Om jämlikhet och Twitter

Denna lagom pretentiösa text skrev jag och förbundssekreteraren i julnumret av Libertas, tema Twittersamhället. För dem av er som missat det.

--


Vi har bråkat på kansliet. Öknamn har haglat. Svordomar yppats, de värsta dock i mjugg. Anklagelser slungats som bengaliska eldar över bordsskivan och de rosa post-it-lapparna. Förbundssekreteraren har nedlåtande kallat ordföranden för ”luddit” högt och ljudligt så att alla hörde och ordföranden kontrade raskt med en svada om identitetsbygge och social kontroll. Ändå har vi inte lyckats komma överens. Kansliet är nu delat i två antagonistiska läger. På varsin sida om högarna med gamla Libertas och student-och-radikal-flyers smids planer på nästa verbala attack. Ingen kan ställa sig neutral. Frågan om Twittersamhället är ett öppet sår; det varar, sluts, slits upp och blöder igen. På ena sidan de som hävdar vinsterna i vår digitaliserade tid. På andra sidan de som oroas över förlusterna. Båda kan vara sant, frågan är vad som är mest relevant. Här ett brottsstycke ur ordväxlingen som delat duon mitt itu.

- Ett eget rum, hävdar ordföranden. Så sade man på Woolfs tid, så säger också jag. För jämlikhetens skull, för att man skulle få tänka och resonera med sig själv. Något rum i världen som inte exploateras. Marita Ulvskog twittrar om att hon har dålig kondis – på vilket sätt skapar det ett eget rum för människan, mer tid, förståelse, demokrati?

- Informationsspridning, menar förbundssekreteraren. Tillgång till tankar, information och händelser. Är inte det jämlikhet och makt? Demonstranterna i Iran organiserade sig på Internet. Kinesiska bloggare berättar historier vi trodde att vi hört. Sociala forum – vad vore de utan digitala forum. Mobilen är budkavle – då går också revolutionen snabbare.

- Skitprat, väser ordföranden nyanserat. Det gick ypperligt bra att revolutionera även före Internet. Fascismen växer i Europa trots att alla har åttahundra Facebook-vänner. Annika Östberg tyckte, när hon var på permission i en svensk ICA-butik, att folk gick så snabbt och pratade i sina mobiltelefoner hela tiden i stället för att se efter var de satte fötterna. Det är revolution det - kapitalets makt att tvinga oss alla att vara produktiva hela tiden. Just-in-time-kommunikation – människan har ingen ursäkt för att inte skapa mervärde. Det kan du tacka tekniken för.

- Ta det inte så personligt, tröstar sekreteraren. Motståndet mot produktionsordningen formades på fabrikerna – man kan inte förändra digitaliseringen genom att ställa sig utanför och stoppa den. Man kan mot-mobilisera (alltid optimist!). Kräv att få betalt för alla jobbsamtal du svarar på utanför jobbet. Vill Marita twittra om joggingrundan, ge henne övertidsersättning, helg-ob. I Norge regleras obetalt övertidsarbete hårt. Det merarbete som hämtas ur människan borde faktureras kapitalet. En Tobinskatt för arbetsuppgifter efter kontorstid, det är mitt förslag! Grus i maskineriet, hej och hå.

- Jo, närmar sig ordföranden förbundssekreterarens utsträckta hand. Men det är inte som facket precis. Där kan man snacka motstrategi. Lön för övertidsarbete i all ära, men makten över kommunikations-, förlåt, produktionsordningen ligger fortfarande hos Nike och Coca Cola. Även om Blondinbella är fri att blogga om sin senaste Sajmon och Garfankel-platta eller en nyttig DN-artikel så är det ändå musikproduktionsbolaget och Bonniers som tjänar på ”informationsspridningen”. Folk blir levande reklampelare genom sina digitala ”tips”. Att vara informerad är att vara uppdaterad. Frihet i en liten ask, som O.B. Fleur säger. Gör gärna vad du vill, bara du uppdaterar din status om det och länkar till vår reklamspottande vebb-sajt. Hela vår värld blir ett enda hinna-med-det-senaste. Det är som dimma, man upptäcker bara hur tjock den är på håll – mitt uppe i den ser den genomskinlig ut.

- Aha! Du vill hålla folk i okunnighet! (förbundssekreteraren lyser upp, tror sig ha hittat ordförandens solar plexus.) Vad som är vila för dig är informationsunderläge för en annan. Din fritid ska betalas med andras ovetskap. Det är väl inte särskilt progressivt?!

- Det är absolut inte vad jag menar! (ansiktsfärgen stiger.) Men nu flyttar den sociala fabriken in i oss, kapitalismen expanderar inom och mellan människor. Vi har plötsligt både möjlighet och skyldighet att ackumulera kapital, uppdatera, informera, reagera, ”hänga med”, vara tillgängliga, vilja vara tillgängliga och berätta om vår dåliga kondis, helt enkelt vara en del av alltihop och hjälpa till att skapa mervärde, hela tiden. Något så introvert som att läsa en roman är plötsligt ett statement. Man ska vara här och där samtidigt precis hela tiden. Om inte rum och plats spelar någon roll, om all väntetid blir potentiell kommunikationstid, var hittar man då ett eget rum?

- Behöver man det då? Är inte vinsterna större än förlusterna? Man kan fortfarande välja att trycka på off-knappen.

- Vet inte. Det gör man väl? Vem vinner mest egentligen, förståelsen eller piskan som kittlar? Jag tycker det kittlar betänkligt. Jag tycker folk verkar vara kittlade. Inte i Iran, men här, i Stockholmsområdet till exempel. Den enes kommunikation, den andres piska.

- Ärsch, Twitter är symptom på en utveckling med mer kunskap tillgängligt för envar. Kommunikation är bra – ur detta förståelse och sympati. Frågan är inte om, utan hur, vi ska kommunicera mera. Allt annat är att vända historiens utveckling ryggen. De antiteknologiska, framstegsfientliga ludditerna (där kom det!) i Storbritannien vände sig också mot de allt snabbare maskinerna i strumpfabrikerna. Militären fick sättas in.

- Just det! (ordföranden anar ett övertag). Då var det löneklyftan, och lönedumpningen, som sporrade. Här gäller det också den digitala klyftan. Det gäller att vara på ”rätt” sida om den, med Internet, mobil, programvaror, kunskap och intresse. De rika konsumerar och använder mest digital kommunikation. Alla blir hyperstressade. Vi har inga hem eller kontor, ingen fritid, inget privat utanför det offentliga, inget ”jag-har-ingen-möjlighet-just-nu-men-jag-kan-svara-när-jag-är-tillbaka-på-jobbet-på-måndag”. Allt är en enda röra. Och så växer den armé av slimmade tjänstemän fram som samhällsorganisationen behöver.

- Men Twitter är inte problemet – att klaga på kommunikationstekniken, de nya möjligheterna för människor att nå varandra, är att skjuta budbäraren. Det portabla kontoret gör visserligen att ”lights out” inte betyder att arbetet är slut för dagen utan att man har släckt på ena stället för att tända kontorslampan på det andra. Men det är i arbetslivet roten till stressen måste sökas. För första gången i historien arbetar höginkomsttagare mer än låginkomsttagare. Och ”flexibiliteten” i kommunikationsteknologin blir ett tvingande argument mot avstängd mobil, yes. Men det är inte kommunikationsteknologin i sig som är problemet.

- I ett ojämlikt samhälle har de som tjänar mer också så mycket mer att förlora på att vara lediga. Ingen kan någonsin vara nöjd. Kommunikation är kanske silver, men att undvika hetsjakt på människan är guld. Dessutom, vad är skillnaden mellan en vän och en kollega? Att tjäna pengar genom sina vänner kallas nu inte nepotism, utan entreprenörsanda och socialt kapital. Därför är Facebook produktivt, brand-making utanför arbetstid. Men trevligt..? Jag tvekar. Arbetslivet är stressat för att arbetstagarna är stressade.

- Vad är alternativet? Familj? Auktoriteter? Bliv vid din läst och försök inte veta bäst (om du inte har en dyr prenumeration på Dagens Industri).

- Vad är följden? Hur ska man ha tid att tänka abstrakta tankar och vara kreativ om mobilen ringer oavbrutet och man måste berätta om sin löpteknik?

- Ingen måste berätta om sin löpteknik (säger förbundssekreteraren och viftar med det nyinköpta Friskis och Svettis-kortet). Mer och snabbare kommunikation mellan många människor är möjlighet till mer makt till många människor. Oaktat det handlar om Maritas träning eller mullornas feghet.

- Förlusten av möjligheten att utforska ett annat, icke produktivt, rum är förlusten av motståndsrum. Twitter i all ära, men först en rejäl vilopunkt från exploatering.

- Jag tror det ena förutsätter det andra.

- Jag är rädd att det ena tränger ut det andra.

- Jag tror du överdriver!

- Jag tror du underdriver!

Och på detta följde sedan en harang av smädelser och personliga glåpord från båda håll, vilka till sin innebörd handlade om sådant som att någon av dilettanterna skulle vara gammeldags, nostalgisk, naiv, nervös, anpassningsvillig eller i största allmänhet helt fel ute. Vi lämnar dock denna mindre konstruktiva del av diskussionen därhän.

Ingen gemensam slutsats nåddes utom att alla får tycka vad som helst och vad de vill.

I övrigt har förbundsledningen inget att tillägga på ämnet Twittersamhället och jämlikhet.

God Jul!