Förutom att rubriksättaren inte förstått skillnaden mellan att försvara något själv och sätta fingret på något som kan användas för försvar av välfärdsstaten så har jag en kort artikel på Aftonbladet Kultur idag om cirkusen kring Zaremba.
Läs även andra bloggares åsikter om klass, Zaremba, Linderborg, identitetspolitik, diskriminering
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Läste din artikel i morse, men har inte hunnit läsa de nämnda artiklarna i DN. Kanske kan vara läsvärt eftersom så många talar om dom!
För övrigt så offentliggör Österberg och Astudillo sin rådslagsgrupps resultat idag. Tydligen tycker "flertalet av de svarande" (!) att företagarnas trygghet är bland det mest angelägna:
"Bland partimedlemmarna finns ett starkt engagemang för företagarnas villkor. Huvudparten poängterar att även företagare måste omfattas av ett fullgott försäkringsskydd: 'De har samma behov som anställda - de blir sjuka, får barn och drabbas av arbetslöshet.'"
Hoppas att skuggrådslagsgruppen kommer fram till en politik som ligger mer i linje med ett arbetarparti än ett företagarparti!
//Alex
glömde länken: DN Debatt
Nu var det ju så att en del av de exempel Zaremba drog till med, de du tar upp, faktiskt inte har resulterat i några ingripanden från varken DO eller HO.
Jag tycker hela debatten har urartat till ett påfågelskrig där positioneringar verkar betyda mer än vettiga argument och analyser.
Frågor som Zaremba och andra rimligen borde ställt sig är:
Finns det tydliga tecken på att folk ÄR mer "lättkränkta" än förr? Baserat på vilket underlag?
Om det är så, vad kan det som av Zaremba uppfattas som en "ökad lättkränkthet" bero på?
Förändrat språkbruk, ökade kränkningar, ökad självkänsla och därmed ökad anmälningsbenägenhet hos de som kränks eller mer lättkränkta människor? Eller något annat? Jag kommenterar det hela här: http://lukas-romson.blogspot.com/2008/02/nr-krnkta-blir-krnktkultur.html
Om jag inte missförstår dig menar du att individuella, ekonomiskt kompenserande, lösningar för de som utsätts för förtryck står i motsatsförhållande till en solidarisk kamp för befrielse från förtryck. Jag tycker inte man behöver se det så. Grupper består även av individer, och har individen solidariskt ansvar gentemot gruppen har också gruppen ansvar gentemot individen. Det ansvaret tas via hjälp från ombudsmännen och ekonomisk kompenstion. Den solidariska kampane mot förtryck förs som jag ser det utan problem paralellt, via information, där ju faktiskt även en hel del minoritetsgrupper själva också samarbetar med ombudsmännen.
Skicka en kommentar