Ett slut på manspolitiken?

Jag och Nalin Pekgul (ordförande s-kvinnor) skrev igår följande i Göteborgsposten.

---

De röd-grönas besked i veckan om att avdraget för hushållsnära tjänster tas bort vid en röd-grön valvinst var välkommet. Diskussionen visar dock att frustrationen över att jämställdhetsarbetet går så långsamt i vårt land är stor.

Även om avdraget för hushållsnära tjänster knappast kan sägas öka jämställdheten, så användes det som borgerligt slagträ i den jämställdhetspolitiska debatten. Siffrorna talar dock sitt tydliga språk: För dem som drömmer om en värld av jämlikhet mellan könen visar sig facit över de senaste årens politik vara mycket dyster läsning.

Det är inget nytt att kvinnor och män ofta lever parallella, men mycket olika, liv. Män har betydligt högre inkomster, bättre inkomstutveckling, äger mer kapital och fastigheter och jobbar oftare heltid än kvinnor.

Skillnaden är störst i åldersspannet 30 – 40 år. I denna ålder är det många som är småbarnsföräldrar och framför allt kvinnor tar ett större ansvar för hemmet, går ned i arbetstid och får minskade inkomster (och pension) som följd.

Men även bland de yngsta, 20 – 24 år, har kvinnorna lägre inkomster än männen, liksom bland pensionärerna.

Saknar balans i livet

SCB visar också att föräldrar med barn i åldern 3–6 år, ensamstående föräldrar (vilka oftast är kvinnor) och högutbildade kvinnor (!) i mindre utsträckning än andra föräldrar upplever balans i livet. Föräldrar med färre arbetstimmar och äldre barn upplever en större balans. Generellt uppger män i högre utsträckning än kvinnor att de upplever balans i livet.

Inget av detta är ny information. Det upprörande är dock att det fortsätter att vara på det viset år efter år, decennium efter decennium.

Den borgerliga politiken under den senaste mandatperioden har varit en riktig manspolitik; männen har systematiskt gynnats på kvinnornas bekostnad. 60 procent av regeringens skattesänkningar på närmare 100 miljarder kronor har gått till de tio procent rikaste i vårt land, av vilka en absolut majoritet är män.

Vårdnadsbidraget, hänsynslösa sjukförsäkringsregler (många av de utförsäkrade är kvinnor), urholkad ekonomi för den offentliga välfärden, motstånd mot lagstadgad rätt till heltid och usel arbetsmarknadspolitik (jobbcoacher i stället för jobb), har knappast ökat jämställdheten.

Idén om en arbetsmarknad där både kvinnor och män kan förena arbete med ett aktivt föräldraskap och där både män och kvinnor får del av den ekonomiska utvecklingen känns långt borta.

Finanskrisen och den växande arbetslösheten slår också hårt mot kommuner och landsting, där socialbidrags- och försäkringskostnaderna vuxit dramatiskt de senaste åren utan att de kompenserats av staten.

För att täcka de växande kostnaderna sägs personal upp i vård, skola och omsorg. Kvinnorna drabbas dubbelt; både av uppsägningarna och av ökad arbetsbörda när färre händer ska sköta lika många gamla, sjuka och barn.

Effekterna av 1990-talskrisen visar också att personalminskningar i välfärden tenderar att bli permanenta; platsbristen på äldreboenden ökade, personaltätheten i förskolor och skolor krympte till absurt låga nivåer – efter varje ekonomisk kris ställs ökade krav på kvinnornas omsorg i hemmen.

Vi vill se förändringar

Vi vill se en annan regering med en annan politik. Det måste vara enklare att vara småbarnsförälder – satsa på nattöppna förskolor, öppna för rätt till (och lika delad) arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar.

Vi vill se en utbyggnad och höjd kvalitet i den offentliga sektorn. Bygg ut kollektivtrafiken och satsa mindre pengar på bilvägar. Rikta arbetsmarknadsåtgärder mot kvinnodominerade sektorer likaväl som mot mansdominerade.

Försäkringsregler och andra regler kan inte självklart ta heltidsarbete som utgångspunkt, det måste vara möjligt att vara deltidssjukskriven. Rätt till heltidsarbete måste dock, om inte parterna på arbetsmarknaden kan komma överens, göras till en lagstiftningsfråga.

Vi är glada att s-kongressen i höstas tog beslut om en på sikt individualiserad föräldraförsäkring, och ser fram emot en tredelning i första steget.

Bristen på jämställdhet är ett verkligt stort problem i vårt samhälle. Kvinnorna utgör ofta buffert när samhället inte fungerar som det ska. Ojämställdheten är visserligen inget som drabbade Sverige när högerregeringen tog makten 2006, men tre och ett halvt års högerpolitik har knappast gjort saken bättre, snarare tvärtom.

För kvinnornas skull hoppas vi att en röd-grön regering verkligen orkar prioritera att driva en politik för jämställdhet. Det, inte skattesänkningar eller avdragsmöjligheter för de rikaste, är verkligt modern politik.

Kajsa Borgnäs (S)

ordförande Socialdemokratiska studentförbundet

Nalin Pekgul (S)

ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet

Läs hela på: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.325983-det-maste-bli-ett-slut-pa-manspolitiken