Nytt EU-nummer av Libertas ute!

Libertas EU-nummer damp idag ned i brevlådan (bättre sent..men det ska inte lastas redaktionen - force majeure gäller även i politiken). Här min och förbundssekreterarens krönika om EU.

----
I Libertas nr 3 1991 skrev redaktören Erik Svanfeldt att ”Socialdemokraternas mål måste vara att göra EG till ett enda stort Sverige”. Per Wikholm från Laboremus argumenterade i samma nummer för införandet av löntagarfonder i hela Europa genom EG-samarbetet. Mats Paulander från SSK skrev i nr 1 1992 att ”det är av allra högsta prioritet att skapa en gemensam arbetsmarknadslagstiftning för att stävja social dumping på EG:s avreglerade marknad, t.ex. att ett portugisiskt företag som ska bygga järnväg i Frankrike tar med sig portugisiska arbetare och betalar dem portugisiska löner som är lägre än de franska”. Från USHF klagade Emelie Johansson på att EG innebär att ”företagsintressena i Europa går ihop och samarbetar för att på så sätt långsiktigt stärka sina gemensamma ekonomiska intressen”. Men i en ledare nr 3 1992 argumenterade ändå förbundsordföranden (tillika Libertas politiska redaktör) Ola S Svensson för ett ja till EG-medlemskapet: ”Tror verkligen de svenska EG-kritikerna att Europas folk, EG:s medborgare, kommer att finna sig i en utveckling med obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater? Är det inte rimligare, om man väl tror på bärkraften hos socialdemokratins idéer, att tänka sig att Europas folk kommer att ställa krav – sociala krav, ekonomiska krav, kulturella krav?” Därmed lanserades också studentförbundets kampanj ”radikalt ja till EG”, som sedan återkommit i olika tappning i kampanjandet genom åren. Studentförbundet var därför visserligen en tidig förespråkare av EG-medlemskap, men argumenten handlade om en solidifiering av socialdemokratisk politik, inte liberalisering. Man hoppades (redan då) på svenska löner i Polen, inte polska löner i Sverige. Något man ju skulle få anledning att återkomma till senare…

Så här i brytningstider (en EU-mandatperiod övergår i en annan) kan det vara läge att inte bara att fundera över framtiden, utan också över hur historien utvecklat sig. Frågan, när man läser gamla EU-artiklar och kampanjmaterial, inställer sig: om vad handlade egentligen drömmen om Europa?

Mycket, är svaret. EU ska vara ett fredsprojekt, har man hoppats genom åren. EU ska underlätta rörligheten inom Europa, både för människor och för kapital. EU ska fungera som motvikt mot ett globalt dominant USA efter Sovjets fall och agera city-on-the-hill för potentiella (främst östeuropeiska) medlemsländer i deras ekonomiska och politiska utveckling. EU ska utgöra ett politiskt svar på kapitalets ökade geografiska rörlighet och på det sättet stärka demokratin i förhållande till marknaden internationellt. Eftersom vi har antagit att moderna politiska utmaningar främst är av internationell karaktär, har EU utmålats som det freds- och demokratiprojekt på europeisk nivå som vänstern i framtiden inte kan klara sig utan. Att vara emot EU har varit att vara emot framtiden – inte mycket för en progressiv socialdemokrat att välja på, alltså. Vi har drömt om EU som lösningen på nationalstatens problem. Den svaga vänstern i Sverige skulle vägas upp av en europeisk rörelse för ett ”social Europe”.
Så långt allt väl. Den svenska och europeiska socialdemokratin har inte precis drunknat i utopier, drömmar och konstruktiva projekt de senaste decennierna – där har drömmen om EU nog fyllt ett tomrum. Men man bör ju också fråga sig: uppfyller EU dessa löften? Eller hur står det till med vänsterns projekt i EU?

Och där blir bilden genast lite dystrare. När man ibland träffar folk som säger att de är ”positiva till EU” eller att de ”tror på EU” får man anta att de menar att de gillar att EU finns, ungefär som att det är positivt att det finns kommuner och landsting. Men att EU skulle vara ett fredsprojekt beror nog, dessvärre, på vem man frågar. Rörligheten har ökat för både kapital och en del människor, men inte alls för papperslösa, flyktingar och annat ”oattraktivt” folk. Att EU skulle vara ett föredöme för andra länder är framför allt näringslivets argument (inte människorättsorganisationernas) och det faktum att EU ofta internationell agerar som USA:s trogna allierade gör att förhoppningen om ”global balans” delvis kommer på skam. Argumentet om att EU skulle utgöra en politikens motkraft mot ett globaliserat kapital är väl också lika tveksamt – både europeiska löntagarfonder och åtgärder mot social dumping låter fortfarande vänta på sig. Det skrämmande låga (och successivt sjunkande) valdeltagandet är inte bara vad statsvetare brukar benämna ett ”demokratiskt underskott” (som om det vore ett allmänt problem) utan ett högst reellt problem för en vänster för vilken deltagandet, inflytandet och demokratin är en avgörande del av den hårda kärnan. Den som i dag hoppas på ett vänsterns Europa borde börja i denna svårgripbara ände – hur kommer det sig att folk inte känner mer entusiasm inför EU-samarbetet? Är det nå’t fel på folk, media eller …(hemska tanke), på projektets upplägg?

EU-projektet har alltid varit svårt för oss socialdemokrater. Det rör vid grunden i det som är socialdemokrati – institutionsbygge. Politiska slagfält som internationalism, arbete, inflytande, stat, makt, medborgare, fördelning och solidaritet avgörs och institutionaliseras i ny form. Den kritik som har funnits inom socialdemokratin mot EU har väl därför egentligen aldrig handlat om simpel nationalism, utan om hur detta nya samarbete ska se ut. En socialdemokrat vet att formerna är grundläggande för innehållet, att man inte kan separera diskussion om system från politik. Socialdemokratins framgång nationellt har handlat om just detta – att vi vetat hur man bygger och institutionaliserar makt (genom kommuner, hyresgästföreningar, kooperation, allmän högskolebehörighet, stark a-kassa, stor fackanslutning och så vidare). I EU är det dock inte vi som driver arbetet utan högern som driver institutionaliserandet av sin makt. Den europeiska högern är dessutom på många sätt mycket mer höger än den svenska högern – och därtill strukturellt stark (20 av 27 kommissionärer är borgerliga, liksom en förkrossande majoritet parlamentariker). Att vi därför slits mellan drömmen om ett integrerat starkt och rött Europa å ena sidan och realitetens borgerligt europeiska hegemoni å den andra är inget märkligt. Vi önskar ju alla att en annan värld var möjlig, även när den faktiskt under lång tid ter sig omöjlig.

Nåja, snart är det alltså EU-val. Att EU är (och under överskådlig tid kommer att förbli) ett i bästa fall liberalt projekt, där liberala värden utmanas och försvaras, där dragkampen förs inom ett mycket smalt politiskt mitten-höger-spektrum och där vänstern tvingas gå med på beslut eftersom ”det kunde varit ännu värre” gör att det är fantastiskt enkelt att vara radikal i EU – det räcker med att man försvarar liberala kärnvärden som aborträtt, asylrätt och miniminivåer för anständighet i arbetet för att befinna sig på den mer progressiva planhalvan. Men mer långtgående utmaningar står ändå för dörren inför detta val: både klimat- och finanskris liksom den ökande främlingsrädslan i hela Europa kräver (delvis) gemensamma europeiska lösningar. Därför är EU-valet viktigt. Men därför är framför allt en starkare vänster, en starkare socialdemokrati, viktig. Vänstern anklagas ofta för att vara alltför utopistisk – i EU-samarbetet är det dock nödvändigt att vara mycket pragmatisk. Högerpolitik blir inte bättre (eller mer nödvändig) bara för att den beslutas på europeisk nivå. Om socialdemokratin ska förhålla sig till politiken så som man gjort under de framgångsrika åren, ska vi inte bygga byggnader på högerfundament, inte ekonomisk politik på nyliberala antaganden och ingen arbetsrätt på högerns uppfattning om ”rimlighet”. Därför behövs vänstern i EU. Men därför behövs framför allt vänsterns skepsis och kritik i EU. Minns de tidiga studentförbundarna - en obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater, det var aldrig vår dröm. Vi drömde om att göra hela Europa till ett enda stort Sverige, att Europas folk skulle ställa de där kraven – sociala, ekonomiska och kulturella. Tja, vägen kan vara krokig även om den går framåt – låt oss därför fortsätta att hoppas att de där kraven faktiskt ställs. Upp till kamp den 7 juni alltså, för ett mycket radikalare EU.