Klä av kejsaren (nyårsönskningar)

Har spenderat en vecka i Finland, med upptäckten att mr. Global Warming nått också den österbottniska skogsstugan och därmed förvägrade oss vår sedan barnsben lyckligt omhuldade Vita Jul. Hemkommen upptäcker jag att mediala Sammanfattningar åter är populärt, så som det brukar vara denna tid på året. Jag har två synpunkter och två nyårsönskningar inför 2008:

1. 2007 var opinionens år. Missförstådd, oförklarlig, uppblåst, förkrympt, bortförklarad, hoppingivande, hopplös, oroande, roande, nyckfull. Alliansen kommer minnas året som det år då regeringsmakten handlade om att vara minst dålig. Borgarna verkar vara, som så mycket annat så här års, fastfrusna vid ursäkter och försäkringar om att "det blir bättre". (S) å vår sida har använt 2007 till att snällt sitta stilla i båten, närmast paralyserade av det goda opinionsläge som återigen serverades inför julledigheten och hoppas nu att skinkan och vörten ska ge lite bättre insikt i orsakerna till de ofattbart goda läget. Vad är det vi gjort som är rätt? Vad tror folk att vi ska göra, när vi väl gör det?

I den i övrigt statsvetenskapligt sedvanligt stela "Opinionsmätningarna och demokratin" skriver Olof Petersson och Sören Holmberg om hur det ständiga opinionsmätandet kommersialiserar politiken, hur politikers behov av daglig bekräftelse på olika politiska utspel i form av höjda opinionssiffror gör partierna anpassliga till en inbillad medianväljare för maximalt stöd i alla frågor. Kommunikation och PR blir allt viktigare för att föra ut ett budskap på "rätt sätt" och partiernas interna opinionsmätningar visar varje vecka om politiken varit "framgångsrik" eller inte. Popularitetsjakten förytligar och i stället för att försöka förstå olika samhällsgruppers behov ägnar sig politikerna allt mer åt jakten på olika marknadssegment. Den som täcker flest segment vinner.

Detta händer. Tydligt är dock att våra goda opinionssiffror riskerar att bli vår pyrrhusseger om vi inte orkar övervinna rädsan för att förlora några procentenheter genom att visa vad vi står för. De siffror som nu fylls av luft måste fyllas med innehåll, trots att det innebär att ett något mindre antal väljare kan projicera just sin bild på oss. Tappar i opinionen gör vi oavsett vad vi säger när vi säger något, bättre att göra det innan nästa valrörelse är inledd. Ska man någonsin våga skita i dagsopinionen för att formulera politik är det nu. Inte sen.

Önskning 1: att vi börjar driva politik, oavsett Sifos dagsform.

2. 2007 var också "förnyelsens" år. I "Socialismens liv efter döden" skriver Klas Gustavsson om postpolitiken – den politik som kommer efter att de politiska alternativa verklighetsbeskrivningarna närmat sig varandra i sådan grad att människor har svårt att se någon skillnad mellan dem. Hur detta avpolitiserar politiken. Hur politiken då framför allt blir en strid om formalia och förvaltning, om nyanser i stället för alternativ.

Alliansen är ett extremt postpolitiskt fenomen. Dess existensberättigande ligger i att de fortsätter förnyas, men när människor uppfattar att de förändrar Sverige sjunker stödet. Reinfeldts tal på moderatstämman 2007 handlade inte om vad han vill göra med Sverige och världen, utan vad han vill göra med alliansen. När alliansen slutar förnya sig och bestämmer sig för vad man egentligen tycker och vill, förlorar man sitt raison d´être.

För socialdemokratin måste det vara tvärtom. Att vårt 2007 ändå i stor utsträckning handlat om att visa att vi minsann också kan förnyas (för vem? Socialdemokratiska väljare, medlemmar, borgerliga ledarsidor, alliansbröderna, Gallupinstitutets medarbetare?), genom att modigt ompositionera oss i ett antal symbolfrågor så som tidigare betyg, avståndstagande från "flumskolan", hårdare tag mot de arbetslösa, är att förlora värdefull tid. Måhända tror vi att vi närmar oss medianväljaren på det sättet. Men so what? Medianväljaren finns inte, hon är ett hopkok av verkliga behov. I tider av tvångsmässigt upprepande av mantrat om alltings "förnyelse" är det mest nytt att beständigt orka visa på vem som sytt kejsarens nya kläder, var de sytts, under vilka arbetsvillkor, till vilka löner och varför. Politiken är ingen slit-och-slängvara. Ta tillbaka, gör gärna om, men framför allt, gör rätt!

Önskning 2: att vi börjar driva socialdemokratisk politik och gör den ny, inte att vi tar någon annans nya politik och gör den socialdemokratisk.

Julrim.

Har precis varit med i radio Tvärdrags rimstuga. De hjälpte mig att rimma på Kleins "Chockdoktrinen" som jag ska ge lillasyster. De hetaste tipsen var kapitalistiska svin som rimmar på chockdoktrin. En annan het var chock som naturligtvis rimmar på bock - det kanske man kan göra något av.

Själv bidrog jag med ett rim jag skrivit till förbundsdsekreterarens julklapp; en snusdosa. Här kommer det.

Förbundssekreteraren satt på sitt rum
Njöt av kaffet och kvällen var ljum
Stolt och märkvärdig och stor i orden
Kände han sig, nöjdast på jorden.

En termin hade gått, dag efter dag
Nu håller han tummarna för rätt domstolsutslag
Ett dyrare snus ligger i ena vågskålen
Måtte det bli billigare, tänker förbundssekreteraren, och sätter på sig overallen

Men tji fick den lede, och sekreteraren mé
Snusskatten höjdes, han kommer aldrig mer le
Utan snus mellan tänderna är livet inget värt
Åh, jag som hållt snusdosa och livet så kärt

För regeringen vill inte arbetarnas väl
De gör sina saker av helt andra skäl
De vill röka ut snus- och arbetarstanken
Så var det med den solidariska tanken

Men ordföranden var solidarisk ändå
Och tänkte en tanke av välvilja så
Sekreterarn önska snuskyl för att bunkra upp
Han tänkte sig överlista deras fula skattekupp

Snuskylen kosta som en kurs ungefär
Det är väl att ha lite stora begär
En snusdosa räcker, tänkte ordföranden generöst
Vi måste ju ha några kurser också nästa höst

I julklapp till sekreteraren således en dosa
Till seven-eleven hon styrde sin kosa
Köpte en snusdosa som plåster på sekreterarens sår
Ännu en helg med snuset du får.
Varsågod, God jul och gott nytt år!

Läs även andra bloggares åsikter om julrim, snus, tobaksskatt

Nuder hade rätt!

I dagens ekonomibilaga ger DN Nuder rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om Nuder, DN, stagflation, inflation

Nervös jul för svensk höger

Att DN den 21 november plötsligt andas tillväxtkritik i det som för några år sedan skulle förkastats som en miljömuppsartikel, Al Gore får fredspriset för att han kommunicerar andras miljöarbete och årets julklapp både är miljövänlig och rättvisemärkt, säger något om den nya tidens nojor. Visserligen konsumerar vi mer än någonsin, och som konsumenter förväntas vi snällt gå och hjälpa upp julhandelns försäljningssiffror till rekordnivåer i år igen, vi köper bränslesnåla bilar som är så stora att eventuell energivinst går åt till att få stereon att pumpa på innerstadens gator och det är ändå EU som borde göra något först – men ändå – det är plötsligt helt legitimt att resonera kring konsumtionen. Än så länge har vi bara hunnit till konsumentvalsdiskussionen (den urbana livsstilsmedelklassens som har privilegiet att kunna välja sig sin rättvisa identitet) men bakom hörnet väntar en konsumtionskritik där konsumtionen av det som skitar ned slutligen måste börja få kostadet det faktiskt kostar oss. Transporter av varor och människor härs och tvärs över världen är, alla kategorier, värst. Jag väntar med spänning på att vår regering, med stöd i just de kärnväljargrupper som konsumerar mest varor och personresor, ska våga skatteväxla på riktigt. Höj priset på bensin till skyarna, satsa pengarna på kollektivtrafiken. Varför har vi bilar i innerstäderna över huvud taget? Överklassens män konsumerar mest, skitar ned mest och har fått störst skattesänkningar (för ökad privatkonsumtion!) – miljömedvetandet är som allt annat hos högern - yta.

------

Och så kommer Svenskt Näringslivs nervösa konsumtionshetskampanj naturligtvis som ett brev på posten.

"Gumman älskade naturligtvis julen, som var i antågande. Ingen annan tid på året gav henne så många anledningar att köpa saker...

...Och hur gick det för gumman? Hon fick en jättetråkig jul. Så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla."

Till sitt innehåll en blåkopia av Ayn Rands framtidsdystopi ”Och världen skälvde” (nyutgiven av Timbro 2005) där kapitalismen och egoismen är världens drivkraft och självuppoffringen och den sociala välfärden destruktiva avigssidor av det moderna samhället. Känns märkligt reaktionärt efter den senaste tidens debatt. Högerns livstilsfilosofi har en del att bevisa.

-------

På bussen till jobbet ytterligare en reklamskylt för julshoppare. Ett TV-spel för små barn där man både ”leker och lär” samtidigt. ”Ge ditt barn ett försprång” står det överst.

Just det. Det är årets julklapp – ett försprång. Världen smälter, brinner, jorden kvävs – shoppa dig ett försprång! Sådan är julen 2007.

Läs även andra bloggares åsikter om Konsumtion, Svenskt Näringsliv, Timbro, jul, Ayn Rand

Äntligen!!

Jag har vunnit en julklappsbok på Tankesmedjans tipselva! Som jag visserligen köpte till reducerat pris redan på julminglet, men i julklappsköpartider är väl en bok i dubbel upplaga bara en anledning att minnas ytterligare en vän. Livet känns plötsligt lite ljusare.

Notera gärna att förbundssekreteraren hade ett rätt mindre än jag.

Om plikt och arbete

Har skrivit en krönika om debatten om arbetslinjen på www.efterarbetet.nu.

I övrigt kan jag informera, för den som missat det, om att s-studenter tillsammans med övriga sidoorganisationer tillsatt en skuggrådslagsgrupp till SAP:s rådslagsgrupp om jobben. Texter kommer att skrivas, skickas ut till våra klubbar, skickas in till partiet och förhoppningsvis publiceras i någon form av textsamling i januari. Definitionen och användandet av begrepp som arbetslinje, rätt, plikt och skyldigheter kommer att diskuteras och problematiseras, liksom mer konkreta förslag och sätt att se på den kreativa ekonomin, kunskapsekonomin och annat smått och gott. Håll utkik!

Läs även andra bloggares åsikter om Arbete, arbetslinje, plikt, lösdriveri

Mönstermedborgaren

Har extremt mycket att göra - därav sporadiskt bloggande.

Min och förbundssekreterarens krönika i senaste Libertas, ett nummer som handlar om övervakning och kontroll. Libertas är s-studenters idépolitiska tidskrift, läs och skaffa prenumeration, NU!!

Det finns tre citat, formulerade med 2000 år emellan:

Mest makt har den som har makt över sig själv (Lucius Annaeus Seneca, 4 f.kr – 65)

Människan kan inte leva utan självbehärskning (Isaac Singer, 1904-1991)

Klipp dig och skaffa dig ett jobb (Per Schlingmann, moderat partisekreterare 2001-)

Dessa tre (ett av dem alltså formulerat redan på de gamla grekernas tid) sammanfattar var för sig den borgerliga visionen om den ansvarsfulle samhällsmedborgaren. Den medborgare som först och främst lyckas kontrollera sig själv och sin livssituation – för att först därefter göra anspråk på åtnjutande av samhällets frukter. Medborgaren som inget mer behöver än en spark i baken och ett glättigt leende för att komma ur sängen om morgnarna. Hon vars samhällskontrakt bygger på den tysta överenskommelsen om att stör icke jag dig så skall du icke heller störa mig. Hon som klarar sig själv bara hon får behålla tillräckligt mycket av inkomsten, som röstar bort klåfingriga såssepolitiker från skatteintäkterna, som inte förväntar sig mer av politikerna än att de vet när de ska hålla sig undan och som klagar över omnipotenta fackföreträdare på systersönernas salladsbarer. Hon – den borgerliga mönstermedborgaren.

För medborgaren Kvinna gäller att inte ha för korta kjolar, inte prata för högt eller för mycket om saker hon inte förstår sig på, att ha en medborgerlig man vid sin sida. För medborgaren Man gäller att prata högt och mycket, om bostadsmarknaden och helgens festande, inte om arbetsplatskamp. Den självbehärskande medborgaren stör inte tingens ordning – hon är ett med den. Intresserar sig för bevarande, inte förändring.

Ordning och reda brukar förknippas med konservatism. I de gamla etablerade och välkända normerna finns tydliga riktlinjer för sakers plats och personers agerande. På 60-talet fick man betyget litet b i Ordning och Uppförande i skolan om man sade emot läraren. Franska revolutionen var ingen särskilt ordnad tillställning, liksom ingen revolution efter den varit det heller. Revolution gör man mot rådande ordning, en ny ordning är dessvärre ofta målet.

Den ordningsamme och självbehärskande (borgerlige) medborgaren är också den som i stort och smått kräver hårdare tag mot de medborgare som saknar denna självkontroll; hårdare straffsatser, fler poliser på gator och torg, mindre tv-tittande på landets fängelser (det ska väl kännas att man är inburad, för fan!), lägre a-kassa (så att folk i förorten inte fortsätter leva på bidrag i stället för att skaffa sig ett jobb) och kortare sjukskrivningstider (så att de inte känner efter vareviga dag!). Kan medborgaren vara oordnad? Nej, svarar den borgerliga. Då saknar hon det viktigaste av allt – självbehärskning – och utan självbehärskningen behöver hon först och främst nya vanor – inte daltande från statens sida.

I alla tider har överklassen försökt kontrollera arbetarklassen, män har alltid velat kontrollera kvinnor och den eviga övervakningen skapar normer för vad som betraktas som normal medborgerlig aktivitet, olika för män och för kvinnor, olika för människor ur olika samhällsgrupper. Kontrollen föder självkontrollen. Självkontrollen ger det manliga och det kvinnliga beteendet, och överklassen störs inte i sitt lugn av en självkontrollerande arbetarklass. Den ordningsamma medelklassen behöver inte kontrolleras i det borgerliga samhället (de har ju skapat normerna) utan samhällets kontroll riktas i stället mot dem som inte ”har makt över sig själva”, som utmanar den borgerliga ordningen. Beslagtagna mobiltelefoner i skolan ger de ordningsamma eleverna rätt gentemot fridsstörarna. Mäns våld mot andra män ses fortfarande som värsta sortens våld, trots att mäns våld mot kvinnor är långt mer utbrett, men mindre utrett. Aktivister kriminaliseras i alla länder. Arbetssökande ska tvingas sitta 35 timmar i veckan på AMS och söka jobb som inte finns, men diskrimineringslagstiftningen står orörd. Medias rapporter om hur den ordningsamme medborgaren gång på gång blir offer för hot och våld ur den oordnade gruppen (invandrare/fattiga/ungdomar), ökar känslan av behov av ökad kontroll i en tid när brottsstatistiken faktiskt sjunker. Inför valet 2002 belyste Sydsvenska Dagbladet ungdomsvåldet i Rosengård och folkpartiet vann röster hos en rädd, men välordnad, medborgarskara. Medias konjunkturcykliska moralpanik målar en bild av den farliga verkligheten utan stöd i vare sig statistik eller vetenskap. Det ger krismedvetande och stöd till populistiska beslutsfattare (läs: folkpartiet/sverigedemokraterna). Kriminalitet är klass: de högre klasserna fuskar med skatten men slipper granskning, medan bidragsfusket (vilket uppgår till några hundradelav av skattefusksumman) exploateras till valvinst åt moderater och stureplanscenter. I lågkonjunkturer begås fler brott än i högkonjunkturer. Finska rikspolischefen intygar att de höga mordtalen i Finland inte hotar turismen: ”finnar är så blyga att de bara mördar folk de redan känner”.

Reinfeldt pratar om innanförskapets välsignelser och vill lagstifta bort utanförskapet. De i utanförskap ska kontrolleras hårdare (så att de inte fuskar med bidragen) och straffas hårdare (så att de inte begår brott titt som tätt). Skattefusket, den strukturella rasismen, arbetsgivarsexismen passerar obemärkt i ett samhälle som präglas av systematiska sociala och ekonomiska ojämlikheter, manlig överhöghet, heterosexuell företrädesrätt och etniska hierarkier - de vita medelklassmännen hör ju till gruppen ordningsamma medborgare vilka ibland gör misstag, men är till skillnad från dem i utanförskap ingen problemgrupp som ibland råkar göra rätt. Lag och ordning ska garantera allas rätt, men trots att den generella lagen varken ger överklassungdomarna eller de hemlösa rätt att sova i tunnelbanan, är det bara den ena gruppen som drabbas av förbudet.

Människan passerar en rad disciplinära institutioner i livet; hemmet, skolan, arbetet, där var och en strävar efter att ingjuta ett särskilt sorts uppförande. Dessa går inte alltid ihop. Vem vill inte vara den ordningssamme medborgaren? Vem vill inte försöka behärska sig själv? Få, är svaret. Men i vårt elitistiska samhälle med sina krav på effektivitet, förmåga till snabb omställning, krav på plötslig förflyttning, språkkrav, konsumtionskrav och där fattigdomen bestraffas, slås de utanför normen, ut. Oordningssamhet, ringande mobiltelefoner och bidragsuttag, vilka borde ses som uttryck för samhällsorättvisa, oflexibla arbetsplatser och stelbenta institutioner, inte för dålig uppfostran, ses i stället som brist på självkontroll. Om problem med utslagning och segregering tidigare varit gemensamt och bäst lösts genom förändring av arbetsliv, skola och hur de offentliga institutionerna bemöter medborgarna, har problemen idag blivit allt mer individualiserade och vittnar i stället om personliga tillkortakommanden hos dem som rör sig i samhället. Kontrollen och kraven på självkontroll av medborgarna reducerar samhällets uppgift till att rädda dem som är innanför från dem utanför, de normala från de onormala, överklassen från arbetarklassen, männen från kvinnorna.

Detta är fel. Vi vet att människor är stöpta i olika former, formade av olika tryck. Vi vet också att medborgarrätten, inte medborgarplikten, är hotad och i behov av försvar från regeringens skyttegravsartilleri. Där högern vill till den smala utbildningspolitiken, det übereffektiviserade arbetslivet och värnandet om den ”väluppfostrade” medelklassen, klarar sig ett modernt, inkluderande samhälle inte utan en stark motkraft. I ett samhälle där normen blir smalare och de utanför bestraffas hårdare krävs en omvärdering av statens ansvar och verktyg. Samhället ska hantera marknadens skadeverkningar, trygga medborgarnas välfärd, minska ojämlikheten och öka spektrat för hur människor kan leva för att leva gott. Vi måste bryta med den borgerliga normen om självbehärskning som garant för välmående och se till alla medborgares rätt. Man gör så gott man kan. Ibland räcker det inte, då ska man få stöd.

Läs även andra bloggares åsikter om Libertas, kontroll, medborgare, borgerlighet