Institutionalister mot internationalister

Riksdagens utrikesdebatt präglades av, som vanligt får man väl lov att tillägga, i sak inte alls oriktiga men som utrikespolitiska riktmärken fullständigt anemiska, konstateranden att det finns mycket kvar att göra i världen.

I regeringens utrikesdeklaration nämnde Carl Bildt, så som sig bör, allt det som enligt boken ska nämnas i en utrikesdeklaration nu för tiden: HBT-personer, HIV/AIDS, Mellanöstern, bistånd, kvinnors situation, Iran, Afghanistan, Balkan. Dessutom de som ska göra´t; EU (framför allt EU), FN, Nordic Battle Group, samarbetet i Östersjöregionen, kvartetten. På några ställen hittade man ett hoppfullt "vår förhoppning är att.." och ett "det har stor betydelse att..", och många "regeringen kommer att fortsätta arbetet med att..", blev det också, liksom ett och annat meddelande om att det ena eller det andra anses ha "hög prioritet". När Bildt så kom till kulmen på historien i sin nionde punkt av tio, undslapp han sig ett generöst "vi vill.." gällande ökad frihandel och konkurrens och denna ministerns starka viljeyttring tedde sig under bråkdelen av en sekund som något oerhört framåtsyftande och inspirerande för dagens ungdom. Hur många av oss har inte gått med i politiken med ett internationellt klappande hjärta i halsgropen inför all världens sjukdom?

Det i alla avseenden anmärkningsvärt tillbakalutade och avmätta talet, somhandlade inte så mycket om vad regeringen vill göra som hur det ska göras, eller "vad som borde göras", avslutades sedan med det starkt eggande och uppfordrande "vi har alla ett intresse av ett Sverige med en klar röst i Europa med ett starkt engagemang för fred, frihet och försoning." Sedan var det någon annans tur.


Men Urban Ahlin var bättre än jag trodde - feghetens dokument är träffande som beskrivning på detta både fega och rätt trötta dokument. Svensk utrikespolitik står fortfarande still.

Läs även andra bloggares åsikter om Utrikespolitik, regeringen, Bildt, politik,