Jag och Nalin Pekgul (ordförande s-kvinnor) skrev igår följande i Göteborgsposten.
---
De röd-grönas besked i veckan om att avdraget för hushållsnära tjänster tas bort vid en röd-grön valvinst var välkommet. Diskussionen visar dock att frustrationen över att jämställdhetsarbetet går så långsamt i vårt land är stor.
Även om avdraget för hushållsnära tjänster knappast kan sägas öka jämställdheten, så användes det som borgerligt slagträ i den jämställdhetspolitiska debatten. Siffrorna talar dock sitt tydliga språk: För dem som drömmer om en värld av jämlikhet mellan könen visar sig facit över de senaste årens politik vara mycket dyster läsning.
Det är inget nytt att kvinnor och män ofta lever parallella, men mycket olika, liv. Män har betydligt högre inkomster, bättre inkomstutveckling, äger mer kapital och fastigheter och jobbar oftare heltid än kvinnor.
Skillnaden är störst i åldersspannet 30 – 40 år. I denna ålder är det många som är småbarnsföräldrar och framför allt kvinnor tar ett större ansvar för hemmet, går ned i arbetstid och får minskade inkomster (och pension) som följd.
Men även bland de yngsta, 20 – 24 år, har kvinnorna lägre inkomster än männen, liksom bland pensionärerna.
Saknar balans i livet
SCB visar också att föräldrar med barn i åldern 3–6 år, ensamstående föräldrar (vilka oftast är kvinnor) och högutbildade kvinnor (!) i mindre utsträckning än andra föräldrar upplever balans i livet. Föräldrar med färre arbetstimmar och äldre barn upplever en större balans. Generellt uppger män i högre utsträckning än kvinnor att de upplever balans i livet.
Inget av detta är ny information. Det upprörande är dock att det fortsätter att vara på det viset år efter år, decennium efter decennium.
Den borgerliga politiken under den senaste mandatperioden har varit en riktig manspolitik; männen har systematiskt gynnats på kvinnornas bekostnad. 60 procent av regeringens skattesänkningar på närmare 100 miljarder kronor har gått till de tio procent rikaste i vårt land, av vilka en absolut majoritet är män.
Vårdnadsbidraget, hänsynslösa sjukförsäkringsregler (många av de utförsäkrade är kvinnor), urholkad ekonomi för den offentliga välfärden, motstånd mot lagstadgad rätt till heltid och usel arbetsmarknadspolitik (jobbcoacher i stället för jobb), har knappast ökat jämställdheten.
Idén om en arbetsmarknad där både kvinnor och män kan förena arbete med ett aktivt föräldraskap och där både män och kvinnor får del av den ekonomiska utvecklingen känns långt borta.
Finanskrisen och den växande arbetslösheten slår också hårt mot kommuner och landsting, där socialbidrags- och försäkringskostnaderna vuxit dramatiskt de senaste åren utan att de kompenserats av staten.
För att täcka de växande kostnaderna sägs personal upp i vård, skola och omsorg. Kvinnorna drabbas dubbelt; både av uppsägningarna och av ökad arbetsbörda när färre händer ska sköta lika många gamla, sjuka och barn.
Effekterna av 1990-talskrisen visar också att personalminskningar i välfärden tenderar att bli permanenta; platsbristen på äldreboenden ökade, personaltätheten i förskolor och skolor krympte till absurt låga nivåer – efter varje ekonomisk kris ställs ökade krav på kvinnornas omsorg i hemmen.
Vi vill se förändringar
Vi vill se en annan regering med en annan politik. Det måste vara enklare att vara småbarnsförälder – satsa på nattöppna förskolor, öppna för rätt till (och lika delad) arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar.
Vi vill se en utbyggnad och höjd kvalitet i den offentliga sektorn. Bygg ut kollektivtrafiken och satsa mindre pengar på bilvägar. Rikta arbetsmarknadsåtgärder mot kvinnodominerade sektorer likaväl som mot mansdominerade.
Försäkringsregler och andra regler kan inte självklart ta heltidsarbete som utgångspunkt, det måste vara möjligt att vara deltidssjukskriven. Rätt till heltidsarbete måste dock, om inte parterna på arbetsmarknaden kan komma överens, göras till en lagstiftningsfråga.
Vi är glada att s-kongressen i höstas tog beslut om en på sikt individualiserad föräldraförsäkring, och ser fram emot en tredelning i första steget.
Bristen på jämställdhet är ett verkligt stort problem i vårt samhälle. Kvinnorna utgör ofta buffert när samhället inte fungerar som det ska. Ojämställdheten är visserligen inget som drabbade Sverige när högerregeringen tog makten 2006, men tre och ett halvt års högerpolitik har knappast gjort saken bättre, snarare tvärtom.
För kvinnornas skull hoppas vi att en röd-grön regering verkligen orkar prioritera att driva en politik för jämställdhet. Det, inte skattesänkningar eller avdragsmöjligheter för de rikaste, är verkligt modern politik.
Kajsa Borgnäs (S)
ordförande Socialdemokratiska studentförbundet
Nalin Pekgul (S)
ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet
Läs hela på: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.325983-det-maste-bli-ett-slut-pa-manspolitiken
måndag 8 mars 2010
torsdag 4 mars 2010
Om jämlikhet och Twitter
Denna lagom pretentiösa text skrev jag och förbundssekreteraren i julnumret av Libertas, tema Twittersamhället. För dem av er som missat det.
--
Vi har bråkat på kansliet. Öknamn har haglat. Svordomar yppats, de värsta dock i mjugg. Anklagelser slungats som bengaliska eldar över bordsskivan och de rosa post-it-lapparna. Förbundssekreteraren har nedlåtande kallat ordföranden för ”luddit” högt och ljudligt så att alla hörde och ordföranden kontrade raskt med en svada om identitetsbygge och social kontroll. Ändå har vi inte lyckats komma överens. Kansliet är nu delat i två antagonistiska läger. På varsin sida om högarna med gamla Libertas och student-och-radikal-flyers smids planer på nästa verbala attack. Ingen kan ställa sig neutral. Frågan om Twittersamhället är ett öppet sår; det varar, sluts, slits upp och blöder igen. På ena sidan de som hävdar vinsterna i vår digitaliserade tid. På andra sidan de som oroas över förlusterna. Båda kan vara sant, frågan är vad som är mest relevant. Här ett brottsstycke ur ordväxlingen som delat duon mitt itu.
- Ett eget rum, hävdar ordföranden. Så sade man på Woolfs tid, så säger också jag. För jämlikhetens skull, för att man skulle få tänka och resonera med sig själv. Något rum i världen som inte exploateras. Marita Ulvskog twittrar om att hon har dålig kondis – på vilket sätt skapar det ett eget rum för människan, mer tid, förståelse, demokrati?
- Informationsspridning, menar förbundssekreteraren. Tillgång till tankar, information och händelser. Är inte det jämlikhet och makt? Demonstranterna i Iran organiserade sig på Internet. Kinesiska bloggare berättar historier vi trodde att vi hört. Sociala forum – vad vore de utan digitala forum. Mobilen är budkavle – då går också revolutionen snabbare.
- Skitprat, väser ordföranden nyanserat. Det gick ypperligt bra att revolutionera även före Internet. Fascismen växer i Europa trots att alla har åttahundra Facebook-vänner. Annika Östberg tyckte, när hon var på permission i en svensk ICA-butik, att folk gick så snabbt och pratade i sina mobiltelefoner hela tiden i stället för att se efter var de satte fötterna. Det är revolution det - kapitalets makt att tvinga oss alla att vara produktiva hela tiden. Just-in-time-kommunikation – människan har ingen ursäkt för att inte skapa mervärde. Det kan du tacka tekniken för.
- Ta det inte så personligt, tröstar sekreteraren. Motståndet mot produktionsordningen formades på fabrikerna – man kan inte förändra digitaliseringen genom att ställa sig utanför och stoppa den. Man kan mot-mobilisera (alltid optimist!). Kräv att få betalt för alla jobbsamtal du svarar på utanför jobbet. Vill Marita twittra om joggingrundan, ge henne övertidsersättning, helg-ob. I Norge regleras obetalt övertidsarbete hårt. Det merarbete som hämtas ur människan borde faktureras kapitalet. En Tobinskatt för arbetsuppgifter efter kontorstid, det är mitt förslag! Grus i maskineriet, hej och hå.
- Jo, närmar sig ordföranden förbundssekreterarens utsträckta hand. Men det är inte som facket precis. Där kan man snacka motstrategi. Lön för övertidsarbete i all ära, men makten över kommunikations-, förlåt, produktionsordningen ligger fortfarande hos Nike och Coca Cola. Även om Blondinbella är fri att blogga om sin senaste Sajmon och Garfankel-platta eller en nyttig DN-artikel så är det ändå musikproduktionsbolaget och Bonniers som tjänar på ”informationsspridningen”. Folk blir levande reklampelare genom sina digitala ”tips”. Att vara informerad är att vara uppdaterad. Frihet i en liten ask, som O.B. Fleur säger. Gör gärna vad du vill, bara du uppdaterar din status om det och länkar till vår reklamspottande vebb-sajt. Hela vår värld blir ett enda hinna-med-det-senaste. Det är som dimma, man upptäcker bara hur tjock den är på håll – mitt uppe i den ser den genomskinlig ut.
- Aha! Du vill hålla folk i okunnighet! (förbundssekreteraren lyser upp, tror sig ha hittat ordförandens solar plexus.) Vad som är vila för dig är informationsunderläge för en annan. Din fritid ska betalas med andras ovetskap. Det är väl inte särskilt progressivt?!
- Det är absolut inte vad jag menar! (ansiktsfärgen stiger.) Men nu flyttar den sociala fabriken in i oss, kapitalismen expanderar inom och mellan människor. Vi har plötsligt både möjlighet och skyldighet att ackumulera kapital, uppdatera, informera, reagera, ”hänga med”, vara tillgängliga, vilja vara tillgängliga och berätta om vår dåliga kondis, helt enkelt vara en del av alltihop och hjälpa till att skapa mervärde, hela tiden. Något så introvert som att läsa en roman är plötsligt ett statement. Man ska vara här och där samtidigt precis hela tiden. Om inte rum och plats spelar någon roll, om all väntetid blir potentiell kommunikationstid, var hittar man då ett eget rum?
- Behöver man det då? Är inte vinsterna större än förlusterna? Man kan fortfarande välja att trycka på off-knappen.
- Vet inte. Det gör man väl? Vem vinner mest egentligen, förståelsen eller piskan som kittlar? Jag tycker det kittlar betänkligt. Jag tycker folk verkar vara kittlade. Inte i Iran, men här, i Stockholmsområdet till exempel. Den enes kommunikation, den andres piska.
- Ärsch, Twitter är symptom på en utveckling med mer kunskap tillgängligt för envar. Kommunikation är bra – ur detta förståelse och sympati. Frågan är inte om, utan hur, vi ska kommunicera mera. Allt annat är att vända historiens utveckling ryggen. De antiteknologiska, framstegsfientliga ludditerna (där kom det!) i Storbritannien vände sig också mot de allt snabbare maskinerna i strumpfabrikerna. Militären fick sättas in.
- Just det! (ordföranden anar ett övertag). Då var det löneklyftan, och lönedumpningen, som sporrade. Här gäller det också den digitala klyftan. Det gäller att vara på ”rätt” sida om den, med Internet, mobil, programvaror, kunskap och intresse. De rika konsumerar och använder mest digital kommunikation. Alla blir hyperstressade. Vi har inga hem eller kontor, ingen fritid, inget privat utanför det offentliga, inget ”jag-har-ingen-möjlighet-just-nu-men-jag-kan-svara-när-jag-är-tillbaka-på-jobbet-på-måndag”. Allt är en enda röra. Och så växer den armé av slimmade tjänstemän fram som samhällsorganisationen behöver.
- Men Twitter är inte problemet – att klaga på kommunikationstekniken, de nya möjligheterna för människor att nå varandra, är att skjuta budbäraren. Det portabla kontoret gör visserligen att ”lights out” inte betyder att arbetet är slut för dagen utan att man har släckt på ena stället för att tända kontorslampan på det andra. Men det är i arbetslivet roten till stressen måste sökas. För första gången i historien arbetar höginkomsttagare mer än låginkomsttagare. Och ”flexibiliteten” i kommunikationsteknologin blir ett tvingande argument mot avstängd mobil, yes. Men det är inte kommunikationsteknologin i sig som är problemet.
- I ett ojämlikt samhälle har de som tjänar mer också så mycket mer att förlora på att vara lediga. Ingen kan någonsin vara nöjd. Kommunikation är kanske silver, men att undvika hetsjakt på människan är guld. Dessutom, vad är skillnaden mellan en vän och en kollega? Att tjäna pengar genom sina vänner kallas nu inte nepotism, utan entreprenörsanda och socialt kapital. Därför är Facebook produktivt, brand-making utanför arbetstid. Men trevligt..? Jag tvekar. Arbetslivet är stressat för att arbetstagarna är stressade.
- Vad är alternativet? Familj? Auktoriteter? Bliv vid din läst och försök inte veta bäst (om du inte har en dyr prenumeration på Dagens Industri).
- Vad är följden? Hur ska man ha tid att tänka abstrakta tankar och vara kreativ om mobilen ringer oavbrutet och man måste berätta om sin löpteknik?
- Ingen måste berätta om sin löpteknik (säger förbundssekreteraren och viftar med det nyinköpta Friskis och Svettis-kortet). Mer och snabbare kommunikation mellan många människor är möjlighet till mer makt till många människor. Oaktat det handlar om Maritas träning eller mullornas feghet.
- Förlusten av möjligheten att utforska ett annat, icke produktivt, rum är förlusten av motståndsrum. Twitter i all ära, men först en rejäl vilopunkt från exploatering.
- Jag tror det ena förutsätter det andra.
- Jag är rädd att det ena tränger ut det andra.
- Jag tror du överdriver!
- Jag tror du underdriver!
Och på detta följde sedan en harang av smädelser och personliga glåpord från båda håll, vilka till sin innebörd handlade om sådant som att någon av dilettanterna skulle vara gammeldags, nostalgisk, naiv, nervös, anpassningsvillig eller i största allmänhet helt fel ute. Vi lämnar dock denna mindre konstruktiva del av diskussionen därhän.
Ingen gemensam slutsats nåddes utom att alla får tycka vad som helst och vad de vill.
I övrigt har förbundsledningen inget att tillägga på ämnet Twittersamhället och jämlikhet.
God Jul!
--
Vi har bråkat på kansliet. Öknamn har haglat. Svordomar yppats, de värsta dock i mjugg. Anklagelser slungats som bengaliska eldar över bordsskivan och de rosa post-it-lapparna. Förbundssekreteraren har nedlåtande kallat ordföranden för ”luddit” högt och ljudligt så att alla hörde och ordföranden kontrade raskt med en svada om identitetsbygge och social kontroll. Ändå har vi inte lyckats komma överens. Kansliet är nu delat i två antagonistiska läger. På varsin sida om högarna med gamla Libertas och student-och-radikal-flyers smids planer på nästa verbala attack. Ingen kan ställa sig neutral. Frågan om Twittersamhället är ett öppet sår; det varar, sluts, slits upp och blöder igen. På ena sidan de som hävdar vinsterna i vår digitaliserade tid. På andra sidan de som oroas över förlusterna. Båda kan vara sant, frågan är vad som är mest relevant. Här ett brottsstycke ur ordväxlingen som delat duon mitt itu.
- Ett eget rum, hävdar ordföranden. Så sade man på Woolfs tid, så säger också jag. För jämlikhetens skull, för att man skulle få tänka och resonera med sig själv. Något rum i världen som inte exploateras. Marita Ulvskog twittrar om att hon har dålig kondis – på vilket sätt skapar det ett eget rum för människan, mer tid, förståelse, demokrati?
- Informationsspridning, menar förbundssekreteraren. Tillgång till tankar, information och händelser. Är inte det jämlikhet och makt? Demonstranterna i Iran organiserade sig på Internet. Kinesiska bloggare berättar historier vi trodde att vi hört. Sociala forum – vad vore de utan digitala forum. Mobilen är budkavle – då går också revolutionen snabbare.
- Skitprat, väser ordföranden nyanserat. Det gick ypperligt bra att revolutionera även före Internet. Fascismen växer i Europa trots att alla har åttahundra Facebook-vänner. Annika Östberg tyckte, när hon var på permission i en svensk ICA-butik, att folk gick så snabbt och pratade i sina mobiltelefoner hela tiden i stället för att se efter var de satte fötterna. Det är revolution det - kapitalets makt att tvinga oss alla att vara produktiva hela tiden. Just-in-time-kommunikation – människan har ingen ursäkt för att inte skapa mervärde. Det kan du tacka tekniken för.
- Ta det inte så personligt, tröstar sekreteraren. Motståndet mot produktionsordningen formades på fabrikerna – man kan inte förändra digitaliseringen genom att ställa sig utanför och stoppa den. Man kan mot-mobilisera (alltid optimist!). Kräv att få betalt för alla jobbsamtal du svarar på utanför jobbet. Vill Marita twittra om joggingrundan, ge henne övertidsersättning, helg-ob. I Norge regleras obetalt övertidsarbete hårt. Det merarbete som hämtas ur människan borde faktureras kapitalet. En Tobinskatt för arbetsuppgifter efter kontorstid, det är mitt förslag! Grus i maskineriet, hej och hå.
- Jo, närmar sig ordföranden förbundssekreterarens utsträckta hand. Men det är inte som facket precis. Där kan man snacka motstrategi. Lön för övertidsarbete i all ära, men makten över kommunikations-, förlåt, produktionsordningen ligger fortfarande hos Nike och Coca Cola. Även om Blondinbella är fri att blogga om sin senaste Sajmon och Garfankel-platta eller en nyttig DN-artikel så är det ändå musikproduktionsbolaget och Bonniers som tjänar på ”informationsspridningen”. Folk blir levande reklampelare genom sina digitala ”tips”. Att vara informerad är att vara uppdaterad. Frihet i en liten ask, som O.B. Fleur säger. Gör gärna vad du vill, bara du uppdaterar din status om det och länkar till vår reklamspottande vebb-sajt. Hela vår värld blir ett enda hinna-med-det-senaste. Det är som dimma, man upptäcker bara hur tjock den är på håll – mitt uppe i den ser den genomskinlig ut.
- Aha! Du vill hålla folk i okunnighet! (förbundssekreteraren lyser upp, tror sig ha hittat ordförandens solar plexus.) Vad som är vila för dig är informationsunderläge för en annan. Din fritid ska betalas med andras ovetskap. Det är väl inte särskilt progressivt?!
- Det är absolut inte vad jag menar! (ansiktsfärgen stiger.) Men nu flyttar den sociala fabriken in i oss, kapitalismen expanderar inom och mellan människor. Vi har plötsligt både möjlighet och skyldighet att ackumulera kapital, uppdatera, informera, reagera, ”hänga med”, vara tillgängliga, vilja vara tillgängliga och berätta om vår dåliga kondis, helt enkelt vara en del av alltihop och hjälpa till att skapa mervärde, hela tiden. Något så introvert som att läsa en roman är plötsligt ett statement. Man ska vara här och där samtidigt precis hela tiden. Om inte rum och plats spelar någon roll, om all väntetid blir potentiell kommunikationstid, var hittar man då ett eget rum?
- Behöver man det då? Är inte vinsterna större än förlusterna? Man kan fortfarande välja att trycka på off-knappen.
- Vet inte. Det gör man väl? Vem vinner mest egentligen, förståelsen eller piskan som kittlar? Jag tycker det kittlar betänkligt. Jag tycker folk verkar vara kittlade. Inte i Iran, men här, i Stockholmsområdet till exempel. Den enes kommunikation, den andres piska.
- Ärsch, Twitter är symptom på en utveckling med mer kunskap tillgängligt för envar. Kommunikation är bra – ur detta förståelse och sympati. Frågan är inte om, utan hur, vi ska kommunicera mera. Allt annat är att vända historiens utveckling ryggen. De antiteknologiska, framstegsfientliga ludditerna (där kom det!) i Storbritannien vände sig också mot de allt snabbare maskinerna i strumpfabrikerna. Militären fick sättas in.
- Just det! (ordföranden anar ett övertag). Då var det löneklyftan, och lönedumpningen, som sporrade. Här gäller det också den digitala klyftan. Det gäller att vara på ”rätt” sida om den, med Internet, mobil, programvaror, kunskap och intresse. De rika konsumerar och använder mest digital kommunikation. Alla blir hyperstressade. Vi har inga hem eller kontor, ingen fritid, inget privat utanför det offentliga, inget ”jag-har-ingen-möjlighet-just-nu-men-jag-kan-svara-när-jag-är-tillbaka-på-jobbet-på-måndag”. Allt är en enda röra. Och så växer den armé av slimmade tjänstemän fram som samhällsorganisationen behöver.
- Men Twitter är inte problemet – att klaga på kommunikationstekniken, de nya möjligheterna för människor att nå varandra, är att skjuta budbäraren. Det portabla kontoret gör visserligen att ”lights out” inte betyder att arbetet är slut för dagen utan att man har släckt på ena stället för att tända kontorslampan på det andra. Men det är i arbetslivet roten till stressen måste sökas. För första gången i historien arbetar höginkomsttagare mer än låginkomsttagare. Och ”flexibiliteten” i kommunikationsteknologin blir ett tvingande argument mot avstängd mobil, yes. Men det är inte kommunikationsteknologin i sig som är problemet.
- I ett ojämlikt samhälle har de som tjänar mer också så mycket mer att förlora på att vara lediga. Ingen kan någonsin vara nöjd. Kommunikation är kanske silver, men att undvika hetsjakt på människan är guld. Dessutom, vad är skillnaden mellan en vän och en kollega? Att tjäna pengar genom sina vänner kallas nu inte nepotism, utan entreprenörsanda och socialt kapital. Därför är Facebook produktivt, brand-making utanför arbetstid. Men trevligt..? Jag tvekar. Arbetslivet är stressat för att arbetstagarna är stressade.
- Vad är alternativet? Familj? Auktoriteter? Bliv vid din läst och försök inte veta bäst (om du inte har en dyr prenumeration på Dagens Industri).
- Vad är följden? Hur ska man ha tid att tänka abstrakta tankar och vara kreativ om mobilen ringer oavbrutet och man måste berätta om sin löpteknik?
- Ingen måste berätta om sin löpteknik (säger förbundssekreteraren och viftar med det nyinköpta Friskis och Svettis-kortet). Mer och snabbare kommunikation mellan många människor är möjlighet till mer makt till många människor. Oaktat det handlar om Maritas träning eller mullornas feghet.
- Förlusten av möjligheten att utforska ett annat, icke produktivt, rum är förlusten av motståndsrum. Twitter i all ära, men först en rejäl vilopunkt från exploatering.
- Jag tror det ena förutsätter det andra.
- Jag är rädd att det ena tränger ut det andra.
- Jag tror du överdriver!
- Jag tror du underdriver!
Och på detta följde sedan en harang av smädelser och personliga glåpord från båda håll, vilka till sin innebörd handlade om sådant som att någon av dilettanterna skulle vara gammeldags, nostalgisk, naiv, nervös, anpassningsvillig eller i största allmänhet helt fel ute. Vi lämnar dock denna mindre konstruktiva del av diskussionen därhän.
Ingen gemensam slutsats nåddes utom att alla får tycka vad som helst och vad de vill.
I övrigt har förbundsledningen inget att tillägga på ämnet Twittersamhället och jämlikhet.
God Jul!
tisdag 2 mars 2010
Råd med solidariteten
Ett tag sedan sist.
Krönika om rasism i Tiden.
----
Det är kanske sant som de säger; man upptäcker inte att skymningen övergått i mörker förrän det är alldeles svart.
År 2009 var ett mörkt år för den europeiska demokratin. Rädslan gror. Europaparlamentsvalen en triumf för de främlingsfientliga. Firandet av Berlinmurens fall i hjärtat av Europa ackompanjerades av fortsatt byggande på murarna omkring Europa - ”effektivare tag” i asyl- och gränspolitiken utlovades hungrande parlamentariker av Sveriges nya kommissionär Cecilia Malmström. Den amerikanske presidenten belönades med Nobels fredspris och skickade trupp till kulturkriget i Afghanistan (för att rädda flickorna från talibanerna..). Den franske presidenten mumlade om burkaförbud i ett land där 0,00002375 procent av landets befolkning bär burka. I Italien föreslogs att romerna borde bära särskilda märken på sina kläder och i Schweiz röstade folket, lagom till jul, uppjagat ned demokratin.
”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, sade Mark Twain. Det börjar med det lilla. Lockarna vid tinningen eller kvinnornas slöjor. Sedan det gamla vanliga; de är för många, för annorlunda, de snyltar och är inte som vi. Talet om ”våra grundläggande värderingar” skyler över att Europas icke-vita ofta föds in i underklassen, eller hamnar där om de lyckas ta sig hit i vuxen ålder. Segregation föder radikalism, både en radikal assimilationism och religiös fundamentalism. Skriande orättvisor och allt färre mänskliga mötesplatser ger fantomsmärtor efter ett ”rent” samhälle som aldrig existerat. Välfärdsnationalismen är inte ny, men i stället för juden och den allmänne invandraren är det idag muslimen som ska stävjas. ”Den danska socialdemokratin har fixerat sig vid att överta regeringsmakten – till varje pris”, säger Carsten Jensen, mottagare av Palmepriset 2010. ”Det är en anti¬humanistisk politik, men den är populär och har stor uppbackning av befolkningen.” Det danska exemplet är skrämmande. Den främlingsfientliga politiken har verkligen stöd i befolkningen. Arbetslösheten var, innan finanskrisen, historiskt låg. Danskarna hade mer pengar än någonsin. Ändå gick Dansk Folkeparti från framgång till framgång. De etablerade partierna trevar i skuggorna och anpassar sig i hopp om att dränera främlingsfientligheten på dess mest högljudda krav. Men rasismen fungerar inte så. Vad rasismen söker är framför allt acceptans.
I den stora europeiska värderingsundersökningen Eurobarometern, gjord 2003, är resultaten häpnadsväckande. Den visar att det i själva verket finns en mycket vitt spridd grogrund för främlingsfientlig politik i Europa. En tredjedel av de svarande sade sig ha ”något eller mycket rasistiska värderingar” och 65 procent sade sig hålla med om att ”vårt land har nått gränsen; om det skulle komma fler människor som hör till dessa minoritetsgrupper hit skulle vi få problem”. Två tredjedelar i undersökningen tycker att alla illegala immigranter borde skickas tillbaka och 20 procent håller med om att alla invandrare, oavsett legalitet, borde skickas tillbaka till sina hemländer. Dessutom är förtroendet för politiken och politiker generellt låg (med stora nationella variationer); 46 procent av de svarande sade sig ”inte lita på” det nationella parlamentet. Högerpopulismen har blivit verklig populism.
Vad är detta för soppa egentligen – den oblygt växande rasismen? Verklighetens folk i strid mot kultureliten och främmande kulturer? Diskussionen om olika sociala ideal växer när segregation och ojämlikhet ökar mellan grupper med olika kulturella och sociala koder. När klassamhället får olika färg. ”Upploppen i de franska förorterna berodde inte enbart på att de franska ungdomarna var fattiga i ekonomisk bemärkelse, snarare desillusionerade och självdestruktiva eftersom de systematiskt motarbetas av samhället”, säger Carsten Jensen. Sociologen Cas Muddes framför en liknande idé; den växande rasismen kan förstås i termer av politiskt utbud och efterfrågan. Efterfrågan finns redan där - växande social osäkerhet skapar växande rädsla och bristande tolerans. Men det är inte människors attityder som lyfter fram de högerextrema. Det är sakpolitiken: Utbudet. Politisk debatt som kretsar kring invandring-säkerhet-korruption i stället för fattigdom-trygghet-tillit ger legitimitet åt socio-kulturella i stället för socio-ekonomiska förklaringsfaktorer till en oöverskådlig värld. Brott relaterade till invandring överdrivs. Media spär på med svart-man-tar-vit-kvinna-historier. Olikheterna mellan sekularism och islamism lyfts fram, mellan de ”hederligt arbetande” och ”kulturvänstern”. Så knyts hoppet till ”verklighetens folk”, nationen eller den skötsamme, vite arbetaren, i önskan om att kunna haka fast framtiden vid det sociala ideal som var vanligt under välfärdsnationernas byggnadsår vid 1900-talets mitt. I jakt på den välfärdsstat som flytt blir moderniteten en fråga om kultur, inte om en modern ekonomi. Som om jämställdhet var ett resultat av sekularismen och inte förskoleutbyggnaden. Som om jämlikheten var en fråga om god uppfostran och inte om facklig kamp. Om alla bara klippte sig och slängde slöjan skulle jobben ploppa upp som svampar ur jorden. Det är precis vad högern alltid har trott. Och de gör samma misstag som de alltid gjort.
Därför är det den konkreta politiken som är viktig. För varje identitet som hyllas skapas en motståndsidentitet. På 68-orna reagerade nykonservatismen. Sverigedemokraterna skapar islamisterna. Kristdemokrater jagar feminister och miljöpartister. Att göra segregationen till en fråga om kultur är att trampa i kvicksand – marken blir inte fastare för att man trampar snabbare. I stället är det renässansen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken och välfärdsdebatten i finanskrisens spår som är antirasismens bästa tjänare. Att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna görs bäst genom att återge skolan den funktion den bör ha - ett forum för utjämning och integration. Låt inte burkan bli en valfråga! Att ”stå för moderniteten” är att stå för jämlikheten. Identiteter förändras, och materiell politik förändrar kultur och tradition. Fler jobb – färre islamister – färre folkpartister. Mänskliga mötesplatser - ingen clash of civilians. Men band mellan människor är inte gratis. Har vi råd med solidariteten? Det är frågan.
Krönika om rasism i Tiden.
----
Det är kanske sant som de säger; man upptäcker inte att skymningen övergått i mörker förrän det är alldeles svart.
År 2009 var ett mörkt år för den europeiska demokratin. Rädslan gror. Europaparlamentsvalen en triumf för de främlingsfientliga. Firandet av Berlinmurens fall i hjärtat av Europa ackompanjerades av fortsatt byggande på murarna omkring Europa - ”effektivare tag” i asyl- och gränspolitiken utlovades hungrande parlamentariker av Sveriges nya kommissionär Cecilia Malmström. Den amerikanske presidenten belönades med Nobels fredspris och skickade trupp till kulturkriget i Afghanistan (för att rädda flickorna från talibanerna..). Den franske presidenten mumlade om burkaförbud i ett land där 0,00002375 procent av landets befolkning bär burka. I Italien föreslogs att romerna borde bära särskilda märken på sina kläder och i Schweiz röstade folket, lagom till jul, uppjagat ned demokratin.
”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, sade Mark Twain. Det börjar med det lilla. Lockarna vid tinningen eller kvinnornas slöjor. Sedan det gamla vanliga; de är för många, för annorlunda, de snyltar och är inte som vi. Talet om ”våra grundläggande värderingar” skyler över att Europas icke-vita ofta föds in i underklassen, eller hamnar där om de lyckas ta sig hit i vuxen ålder. Segregation föder radikalism, både en radikal assimilationism och religiös fundamentalism. Skriande orättvisor och allt färre mänskliga mötesplatser ger fantomsmärtor efter ett ”rent” samhälle som aldrig existerat. Välfärdsnationalismen är inte ny, men i stället för juden och den allmänne invandraren är det idag muslimen som ska stävjas. ”Den danska socialdemokratin har fixerat sig vid att överta regeringsmakten – till varje pris”, säger Carsten Jensen, mottagare av Palmepriset 2010. ”Det är en anti¬humanistisk politik, men den är populär och har stor uppbackning av befolkningen.” Det danska exemplet är skrämmande. Den främlingsfientliga politiken har verkligen stöd i befolkningen. Arbetslösheten var, innan finanskrisen, historiskt låg. Danskarna hade mer pengar än någonsin. Ändå gick Dansk Folkeparti från framgång till framgång. De etablerade partierna trevar i skuggorna och anpassar sig i hopp om att dränera främlingsfientligheten på dess mest högljudda krav. Men rasismen fungerar inte så. Vad rasismen söker är framför allt acceptans.
I den stora europeiska värderingsundersökningen Eurobarometern, gjord 2003, är resultaten häpnadsväckande. Den visar att det i själva verket finns en mycket vitt spridd grogrund för främlingsfientlig politik i Europa. En tredjedel av de svarande sade sig ha ”något eller mycket rasistiska värderingar” och 65 procent sade sig hålla med om att ”vårt land har nått gränsen; om det skulle komma fler människor som hör till dessa minoritetsgrupper hit skulle vi få problem”. Två tredjedelar i undersökningen tycker att alla illegala immigranter borde skickas tillbaka och 20 procent håller med om att alla invandrare, oavsett legalitet, borde skickas tillbaka till sina hemländer. Dessutom är förtroendet för politiken och politiker generellt låg (med stora nationella variationer); 46 procent av de svarande sade sig ”inte lita på” det nationella parlamentet. Högerpopulismen har blivit verklig populism.
Vad är detta för soppa egentligen – den oblygt växande rasismen? Verklighetens folk i strid mot kultureliten och främmande kulturer? Diskussionen om olika sociala ideal växer när segregation och ojämlikhet ökar mellan grupper med olika kulturella och sociala koder. När klassamhället får olika färg. ”Upploppen i de franska förorterna berodde inte enbart på att de franska ungdomarna var fattiga i ekonomisk bemärkelse, snarare desillusionerade och självdestruktiva eftersom de systematiskt motarbetas av samhället”, säger Carsten Jensen. Sociologen Cas Muddes framför en liknande idé; den växande rasismen kan förstås i termer av politiskt utbud och efterfrågan. Efterfrågan finns redan där - växande social osäkerhet skapar växande rädsla och bristande tolerans. Men det är inte människors attityder som lyfter fram de högerextrema. Det är sakpolitiken: Utbudet. Politisk debatt som kretsar kring invandring-säkerhet-korruption i stället för fattigdom-trygghet-tillit ger legitimitet åt socio-kulturella i stället för socio-ekonomiska förklaringsfaktorer till en oöverskådlig värld. Brott relaterade till invandring överdrivs. Media spär på med svart-man-tar-vit-kvinna-historier. Olikheterna mellan sekularism och islamism lyfts fram, mellan de ”hederligt arbetande” och ”kulturvänstern”. Så knyts hoppet till ”verklighetens folk”, nationen eller den skötsamme, vite arbetaren, i önskan om att kunna haka fast framtiden vid det sociala ideal som var vanligt under välfärdsnationernas byggnadsår vid 1900-talets mitt. I jakt på den välfärdsstat som flytt blir moderniteten en fråga om kultur, inte om en modern ekonomi. Som om jämställdhet var ett resultat av sekularismen och inte förskoleutbyggnaden. Som om jämlikheten var en fråga om god uppfostran och inte om facklig kamp. Om alla bara klippte sig och slängde slöjan skulle jobben ploppa upp som svampar ur jorden. Det är precis vad högern alltid har trott. Och de gör samma misstag som de alltid gjort.
Därför är det den konkreta politiken som är viktig. För varje identitet som hyllas skapas en motståndsidentitet. På 68-orna reagerade nykonservatismen. Sverigedemokraterna skapar islamisterna. Kristdemokrater jagar feminister och miljöpartister. Att göra segregationen till en fråga om kultur är att trampa i kvicksand – marken blir inte fastare för att man trampar snabbare. I stället är det renässansen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken och välfärdsdebatten i finanskrisens spår som är antirasismens bästa tjänare. Att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna görs bäst genom att återge skolan den funktion den bör ha - ett forum för utjämning och integration. Låt inte burkan bli en valfråga! Att ”stå för moderniteten” är att stå för jämlikheten. Identiteter förändras, och materiell politik förändrar kultur och tradition. Fler jobb – färre islamister – färre folkpartister. Mänskliga mötesplatser - ingen clash of civilians. Men band mellan människor är inte gratis. Har vi råd med solidariteten? Det är frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
