I AiP om ett nygammalt debattklimat

Kanske är man ovan efter sommarens ledighet. Kanske har en tempoväxling faktiskt skett – högern är på bettet. Det blir ett kosackval nästa år, tro mig.

Det pågår en kamp om vad som är verkligt. När verkligheten överträffar även vänster­dikten och låter världs­ekonomin rasera vanliga människors liv och lust, hävdar sig högern plötsligt företräda ”verklighetens folk”. Just där, i Almedalen i juni i år, avslöjade Göran Hägglund den allianspartistiska valstrategin: ”Vi låtsas som om det regnar, men Socialdemokraterna vill försöka åkalla hagel och storm”. Ny Demokratis gamla slagord är återuppväckt och skillnaden mellan verkligt och overkligt folk, får man anta, är att verkligt folk håller käften och ”står ut med tuffare tider”. De overkliga oroar sig för arbetslöshet, ojämlikhet, klimat- och välfärdskris.

Några exempel på hur borgerligheten vill disciplinera det offentliga samtalet: Reinfeldts krav om borgfred under EU-ordförandeskapet ignorerar att det är just detta halvår som letterna förlorar sina sjukhus, klimattoppmötet i Köpenhamn riskerar att gå i stöpet och arbetslösheten växer – liksom klyftorna. Carin Jämtin häcklas av borgerlig press för det mycket modesta kravet att skattepengar ska gå till välfärd, inte vinster. De 16-åriga ombuden på SSU-kongressen läxas upp av borgerliga sommar­skribenter för sin bristande ansvarskänsla för den statliga ekonomin medan liberala ungdomsförbundet klappar sig själva på axeln för att ”krav på över 100 miljarder har försvunnit från vårt handlingsprogram”. Verklighetens ungdomar drömmer inte om att en annan värld är möjlig, de ansvarsfulla ungtupparna stretar i stället på i uppkörda hjulspår. Under slagordet att ”vi har inte råd med allt” har vi plötsligt inte råd med något alls. Det är den borgerliga verkligheten, det.

I tider av turbulens och oro blir stabilitet viktigare för människor, det är sant. Samtidigt blir jakten på någon att anklaga, någon som kan hållas ansvarig för oron, mer intensiv. Det är väl därför Ny Demokrati kunde börja prata om ”verklighetens folk” under 1990-talskrisen, och KD dammar av begreppet just i dag. När människor plötsligt hotas av en mer osäker framtid, då hittar man till slut någon att skylla på. Gapet växer mellan ”oss” och ”de andra”, och vilka ”de andra” är, det är mindre intressant. Arbetslösa ställs mot arbets­innehavare, invandrare mot infödda, ”rimlighet” mot idealism, och högern än tydligare mot vänstern.

Statsvetarprofessorn Chantal Mouffe påpekar att detta hänt förr. I kristider söker människor stabilitet (hos Ledaren, gemenskapen) och en fiende som hotar stabiliteten (invandrarna, kommunisterna). Det finns alltid två håll att sparka åt: uppåt eller nedåt. Men i finanskrisens spår, just när det borde vara möjligt att prata om att man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt, att människor behöver varandra och att vi strukturellt måste försöka förstå vad som händer i samhället och ekonomin, just då trängs dessa åsikter och människor bort som ”verklighetsfrånvända” eller ”icke-ansvarsfulla”. De politiska valmöjligheterna, debattbredden, krymper när den borde vara som störst. De enda som tjänar på det är de rika och de främ­lings­fientliga.

För, som Mouffe också påpekar, om inte meningsutbytet och de olika åsikterna får plats inom det etablerade politiska systemet, pluppar de upp utanför. Sverigedemokraterna växer. Anti-etablissemangspartierna blir fler (Piratpartiet). Ännu är de, med europeiska mått mätt, små. Men högerns disciplinerande tal om hur ”verklighetens folk” beter sig, och dess aggressioner mot socialdemokratins funderingar kring en annorlunda värld, gynnar bara dessa ytterspelare. Får vi ett kosackval nästa år vinner den smala högerpopulismen. För socialdemokratins del gäller att fortsatt ta ansvar för den politiska bredden, helheten. Inte rädas högerns aggressioner. Reinfeldt, Borg och Wolodarski sänker huvudet och springer mot det röda skynket. Men just när de tror att de sticker hornet i oss, gör vi några snabba piruetter och plötsligt har vi dribblat oss förbi.