måndag 26 april 2010

Om Miljöpartiet, detta fenomen, i Tiden

Det är ett tecken i tiden att denna krönika, i första maj-numret av socialdemokratiska idéorganet Tiden valåret 2010, ägnas åt att försöka förstå…Miljöpartiet de gröna.

Miljöpartiet är intressant. Mycket mer intressant än Maria Wetterstrand. På ett imponerande sätt har Miljöpartiet, till alldeles nyligen avfärdat som ett parti för flummiga småortsideologer, plötsligt kommit att helt förknippas med framtiden. Miljöpartiet står med ena benet utanför höger-vänsterskalan och andra benet i Sverige år 2030. Politiken känns märkligt lätt i deras händer. De pratar inte i strukturer. De bekymrar sig inte om sådant som inte intresserar dem (vem vet hur en miljöpartistisk kulturpolitik ser ut?). Journalister frågar dem om hållbarhet och hur medelklassen tänker just nu. Deras ideologi bottnar främst i sådant som går att mäta (koldioxidutsläpp, oljetillgångar, sopberg), inte i värderingar och människosyn. Kittet som håller samman partiet är enkelt att förstå; hållbarhet och kritik mot centralism. I de flesta sakfrågor, förutom hållbarheten, kan de dessutom när som helst ändra åsikt utan att skämmas. Det är ett sant populistiskt parti, i ordets bästa bemärkelse.

Men trots att socialdemokrater sällan tycker att Miljöpartiet hänger ihop, varken politiskt eller organisatoriskt, så gör de faktiskt det på några avgörande, och för oss lärorika, sätt. Bristen på tydlig miljöpartistisk människosyn (alltså vad människor har rätt till respektive ska förtjäna, vara eller göra) betyder inte att de inte tror på människan. I själva verket tror de att det bästa alltid är om människor får rå sig själva (icke att beblanda med högerns tro på marknaden som evigt rättvis utslagsgivare). I integritets- och övervakningsdebatterna är de både de mest liberala och frisinnade. I debatter om stora eller små system tar de konsekvent ställning för de mindre systemen, oaktat det gäller skolans organisering, matproduktion eller former för demokrati. Kampen för fler friskolor ska inte främst ses som en liberal kamp för marknadens rätt gentemot demokratin, utan som en kamp för det småskaliga gentemot det storskaliga. De förordar ökat kommunalt självstyre, inte löntagarfonder. Det vi kallat flumpartistrukturer har för miljöpartisten varit ett sätt att organisera politiken på ett mänskligare sätt. Språkrörsmodellen, så hånad till en början, har visat sig vara en ganska praktisk lösning för människor som vill kombinera karriär i toppolitiken med familj – en modern lösning på ett urtida problem, således.

Denna konsekventa tro på människan gör Miljöpartiet respektlöst för rådande system, eller sådant som hos andra ses som ”nödvändigt”. Kraven på arbetstidsförkortning och friår betraktas som flum bland ekonomer, men är ett uttryck för en tro på att människor gör något bra med sig själva även utanför den organiserade produktionen. ”Arbetslinjen” i den miljöpartistiska tappningen är en trivsellinje, ingen uppfostrings- och kontrollinje – BNP-jakten kommer i andra hand, människor och natur först. Detta medför dock också att Miljöpartiet har en stor blotta; ointresse för sammanhangen. En miljöpartist ser inte klassamhället, helt enkelt för att de inte ser system. De ser inte effekterna av de egna resonemangen, bygger inte sammanhållna strukturer utan väljer och vrakar mellan ”högerns” och ”vänsterns” erbjudanden enligt devisen att det som är småskaligt, oövervakat och ekologiskt hållbart är bra. Därför blir Miljöpartiets decentralism en decentralism utan systemkritik. Alltså inte vänster. Men inte heller höger. De politiska lösningarna i praktiken sällan lika frigörande som känslan av partiet.

Jag tror att det som gör att Miljöpartiet går så bra just nu, särskilt bland medelinkomsttagare i storstadsområden, är att de kombinerar en luftig tro på att människor gör rätt val själva (faktiskt en ovanlig ståndpunkt i dagens övervakningssamhälle), med någon sorts civilisationskritik (om än ej helt sammanhängande). Deras valfrihet är en valfrihet bortom marknaden – möjligheten att välja att leva även utanför marknaden. Med sin envisa uppmaning om ”omställning” låter de som utopister för industriromantiker, men omställningsoptimismen attraherar människor som önskar sig ett bättre samhälle, men till vilka andra partier säger att inga alternativ till den förda politiken finns. Dagens ekonomikritik kommer inte från socialdemokratin, den kommer från Miljöpartiet. Vår tids stora frågor; hur vi klarar klimatet, hur vi klarar av att behålla och bygga ut välfärden trots energikris och oljetopp, hur vi vantrivs i det moderna samhället trots evigt växande konsumism, stressen och pressen i arbetslivet, tillväxtideologin som överideologi och dess utarmning av människor och miljö – på dessa frågor har Miljöpartiet inga svar, men de ser i alla fall problemen. I ett läge där den samhällsekonomiska debatten håller på att förändras sitter socialdemokratin ohjälpligt fast i industrialiseringens, den billiga olje- och vi-måste-hela-tiden-jobba-mer-epokens räknesnurror. Att Miljöpartiet är störst i storstäderna, och inte på landsbygden, beror väl på just det – det är i storstäderna människor stressas allra mest i vår evigt konkurrerande och ohållbara ekonomi.

Jag tror inte vi ska vara rädda för Miljöpartiet. Men inte heller avfärda dem som en one-hit-wonder. Det är inte RUT-avdragen som gör dem populära i innerstäderna, eller en charmig partiledare (även om det säkert hjälper), utan att de faktiskt tror att samhället kan vara både lite närmare individen, och mer hållbart i sin helhet, samtidigt. Att de inte ser ökad konsumtion, ens för arbetarklassen, som ett givet gott politiskt mål, utan att kampen i framtiden handlar om tid, trivsel och, särskilt i städerna, fler icke-kommersialiserade öar i livet. Kampen om det som är allra mest begränsat i vår överflödsekonomi – naturen och mänsklig trevnad. Att miljöpartiet håller på att bli stort har därför inget att göra med att de hittat en ny medelklass eller att klassamhället inte längre skulle finnas. Tvärtom, klassamhället är tydligare än på länge, men det finns en växande grupp människor för vilka den egna plånboken inte betyder mest i politiken – utan funderingarna över hur hela samhället ska se ut. Många av dem är storstadsbor – och för dem har varken socialdemokratin eller något annat parti någon framtidsberättelse att erbjuda. Där är jämlikhet, hållbarhet, livskvalitet och valfrihet nyckelord. Inte kommersialism, centralism och disciplin.

Låt oss lära av Miljöpartiet; i kritiken av både marknaden och övervakningssamhället, drömmen om valfriheten som ett val, inte bara inom ekonomins ramverk, utan val av en annorlunda ekonomi. Finns det någon framtidsvision som faktiskt kan kallas allmän så är det att framtiden är renare. Lägg därtill jämlik fördelning och gemensamma beslut så kan det hela nog bli bra till slut. En grönsosse är inte per definition liberal. En gråsosse är inte per definition gjord av betong. Vi ses på första maj!

4 kommentarer:

SK sa...

Mycket intressant krönika. Inte helt mitt i prick, men nästan. Jag måste fundera lite mer på den. Idén om framtiden är viktigt för mig. Mycket viktig, faktiskt. För mig är det vad inte hur som är viktigast. Så är det nog inte för alla Miljöpartister, men för rätt många, tror jag. Jag tycker att det är positivt att vi blir så många fler nu och har egentligen inga problem med att partiet förändras, så länge vi vågar försöka lösa viktiga samhällsproblem.

Thomas Drost sa...

Intressant analys, men jag tror inte att Miljöpartiet är så ideologilöst som du framställer det som. Min uppfattning är att man är tydligt socialliberala: människans frihet sätts i första rummet, men man är väl medveten om att inte alla har samma förutsättningar och att samhället därför måste kompensera individer för detta. Däremot är man rätt pragmatiska, som du noterar, kanske för att partiet fortfarande är såpass ungt, och att man inte har låst sig fast vid sin ideologi.

Mvh
Thomas

Göran Hådén sa...

Tips på fördjupning - antologin "Perspektiv på grön ideologi":
http://mp.se/files/141100-141199/file_141153.pdf

Samt Henrik Hallgrens nya bok "Det gröna skiftet - från industrialism till ekologism":
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186407740

Anonym sa...

Tycker beskrivningen haltar en hel del. Det är svårt att diskutera miljöpartiet och dess ideologi utan att nämna begreppet solidaritet (och/eller dess innebörd).

Vill man förstå miljöpartiet bör man först känna till dess grundideologi som sammanfattas i de 3(tidigare 4) solidariteterna:

• Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet

• Solidaritet med kommande generationer

• Solidaritet med världens alla människor

http://www.mp.se/templates/mct_177.aspx?number=199519