Råd med solidariteten

Ett tag sedan sist.

Krönika om rasism i Tiden.

----

Det är kanske sant som de säger; man upptäcker inte att skymningen övergått i mörker förrän det är alldeles svart.

År 2009 var ett mörkt år för den europeiska demokratin. Rädslan gror. Europaparlamentsvalen en triumf för de främlingsfientliga. Firandet av Berlinmurens fall i hjärtat av Europa ackompanjerades av fortsatt byggande på murarna omkring Europa - ”effektivare tag” i asyl- och gränspolitiken utlovades hungrande parlamentariker av Sveriges nya kommissionär Cecilia Malmström. Den amerikanske presidenten belönades med Nobels fredspris och skickade trupp till kulturkriget i Afghanistan (för att rädda flickorna från talibanerna..). Den franske presidenten mumlade om burkaförbud i ett land där 0,00002375 procent av landets befolkning bär burka. I Italien föreslogs att romerna borde bära särskilda märken på sina kläder och i Schweiz röstade folket, lagom till jul, uppjagat ned demokratin.

”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, sade Mark Twain. Det börjar med det lilla. Lockarna vid tinningen eller kvinnornas slöjor. Sedan det gamla vanliga; de är för många, för annorlunda, de snyltar och är inte som vi. Talet om ”våra grundläggande värderingar” skyler över att Europas icke-vita ofta föds in i underklassen, eller hamnar där om de lyckas ta sig hit i vuxen ålder. Segregation föder radikalism, både en radikal assimilationism och religiös fundamentalism. Skriande orättvisor och allt färre mänskliga mötesplatser ger fantomsmärtor efter ett ”rent” samhälle som aldrig existerat. Välfärdsnationalismen är inte ny, men i stället för juden och den allmänne invandraren är det idag muslimen som ska stävjas. ”Den danska socialdemokratin har fixerat sig vid att överta regeringsmakten – till varje pris”, säger Carsten Jensen, mottagare av Palmepriset 2010. ”Det är en anti¬humanistisk politik, men den är populär och har stor uppbackning av befolkningen.” Det danska exemplet är skrämmande. Den främlingsfientliga politiken har verkligen stöd i befolkningen. Arbetslösheten var, innan finanskrisen, historiskt låg. Danskarna hade mer pengar än någonsin. Ändå gick Dansk Folkeparti från framgång till framgång. De etablerade partierna trevar i skuggorna och anpassar sig i hopp om att dränera främlingsfientligheten på dess mest högljudda krav. Men rasismen fungerar inte så. Vad rasismen söker är framför allt acceptans.

I den stora europeiska värderingsundersökningen Eurobarometern, gjord 2003, är resultaten häpnadsväckande. Den visar att det i själva verket finns en mycket vitt spridd grogrund för främlingsfientlig politik i Europa. En tredjedel av de svarande sade sig ha ”något eller mycket rasistiska värderingar” och 65 procent sade sig hålla med om att ”vårt land har nått gränsen; om det skulle komma fler människor som hör till dessa minoritetsgrupper hit skulle vi få problem”. Två tredjedelar i undersökningen tycker att alla illegala immigranter borde skickas tillbaka och 20 procent håller med om att alla invandrare, oavsett legalitet, borde skickas tillbaka till sina hemländer. Dessutom är förtroendet för politiken och politiker generellt låg (med stora nationella variationer); 46 procent av de svarande sade sig ”inte lita på” det nationella parlamentet. Högerpopulismen har blivit verklig populism.

Vad är detta för soppa egentligen – den oblygt växande rasismen? Verklighetens folk i strid mot kultureliten och främmande kulturer? Diskussionen om olika sociala ideal växer när segregation och ojämlikhet ökar mellan grupper med olika kulturella och sociala koder. När klassamhället får olika färg. ”Upploppen i de franska förorterna berodde inte enbart på att de franska ungdomarna var fattiga i ekonomisk bemärkelse, snarare desillusionerade och självdestruktiva eftersom de systematiskt motarbetas av samhället”, säger Carsten Jensen. Sociologen Cas Muddes framför en liknande idé; den växande rasismen kan förstås i termer av politiskt utbud och efterfrågan. Efterfrågan finns redan där - växande social osäkerhet skapar växande rädsla och bristande tolerans. Men det är inte människors attityder som lyfter fram de högerextrema. Det är sakpolitiken: Utbudet. Politisk debatt som kretsar kring invandring-säkerhet-korruption i stället för fattigdom-trygghet-tillit ger legitimitet åt socio-kulturella i stället för socio-ekonomiska förklaringsfaktorer till en oöverskådlig värld. Brott relaterade till invandring överdrivs. Media spär på med svart-man-tar-vit-kvinna-historier. Olikheterna mellan sekularism och islamism lyfts fram, mellan de ”hederligt arbetande” och ”kulturvänstern”. Så knyts hoppet till ”verklighetens folk”, nationen eller den skötsamme, vite arbetaren, i önskan om att kunna haka fast framtiden vid det sociala ideal som var vanligt under välfärdsnationernas byggnadsår vid 1900-talets mitt. I jakt på den välfärdsstat som flytt blir moderniteten en fråga om kultur, inte om en modern ekonomi. Som om jämställdhet var ett resultat av sekularismen och inte förskoleutbyggnaden. Som om jämlikheten var en fråga om god uppfostran och inte om facklig kamp. Om alla bara klippte sig och slängde slöjan skulle jobben ploppa upp som svampar ur jorden. Det är precis vad högern alltid har trott. Och de gör samma misstag som de alltid gjort.

Därför är det den konkreta politiken som är viktig. För varje identitet som hyllas skapas en motståndsidentitet. På 68-orna reagerade nykonservatismen. Sverigedemokraterna skapar islamisterna. Kristdemokrater jagar feminister och miljöpartister. Att göra segregationen till en fråga om kultur är att trampa i kvicksand – marken blir inte fastare för att man trampar snabbare. I stället är det renässansen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken och välfärdsdebatten i finanskrisens spår som är antirasismens bästa tjänare. Att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna görs bäst genom att återge skolan den funktion den bör ha - ett forum för utjämning och integration. Låt inte burkan bli en valfråga! Att ”stå för moderniteten” är att stå för jämlikheten. Identiteter förändras, och materiell politik förändrar kultur och tradition. Fler jobb – färre islamister – färre folkpartister. Mänskliga mötesplatser - ingen clash of civilians. Men band mellan människor är inte gratis. Har vi råd med solidariteten? Det är frågan.