onsdag 20 februari 2008

"..Om vi bara får lite arbetslöshet så ska vi se hur pass snälla vi är."

Har skrivit en text till EfterArbetet om motstrategier mot Sverigedemokraterna. Klistrar in den nedan.

”Trygga människor blir inte fascister”, sade Marita Ulvskog till det dryga hundratal sossar som samlats i riksdagshuset en januarilördag för att prata främlingsfientlighet och sverigedemokraternas framsteg i opinionen. Goda argument räcker inte mot rasistiska partier - man kan inte med rationell faktakunskap övertyga otrygga människor om tryggheten. En annan politik behövs. Så rätt, så rätt.

Den senaste tidens trevande närmanden mellan de borgerliga unga tu (SD och alliansen) fortsätter. Faktum är att sedan valet 2006 har allianspartierna, när så varit nödvändigt för majoritet i kommunerna, systematiskt valt att samarbeta med sverigedemokraterna trots intygande om motsatsen innan valet. Där SD fått rollen som vågmästare har de tillåtits spela den fullt ut. Det är ingen djärv gissning att vi får räkna med fortsatt borgerlig undfallenhet gentemot samma parti om riksdagsvalet 2010 avgörs med SD som tungan på vågen. Hoppet för en högerregering på dekis är en sverigedemokrati som garanterar fortsatt regeringsinnehav.

Regeringens utspel nyligen om begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta krav för SFI ska läsas i detta populismens bruna sken. Presskonferenserna om försörjningsplikten för anhöriginvandring gavs i Stockholm och Landskrona (!) av alla ställen - det säger en hel del om regeringens avsikter. Att sunt förnuft och profession entydigt menar att det är människor som lever tillsammans med sin familj som mår bäst och lättast tar sig in i det svenska samhället, samt att läskoden för en analfabet kan ta längre tid än tre år att knäcka, har tydligen inte bekymrat statsråden. Förslagen läggs ändå fram - men så leder ju desperation ofta ut på grumligt vatten. Kan högern göra om folkpartiets framgång från 2002 slipper man SD i riksdagen. Kommer SD ändå in har man positionerat sig så nära dem att det inte krävs många uppoffringar för att samarbetet ska flyta väl. Socialdemokratisk regering efter 2010 kräver således att vi är bättre än alla högerpopulistiska partier tillsammans. Eller att SD görs politiskt irrelevanta – att inga människor lockas bli fascister.

Diskussionen om huruvida vi ska ”ta debatten” med sverigedemokraterna eller inte är i sammanhanget en kvasidiskussion. Den riktar fokus fel. Den drabbar symptomet, inte själva sjukdomen. Vi missbedömer SD om vi tror att det är deras ”skicklighet”, alternativt status som politiska martyrer, som förklarar deras framgång hos (ofta socialdemokratiska kärn-) väljare. Huruvida vi tar debatten eller inte har marginell effekt på en kampanj som drivs med en partikassa lika stor som miljöpartiets och i ett allt mer ojämlikt Sverige. Med ökande ojämlikhet bäddar vi för fortsatt stöd till detta missnöjesparti. Det är således inte sverigedemokraterna som parti, utan den verklighet som gör deras väljare till just sverigedemokratiska väljare, som är den svåraste utmaningen. SD är inte främst ett kommunikationsproblem för de demokratiska partierna, utan ett politiskt problem.

Slutsatsen borde vara given - att bara ”ta debatten” medan samhällets slits isär räcker inte långt. Vill vi mota SD i grind behövs en politik för trygghet, inte mer av argumentationstrimning. SD har lyckats kanalisera ett behov, så enkelt är det! Samhällets sjukdom är inte att vi diskuterar invandringen för lite, sjukdomen är i stället att folk inte får ordentliga jobb, att det blivit svårare att vara stolt över de kommunala skolorna, att bra bostäder i attraktiva områden blir en fråga om förmögenhet, att den privata specialistvården blir bättre än den offentliga, att du faller längre om du snubblar till, att de ökande inkomstskillnaderna gör striden hårdare om sötebrödet. Bortgångne Stig Claesson skriver: ”Och det är möjligt att vi tror oss vara vänliga mot utlänningar, men det ska jag säga er, att om vi bara får lite arbetslöshet så ska vi se hur pass snälla vi är. Då ska det bli intressant att se om vi inte skriker i högan sky över hur utlänningarna tar arbetet ifrån och sänker lönerna.” Precis vad som hänt alltså. Sverigedemokraterna spelar, klassiskt populistiskt, på den helt rationella mänskliga rädslan för att bli omsprungen av andra. Hos en befolkning där man är rädd att bli lämnad på efterkälken finns grogrund för fascism.

Med all rätt tar vi socialdemokrater sverigedemokraternas framgångar på allvar. Det är viktigt att vi diskuterar motstrategier. Men för att göra Sverigedemokraterna onödiga, eller politiskt irrelevanta, krävs politiska reformer, inte goda argument. Otrygga människor skyller på någon annan, trygga människor gör det inte. I Trollhättan startade man nya fritidsgårdar, där blev sverigedemokratiska väljare socialdemokratiska väljare när ingen behövde skylla på ”invandrarna längre”. Vad som var bra för Trollhättan, är bra för Sverige. Folk som har en fritidsgård att gå till blir inte fascister! Det är ett argument för socialdemokratisk reformism så gott som något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

16 kommentarer:

Anonym sa...

"I Trollhättan startade man nya fritidsgårdar, där blev sverigedemokratiska väljare socialdemokratiska väljare när ingen behövde skylla på ”invandrarna längre”. Vad som var bra för Trollhättan, är bra för Sverige. Folk som har en fritidsgård att gå till blir inte fascister! Det är ett argument för socialdemokratisk reformism så gott som något."

SD's tapp av väljare i Trollhättan hade nog snarare att göra med att SD uteslöt nästan hela lokalavdelningen några månader före valet.

Patrik sa...

När du tröttnat på att kalla dina meningsmotståndare för fascister och annat kanske du är beredd att ta debatten? Om du vågar? Debatt betyder att argument ställs emot varandra - inte att man käbblar och kastar floskler eller som i ditt fall rena förolämpningar på motståndaren.

Lär av era danska kollegor. Socialdemokraterna och Dansk Folkeparti har t.o.m. ingått samarbeten - emot borgarna. Och i veckan skällde Villy Sövndal, ledaren för Socialistisk Folkeparti (som står till vänster om S) ut en muslimsk organisation i Danmark efter noter, och bad dess sympatisörer resa hem till Iran och Saudiarabien. Så kan det gå när debatten är fri. Länk: http://www.berlingske.dk/article/20080219/politik/80219126/

Anton Andersson sa...

Det absolut sista jag hoppas att det socialdemokratiska partiet skall göra är att lära av kollegerna i Danmark.
Debatten är lika fri här som i Dannmark men vänsterparrierna mindre rasistiska och socialdemokraterna fortfarande ett stort parti som samlar arbetarklassen. Jag hoppas att Kajsa kommer att fortsätta kämpa för att det skall förbli så.
// Anton från stockholmsklubben

Roger Svensson sa...

Vad man måste inse är att om man skall släcka branden så bör man först sluta med att kasta bensin på den!

Det finns ingen integrations-politik i världen som kan förväntas klara ett inflöde av 100.000+ invandrare per år från Mellanöstern/Afrika, arbetsmarknaden kan omöjligt svälja detta inflöde. Just dessa grupper har den lägsta utbildningsnivån av alla invandrargrupper som kommer till Europa:
Länk
Det är också den grupp som är absolut svårast att komma in på svensk arbetsmarknaden, enbart ~20% av dessa tillhör kärnarbetskraften, medan motsvarande siffra är ~70% för svenskar:
Länk

"Fler fritidsgårdar" är knappast det som kommer lösa denna omöjliga ekvation ...

Daniel sa...

Klockrent!

Anonym sa...

Ett mycket bra inlägg. Tack!
//Alex

s r larson sa...

Anton,

Jag bodde sex ar i Danmark och jag kan garantera dig att debatten ar langt friare dar an i Sverige. Dar diskuterar man invandrarfragor sakligt och later argumenten bollas mot varandra. Det ar sannerligen ingenting racistiskt i att saga att majoriteten av alla zigenare stjal fran affarer, om man har belagg for att det ar pa det viset. I dansk press skriver man ocksa att tva tredjedelar av alla valdtaktsman har utomeuropeisk bakgrund, darfor att polisen presenterar statistik som sager att det ar pa det viset.

I Sverige har daremot press och politiker valt att undanhalla dessa fakta fran allmanheten, vilket ocksa svenska chefredaktorer och politiker medgivit i danska TV-reportage om Sverige.

I Danmark har man pa det har viset kunnat isolera racister till marginella partier som Fremskridtspartiet, medan Dansk Folkeparti inte ar racistiskt utan kanaliserar danskarnas krav pa att invandrare ska respektera dansk kultur och den danska friheten.

Nagon dylik delning av racism och patriotism finns inte i Sverige, och anledningen ar helt enkelt att man i Sverige inte har en fri debatt i fragan.

Om debatten vore fri skulle forresten ni sossar inte konsekvent ha valt att tiga ihjal Sverigedemokraterna. Som det ar nu har SD fatt vaxa sig starka och dra till sig allskons racistpack som ni nu riskerar att fa in i Riksdagen 2010.

Patrik sa...

S R Larson,

Klockrent, förutom påhoppet på Sd på slutet. Förklara gärna varför du ser Sverigedemokraterna som "rasister", men inte Dansk Folkeparti. Den åtskillnaden tror jag faktiskt aldrig jag förut sett i debatten, därför är den intressant.

Ps. Jag är själv kommunpolitiker för Sd :-)

Björn Fridén sa...

Grymt bra inlägg Kajsa. Ska rekommendera mina läsare.

http://alliansfrittsverigerekommenderar.blogspot.com/2008/02/kajsa-borgns-briljerar.html

Leo Sundberg sa...

Vill man motarbeta orsaken till sjukdomen istället för symptomen måste man väl ändå lägga om invandringspolitiken?

Jag och många med mig, både svenskar och invandrare, inser att dagens generösa invandring är en soppa som dumpar löner, skapar bostadsbrist och kulturkrockar. Vad ska sossarna göra åt det? Mer fritidsgårdar? Ska man "satsa mer resurser"? Varifrån ska resurserna tas?

Det är bra att man tar väljarnas oro på allvar. Än bättre vore om man närmade sig invandringspolitiken utan ideologiska skygglappar. Så att man faktiskt kunde vända utvecklingen åt rätt håll.

Folk i förorterna är rätt trötta på löften.

Hittils har jag alltid röstat på sossarna, men nu får det bli SD. Det är det enda partiet som har någon kontakt med verkligheten och vågar säga som det är. Dessutom enda partiet som värnar kollektivavtalen, något som LO och sossarna har sålt ut till EU.


Tack för mig.
/Leo Sundberg

PS. Fascister vill ha diktatur och tror på våldet som metod. SD är vanliga människor som företräder en folkligt förankrad politik, och arbetar fredligt. Det är en viss skillnad. DS

Anton Andersson sa...

Jag inser vikten i dessa frågor när den tidigare partikammrat väljer att gå över till SD.

Socialdemokratin har då verkligen ett problem. Tror att Kajsa är på rätt linje. Det viktigaste är att människor känner sig trygga och att deras ställning inte är hotad. Mot detta finns ingen bättre insats än en vänsterpolitik. Där räcker naturligtvis inte fritidsgårdar utan ett helt batteri av insatser.

Lars Rudström sa...

Detta är en av nätets märkligaste bloggare! Hon svarar nästan aldrig på inläggen och går aldrig i polemik! Hon har nog lärt sig av fru Sahlin, som nuförtiden kallas "musslan" för sin tystnad. Kom igen nu Borgnäs!

Lars Rudström sa...

Jag ber som gammal arbetare på 50-talet att Anton Andersson här definierar sin nuvarande "arbetarklass"! Detta är nödtvunget om inte hela den politiska dikussionen ska gå i stå. Låt höra Anton!

Kajsa sa...

Det går väl att definiera arbetarklass på ganska många sätt. Vissa menar att alla som överlever genom att sälja sin tid och arbetskraft är arbetarklass – något som både Marx och Ebba von Sydow uttryckt på lite olika sätt. Peter Weiss skriver att arbetarklass är en andlig tillhörighet och sympati. En kille jag träffade på Arbetarrörelsens Arkiv häromdagen menade att det viktiga inte är att man ser ut att vara arbetarklass (vilket han menade att jag inte gjorde – något som alltså föranledde vår konversation) utan att man är född arbetarklass. Per Schlingmann menar att arbetarklassen består av dem som jobbar och uppbär lön för tillfället. Hanne Kjöller tycker inte att Helle Klein är arbetarklass. Däremot tycker hon att mexikaner är det. Nationalencyklopedin menar att ”"arbetarklass" är en "del av befolkningen i ett samhälle som betraktas som ett klassamhälle". Göran Therborn skriver att det finns en arbetarklass i vid bemärkelse och en arbetarklass i snäv bemärkelse. Någon jag hittade i bloggosfären tycker att ”arbetarklassen är halvfet (till fet, borde tilläggas), rökande och o-/lågutbildad, gärna handlar på City Gross (eller motsvarande) och är mer benägna än genomsnittet att drabbas av fibromyalgi och/eller utbrändhet. Arbetarklassen kännetecknas också av en stark(are än genomsnittet) benägenhet att frossa i sin egen olycka.” Några tycker inte att white-collar-workarna är arbetarklass, medan andra inser att när stora delar av den industriella produktionen flyttat till Asien, har call-centerarbetare, cafebiträden och det förr så stolta tjänstemannayrkena proletariserats och arbetarklassen fått ändrade arbetsuppgifter. Somliga slutar aldrig att definiera sig som ”klassresenärer” av rädsla för att vakna upp i ett medelklasskap medan överklassen, med Susanna Popova i spetsen, gärna cementerar sitt överklasskap genom att hävda, just, att överklasskapet inte kan köpas för pengar – i stället handlar det om uppfostran och stil. Aftonbladets kulturskribent Annelie Jordahl har aldrig träffat någon med arbetarklassbakgrund medan Aftonbladets ledarskribent Svenning skriver om klassbegreppets förändring. Dumliberala agitatorer argumenterar ofta för att klass inte finns då de själva inte kan definiera det.

Själv landar jag i att klass är, tja, ganska svårt, men låt för allt i världen inte det politiska samtalet gå i stå bara för det.

Anton Andersson sa...

Hur man definierar arbetarklass kan både vara både svårt och enkelt. Vill vi göra det enkelt för oss kan vi kalla LO grupperna för arbetare. Då kan vi konstatera att åtminstone 50 % av dessa röstade med sossarna och cirka 20 % till med vänstern eller mijöpartiet. Det är aldelses för lite och måste bli bättre till nästa val.

Anonym sa...

Du verkar förvirrad! Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen för att de belyser att invandringspolitiken har HAVERERAT! INSE FAKTA!

http://surabloggen.wordpress.com/