. Fast via skatten. Någon måste betala för de ökade behoven av försäkringar och välfärd, medelklassen kommer också att göra det – oavsett vem som administrerar räkningen. Frågan är därför inte om vi ska betala mer för växande välfärd, utan vem som ska stå för administrationen, och vem som ska fördela bördorna – och det gör, det vet vi, det offentliga mycket bättre än det privata.

Slutligen finns det en sjätte myt, som kanske är den allvarligaste av dem alla. Att vinna medelklassen blir ofta ett argument för att tillgodose deras snäva klassintressen, särintressen, inte vädja till ett gemensamt samhällsintresse. Man pratar nervöst om valfrihet och individualisering och hävdar att detta bara är något som görs som en ytlig anpassning till dagsläget. I framtiden ska socialdemokratin återigen bli det stora parti som lyckas minska ojämlikheterna i samhället – men inte just nu. Detta är en missbedömning. Om en del av befolkningen får snabbare inkomstökning än andra så blir det allt svårare att möta deras krav på bättre tjänster inom ramen för det solidariska välfärdssystemet. Att försöka ”möta medelklassen” genom att spä på ojämlikheterna i samhället, är därför att försäkra sig om att det blir ännu svårare att möta dem i framtiden med bibehållna jämlikhetsambitioner. Varför medelklassen då ska betala skatt över huvud taget – det blir en allt mer berättigad fråga.

Alltså: vi har gått rakt i fällan. Det var ju detta högern ville, att kilen skulle slås in mellan arbetar- och medelklass, att den solidariska alliansen skulle brytas upp. Så får dessa grupper allt mer skilda intressen och så möjliggör vi en högerns allians ovanifrån, mellan medel- och överklass och där arbetarklassen lämnas därhän som en restpost i det gamla Sverige. Det är inte konstigt att stora samhällsgrupper, med ökade privatinkomster, känner sig fria och oberoende – och det är i grunden något bra. Men socialdemokratin är inget parti enbart för dem som upplever sig som ofria (arbetslösa, sjuka). Inte heller för dem som tror sig redan vara befriade. Den generella välfärdspolitiken handlade just om denna strid – att välfärden skulle vara generell, varken exklusiv eller formerad efter särintressen, att alla tjänade på den. När vi nu frågar oss vem vi ska vända oss till; ”förorterna” eller ”medelklassen” är det en ny sorts fråga. Wigforss skrev att om man inte kan måla upp en sammanhängande samhällsvision, ge mening åt politiken, så kommer människor alltid att välja den privata konsumtionen. Så håller det på att bli. Medelklassen släpper ankaret, arbetarklassen släpper socialdemokratin. Och vi kastar suktande blickar efter båda två. Aktar vi oss inte är vi snart ett parti för ingen. Lösningen är inte enkel, men viktig: vi har varit för dåliga både på att vädja till medelinkomsttagarnas bästa sidor och aktivt föra en politik som både arbetar- och medelklass faktiskt tjänar på. Svaret på frågan om vart vi ska rikta oss är inte antingen eller, svaret måste vara både och.

I AiP om ett nygammalt debattklimat

Kanske är man ovan efter sommarens ledighet. Kanske har en tempoväxling faktiskt skett – högern är på bettet. Det blir ett kosackval nästa år, tro mig.

Det pågår en kamp om vad som är verkligt. När verkligheten överträffar även vänster­dikten och låter världs­ekonomin rasera vanliga människors liv och lust, hävdar sig högern plötsligt företräda ”verklighetens folk”. Just där, i Almedalen i juni i år, avslöjade Göran Hägglund den allianspartistiska valstrategin: ”Vi låtsas som om det regnar, men Socialdemokraterna vill försöka åkalla hagel och storm”. Ny Demokratis gamla slagord är återuppväckt och skillnaden mellan verkligt och overkligt folk, får man anta, är att verkligt folk håller käften och ”står ut med tuffare tider”. De overkliga oroar sig för arbetslöshet, ojämlikhet, klimat- och välfärdskris.

Några exempel på hur borgerligheten vill disciplinera det offentliga samtalet: Reinfeldts krav om borgfred under EU-ordförandeskapet ignorerar att det är just detta halvår som letterna förlorar sina sjukhus, klimattoppmötet i Köpenhamn riskerar att gå i stöpet och arbetslösheten växer – liksom klyftorna. Carin Jämtin häcklas av borgerlig press för det mycket modesta kravet att skattepengar ska gå till välfärd, inte vinster. De 16-åriga ombuden på SSU-kongressen läxas upp av borgerliga sommar­skribenter för sin bristande ansvarskänsla för den statliga ekonomin medan liberala ungdomsförbundet klappar sig själva på axeln för att ”krav på över 100 miljarder har försvunnit från vårt handlingsprogram”. Verklighetens ungdomar drömmer inte om att en annan värld är möjlig, de ansvarsfulla ungtupparna stretar i stället på i uppkörda hjulspår. Under slagordet att ”vi har inte råd med allt” har vi plötsligt inte råd med något alls. Det är den borgerliga verkligheten, det.

I tider av turbulens och oro blir stabilitet viktigare för människor, det är sant. Samtidigt blir jakten på någon att anklaga, någon som kan hållas ansvarig för oron, mer intensiv. Det är väl därför Ny Demokrati kunde börja prata om ”verklighetens folk” under 1990-talskrisen, och KD dammar av begreppet just i dag. När människor plötsligt hotas av en mer osäker framtid, då hittar man till slut någon att skylla på. Gapet växer mellan ”oss” och ”de andra”, och vilka ”de andra” är, det är mindre intressant. Arbetslösa ställs mot arbets­innehavare, invandrare mot infödda, ”rimlighet” mot idealism, och högern än tydligare mot vänstern.

Statsvetarprofessorn Chantal Mouffe påpekar att detta hänt förr. I kristider söker människor stabilitet (hos Ledaren, gemenskapen) och en fiende som hotar stabiliteten (invandrarna, kommunisterna). Det finns alltid två håll att sparka åt: uppåt eller nedåt. Men i finanskrisens spår, just när det borde vara möjligt att prata om att man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt, att människor behöver varandra och att vi strukturellt måste försöka förstå vad som händer i samhället och ekonomin, just då trängs dessa åsikter och människor bort som ”verklighetsfrånvända” eller ”icke-ansvarsfulla”. De politiska valmöjligheterna, debattbredden, krymper när den borde vara som störst. De enda som tjänar på det är de rika och de främ­lings­fientliga.

För, som Mouffe också påpekar, om inte meningsutbytet och de olika åsikterna får plats inom det etablerade politiska systemet, pluppar de upp utanför. Sverigedemokraterna växer. Anti-etablissemangspartierna blir fler (Piratpartiet). Ännu är de, med europeiska mått mätt, små. Men högerns disciplinerande tal om hur ”verklighetens folk” beter sig, och dess aggressioner mot socialdemokratins funderingar kring en annorlunda värld, gynnar bara dessa ytterspelare. Får vi ett kosackval nästa år vinner den smala högerpopulismen. För socialdemokratins del gäller att fortsatt ta ansvar för den politiska bredden, helheten. Inte rädas högerns aggressioner. Reinfeldt, Borg och Wolodarski sänker huvudet och springer mot det röda skynket. Men just när de tror att de sticker hornet i oss, gör vi några snabba piruetter och plötsligt har vi dribblat oss förbi.

Hälsning till SSU-kongressen

Denna hälsning höll jag till SSU-kongressen förra veckan - vilken för övrigt var en storslagen tillställning.

------

God morgon, ssu:are,

Tack för att jag har fått komma hit och hälsa kort till er från er systerorganisation, studentförbundet.

Jag ska inte göra något inlägg i er politiska debatt, den får ni ha för er själva och det har varit väldigt spännande att sitta och lyssna på den under de senaste dagarna. Jag har suttit längst bak i salen och hört era argument. Studentförbundet hade en kongress för några månader sedan och där förekom liknande diskussioner.

Men jag vill ändå ta tillfället i akt och påminna er om att de inlägg ni gör här, den debatt ni för under de här dagarna och de argument ni använder er av i diskussionen, det är inlägg i, både en evig, men just nu fruktansvärt aktuell, dragkamp mellan högern och vänstern i världen.

Det är en gammal dragkamp mellan en icke-reglerad vinst-och-förlust-kapitalism å ena sidan och en reglerad fördelningsekonomi å den andra. Mellan, precis som ni har konstaterat under de här dagarna, de växande klyftornas samhälle å ena sidan och maktdelning och demokrati å den andra, eller mellan ofrihet och frihet. För det har jag tänkt på när jag har lyssnat på er de här dagarna att det är ju det som är vänsterns och socialdemokratins grundläggande paradox: att frihet kräver reglering. Därför att frihet kräver jämlikhet och jämlikhet, i en ekonomi som koncentrerar makt och resurser i allt högre grad, kräver reglering.

Högern tror inte det. Högern vill inte tro det. Inte ens idag efter det som hänt och händer i världsekonomin. Högern tror att frihet kräver avreglering och att avregleringar löser fundamentala samhällsproblem. Men om vi ser på världen som den ser ut just idag, så är det ganska tydligt att nyliberalismen, att avregleringsvågen under de senaste decennierna och att högern faktiskt inte lyckades lösa ett enda av de fundamentala samhällsproblemen så som vi ser dem: ofriheten, bristen på jämlikhet, bristen på hållbarhet i våra samhällen, bristen på jämställdhet, resursbristen, freden, toleransen och den eviga konkurrensen om livets goda.

Liberalismen kan kännas enkel och socialismen kan kännas svår. Men det har visat sig, med plågsam tydlighet under det senaste året, att det inte var så särskilt enkelt att leva i det nyliberala samhället heller. Den enda växt som verkar kunna växa i det nyliberala drivhuset, är tillväxten. Men tillväxt, det måste vi komma ihåg, är meningslös utan fördelning. Den är skadlig utan hållbarhet. Och sanningen är att vi under de senaste åren har varit jättebra på tillväxten, men vi har faktiskt varit jättedåliga på både fördelningen och hållbarheten. Och därför har vi denna kris just nu.

Så det faktum att ni nu, i dessa omvälvande tider (även om det kan kännas lugnt här inne i detta stora och fyrkantiga hus), att ni nu ägnar en vecka åt att diskutera just detta svåra, hur politikens olika regleringar och instrument ska se ut, det gör ni väl antar jag, för att ge de andra sköra växterna: friheten, tryggheten, freden och hållbarheten, ny energi och näring. Det behöver de. Det behöver vänstern och det behöver socialdemokratin. Särskilt i dessa tider. Därför är det viktigt att ni håller kongress.

Det var det första jag skulle säga: något om frihet och regleringar och de regleringar ni diskuterar här. Det andra jag ska nämna är något om ungdomen och ilskan.

En av er ssu:are här inne, som jag aldrig hade träffat tidigare, sade till mig så här för ett drygt halvår sedan: hur delar man med sig av sin ilska? Jag har tänkt på det där, och det är faktiskt bland det finaste jag har hört någon säga om politik, någonsin. Hur delar man med sig av sin ilska? För det måste ju vara det som är grunden till allt, all politik och all förändring, all förbättring bottnar i temperamentet, i längtan och i ilskan över att världen inte var bättre än så här. Den där ilskan är viktig och man ska hålla fast vid den så att den inte förbyts i avmätthet, för då är man farligt ute.

När jag var liten sade man till mig att om man inte är röd när man är ung så har man inget hjärta, och är man inte blå när man blir gammal så har man ingen hjärna. Som om ilskan eller önskan om att dela med sig av sin ilska, nödvändigtvis måste rinna ur en när man blir äldre och kanske får mer ansvar.

Och då tänkte jag att vilken tur att sådana som Wigforss och Alva Myrdal och Olof Palme och John F Kennedy och Obama och Ellen Key och PO Enquist och Simone de Beauvoir och massa andra radikala gamla gubbar och gummor, vilken tur att de aldrig åldrades, så att de kunde förbli så där röda i både hjärta och hjärna och dela med sig av sin ilska hela livet. Vilken tur att ålderdomen inte drabbar alla.

Men det är ju dessutom så att det där påståendet faktiskt är grundläggande fel på ett annat sätt, och det är väl kanske mitt viktigaste och avslutande budskap till er kongress: ungdomen har nämligen alltid rätt. Det är inget märkligt med det utan ett rent praktiskt konstaterande. Ungdomen har alltid rätt därför att vi har framtiden på vår sida. För tänk er till exempel, i den bästa av världar, att en massa unga människor som känner ilska över att världen inte är en bättre plats att leva på, som till exempel ni här på er kongress under den här veckan, bestämmer sig för en sak när de är unga, typ att de vill ha fred, eller mer jämlikhet och hållbarhet, och sedan efter några år har de växt upp och blivit vuxna, då är det ju de som kan bestämma att det ska bli så som de ville att det skulle bli när de var unga. Och då blir det kanske så.
Så därför har ungdomen alltid rätt, därför spelar det roll vad unga människor bestämmer sig för, ilskan behöver inte alls rinna ur en när man blir äldre, det spelar roll vad ni bestämmer er för på den här kongressen, eftersom ni, och vi, har framtiden på vår sida.

Så, det är mina korta budskap till er kongress; frihet kräver regleringar, jämlikhet kräver ilska, det är omvälvande tider vi lever i och låt oss, liksom så många före oss, försöka förbli evigt unga.

Lycka till på er kongress

Tack för att jag fick komma hit.

Kongress 2009, Göteborg

I helgen höll s-studenter sin 21:a kongress, i Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Motionsbehandling, val och tal. Jag fick fortsatt förtroende för ytterligare ett år som ordförande - känns mycket stort och hedrande. Daniel Gullstrand förbundssekreterare. Detta året är ett viktigt år.

Två tal nedan: ett välkomsttal (på rim delvis!) och ett tack-/avslutningstal längre ned. Vill ni läsa mer om själva kongressen - se s-studenter.se.


Välkomsttal

Så går ett år emot sitt slut och kommer aldrig åter
Regerar gör ett arbetarparti, ni hör hur falskt det låter
Och efter året undrar man
Har man verkligen gjort allt man kan
För jämlikheten, friheten
Vi får se om kongressen här förlåter

För liksom alla andra år bestod det av 12 månader
Men olikt alla andra år var högern stark och vänstern svag
Om s-studenter opponerat sig, så var det för att freda sig
Mot oanständiga förslag, och hot om borgerligt övertag
Genom hushållsnäratjänstavdrag, för invandrare en särskild lag
Mot arbetslösa än hårdare tag och mot välfärden ett Alexanderslag

För den röda tråden, som är djupt blå, och har löpt genom politiken
Som på ett pärlband kom förslag, slag i slag
Fasta takter till den borgerliga musiken
Att allt ska säljas, reas ut
Försäljas, krängas, sväljas, slängas
Skolor, sjukhus, värdighet
Det finns en prislapp på all härlighet
Men att ungdomsfattigdomen ökar,
Och att skolan segregerar
Och att palestinska barn skjuts sönder
Och att klimatet är ett hot så stort, större än vi nånsin trott,
Det ändrar inte den borgerliga politiken,
Månne är makten faktiskt blind för liken.

Så, världen svämmar över av allt möjligt: oro, vatten, derivat, koldioxid
Det är de fattiga, de utan ansvar, som drabbas av de ansvarslösas slöseri
Och lösa det måste någon göra, om ingen annan gör det så måste vi
Vi kan strunta i att lösa det men, då finns inget kvar att rädda sen
Så, i finanskris, klimatkris, fascism och barbari
Det är detta som är valet, studentförbundare,
Högerpolitik eller socialdemokrati.

Nå, jag har hört ett rykte som jag vill dela med mig av och som jag läste om i tidningen häromdagen. Regeringen har en plan – den ska sätta en röd stuga med vita knutar på månen inom tre år, som en del i varumärkesbyggandet av Sverige. En sådan stuga har de redan satt på taket till Globen i Stockholm, det som numera heter Ericsson Globe, eftersom Ericsson köpte namnet, inte globen.
Ericsson har ännu inte köpt månen

Men det är ganska snyggt att tänka sig att något som är så runt, plötsligt får en utstickare, ett känselspröt, ett finger höjt i rymden eller på Stockholmshimlen. Som stämmer till eftertanke. Så kan rymdmännen tänka på Sverige när de är ute och flyger, och stockholmarna kan drömma sig bort till en lantlig idyll.

Det känselsprötet, tänker jag, som sticker ut från den runda, det är också vi, studentförbundet. Den partiros som var en knuten näve, men nu en lösryckt samling röda fält, med vita konturer, kanske knutar, som bildar en rund och bullig ros. Där finns en kil som sticker ut, eller in. Ett känselspröt, en utstickare, ett finger höjt i luften som stämmer till eftertanke. Och det är tack vare spretigheten, spetsigheten som rosen inte går förlorad i sin rundhet. Tappar den sin spetsighet, tappar den sin form – då blir rosen en tulpan, en valmo rädd för vinden, då förlorar den hela poängen med att vara ros.

Vad studentförbundet försöker göra är helt enkelt samma sak som det regeringen försöker göra på månen, göra avtryck, få folk på andra tankar, höja ett finger i luften till eftertanke. Ge den släta ytan lite skrovlighet.

Och det har vi försökt göra på många olika sätt, både politiskt och organisatoriskt
Men om man ska göra en lång lista kort, för alla vet att korta listor är bättre än långa, så bör den göras nu:
Alltså:
Vi har under året kampanjat,
vi har skrivit,
vi har pratat,
vi har debatterat,
vi har rest,
vi har tagit upp frågor och tagit illa upp ibland.
Vi har träffats,
Vi har ätit,
Vi har fikat och ibland har vi haft möten,
och då har vi pratat om viktiga saker.
Och vi har lärt oss nya saker, och lärt känna oss själva lite bättre,
Se världen på ett nytt sätt,
kanske sett nya sidor av varandra, sidor vi önskar att vi aldrig hade sett

Och vi har försökt driva politik på det sätt man driver politik,
genom att överrösta och överlista
Inte alltid genom att skrika högst
Men att skrika smartast, eller just när ingen annan skriker
Att skrika på ett nytt sätt, ibland kanske inte skrika när man borde skrika alls.

Och att ordna, fixa, göra och skapa.
All politik är i grunden fysisk
Man måste känna med hela kroppen att den bär
Det har vi försökt att göra,
Och det gör den ibland, ibland inte
Men poängen, om det finns en poäng, är denna

Vi har kanske inte riktigt gjort allt vi borde, men vi har gjort mycket mer än vad vi kunde gjort
Detta året har inte varit lätt, men det har varit roligt

Så, kongressdelegater
vad är bäst med att vi har kongress,
förutom fest naturligtvis
Det är en chans att ge sig på varann och ge varandra ros och ris
Det är en sammanfattning av ett år som gått
Att göra avräkningar för smått
Att riva klart i gamla sår
Och ett avstamp inför nästa år
En del ombud är här för första gången
Ni kommer snart lära er hålla nervositeten stången
Vi är här för att se politiken växa
Kanske för att ge nästa styrelse en läxa
Ett erkännande är ändå på sin plats
För att inför nästa år ta sats
Skönt att det här året snart är över
Vi nog alla en tankepaus behöver

Men under nästa verksamhetsår igen
Gör vi samma sak, igen
Kampanjar, pratar, driver på
Vila man i döden få

Så, först kongress
Och sedan fest
Välkomna studentförbundare 2009.

Och med dessa nödrim förklarar jag det socialdemokratiska studentförbundets 21:a kongress för öppnad.

Tacktal/avslutningstal kongress 2009, Göteborg

Det talade ordet gäller (och det talade ordet skilde sig en del från det skrivna)

Studentförbundare,

Det har blivit dags för mig att säga några avslutningsord.

Jag tänker inte hålla ett tal om olika politikområden staplade på varandra, det har vi pratat om tillräckligt både under den här kongressen och under året som gått. Jag tänkte i stället skifta fokus och prata lite om något som vi inte berört så mycket under de här dagarna; de ganska märkliga och helt ovanliga tiderna vi lever i. Det år vi har bakom oss och det år vi är mitt uppe i, är på många sätt ett mycket märkligt politiskt år. Jag tänker framför allt på finanskrisen, som inte bara är en finanskris, utan tillsammans med klimatkrisen en mycket mer genomgripande samhällskris som redan har påverkat och framför allt kommer att påverka oss och vårt samhälle under de kommande åren. Vänstern och socialdemokratin kan inte bara vifta bort det som händer just nu i samhället och ekonomin som en vanlig ekonomisk kris, utan det är faktiskt något mycket spännande som händer och som man borde försöka förstå och ta vara på ordentligt. Vänstern och socialdemokratin är i stort behov av en egen krisanalys.

Förra året i kongresstalet talade jag om att man skulle hålla utkik efter de möjligheternas fönster som öppnar sig ibland i politiken. Och vad är det som händer nu i världen om inte just att ett litet sådant här möjligheternas fönster faktiskt öppnas. Plötsligt ser man världen på ett nytt sätt. Man ska kanske inte överdriva vad den här krisen gör med oss av sig självt, men man ska heller inte underdriva vad som är möjligt för oss att göra av krisen. Men ska man göra något av den krävs att man inte tänker att världen är densamma idag som igår, utan att man ser att politik är att kunna se när de här möjligheternas fönster öppnas, och förmå göra något av dem.
Jag tänker att det finns åtminstone tre företeelser som den här krisen har blottat för oss och som jag tycker att vi ska ta vara på:

-----

Vid en konferens i Dublin någon gång i slutet på 90-talet sade doktor Stephen Hawking, forskare som skrivit populärvetenskapliga böcker om bland annat rymden, att han hade haft fel i en mycket avgörande fråga 30 år tidigare när han hävdade att den information; de stjärnor, ljus, partiklar och smågrus som svaldes av ett svart hål i rymden aldrig skulle kunna hämtas upp därifrån igen. Nu ångrade han sig – informationen kan visst hämtas upp ur de svarta hålen. Det var ett revolutionerande erkännande, att han hade haft fel på en sådan avgörande punkt.

Ekonomi är ju inte samma sak som rymdfysik men Alan Greenspan, amerikansk riksbankschef tills helt nyligen, hävdade självsäkert för några år sedan att ”det centrala problemet är löst”. Med det menade han att det centrala problemet i ekonomin var löst, kriser i ekonomin skulle aldrig mer uppstå, nu visste ekonomerna hur man skulle hantera räntan för att stävja konjunkturen. I januari år meddelade samme Greenspan att han faktiskt hade haft fel. Det centrala problemet var inte alls löst. I själva verket visste ekonomerna inte ens vilket det centrala problemet i ekonomin var. Det enda man säkert nu vet är att den krisar igen.

För trettio år sedan sade Margaret Thatcher att ”There is no such thing as society”. Och med det kunde de borgerliga i Storbritannien och i andra länder hävda att avregleringar och privatiseringar var någon sorts naturkraft snarare än ett politiskt projekt i sig. Och att försöka bygga upp ett samhälle, som vänstern försökt göra, var fåfängt, för samhället fanns ju ändå inte. Thatcher skulle nog aldrig erkänna att hon haft fel, men den här krisen har väl visat att det faktiskt fanns ett samhälle, trots allt, och människors livsvillkor på ett mycket påtagligt sätt faktiskt hängde ihop.

Om man söker på I was wrong på Google får man 279 miljoner träffar – vilket jag tolkar som att det är rätt många som haft fel genom åren, och dessutom erkänt det på internet. En del av dem är politiker, rfymdfysiker och ekonomer, får man väl anta.

Vad säger oss allt detta? Jo, detta säger oss att den enda vägens politik ändå har en ände. Det säger oss också att den tredje vägens politik, som i själva verket är den enda vägens politik fast på ett annat sätt, också har en ände. Det finns ingen enda vägens politik. Det finns alltid minst två alternativ. Man kan alltid välja. Det säger oss också att eftersom man dessutom har fel titt som tätt, det gäller i politiken, det gäller i rymdfysiken, det gäller i ekonomin, så ska man vara försiktig med att utropa den enda vägens politik eller politikens slut eller ideologiernas död. Att tro på ideologiernas död är en mycket sträng hegemonisk ideologi i sig självt. Den enda vägens politik är bara den enda så länge ingenting motbevisar det.

Reformism, grundbulten i socialdemokratisk samhällssyn, tanken på att man kan göra saker och ting bättre gemensamt, kräver att framtiden är påverkbar, att det inte bara finns en enda väg och att vi inte tror att det centrala problemet i samhället löses av ett par borgerliga nationalekonomer i USA. När Alan Greenspan säger ”I was wrong” är det faktiskt något ganska stort som händer, för det innebär att en av de främsta förespråkarna för den enda vägens politik, den enda vägens ekonomi, erkänner att man kan göra på ett annat sätt, någon annan kanske har rätt i stället. Så på ett sätt har den här krisen faktiskt givit oss valmöjligheterna i politiken åter. Vad det centrala problemet i samhället och ekonomin är återstår att formulera.

-----

För det andra är det ju så att den här krisen inte bara visar oss att det finns val att göra, den visar oss också vilket samhälle de här olika valen leder till.

Tidigare i våras, ungefär samtidigt som industrin både i Sverige, Europa och i USA, varslade som värst, läste jag barnboken Alice i Underlandet. Där berättar de om någonting som kallas för den röda drottningens princip. Det är en oerhört träffande beskrivning av det samhälle vi håller på att skapa och som nu krisar. Historien går så här:

Alice (i blå klänning och ljust hår) har ramlat ned i underlandet där allt är upp och ned. Hon möter en röd spelkortsdrottning med dåligt humör och förkärlek för att hugga huvudet av andra spelkort. När de promenerar tillsammans i parken i underlandet befaller drottningen plötsligt Alice att börja sprina. Alice sätter igång med att springa bredvid drottningen, som hela tiden ropar ”Fortare, fortare!”. Och de springer fortare och fortare, men hur hårt de än springer så kommer de ingen vart. Alice flämtar fram att man i hennes land faktiskt brukar komma framåt när man springer, men då svarar drottningen att det måste vara ett mycket trögt land. ”Här, ser du, säger drottningen, här måste man springa av alla krafter för att hålla sig kvar på samma plats. Vill man komma någonstans, måste man springa dubbelt så fort”. Så de ökar takten, drottningen och Alice, men hur fort de än springer kommer de inte ur fläcken. Hur fort de än springer måste de nämligen alltid springa dubbelt så fort för att komma någonstans.

Jag tänker att det här ju liknar någonting som vi känner igen och det hänger ihop med att vår ekonomi krisar just nu. Jag tänker mig att i ett samhälle som styrs av den röda drottningens princip, där finns det två sorters människor, de som orkar springa hela tiden, snabbare och snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats – och så finns det de utslagna. Där finns entreprenörerna, de unga, de friska, de med goda kontaktnät, de som hela tiden orkar vidareutbilda sig, de som ser varje avskedande som en utmaning, de som är bra på att anpassa sig i företagshierarkierna å ena sidan, och så finns det andra, vanliga människor å den andra; människor som är sjuka, blir av med jobbet, vill ha fritid och vila, som har en utbildning som är för gammal, inte orkar vara kreativa jämt. Och det blir allt större ekonomiska skillnader mellan de två grupperna, men båda grupperna är egentligen rädda för samma sak – att hamna på det allt mer ojämlika samhällets undersida. Att falla mellan pinnarna på samhällsstegen därför att botten är så långt ned. Och därför försöker alla springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats.

På tunnelbanan i Stockholm när jag var på väg hem från jobbet för några veckor sedan satt en berusad och uppenbart hemlös kvinna och skrek. Hon skrek att hon inte kunde förstå hur polisen kunde tycka att det var olagligt att hon hade försökt ta en läskflaska i en affär när hon var så hungrig så att hon höll på att svimma. Men att hon blev vräkt från sin lägenhet och att samhället tog hennes barn ifrån henne, det var tydligen inte olagligt det. Det tyckte hon var konstigt. Och jag måste erkänna att, trots att jag inte vill uppmana någon att gå och stjäla läskflaskor, att jag nog ändå satt där och också tyckte att det var lite konstigt.

För är det någonting som den här krisen har visat så är det att samhället och ekonomin hänger ihop, att arbetslöshet inte är något självförvållat lyte, att fattigdom och rikedom finns sida vid sida i vår ekonomi, att de beror av varandra, att vi har skapat ett ekonomiskt system som gör att alla måste springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats. Och i det samhället så skapas både enorma rikedomar och utslagning och ojämlikhet. Och det beror på strukturer, inte lata individer.

Till och med vi och ni, studenter som i vanliga fall har en relativt stabil arbetsmarknad att gå ut till, får inga sommarjobb, får kanske inte jobb efter examen. Och då spelar det ingen roll hur långt man är beredd att flytta eller hur mycket man än är beredd att sitta 35 timmar i veckan på arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns – det finns inga jobb att söka.

Så jag tänker den här krisen på något sätt har visat upp samhällets undersida även för folk som i vanliga fall inte behöver vara rädda för arbetslöshet och fattigdom, de som i vanliga fall orkar springa tillräckligt snabbt för att hålla sig kvar på samma plats i samhällshierarkin, men som nu faktiskt riskerar arbetslöshet och fattigdom ändå. Så mitt i all förskräcklighet som denna kris innebär, så finns det faktiskt något lite mänskligt i denna kris också. Samhällsproblemen blir på ett sätt plötsligt gemensamma. Det blir tydligt för oss att samhället hänger ihop, there is such a thing as society. Och kan man prata om gemensamma problem så är chansen större att folk vill försöka lösa dem gemensamt. Så det är min andra poäng, att den här krisen har visat upp det kapprustande samhällets sämre sidor även för folk som annars lever på den soliga sidan av världen. Och fattigdom, arbetslöshet och ojämlikhet är ett gemensamt problem.

--------

För det tredje. Det är skillnad på känsla och sanning i politiken.

Och det är uppenbart att många av de saker som vi länge har tagit för sanningar, har i stället visat sig vara just en känsla: Att ekonomin är stabil var en känsla som många hade, ingen sanning. Att bonusar gör att chefer tar bättre beslut var en känsla vi hade, ingen sanning. Att den ekonomiska tillväxten av sig självt sipprar ned till de fattiga i ett land är en känsla, ingen sanning. Att en stor offentlig sektor och gemensam välfärd är byråkratisk bygger på känslor, inga sanningar. Att privatiseringar motverkar byråkrati och sänker priser är en känsla, ingen sanning. Att vår jord och klimat mår bra, och att vi inte behöver lyssna på dem som säger att vi utarmar jordens resurser, har varit en känsla vi har haft, ingen sanning. Att globaliseringen innebär att den nationella politiken spelat ut sin roll och att det inte spelar någon roll vad vi svenska socialdemokrater pysslar med här, är en passiviserande känsla, mer än en sanning. Att socialdemokratins storhetstid ligger bakom oss, inte framför oss, är en känsla som högern försökt trycka i oss, ingen sanning. I själva verket har en mycket stor del av politiken, och nedmonteringen av politiken, under de senaste åren byggts på uppfattningar och känslor inför saker och ting, inte sanningar i sig. Och mycket av det vi trodde var sant har nu visat sig vara fel.

Så vad en sådan här samhällskris ändå kan göra är att den gör de här känslorna rörliga igen, att folk börjar leta efter nya sanningar i politiken.

Ett uppenbart exempel, som också ”hänt” under detta år, är Barack Obama, en ovanlig president i en ovanlig tid. Världen utan finanskrisen hade inte behövt Barack Obama. Inte på samma sätt. Vad han gjort som är stort, är inte främst att ge amerikanarna en ny samhällsanalys, det har han inte hunnit. Han har gett dem en känsla för vad det innebär att vara demokrat, att vara vänster snarare än höger i politiken. Jag tror han har gett folk en känsla av att egenintresset sammanfaller med allmänintresset igen, att man kan lösa moderna problem tillsammans. Och jag tror inte heller att amerikanarna, de unga, kvinnorna, de svarta och vita, främst röstade på den privata plånboken Barack Obama – de röstade på politikern, eller känslan, Barack Obama. Så i den här samhällskrisen, som på många sätt troligtvis är mycket mer chockerande i USA än den är här, vände sig folk till politiken, hoppades att den enda vägens politik kanske ändå inte var den enda möjliga politiken, och så röstade de på någon som sade att det kunde vara på ett annat sätt. Alltså ”change”. Det är hoppfullt. Och förhoppningsvis finns det fler sätt som vänstern i Sverige och Europa kan, inte bara imitera Barack Obama, utan också förekomma honom, ta fler steg bort från högerns samhällsvision och mot en egen.

Och jag vill säga ytterligare en sak som jag också tror är viktig just nu, och som är än mer aktuell efter att vi såg hur det gick i flera europeiska länder i Europaparlamentsvalet för en vecka sedan. För 80 år sedan krisade ekonomin på ett liknande sätt som den gör idag. Det banade vägen för känslor, bland annat rädsla för att hamna på det ojämlika samhällets undersida, som i Europa exploaterades politiskt på två olika sätt; genom fascismen och folkhemmet. I Tyskland och Centraleuropa krossades människor av krisen, i Sverige byggde vi ett socialdemokratiskt (om än inte helt oproblematiskt) välfärdssamhälle. Att fascismen är nästan lika stark i Europa idag som på 30-talet, med stora etablerade främlingsfientliga partier i nästan alla länder, och som också växer i västeuropa, är skrämmande. Människovärdet och solidariteten är det som offras först när alla måste springa ännu snabbare bara för att försöka hålla sig kvar på samma plats.

Och med det vill jag inte säga att historien måste upprepa sig, absolut inte, men det visar att känslor, framför allt rädsla, är viktiga i politiken, exploateras av politiken, och att politiken spelar roll för vilka känslor som får fäste i ett samhälle. Att jämlikheten spelar roll för vilka känslor som får fäste i ett samhälle. Och att det är i spannet mellan känsla och sanning som politiken ska finnas. Politiken ska tolka världen så att det låter sant eller förmedla en känsla av vad man önskar vore sant, och kan inte vänstern och socialdemokratin göra det så kommer någon annan göra det. Det här är inte flum, det är hela förutsättningarna för vilken politik som får bedrivas. Det är ett vacuum som behöver fyllas, frågan är bara vem som ska fylla det nu.

Så det är min tredje poäng här, att krisen har gjort att både känslor och sanningar är rörliga igen, att vi sett att är skillnad på känsla och sanning och att högern varit mycket bra på att exploatera våra känslor, men att det är den rörelse som förmår sätta politiska ord på det som händer just nu som kommer att gå stärkt ur krisen. Och jag hoppas att det är vänstern, och ingen annan.

Och då vore det ju snyggt om jag nu kunde säga vem som skulle fylla detta vacuum och vad man skulle fylla det med, men det kan jag inte. Och det är ju det som är poängen. För snarare än att ge fingervisningar om vad som är möjliga framkomstvägar så ger den här krisen mycket tydligare bevis för vad i samhället som inte fungerar, och det kan ibland vara lika radikalt det. Det fungerade inte att privatisera bostadspolitiken i USA, det fungerade inte att totalt släppa kontrollen över finanssystemet eller bankerna, det fungerade inte att ha så dåliga offentliga system för sjukvård och skola så att människor måste spara eller låna pengar för att bekosta sin egen välfärd, jämställdheten ökade inte bara för att fler kunde starta städföretag, flykten i världen minskade inte för att vi förpassar flyktingarna till Europas gränsposteringar, klimatet mådde inte bättre av att vi har fått möjlighet att klimatkompensera våra flygresor, helt enkelt - det finns ett antal centrala problem i samhället och ekonomin som vi inte lyckats lösa, oavsett vad Alan Greenspan tidigare sagt. Och som heller inte kommer att lösas om vi försöker med samma recept som tidigare. Det som är högerns recept.

För vad som är centralt här, och vad krisen har visat, det är att vi skapat ett samhällssystem där alla måste springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats, där fattigdom och rikedom finns sida vid sida och där skillnaderna och rädslan hela tiden växer. Och det är det samhället som krisar, just av de anledningarna.

Så är det någonting som är ett centralt problem, ett centralt problem som vi måste försöka lösa och som jag tycker att den här krisen bevisar, så är det detta: rikedom är meningslös utan fördelning. Privat rikedom är inte en privatsak, liksom privat fattigdom inte är det. Och det vi ser nu är att vi är jättebra på att skapa rikedom i vårt samhälle, men vi är faktiskt inte särskilt bra på fördelningen längre. Och då får vi detta rädslans kretslopp där alla springer och sparar sig igenom livet för att hålla sig kvar på samma plats, och faller man så faller man hela vägen ned.

Så det man måste lösa, och den analysen behöver man inte vara särskilt vänster eller radikal för att göra, det tror jag är en ganska allmänmänsklig analys (all annan analys vore helt omänsklig); det är fördelningen, fördelningen av rikedomen, livskvaliteten, solidariteten, jämlikheten. Att skapa ett lite mjukare samhälle. Hämta upp vänstern och socialdemokratin ur det där svarta hålet, ruska om den och försöka blåsa liv i ett modernt jämlikhetsprojekt igen. Det är det som är centralt och som denna kris visat oss.

Och hur det ska gå till och vem som ska göra det, är än så länge en öppen fråga. Det är där vi kommer in i bilden, bland annat. För att dra vårt strå till stacken under det viktiga år som kommer. Att se det möjligheternas fönster som den här krisen faktiskt har öppnat för oss i vilken samhällsvision som är möjligt att ha, att se att vänstern och socialdemokratin inte alls har sin storhetstid bakom sig utan framför sig, att se att det är nödvändigt att vara romantiker och praktiker på samma gång, även idag, särskilt idag, är avgörande.

Jag vill tacka än en gång för att jag får vara ordförande för det här fantastiskt spännande förbundet i dessa spännande tider. Framför oss ligger nog det där möjligheternas fält som vi så ofta längtar och letar efter. Det är vi som väljer hur det blir.

Tack

Nytt EU-nummer av Libertas ute!

Libertas EU-nummer damp idag ned i brevlådan (bättre sent..men det ska inte lastas redaktionen - force majeure gäller även i politiken). Här min och förbundssekreterarens krönika om EU.

----
I Libertas nr 3 1991 skrev redaktören Erik Svanfeldt att ”Socialdemokraternas mål måste vara att göra EG till ett enda stort Sverige”. Per Wikholm från Laboremus argumenterade i samma nummer för införandet av löntagarfonder i hela Europa genom EG-samarbetet. Mats Paulander från SSK skrev i nr 1 1992 att ”det är av allra högsta prioritet att skapa en gemensam arbetsmarknadslagstiftning för att stävja social dumping på EG:s avreglerade marknad, t.ex. att ett portugisiskt företag som ska bygga järnväg i Frankrike tar med sig portugisiska arbetare och betalar dem portugisiska löner som är lägre än de franska”. Från USHF klagade Emelie Johansson på att EG innebär att ”företagsintressena i Europa går ihop och samarbetar för att på så sätt långsiktigt stärka sina gemensamma ekonomiska intressen”. Men i en ledare nr 3 1992 argumenterade ändå förbundsordföranden (tillika Libertas politiska redaktör) Ola S Svensson för ett ja till EG-medlemskapet: ”Tror verkligen de svenska EG-kritikerna att Europas folk, EG:s medborgare, kommer att finna sig i en utveckling med obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater? Är det inte rimligare, om man väl tror på bärkraften hos socialdemokratins idéer, att tänka sig att Europas folk kommer att ställa krav – sociala krav, ekonomiska krav, kulturella krav?” Därmed lanserades också studentförbundets kampanj ”radikalt ja till EG”, som sedan återkommit i olika tappning i kampanjandet genom åren. Studentförbundet var därför visserligen en tidig förespråkare av EG-medlemskap, men argumenten handlade om en solidifiering av socialdemokratisk politik, inte liberalisering. Man hoppades (redan då) på svenska löner i Polen, inte polska löner i Sverige. Något man ju skulle få anledning att återkomma till senare…

Så här i brytningstider (en EU-mandatperiod övergår i en annan) kan det vara läge att inte bara att fundera över framtiden, utan också över hur historien utvecklat sig. Frågan, när man läser gamla EU-artiklar och kampanjmaterial, inställer sig: om vad handlade egentligen drömmen om Europa?

Mycket, är svaret. EU ska vara ett fredsprojekt, har man hoppats genom åren. EU ska underlätta rörligheten inom Europa, både för människor och för kapital. EU ska fungera som motvikt mot ett globalt dominant USA efter Sovjets fall och agera city-on-the-hill för potentiella (främst östeuropeiska) medlemsländer i deras ekonomiska och politiska utveckling. EU ska utgöra ett politiskt svar på kapitalets ökade geografiska rörlighet och på det sättet stärka demokratin i förhållande till marknaden internationellt. Eftersom vi har antagit att moderna politiska utmaningar främst är av internationell karaktär, har EU utmålats som det freds- och demokratiprojekt på europeisk nivå som vänstern i framtiden inte kan klara sig utan. Att vara emot EU har varit att vara emot framtiden – inte mycket för en progressiv socialdemokrat att välja på, alltså. Vi har drömt om EU som lösningen på nationalstatens problem. Den svaga vänstern i Sverige skulle vägas upp av en europeisk rörelse för ett ”social Europe”.
Så långt allt väl. Den svenska och europeiska socialdemokratin har inte precis drunknat i utopier, drömmar och konstruktiva projekt de senaste decennierna – där har drömmen om EU nog fyllt ett tomrum. Men man bör ju också fråga sig: uppfyller EU dessa löften? Eller hur står det till med vänsterns projekt i EU?

Och där blir bilden genast lite dystrare. När man ibland träffar folk som säger att de är ”positiva till EU” eller att de ”tror på EU” får man anta att de menar att de gillar att EU finns, ungefär som att det är positivt att det finns kommuner och landsting. Men att EU skulle vara ett fredsprojekt beror nog, dessvärre, på vem man frågar. Rörligheten har ökat för både kapital och en del människor, men inte alls för papperslösa, flyktingar och annat ”oattraktivt” folk. Att EU skulle vara ett föredöme för andra länder är framför allt näringslivets argument (inte människorättsorganisationernas) och det faktum att EU ofta internationell agerar som USA:s trogna allierade gör att förhoppningen om ”global balans” delvis kommer på skam. Argumentet om att EU skulle utgöra en politikens motkraft mot ett globaliserat kapital är väl också lika tveksamt – både europeiska löntagarfonder och åtgärder mot social dumping låter fortfarande vänta på sig. Det skrämmande låga (och successivt sjunkande) valdeltagandet är inte bara vad statsvetare brukar benämna ett ”demokratiskt underskott” (som om det vore ett allmänt problem) utan ett högst reellt problem för en vänster för vilken deltagandet, inflytandet och demokratin är en avgörande del av den hårda kärnan. Den som i dag hoppas på ett vänsterns Europa borde börja i denna svårgripbara ände – hur kommer det sig att folk inte känner mer entusiasm inför EU-samarbetet? Är det nå’t fel på folk, media eller …(hemska tanke), på projektets upplägg?

EU-projektet har alltid varit svårt för oss socialdemokrater. Det rör vid grunden i det som är socialdemokrati – institutionsbygge. Politiska slagfält som internationalism, arbete, inflytande, stat, makt, medborgare, fördelning och solidaritet avgörs och institutionaliseras i ny form. Den kritik som har funnits inom socialdemokratin mot EU har väl därför egentligen aldrig handlat om simpel nationalism, utan om hur detta nya samarbete ska se ut. En socialdemokrat vet att formerna är grundläggande för innehållet, att man inte kan separera diskussion om system från politik. Socialdemokratins framgång nationellt har handlat om just detta – att vi vetat hur man bygger och institutionaliserar makt (genom kommuner, hyresgästföreningar, kooperation, allmän högskolebehörighet, stark a-kassa, stor fackanslutning och så vidare). I EU är det dock inte vi som driver arbetet utan högern som driver institutionaliserandet av sin makt. Den europeiska högern är dessutom på många sätt mycket mer höger än den svenska högern – och därtill strukturellt stark (20 av 27 kommissionärer är borgerliga, liksom en förkrossande majoritet parlamentariker). Att vi därför slits mellan drömmen om ett integrerat starkt och rött Europa å ena sidan och realitetens borgerligt europeiska hegemoni å den andra är inget märkligt. Vi önskar ju alla att en annan värld var möjlig, även när den faktiskt under lång tid ter sig omöjlig.

Nåja, snart är det alltså EU-val. Att EU är (och under överskådlig tid kommer att förbli) ett i bästa fall liberalt projekt, där liberala värden utmanas och försvaras, där dragkampen förs inom ett mycket smalt politiskt mitten-höger-spektrum och där vänstern tvingas gå med på beslut eftersom ”det kunde varit ännu värre” gör att det är fantastiskt enkelt att vara radikal i EU – det räcker med att man försvarar liberala kärnvärden som aborträtt, asylrätt och miniminivåer för anständighet i arbetet för att befinna sig på den mer progressiva planhalvan. Men mer långtgående utmaningar står ändå för dörren inför detta val: både klimat- och finanskris liksom den ökande främlingsrädslan i hela Europa kräver (delvis) gemensamma europeiska lösningar. Därför är EU-valet viktigt. Men därför är framför allt en starkare vänster, en starkare socialdemokrati, viktig. Vänstern anklagas ofta för att vara alltför utopistisk – i EU-samarbetet är det dock nödvändigt att vara mycket pragmatisk. Högerpolitik blir inte bättre (eller mer nödvändig) bara för att den beslutas på europeisk nivå. Om socialdemokratin ska förhålla sig till politiken så som man gjort under de framgångsrika åren, ska vi inte bygga byggnader på högerfundament, inte ekonomisk politik på nyliberala antaganden och ingen arbetsrätt på högerns uppfattning om ”rimlighet”. Därför behövs vänstern i EU. Men därför behövs framför allt vänsterns skepsis och kritik i EU. Minns de tidiga studentförbundarna - en obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater, det var aldrig vår dröm. Vi drömde om att göra hela Europa till ett enda stort Sverige, att Europas folk skulle ställa de där kraven – sociala, ekonomiska och kulturella. Tja, vägen kan vara krokig även om den går framåt – låt oss därför fortsätta att hoppas att de där kraven faktiskt ställs. Upp till kamp den 7 juni alltså, för ett mycket radikalare EU.

1900-talets sista kris

Dan Andersson och undertecknad har tillsammans skrivit en liten studiebok om den ekonomiska krisen för Bilda förlag.

Titeln "Samhällsekonomi till husbehov" fick inte jag välja, men boken är (om jag får säga det själv) mycket mindre 50-tal än det låter som.

Från baksidestexten:

"Ny bok med aktuell analys av de ekonomiska svängningarnas effekter på globala maktförhållanden, arbetsmarknad, välfärd, inkomstspridning och miljö. Författarna Dan Andersson och Kajsa Borgnäs ger oss en bakgrund och viktiga svar på frågor om den pågående ekonomiska krisen."

Finns att beställa här.

Första maj-tal, i Vallentuna

Nedan en version av det första maj-tal jag höll på Vallentuna torg i fredags, första maj.
///

Tack för att jag fått komma hit.

Det är inte så många som pratar om det, men i år är det faktiskt precis 100 år sedan storstrejken 1909 rasade genom landet.

Det är faktiskt också så att det, för bara några veckor sedan, var precis 120 år sedan det socialdemokratiska arbetarepartiet bildades, på Tunnelgatan i Stockholm. De som var där då och bildade partiet, ingen av dem var över 30 år gammal, de gjorde det för att mota den höger, som inte är alltför olik vår svenska regeringshöger, ut ur regeringen och bort från makten. De lyckades med sin uppgift under många år, men idag sitter högern åter i regeringsställning och vi har samma stora uppgift nu som då – att göra högern överflödig. Skillnaden mellan nu och då är dock denna – den gången hade vi tiden på vår sida, det har vi inte nu, vi har mycket mer bråttom nu. Vi hade inte heller särskilt mycket att förlora, det har vi nu. Därför är det inte bara viktigt, utan helt livsavgörande nödvändigt, att högern inte blir långvarig vid makten.

Det är faktiskt på många sätt en mycket mer spännande första maj i år än det varit på väldigt länge. Hela världen befinner sig ju i förvandling. Högerns sanningar har visat sig slå fel, vad som är sant i stället har vänstern ännu inte riktigt hunnit formulera. Det är i och för sig alltid så att det står ett möjligheternas fönster på glänt någonstans, och jag sade det redan förra året i mitt första maj-tal. Men det fönstret kan ju vara mer eller mindre öppet. Högern upplever just nu ett ideologiskt korsdrag, de vill stänga till och stänga den nya, friska luften ute. Det är vänstern som kommer med frisk luft i politiken. Och det ska jag prata om.

Men jag tänkte faktiskt börja med att, trots att det är första maj, vara ganska pessimistisk. För om det verkligen står ett möjligheternas fönster på glänt, så kan det fönstret också stängas. Och risken finns att det gör just det. För vill man vara pessimistisk finns det all anledning att också vara det nu. Olof Palme sade till SSU-kongressen 1974 att freden var den fråga som den generationens socialdemokrater inte fick misslyckas med. Det finns ett antal stora frågor som vår generations, och vår tids, socialdemokrater inte får misslyckas med. Gemensamt för alla dessa frågor är att de säger oss att politikens kraft och vilja är viktigare nu än någonsin. Det har sällan varit så viktigt att vara socialdemokrat som nu. Och jag ska prata om några av dessa frågor.

Vi börjar i hållbarheten. Klimatkrisen. Framtidens klimat. Klimatförändringarna är, och detta är förmodligen ingen underdrift, kanske den största och viktigaste, men också svåraste, utmaningen vi genom tiderna stått inför. Temperaturen stiger. Vi har skogsbränder i Australien, torka i Kina, översvämningar i sydeuropa, orkaner i centralamerika och krig och konflikter om land och vatten runt om i världen.. Världens befolkning växer, energibehoven och utsläppen ökar och vi har misslyckats med att bygga samhällen som bygger på måttfullhet, trots internationella klimatförhandlingar. Sanningen är nog att vii har varit lite för bortskämda med jorden. Vi har trott att vi kunnat överutnyttja naturresurserna och den friska luften hur länge som helst. Det kan vi inte – och det märker vi nu..

Och vi kan inte komma och säga att vi ingenting visste om våra utsläpp och hur jorden tog stryk. Fakta om klimatförändringarna har vi vetat länge. För några år sedan skrev FN:s klimatpanel IPCC att isen i Arktis skulle vara helt bortsmält på sommaren i slutet av detta århundrade. Sedan reviderade de sina prognoser och sade att isen skulle vara smält om ungefär 50 år. Nu säger man att sommarisen i Arktis kan vara smält inom några få år, kanske redan kommande sommar. Vad händer då? Isbjörnarna förlorar sina hem, globala uppvärmningen ökar ytterligare och vi förlorar dyrbar tid att ställa om våra samhällen och försöka forma en annan framtid. Och liksom klimatförändringarna hela tiden överträffat alla vetenskapliga prognoser som hittills gjorts, så kommer också vi behöva överträffa oss själva i hur vi tror att vi tillsammans kan förändra samhället. Vi kan inte fortsätta att äta utan att märka att vi har blivit mätta. Som vanligt är det de fattiga som drabbas värst, hela tiden, trots att de är minst ansvariga. Vi är mest ansvariga för klimatförändringarna – då måste vi också ta störst ansvar.

År 2009 är därför vårt kanske viktigaste klimatår hittills. Om vi vill kunna bo över hela jorden, fiska i haven, odla i Asien och njuta av sommaren i Skandinavien, då måste vi börja ställa om snabbt. I december i år möts världens ledare i Köpenhamn för att förhandla fram ett nytt klimatavtal, fortsättningen efter Kyotoprotokollet. Där ska ledarna för Kina, USA, Ryssland, Tyskland, Brasilien, Sydafrika och Sverige gemensamt komma överens om vilka mål man ska ha och hur mycket var och en ska minska sina koldioxidutsläpp. Min gissning är att många kommer att vilja att alla andra ska minska sina klimatutsläpp mer än de själva. USA kommer att vilka att Kina ska minska sina utsläpp mest, Kina vill att USA ska minska sina utsläpp mest. EU säger att man kan hjälpa andra att minska sina utsläpp, men vill inte själv minska särskilt mycket. Vad Sverige vill vet vi ännu inte, Reinfeldt har inte precis gjort sig känd för att vara någon klimataktivist. Tvärtom tycker även han att svenska utsläppsminskningar ska göras utomlands, inte i Sverige. Det är klassisk moderatpolitik, pigjobbspolitik på global nivå - det är alltid någon annans fel, är moderaternas devis, låt någon annan skura våra skitiga dass.

Men vad ska vi då göra? Ja, mycket och snabbt är mitt svar. Tiden är vänsterns, och de fattiga värsta fiende, inte högerns eller de rikas. Ska vi bygga bort bilarna i storstädernas innerstäder, bygga ut kollektivtrafiken, bygga snabbtåg i Sverige och Europa och se till så att maten på våra skolor och äldreboenden är lite närmare producerad, behöver vi börja nu. Annars stängs det där fönstret med möjligheten till en bättre värld. Klimatförändringarna väntar inte på oss, det är vi som måste hänga med om vi vill överleva och kunna leva gott även i framtiden.

Och det är ju också så att ju mer tid som går, ju mer akut klimathotet blir, ju mindre av långsiktig hållbarhet och mer av akut överlevnad som finns i klimatdebatten, desto mer kortsiktiga åtgärder kommer att föreslås. Regeringen har föreslagit att vi ska bygga ut kärnkraften, som om det vore en klimatneutral åtgärd eller receptet för en hållbar framtid. Det är det inte. Att ställa om samhället till ett klimatneutralt samhälle, kräver också att det är långsiktigt hållbart. Klimatkrisen är därför, på sitt sätt, vår civilisations kris. Dagens konflikt handlar därför om vad som ska komma efter, och vilka principer det samhället ska bygga på – kortsiktig överlevnad eller långsiktig hållbarhet. Marknadsmekanismer som fördelar utsläppsrätter så att de rika får släppa ut mest, eller gemensam fördelning.
Vi har att välja på att antingen göra byggandet av det klimatneutrala samhället till, liksom infrastrukturen, vården, skolan och bostadsbyggandet på 1900-talet var, ett gemensamt ansvar och projekt, för ökad jämlikhet i världen. Eller så kan vi välja att låta marknaden försöka lösa problemet, där de som är rikast förlorar minst och de fattiga mest. Klimatfrågan är inte fri från politik, ideologi, intressen och konflikter. För att lösa denna kris, den klimatkris som vår generations socialdemokrater inte får misslyckas med, krävs därför långsiktigt hållbarhetsperspektiv, och jämlikhetsperspektiv. För ojämlikhet är i längden, det vet vi, inte hållbart.

En annan kris vi inte får misslyckas med att lösa är naturligtvis finanskrisen, arbetsmarknadskrisen. Ibland hör man människor som försöker förklara den pågående finanskrisen med att den skulle bero på att vissa individer har varit för osolidariska, egoistiska och asociala, som om det vore något ovanligt och omänskligt. När jag hör det kommer jag att tänka på Vilhelm Moberg.

Så här skriver Moberg om hur prosten i Korpamoen reagerade när han fick veta att Karl-Oskar ville emigrera till Amerika: ”Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. - Svara mig ärligt, Karl-Oskar sade prosten: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?”

Jag tänker när jag läser detta att detet är klart att det är begäret efter vällevnad som driver Karl-Oskar att flytta till Amerika. Vad skulle det annars vara? Och det är visserligen skillnad på Sverige på 1800-talet och 2000-talets amerikanska hyperkapitalism, men liksom Karl-Oskar drevs av en vilja att förbättra livsvillkoren för de sina inom de ramar som det dåtida samhället erbjöd, har människor gjort likadant på Wall Street, i Peking och Moskva idag. Det har ingenting med egoism eller solidaritet att göra. I stället är det systemet som är problemet.
För vad beror denna finanskris på i grunden, kan man fråga sig. Också denna kris beror på brist på välfärd, brist på jämlikhet. Att fattiga människor i USA haft så dåliga löner och så dyr sjukvård att de tvingats ta banklån till det mest basala i livet; boende, vård och skola. I ett samhälle som saknar det mesta av välfärdsinstitutioner, måste människor själva köpa sig sin välfärd på bostadsmarknaden, sjukvårdsmarknaden och utbildningsmarknaden. Därför tar människor lån, även om de egentligen inte har råd. Och fram har den finansmarknad växt som sedan regelbundet krisar, och omfördelar resurser från dem som inte har till dem som har. Intressant är också att just det ohållbara samhälle där låginkomsttagare måste köpa sin bostad för att ha någonstans att bo håller nu på att växa fram i Sverige. I sin marknadsiver och missförstånd om vad valfrihet egentligen innebär säljer de borgerliga ut allmännyttan, här i Stockholm. De privatiserar sjukhus och skolor, gör människor rädda att hamna efter och skapar på så sätt ett definitivt ohållbart samhälle. Mitt i den största ekonomiska ojämlikhetskrisen på 75 år bedriver högern en politik som ingenting har lärt sig av sina misstag.

Högern har nämligen inte förstått detta basala - att den här finanskrisen just i grunden är en global ojämlikhetskris. När inkomstskillnaderna ökar måste man ha pengar på banken för att ha tillgång till livets goda, det är orsaken till denna lånekarusell. Hade livets välfärd varit jämnare fördelad i världen, hade fattiga inte behövt ta lån. Det är ojämlikheten som ger oss dessa kriser. Att som högern försöka begränsa finanskrisen, men inte ta tag i ojämlikheten i vår värld, är fåfängt. Den utmaning vår generations och vår tids socialdemokrater inte får misslyckas med är därför denna, och den är lika gammal som socialdemokratin själv – att skapa jämlikhet, att skapa trygghet, att skapa välfärd. Det är inte alls omodernt – det är helt nödvändigt.

För det tredje; båda dessa kriser, finanskrisen och klimatkrisen, förstärker en tredje smygande kris på frammarsch i Europa, och det kan man kalla en medborgarrättskris. Fascismen och främlingsfientligheten är historiskt stark i Europa idag. I själva verket har den inte varit så stark sedan 1930-talet. I nästan alla europeiska länder finns idag stora, etablerade, främlingsfientliga partier, på vissa håll finns de även i parlamenten. Snart kanske vi har dem också i Sveriges riksdag, eller så skickar vi en Sverigedemokrat till Europaparlamentet i juni. I vilket fall som helst vädrar rasismen och fascismen morgonluft i vår del av världen. Det är en utveckling vi borde vara oroade över.

För vad är det för slags samhälle vi ser på några års sikt, i Sverige och Europa? Arbetslösheten ökar, människor förlorar inte bara sina jobb, utan också sina inkomster efter som arbetslöshetsförsäkringen urholkats under senare år. Allt fler klimatflyktingar kommer att komma hit. Ökad misstänksamhet mot invandrare, muslimer. Regeringen har under de senaste åren gjort utspel om begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta krav för SFI – dessa förslag ska läsas i detta populismens bruna sken. Desperation leder ofta ut på grumligt vatten.
För det är just detta som är det verkliga problemet – desperationen, osäkerheten, ett otryggare Sverige. De människor som vill ta sig till vår del av världen idag möts av ett lite mer nervöst Europa. Ett Europa där deras medborgerliga rättigheter förhandlas bort av de etablerade partierna, i eftergift till främlingsfientliga rörelser. Här i Sverige har moderaterna föreslagit ett särskilt kontrakt för invandrare att skriva på, ett åsiktskontrakt som ska uppfostra dem till det moderaterna tycker är goda svenska värderingar. Det är en direkt invit till avgrundshögern och ett säkert steg på vägen till helvetet. Låt oss inte slå in på den vägen – igen. Där har vi varit och vi vet att det inte var bra. Men rasismen frodas i det ojämlika, och nervösa, samhället. Därför ska ojämlikheten bekämpas, också av den anledningen.

Och det är här politiken kommer in i bilden. För visst spelar det roll att politiken finns. Och visst spelar det roll vad politiken gör. Marknaden löste inte våra problem, den skapade dem. I decennier har vi blivit intalade att politiken inte behövs. Men det visar sig att när politiken trängs tillbaka, trängs också människan tillbaka. Det vet vi nu. Och kanske finns därför här just ett möjligheternas fönster, när vi ser att detta samhälle inte håller. I USA har människorna under året blivit av med sin krigsherre till president, och ersatt honom med någon som verkar ta vanliga människors liv på allvar. Barack Obama kommer inte att lösa världens problem, men världen är i sanning lite ljusare med honom som makthavare i den. Och vad Obama gör som är viktigt just nu, det är att han pratar om politikens roll, om politikens primat framför marknaden, om att mänskligt samarbete behövs för att göra världen levbar igen. Dessa kriser har visat att vårt samhälle varken var särskilt modernt, hållbart eller solidariskt. Ett modernt samhälle, utan kriser, måste tvärtom vara solidariskt. Den tyske filosofen Jurgen Habermas har sagt att under den senare delen av 1900-talet tappade vänstern sina utopiska energier. Han kanske hade rätt då Men det är fel nu. Jag tror det är läge för vänstern att börja drömma igen.

Avslutningsvis ska jag säga något om det stundande Europaparlamentsvalet. Det är inte lätt med EU, tvärtom är det mycket krångligt, ofta byråkratiskt och komplicerat. Exakt hur organisationen är uppbyggd, vad makten över politiken finns och hur våra politiker röstar i parlamentet är inte helt lätt att veta. Högern i Europa dominerar i EU, och den europeiska högern är på många sätt mycket mer höger än den svenska högern. Det är lätt att känna uppgivenhet inför Europavalet den 7 juni.

Men de kriser som jag här har pratat om, klimatkrisen, finanskrisen, medborgarrättskrisen och den globala ojämlikhetskrisen, de avhjälps inte enbart genom svensk politik. Gemensamma politiska beslut och överenskommelser i Europa är nödvändiga. EU måste ta sitt ansvar för att minska koldioxidutsläppen, bygga snabbtåg genom Europa, agera solidariskt mot omvärlden. EU måste ta tag i finansmarknaderna, låta medlemsländerna föra en offensiv arbetsmarknadspolitik och använda sina resurser att stödja fattigare länder. Genom gemensamma diskussioner i EU kan man kanske också förstå och försöka förhindra den växande främlingsfientligheten i Europa, ta gemensamt ansvar för de flyktingar som kommer hit och föra en politik som inte lämnar människor i sticket. De många stora utmaningar som vår generations socialdemokrater inte får misslyckas med, är inte bara nationella företeelser. De är europeiska, globala. Därför är EU viktigt, och därför är vänstern i Europa viktig. Därför är det också viktigt att vi röstar den 7 juni.

Så, till sist, högern har i 30 års tid försökt förklara för oss att vi inte behövs längre, att vänstern inte behövs. Att de stora problemen är lösta, att människor nu vill ha högerpolitik. Det är uppenbart fel. I själva verket är det högerpolitik som är just ett hot mot vår gemensamma framtid. Skulle vi låta marknaden lösa finanskrisen, skulle vi låta marknaden lösa klimatkrisen, då skulle de inte lösas alls. Därför att högern ser inte att det är ojämlikheten som är problemet. Men det ser vi.

Och därför kan vi vara optimister, även om utmaningarna känns stora. Högern har inte lösningarna på vår tids problem, det är vänstern som måste ha dem. Göran Sonnevi har skrivit så här i en dikt:

”Nu öppnar sig chansen till ett annat sätt att leva
Ska vi ta denSka vi se den klart i ögonen
Jag tror att chansens springa är mycket liten
Den lyser vid tröskeln till en stängd dörr, som kan öppnas
Den kan bara öppnas,
av många människor tillsammans”

Vänner, det är vänstern, arbetarrörelsen och alla vi som älskar frihet och jämlikhet, som tillsammans måste göra högern maktlös, se det möjligheternas fönster som står öppet för vänstern i världen just nu och försöka forma politik för en bättre, mer jämlik, solidarisk och hållbar värld.

Kom ihåg detta när det känns tungt, det var länge sedan det var så viktigt att vara vänster, det var länge sedan det var så viktigt att vara socialdemokrat, som nu.

Tack för att jag fick komma hit,

Tack

Kortkrönika i AiP, om första maj

Vad har ni att prata om på Första maj, frågar borgerligheten i ytterligare ett försök att skilja oss från vår berättelse. För två år sedan hyllade de dem som hade ett arbete att gå till. Förra året skrev de om arbetslinjen på Första maj. Men i år har de inte mycket att komma med. Volvoarbetarna blir arbetslösa – inte för att de är lata utan för att det inte finns några jobb. Vad ska borgerligheten säga då? Att klippa sig räcker ju inte när världsekonomin beter sig som kvicksand. Deras vision är döende, den ensamma människan gjorde inte samhället starkt.

Så då vill de inte heller att vi ska demonstrera och hålla tal. Ursch, säger de. Ni är ju lika goda kålsupare som vi. Ni har också beviljat miljonbelopp och suttit på stolar med ergonomiska ryggstöd. Håll därför tyst! Ni har inget att berätta som inte vi kan berätta. Era drömmar skiljer sig inte längre från våra. Det ni kunde har ni förlorat. Ni borde inte hålla tal!

Men det är fel. Socialdemokratin fyllde 120 år förra veckan. För 100 år sedan rasade storstrejken genom landet, latinamerikanska arbetare skickade pengar till vårt samhällsbygge uppe i norr. För 80 år sedan krisade ekonomin, för 70 år sedan demokratin. Det finns dagsaktuella sanningar i de historierna med.

Och hur är läget idag? Det är krig i Irak, slakt i Gaza. Klimatkrisen hotar att göra oss alla överflödiga, finanskrisen fördelar pengar från dem som inte har till dem som har. Staterna är viktigare än någonsin, nyliberalismens laissez-faire lika omodern som alltid. Vi har sverigedemokrater på väg in i riksdagen, ett EU-parlament ockuperat av högern och en alliansregering som låtsas att den är något den aldrig kan bli – solidarisk.

Det är när ledarsidor och högerpolitiker säger att det inte finns något att tala om – det är då vi vet att det finns massor att berätta. Om vi vågar. De vill att vi ska frukta, inte högern, utan fruktan själv. Strunt i det, du är socialdemokrat. Utnyttja denna din rätt, att tala på Första maj!

Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter

Same, same - but different

I senaste numret av Libertas, tema Arbetarparti, skriver jag och förbundssekreteraren följande krönika.


Argument 1
En arbetsdag
06.30 – upp
08.00 – på jobbet,
11.30 – fruktansvärt hungrig
14.00 – hjärtklappning
17.00 – smörgås
19.30 – hem, snabb (obs! snabb) middag
21.45 – fäller ned datorskärmen, av främst psykologiska orsaker, bokstäverna hoppar, tapeten böljar
23.00 – vill sova
Somnar
Vaknar

Argument 2
I romanen Gruva beskriver Sara Lidman standardtidssystemet för att systematisera arbetstagarnas rörelser under arbetsdagen: MTM. ”Systemet bygger på att allt manuellt arbete kan delas upp i enkla grundrörelser, som STRÄCKA, FLYTTA, GRIPA, INPASSA osv. Tidsenheten för att mäta dessa små och enkla rörelser är en jämn decimal av en timme och kallas TMU, vilket är lika med 1/100000 timme.” Grundrörelsen ÖGONFÖRFLYTTNING tar 0,285 TMU. Rörelsen GÅ tar 15,0 TMU per ett steg som beräknats till 86 cm. ”Vid gång på sand, järnvägsslipers, inom hindrade områden och under liknande onormala förhållanden användes en standard på 17,0 TMU per steg.” Sådant har vi inte längre på jobbet. Men i huvudet och bröstet. Hjärtat och hjärnan.

Argument 3
I romanen Du, människa gräver Marit Paulsen (japp, hon har skrivit romaner, feministiska socialistiska sådana, innan hon fick jobb som folkpartist i EU) i samma övervakning av arbetarna: ”Någon gång kommer du på tanken att arbetsköparna är rädda för arbetarna. Varför annars denna helfnoskiga övervakning? Stämpelklockorna, tidsstudier, ackordslönen, den egna ekonomin, centralografen – ändå anställer de basar som de dresserar till halvapor för att bevaka er ytterligare. Desto märkligare tycker du att det är att tjänstemännen tilltros att jobba utan samma rigorösa bevakning. Är de rädda för just arbetarna. Varför?”.

Argument 4
Gramsci skrev om de intellektuella. Att det inte räcker med de traditionellt intellektuella, prästerna, lärarna. Att de övre klassernas intellektuella medvetet eller omedvetet driver de övre klassernas intressen, inte förmår ställa sig över de egna ekonomiska villkoren. Därför, skrev Gramsci, är det så viktigt med bildning av arbetarklassen. För att de flesta ur borgarklassen som säger sig företräda arbetarna egentligen gör precis tvärtom. Arbetarrörelsen behöver sina egna organiskt intellektuella. I värsta fall måste arbetarrörelsen också utbilda de småborgerliga intellektuella – arbetarrörelsen är lika mycket en bildningsrörelse för arbetarna som för de småborgare som tror sig vara ”fritt” tänkande.

Argument 5
”Beslutet om avskaffande av kvinnolöner på LO-SAF området genomfördes inte på en gång. Efter påtryckningar från arbetsgivare i kvinnointensiva verksamheter sköts genomförandet av avtalet upp till perioden 1962-1967.” ”Idag tjänar kvinnor i genomsnitt (på hela arbetsmarknaden) knappt 20 procent mindre per arbetad timme än vad män tjänar. Denna löneskillnad till männens fördel har varit så gott som konstant i drygt 20 år”.

Argument 6
Weber beskrev fyra sorters idealtypiskt handlande: traditionellt, affektivt, värderationellt och målrationellt handlande. Givet att vi inte enbart handlar av traditionella eller känslomässiga skäl, återstår alltså de två övriga. Vi styrs av reflektion över vad som är moraliskt riktigt och/eller av reflektion över hur vi bäst når ett visst mål. Förhoppningsvis drivs den akademiker som sympatiserar med arbetarrörelsen i stället för med arbetsgivarrörelsen (minst) lika mycket av det värderationella handlandet som av det målrationella. Vi kanske inte har samma ekonomiska intressen i arbetarrörelsen, men samma emancipatoriska. Att vi inte övervakas enligt MTM-system betyder inte att vi inte övervakas, men disciplinen kommer inifrån. Längtan efter emancipation i arbetet förenar arbetare med akademiker. Det ska vara bra, men det ska också vara rätt. Arbetarrörelsen är bra, men den är också rätt. Egenintresset får finna sig i att gå hand i hand med solidariteten. Frihet tillsammans med jämlikhet. Det är rätt.

Beroende på hur man väljer att definiera ordet arbetare så kommer en större eller mindre del av befolkningen att täckas in i definitionen. Men är det så värst relevant? Vi är rätt många i samhället idag som är beroende av arbetsgivaren och investeringarna för vår inkomst och överlevnad. Det räcker väl, där finns ett gemensamt intresse, oberoende av vilka exakta arbetsuppgifter man råkar ha och den exakta mängden nollor på lönen. Det är inte nödvändigtvis våra kroppar vi sliter ut på jobbet längre. Det är vår ork, energi, engagemang och känsla av tillfredsställelse som exploateras när kroppen försätts i skrivbordsläge. Arbetets fysiska påfrestning har vi reglerat, delvis, inte den psykiska.

Argumenten för varför en akademiker ska välja arbetarepartiet är därför många: solidaritet, kunskap, det gemensamma bästa - en roligare, vackrare värld. Vad arbetarpartiet ska med akademikerna till, är mindre klart, förutom att de blir allt fler. Vid mötet mellan arbetarparti och akademiker förändras båda, någon mest. De ekonomiska intressena delvis motstridiga, friheten gemensam. Mittenliberala partier finns det gott om. Ett är säkert - vi är inte här för att kidnappa rörelsen.