Ekonomidebatt

I samarbete med Lunds Universitet genomför Newsmill en satsning på debatt om den nya ekonomin. Idag skrev jag ett inlägg.

---

Parallellt med debatter om budgetmotioner och -propositioner i finanskrisens spår å den politiska sidan och avtalsrörelse å den fackliga, pågår en annan, mer systemkritisk ekonomisk politisk diskussion om tillväxtekonomins begränsningar. Tro det eller ej, men valet den 19 september handlar faktiskt också om dessa mer grundläggande ekonomiska frågor, och hur vi ska, inte bara "satsa oss ur krisen" utan också lyckas förhindra en ekologisk och finansiell kollaps. Saker och ting händer snabbt. De som för fyra år sedan sade att vi gick en finansiell härdsmälta till mötes lämnades ohörda och moderaterna gick 2006 till val på att hävda att klimatkrisen var en "icke-fråga". Nu vet vi bättre. De kommande mandatperiodernas stora ekonomiska utmaning kommer att vara att hitta en ekonomisk utveckling som inte tär mer på människor och miljö. I centrum för denna diskussion måste vår tillväxtekonomi stå.

Kapitalismens rädsla är att efter en viss välståndsnivå får den tre problem. Den ger inte längre lycka, hälsa eller hållbarhet. Till skillnad från jämlikhet och allmän välfärd, som alltid varit politiska stridsfrågor mellan höger och vänster, är lycka, hälsa och hållbarhet något som de flesta politiska partier oavsett färg säger sig vilja värna. När nu varken välfärden, jämlikheten, hållbarheten, hälsan eller lyckan i samhället ökar, trots alla våra växande resurser, är det kanske läge att fråga sig hur den ekonomiska utvecklingen i stället borde se ut, och vad som egentligen är fel med vår välståndsjakt. Jag ser tre sådana områden.

Måttstocken; detta påpekas numera rätt ofta, men tål att upprepas: vårt tillväxtmått, BNP, är ett enormt trubbigt begrepp som gör att stora oljeutsläpp till havs räknas in på plussidan i ekonomin, liksom bränder, våldsbrott och skogsskövling gör det. Gransknings- och rättegångskostnaderna efter Enronskandalen i USA våren 2005 lyfte amerikanska BNP med cirka 1 miljard dollar. Samtidigt räknas inte förbrukningen av naturresurser in på minussidan - om oljestaterna skulle räkna in förbrukningen av sin ändliga råvara, eller om regnsskogsstaterna skulle räkna in skövlingen som minusposter i sina framstegskalkyler, skulle BNP sjunka avsevärt. Saker vi i vanliga fall förknippar med välstånd; exempelvis fri tid, kultur och hälsa räknas däremot knappt alls. Att Simon Kuznets som "uppfann" BNP-begreppet på 30-talet noga poängterade att detta inte skulle användas som mått på ett lands välfärd, verkar dessvärre ha glömts bort.

Kortsiktigheten; borgerligheten har alltid anklagat löntagarna och deras fackförbund för att vara kortsiktiga, att eftersträva kortsiktiga löneökningar till förfång för den långsiktiga produktionen (och framtida arbetstillfällen). Men kortsiktighet är idag borgerlighetens signum. Regeringspolitiken under de senaste fyra åren har varit mycket konsekvent kortsiktig; kulturen kommersialiseras, utbildningsfabrikerna producerar allt mindre bildning, arbetsrätten urholkas och strandskyddet säljs ut i kommun efter kommun - av bildning, kultur, investeringar för en bättre framtid och traditionella borgerliga värden bidde mest ytterligare "tjack" till en dopad kvartalsekonomi.

I en spännande ordväxling om borgerlig kultur- och samhällsdebatt på DN:s kultursidor under vintern har en konservatism som också ser till den långsiktiga hållbarheten, inte bara kortsiktig ekonomisk vinst, efterlysts. Det borgerliga gensvaret var dock dessvärre svagt. Men ekologin borde egentligen kunna vara ett område där höger och vänster inte stod så långt ifrån varandra (att äga och förvalta kapital för att lämna till kommande generationer har väl varit en grundbult i den borgerliga arvsideologin?). Dessvärre bryr sig kapitalet inte om hållbarheten längre, utan slåss framför allt för ett samhälle där långa semesterresor till andra sidan jorden, sommarställen tusentals flygmil bort, allt större och mer bensinslukande bilar, kvartalsavkastning och en slit-och-släng-konsumtion für alle, blivit normgivande för vad som är det moderna samhället. Detta fungerar möjligen vid gränslöshet och oändliga resurser, men även borgerligheten måste väl ha upptäckt att naturen och klimatet nu faktiskt börjar sätta reella gränser för vårt, eller kommande generationers, sätt att leva?

Gränslösheten; en ständigt växande ekonomi, som utnyttjar allt mer av jordens resurser, är bara möjlig så länge dessa resurser är oändliga. Det är de dock inte. De är ändliga. Detta måhända trista faktum gör att den gränslösa tillväxtjakten, en tillväxt som hittills byggt på ökat utnyttjande av råvaror och ren luft, helt enkelt måste få ett stopp. Det mest rationella är att sätta ett tak för utsläppen och resursförbrukningen, och sedan utveckla en ekonomi under detta tak. Att få ekonomin att utvecklas och växa är viktigt då också, men det måste ske på ett mer långsiktigt hållbart sätt. Storleken på tillväxten är inte det viktigaste längre, utan kvaliteten.

Nationalekonomer brukar hävda att klimatförstörelsen bara är en felprissättningsfråga. Att marknaden inte inkorporerar alla kostnader i priset för en vara eller tjänst och därmed blir en på lång sikt farlig vara oförtjänt billig. Om de verkliga kostnaderna, på lång och kort sikt, skulle bakas in i priset för oljeanvändning skulle priset bli enormt högt - men då skulle oljan snabbt fasas ut och "andra transportsätt" komma i flygets, köttets och den bensintunga bilens ställe, säger nationalekonomen. Måhända är detta teoretiskt sant. Men sant är i sådana fall också att en massiv omfördelningspolitik skulle behövas om prissättningen var mer "rättvisande" - väldigt få människor har råd att flyga från Stockholm till Luleå om priset ligger på tiotusentals kronor. Dessutom - hur i praktiken prissätta ren luft, bildning, demokrati eller välmående?

Bristen på hållbarhet i dagens ensidigt och kortsiktigt tillväxtorienterade ekonomi ställer i stället frågor som högern är så livrädd för; frågor om behov, samhällets roll och vad välfärd egentligen är (skild från välståndets intressen). Trevande analyser spirar på sina håll. Förslag finns om nya tillväxtmått som tar in sådant som hur fiskarna mår, hur "oljekapitalet" sinar och hur klimatet förändras, som mäter den goda tillväxten snarare än den "oekonomiska tillväxten". Dessutom skulle "mänskligt välstånd" kunna räknas in där; hur utbildade är vi, hur sjuka är vi, hur stressade är vi, hur mycket fritid har vi, hur är förutsättningarna för reproduktionen - inte bara för produktionen? The Happy Planet Index är ett försök att inte mäta framgång bara i mängd av något, utan kvaliteten på det som utgör ekonomin.

Men man måste också ställa frågorna om behov kontra efterfrågan. Vad är, inte bara ekonomiskt viktigt, utan samhällsekonomiskt viktigt. Vi tvingas se ekonomin som ett socialt samspel, inte enbart en matematisk nödvändighet. Då hamnar man också i frågan om samhällets roll i ekonomin, och att människor av kött och blod måste ha mer att säga till om när välfärden skapas. Vad mår vi bra av? "Marknaden" och "den osynliga handen" får plötsligt en ny, helt synlig, styråra när ekonomins förödande oförmåga att styra sig själv på ett sätt som är samhällsvettigt, blir tydlig.

Är denna om-tanke möjlig? Är en ekonomi som inte är helt fokuserad på kortsiktiga tillväxttal, oavsett långsiktiga konsekvenser, möjlig att skapa? Svaret är, för det första, att det måste den vara. Men det räcker inte med en omställning till "grön konsumtion" och tro att hjulen i övrigt kan snurra på på samma sätt som tidigare. En växande efterfrågan i utvecklingsländerna sätter press på ekosystemen - lösningen är inte växande "grön konsumtion", utan mindre av resurstung varukonsumtion över huvud taget. Den rika världen, och de rika människorna, måste gå med på att krympa sitt ekologiska fotavtryck, samtidigt och i samma takt som de fattiga länderna och människorna måste få öka sitt välstånd.

I en globaliserad ekonomi kan då inte ledordet vara ökad "konkurrens" - hållbarheten garanteras bara genom samarbete och bättre fördelning av den ekonomiska tillväxten. Det globala handelssystemet skulle behöva reformeras, det är sant. Samarbete och långsiktig utveckling, snarare än konkurrens om kortsiktiga fördelar kräver nya institutioner och gemensamma regler. Framtidens globalisering har betydligt mer politiska förtecken än idag. Begränsad tillväxt, i den rika delen av världen, är heller inget som automatiskt tar död på länder; Japan hade noll-tillväxt, eller nära noll-tillväxt under större delen av 1990-talet men satsade ändå en hel del på utbildning, kultur och utveckling på andra områden. Simuleringsexperiment har också gjorts för att försöka förutse hur en "steady-state economy" skulle fungera (bland annat i Kanada) - där blir arbetstiden en central välfärdsfråga. Dessutom, något mycket grundläggande i vår ränteekonomi (där återbetalningskraven kräver ständig tillväxt för att företagen inte ska gå under) - det samhälleliga sparandet och investeringarna kommer att behöva bli mycket mindre beroende av kvartalsresultaten - detta är kanske det område där kapitalismen kommer att behöva förändras mest för att överleva.

Alltså - en långsiktigt hållbar ekonomi är inget som skapas i en handvändning. Att vrida på lite rattar räcker inte - det är den centrala frågan om tillväxtens roll och välståndets fördelning som måste lyftas. Men hur storslaget och avlägset det än kan låta är det faktiskt också detta valet i september handlar om. Det är farligt med en borgerlighet som abdikerat från det långsiktiga ekonomiska ansvaret, som slukar idag allt vad deras barnbarn skulle behövt i morgon, som bokstavligt talat obekymrat glufsar i sig godsakerna hela vägen till banken. Det är farligt med en borgerlighet som inte är beredda att försöka omforma ekonomin mot mer fördelning, hållbarhet och resurser efter internationella och nationella behov. Oavsett vad Anders Borg säger bedriver denna regering en ojämlikhets- och ohållbarhetspolitik som är förödande på både kort och lång sikt.

Så, i dessa tider av budgetmotioner och -propositioner, avtalsrörelse, 1:a maj och i upptakten till riksdagsvalet, en enkel uppmaning - tänk på långsiktigheten. Hur ekonomi och ekologi gifts ihop debatteras allt mer livligt internationellt. Jag efterlyser mer av denna nymornade internationella ekonomisk-kritiska debatt också här i Sverige. Jag hoppas att borgerligheten inte tänker sätta käppar i hjulet för jordens överlevnad, men förhoppningarna om en bättre ekonomi står till den rörelse och det parti som varit garanten för modernisering och ökat välstånd under 1900-talets "välståndsår", och som jag hoppas får möjlighet att ta tag i dessa frågor igen efter valet den 19:e september; arbetarrörelsen och socialdemokratin.

Läs hela på; http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/22/kapitalismen-loser-inte-langre-vara-viktiga-problem