Två kortisar om utbildning, kultur och avtalsrörelse i ETC

I ETC Stockholm
Kritiken har varit hård mot regeringens kulturpolitik. Regionalisering, marknadisering, kvantitetsmål och ekonomisk lönsamhet – istället för kvalitet, frihet och demokrati. Samma nedmonteringspolitik bedrivs dock på utbildningsområdet, där ledorden nu är ”anställningsbarhet” och ”genomströmning”. Utbildningspolitik och kulturpolitik hänger ihop. Avdemokratisering pågår också inom högskolan.

Denna marknadisering pågår på flera plan. Det låga studiemedlet tvingar studenter att arbeta vid sidan av studierna för att klara sig – något som går bra för de studievana och de med goda arbetslivskontakter, men mindre bra för studenter från arbetarhem. Trösklarna höjs hela tiden för att ta sig in på högskolan; vissa gymnasieprogram ger snart inte högskolebehörighet, den så kallade 25:4-regeln, som gav möjlighet åt studenter med arbetslivserfarenhet att studera, har tagits bort. Komvuxplatserna har skurits ned och studerandevillkoret i a-kassan avskaffats.

För några veckor sedan lade utbildningsminister Tobias Krantz fram en proposition om avgifter för utomeuropeiska studenter. Plötsligt är utbildning en vara på en marknad, inte en rättighet – i de flesta länder där avgifter införts för vissa studenter har till sist alla studenter också fått betala för sig. Samma år avgifterna införs, 2011, vill regeringen dessutom krympa anslagen till grundutbildningen – tanken är att högskolorna ska använda studieavgifter för att bekosta sina kurser. Studenten blir en kund, inte en medborgare.

För dem som värnar demokratin är borttagandet av kårobligatoriet också illa – kompensationsersättningen till kårerna är minimal och världens starkaste studentrörelse är snart ett minne blott. Förslag om ”ökad frihet” för högskolorna innebär att allt mer makt och ansvar flyttar från samhället till de olika högskoleledningarna vilket underminerar både studentinflytande, samhällsinflytande och likabehandling av studenter mellan högskolor. Forskningspolitiken, slutligen, präglas också av stöd till trendig spetsforskning och ”strategiska områden” – inte satsningar på den helt avgörande grundforskningen, eller på tryggheten för dem som bedriver forskning – doktoranderna. Vad svensk forskningen behöver är inte ökad politisk styrning, den behöver resurser.

Utvecklingen inom den högre utbildningspolitiken är inte rolig. Det blir allt svårare att ta sig in på högskolan, och för de som är inne skrumpnar bildningsmöjligheterna till förmån för sådant som anses löna sig. Utbildningspolitiken borde, liksom kulturpolitiken, istället präglas av bredd, frihet och självständighet. Studentinflytandet behöver utvecklas, inte avvecklas. I tider när fler vill och behöver utbilda sig och fler utbildningsplatser behövs i samhället där människan är något annat än konsument är den borgerliga utbildningspolitiken ett gigantiskt kliv bakåt, mot ett äldre och mer hierarkiskt utbildningssystem. Det är sju månader kvar till valet. Utbildningspolitiken och kultur­politiken handlar båda om vår demokrati. Jag hoppas innerligt att denna avdemokratiseringspolitik då får ett tvärt slut.

Läs hela på: http://stockholm.etc.se/28803/utbildning-en-handelsvara/?results=190

Dessutom

I Uppsalademokraten (ETC Uppsala)
Årets avtalsrörelse är den största i modern tid. Nittio procent av alla kollektivavtal håller på att omförhandlas, samtidigt som stora ungdomskullar är på väg ut i arbetslivet. Hur denna avtalsrörelse utfaller kommer att påverka arbetsmarknaden för lång tid framöver.

Svenskt Näringsliv, däribland tjänsteföretagens Almega, driver centrala nollavtal och mer av uppgörelser på lokal nivå. Paus för löneökningar, sänkta lägstalöner och uppluckring av arbetsrätten görs ”för ungdomarnas skull”, så klart.

Men vem tjänar på detta? Knappast de unga i alla fall. Det finns flera goda argument för varför centrala sifferavtal med löneökningar är viktigt.

För det första; Den ekonomiska kris vi genomlever är en efterfrågekris, ingen kostnadskris. Ett nollavtal sänker efterfrågan ännu mer. Löneökningar stärker efterfrågan, och därmed sysselsättningen. Mycket svårare än så är det inte.

För det andra; Ett centralt nollavtal innebär inte att alla blir utan löneökningar. Välbetalda tjänstemän och de inom vissa industriyrken kommer troligtvis att få uppleva en löneglidning. Kvinnor och unga i privat och offentlig tjänstesektor får det inte. Utan löneökningar tas också det ökade löneutrymmet i stället ut i ökade vinster. Både osolidariskt och oekonomiskt alltså.

För det tredje; Lönepolitiken förändrar arbetsmarknaden på sikt. Att Almega och Svenskt Näringsliv säger sig företräda företagen på ”framtidens tjänstearbetsmarknad” förpliktigar. Klarar inte arbetsgivarna av att hålla uppe löneökningarna även i lågkonjunktur växer i stället en lågproduktiv låglönetjänstesektor fram.

För det fjärde; Almega har propagerat för sänkta ingångslöner som ett sätt att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är ett helt igenom idiotiskt förslag. Ingångslönerna avgör lönenivån genom hela livet, och hur löneökningarna ser ut i hela branschen. En låg ingångslön ger en lägre livstidslön. Vad ungdomar i stället behöver är bra löner och bra jobb – för att de som vuxna också ska ha bra löner och bra jobb.

Avtalsrörelsen handlar både om individers inkomster och om samhällssolidaritet – både om lönerna idag och om vilken arbetsmarknad vi vill ha i framtiden. Svenskt Näringsliv går i ideologiskt ledband åt en alliansregering vars högsta dröm är en framväxande lågproduktiv packa-kassar-på-ICA-sektor. Att ungdomar skulle tjäna på sänkta löner och lägre kvalitetskrav är dock fullkomligt nys.

Ett hållbart arbetsliv kräver hållbara löner och villkor. Ungdomar är som andra människor och behöver löner som räcker till mat, bostad och ett gott liv.

Läs hela på: http://uppsalademokraten.etc.se/28574/unga-foerlorar-pa-laga-loener/