lördag 8 mars 2008

Kvinnodagstal

Höll avslutningstalet på s-kvinnors seminariedag på ABF-huset idag. Jag sade i runda slängar följande:

Jag är född 1982. Det var 124 år efter att arvsrätten för kvinnor infördes, 61 år efter att gifta kvinnor blev myndiga och man inte längre hade rätt att slå sitt tjänstefolk, det var 18 år efter att mäns lagliga rätt att slå sin hustru avskaffades, 11 år efter att särbeskattningen infördes, 9 år efter de första kvinnojourernas bildande, 8 år efter föräldraförsäkringens tillkomst, 7 år efter FN:s första stora kvinnokonferens och abortlagstiftningen, 2 år efter den första jämställdhetslagen som reglerade förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. 1982 är också 9 år före stödstrumporna i riksdagen och 24 år före den borgerliga regeringens valvinst och feminismens valförlust 2006.

Och visst kan man vara optimist när man ser hur vi kvinnor genom historien fått de bättre än våra mödrar och mormödrar, men framför allt ska man vara realist. Och i realiteten slår männen fortfarande kvinnorna, där kvinnorna arbetar finns de lägsta lönerna och kortaste anställningarna, och med den takt som männens uttag av föräldraförsäkringen ökar, kommer vi att vänta i 211 år till innan föräldrarna delar lika på ansvaret för barnen. Makten och hela härligheten i samhället tillkommer fortfarande männen.

Jag brukar tänka på att om arbetarrörelsen hade varit en kvinnorörelse från början – hur hade politiken då sett ut? Jo, vi hade förmodligen byggt ut barnomsorgen så att kvinnorna kunde arbeta. Vi hade byggt ut äldreomsorgen så att kvinnorna slapp ta hand om sina och sina mäns gamla föräldrar. Vi hade byggt ut skolsystemet och högskolan, eftersom det för ett halvsekel sedan nästan bara var män som utbildade sig ordentligt i Sverige. Vi hade slagits för MBL, LAS och en trygg arbetslöshetsförsäkring eftersom det är kvinnorna som har de mest osäkra anställningarna och männen som är chefer i det här landet. Vi hade slagits för ordentlig rehabilitering, företagshälsovård, hög sjukförsäkring och rätt till en anständig förtidspensionering, eftersom det är kvinnorna som sliter ut sig i de tyngsta jobben. Vi hade satsat extra mycket pengar för fler lärare i skolan och många händer i vården, för att kvinnorna inte ska behöva dra ett så tungt lass och vi hade satsat på kollektivtrafiken eftersom det är männen som äger bilarna.

Och allt det har vi faktiskt gjort. Men förutom det hade en arbetarrörelse som var en kvinnorörelse också lagstiftat om rätt till heltid, möjlighet till deltid. Vi hade individualiserat den enda försäkring som ännu inte är individuell och som fortfarande håller kvinnan fjättrad vid reproduktionen – föräldraförsäkringen. Vi hade sett till att höja lönerna i välfärden: i barnomsorg, skola och sjukvården. Vi hade bättre förstått hur mäns våld mot kvinnor är den yttersta extremen av patriarkatet men hur det inte är väsensskilt från det system som gör att kvinnor trängs undan på arbetsmarknaden, i näringslivet, i politiken. Kvinnojourerna hade fått större stöd. Och vi hade sett till att senast 2010 återta den välfärd, de utbildningssatsningar och den trygghet som befriade kvinnorna under 1900-talet men som den borgerliga regeringen nu sliter sönder.

För det spelar ju faktiskt ingen roll att finansminister Anders Borg eller någon annan heller för den delen, kallar sig feminist om man på punkt efter punkt bedriver en politik som ökar ojämlikheten i samhället, mellan människor och mellan män och kvinnor. De borgerliga skattesänkningarna gynnar männen medan de deltidsarbetslösa (och det är ju framför allt kvinnor) får lägre inkomst, här i Stockholm blir kollektivtrafiken dyrare samtidigt som vägnätet byggs ut och det är ju en tydlig politik för att underlätta männens rörlighet i samhället, men försvåra kvinnornas. Förmögenheter och fastigheter är det män som äger, de blir billigare – avdrag för hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag är skamfläckar på ett samhälle som säger sig vara det mest jämställda i världen. Jojo, det lönar sig att vara man i borgerlighetens Sverige.

Och även om det är så att det är kvinnor som i större utsträckning än män klarar sig bra i utbildningssystemet, frodas de sexuella trakasserierna i högskolan och könsuppdelningen mellan olika program, mellan teknikprogram och lärarprogram till exempel, spiller över på den ojämställda arbetsmarknaden. Att Leijonborg säger sig vilja att universitetens folk ska kunna stå fria och säga obekväma sanningar, betyder lite när han i själva verket lägger ned Arbetslivsinstitutets forskning om arbetslivet och drar in anslagen till genusforskningen. När högern får ansvaret för utbildningspolitiken, sätter sig patriarkatet till rätta och forskar om sin egen verklighet. Det måste vi ändra på.

För feminism är vänster och jämställdhetspolitik är med nödvändighet också jämlikhetspolitik. Socialismens radikala utopi om den fria individen, där jämlikhet är förutsättningen för frihet, den gäller också kvinnan. Och det är när friheten inte bygger på jämlikhet, utan när vissa människors valfrihet sätter gränserna för andra människors möjligheter och frihet, det är då som kvinnorna förblir bundna till hemmet, mannen och de lågbetalda jobben. De mest radikala jämställdhetsreformerna i den svenska historien har också varit de som genomförts av en jämlikhetssträvande socialdemokrati. Kvinnors försörjning är grunden i jämställdhetsarbetet, liksom mannens försörjning varit det i jämlikhetsarbetet.

Kerstin Ekman skriver så här i romanen Guds barmhärtighet om den fattige: "Den fattige vill ha något som vi inte vill ge bort. Vi försöker med ägodelar. Vi ger honom kläder, pengar och mat. Men han vill ha något annat. Bada dig och lusa av dig, säger vi åt den utfattige. Lär dig tala ordentligt. Rensa dina tänder och se till att inte gapet stinker. Gör det så får vi se. Men den fattige vill ha något av oss utan att behöva ge något annat istället. Så fräck är han. Ge mig det, pockar han. Du måste se till att du blir av med dina utslag i ansiktet först, säger vi. Och gnetterna i hårbottenoch lössen i sömmarna på dina kläder. Ta bort pisslukten ur bäddkläderna så får vi se sen. Jag vill höra dig tala också och du ska tala vackert. Men den fattige skiter i vad vi önskar oss. Han är inte beredd att ge något i gengäld. Bakom hans försoffning, bakom hans hårdhet, bakom hans gnäll och inställsamhet grinar kravet: Jag vill ha det du har. Ge mig din mänsklighet."

Det brukar sägas att det som skiljer människan från djuren är att människan kan fantisera och fundera kring ett samhälle som ännu inte finns. Vi kan dagdrömma. Det är också förmågan att tänka sig hur samhället skulle kunna vara som drivit samhällsutvecklingen framåt, som drivit oss socialdemokrater framåt. Jämställdhet handlar om förändring, om att vi vill ha det på ett annat sätt än vi har det idag. Om att vår vision om verkligheten skiljer sig från den verklighet vi lever i.

Vi socialdemokrater byggde ett samhälle för att den fattige skulle slippa be om nåd. Nu återstår för oss att bygga ett samhälle där kvinnan också får vara mänsklig.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Kajsa!

Nu sitter citatet "Om den fattige" ur Kerstin Ekmans roman Guds Barmhärtighet på mitt kylskåp i Gislaved. Detta tack vare SVT24 och din blogg:-)Tack!
Mvh
Christer Larsson, Gislaved(s)

Sevgi sa...

Hej Kajsa,

Lite ovanligt av mig att vara hemma, en tidig morgon och se på svt24 direkt men efter att sett programmet blev jag än en gång stolt över studentförbundets ordförande. Ditt tal och anförande var helt fantastiskt. Lika vanligt väldigt intellektuellt. Vad är receptet på grymma tal;)?

Hälsningar,
Sevgi

Johan sa...

Grymt! :)