Same, same - but different

I senaste numret av Libertas, tema Arbetarparti, skriver jag och förbundssekreteraren följande krönika.


Argument 1
En arbetsdag
06.30 – upp
08.00 – på jobbet,
11.30 – fruktansvärt hungrig
14.00 – hjärtklappning
17.00 – smörgås
19.30 – hem, snabb (obs! snabb) middag
21.45 – fäller ned datorskärmen, av främst psykologiska orsaker, bokstäverna hoppar, tapeten böljar
23.00 – vill sova
Somnar
Vaknar

Argument 2
I romanen Gruva beskriver Sara Lidman standardtidssystemet för att systematisera arbetstagarnas rörelser under arbetsdagen: MTM. ”Systemet bygger på att allt manuellt arbete kan delas upp i enkla grundrörelser, som STRÄCKA, FLYTTA, GRIPA, INPASSA osv. Tidsenheten för att mäta dessa små och enkla rörelser är en jämn decimal av en timme och kallas TMU, vilket är lika med 1/100000 timme.” Grundrörelsen ÖGONFÖRFLYTTNING tar 0,285 TMU. Rörelsen GÅ tar 15,0 TMU per ett steg som beräknats till 86 cm. ”Vid gång på sand, järnvägsslipers, inom hindrade områden och under liknande onormala förhållanden användes en standard på 17,0 TMU per steg.” Sådant har vi inte längre på jobbet. Men i huvudet och bröstet. Hjärtat och hjärnan.

Argument 3
I romanen Du, människa gräver Marit Paulsen (japp, hon har skrivit romaner, feministiska socialistiska sådana, innan hon fick jobb som folkpartist i EU) i samma övervakning av arbetarna: ”Någon gång kommer du på tanken att arbetsköparna är rädda för arbetarna. Varför annars denna helfnoskiga övervakning? Stämpelklockorna, tidsstudier, ackordslönen, den egna ekonomin, centralografen – ändå anställer de basar som de dresserar till halvapor för att bevaka er ytterligare. Desto märkligare tycker du att det är att tjänstemännen tilltros att jobba utan samma rigorösa bevakning. Är de rädda för just arbetarna. Varför?”.

Argument 4
Gramsci skrev om de intellektuella. Att det inte räcker med de traditionellt intellektuella, prästerna, lärarna. Att de övre klassernas intellektuella medvetet eller omedvetet driver de övre klassernas intressen, inte förmår ställa sig över de egna ekonomiska villkoren. Därför, skrev Gramsci, är det så viktigt med bildning av arbetarklassen. För att de flesta ur borgarklassen som säger sig företräda arbetarna egentligen gör precis tvärtom. Arbetarrörelsen behöver sina egna organiskt intellektuella. I värsta fall måste arbetarrörelsen också utbilda de småborgerliga intellektuella – arbetarrörelsen är lika mycket en bildningsrörelse för arbetarna som för de småborgare som tror sig vara ”fritt” tänkande.

Argument 5
”Beslutet om avskaffande av kvinnolöner på LO-SAF området genomfördes inte på en gång. Efter påtryckningar från arbetsgivare i kvinnointensiva verksamheter sköts genomförandet av avtalet upp till perioden 1962-1967.” ”Idag tjänar kvinnor i genomsnitt (på hela arbetsmarknaden) knappt 20 procent mindre per arbetad timme än vad män tjänar. Denna löneskillnad till männens fördel har varit så gott som konstant i drygt 20 år”.

Argument 6
Weber beskrev fyra sorters idealtypiskt handlande: traditionellt, affektivt, värderationellt och målrationellt handlande. Givet att vi inte enbart handlar av traditionella eller känslomässiga skäl, återstår alltså de två övriga. Vi styrs av reflektion över vad som är moraliskt riktigt och/eller av reflektion över hur vi bäst når ett visst mål. Förhoppningsvis drivs den akademiker som sympatiserar med arbetarrörelsen i stället för med arbetsgivarrörelsen (minst) lika mycket av det värderationella handlandet som av det målrationella. Vi kanske inte har samma ekonomiska intressen i arbetarrörelsen, men samma emancipatoriska. Att vi inte övervakas enligt MTM-system betyder inte att vi inte övervakas, men disciplinen kommer inifrån. Längtan efter emancipation i arbetet förenar arbetare med akademiker. Det ska vara bra, men det ska också vara rätt. Arbetarrörelsen är bra, men den är också rätt. Egenintresset får finna sig i att gå hand i hand med solidariteten. Frihet tillsammans med jämlikhet. Det är rätt.

Beroende på hur man väljer att definiera ordet arbetare så kommer en större eller mindre del av befolkningen att täckas in i definitionen. Men är det så värst relevant? Vi är rätt många i samhället idag som är beroende av arbetsgivaren och investeringarna för vår inkomst och överlevnad. Det räcker väl, där finns ett gemensamt intresse, oberoende av vilka exakta arbetsuppgifter man råkar ha och den exakta mängden nollor på lönen. Det är inte nödvändigtvis våra kroppar vi sliter ut på jobbet längre. Det är vår ork, energi, engagemang och känsla av tillfredsställelse som exploateras när kroppen försätts i skrivbordsläge. Arbetets fysiska påfrestning har vi reglerat, delvis, inte den psykiska.

Argumenten för varför en akademiker ska välja arbetarepartiet är därför många: solidaritet, kunskap, det gemensamma bästa - en roligare, vackrare värld. Vad arbetarpartiet ska med akademikerna till, är mindre klart, förutom att de blir allt fler. Vid mötet mellan arbetarparti och akademiker förändras båda, någon mest. De ekonomiska intressena delvis motstridiga, friheten gemensam. Mittenliberala partier finns det gott om. Ett är säkert - vi är inte här för att kidnappa rörelsen.