Valförlusten i september för ett år sedan sände chockvågor genom arbetarrörelsen. Ett flertal faktorer har nämnts som bidragande till valförlusten, en del strategiska, andra organisatoriska, somliga politiska. Men trots bred enighet om nödvändigheten av en omfattande eftervalsdiskussion och tid för intern idépolitisk debatt, har denna debatt hittills främst kommit att handla om vikten av organisatorisk förnyelse. Ett föryngrat och moderniserat, ”lyssnande” i stället för ”dikterande”, ledarskap önskades och bifölls på kongressen i mars. Partiets rådslagsgrupper blir främst beviset på organisationens förändringsprocess snarare än sporrar till idépolitisk debatt. Fler synliga företrädare kontrasterar mot den enmansshow som avslutades abrupt i och med valförlusten. Inför det ödesval som väntar 2010, där två samhällsmodeller kommer att mötas i envig om medelklassrösterna, krävs att socialdemokratin tar den politiska eftervalsdiskussionen på större allvar. Trots extremt goda opinionssiffror idag kommer socialdemokratin att om några år möta samhällsinstitutioner av vilka många är oåterkalleligen kundvalsorienterade. Denna nya verklighet måste vi förhålla oss till. Vill vi inte vinna nästa val enbart som alliansens antites utan med ett eget politiskt innehåll måste vi fortfarande relativt förutsättningslöst ställa oss frågorna – vad var det egentligen som gick fel och hur gör vi rätt?
Slaget står naturligtvis om medelklassen. Att socialdemokratin historiskt upplevts företräda en politik som varit både relevant och logisk för stora delar av både arbetarklass och medelklass är den förmåga som bäst förklarar socialdemokratins politiska hegemoni och det långa maktinnehavet. Att socialdemokratin förlorade denna förmåga, och att den i stället kom att företrädas av Reinfeldts höger inför förra årets val, förklarar både valnederlag och svårigheten för socialdemokratin att omorientera sig i den politiska debatten idag. Reinfeldt gjorde två saker rätt. Han framstod som företrädare för ett mer modernt ledarskap och han lyckades fånga en samhällsbeskrivning som människor förstod och som gjorde den borgerliga politiken till, just, logiskt och relevant val för medelklassen. Man har sagt att vi inom socialdemokratin saknade en berättelse om Sverige eller en verklighetsbeskrivning som människor kunde känna igen sig i. Det stämmer delvis. Det finns en, men den är inte tydligt berättad och moderaterna vann inte bara val, utan är nu på väg att vinna idéhegemoni, genom att förklara samhället på ett sådant sätt att den borgerliga politiken, den så kallade ”jobbpolitiken”, blir den politik som är både logisk och relevant för väljarna.
Moderaternas framgångsrika etablering av utanförskapsbegreppet som fångande den viktigaste konfliktlinjen i samhället, och jobbskapandet som dess naturliga politiska lösning, möjliggjorde ett maktövertagande som lade grunden för de förändringar vi sett på arbetsmarknaden och i försäkringssystemen under det senaste året. Reinfeldt ställde den politiska frågan som verkade kunna fånga de samhällsproblem människor oroar sig för: diskrimineringen, maktlösheten och arbetslösheten, i ett enda svar; den moderata jobbpolitiken. Man beskrev helt enkelt sjukdomen på ett sätt så att man också kunde föreslå botemedlet: vissa människor i samhället var utanför och moderaterna gick till val på att få in dem igen. Med utanförskapsdefinitionen som människors varande eller icke-varande på arbetsmarknaden, lyckades moderaterna skickligt förflytta konfliktperspektivet i samhället från det som handlar om makt- och resursfördelning mellan klasser och grupper av människor till att handla om skillnaden mellan människor som ”har ett jobb” och som ”lever på bidrag”. Moderaterna fick därmed mandat att få in människorna utanför arbetsmarknaden i arbete; försämringar i arbetsrätten, sänkta försäkringsnivåer och attackerna på fackförbunden blev nödvändiga politiska lösningar för att ”sänka trösklarna” till innanförskapet och därmed lösa utanförskapsproblematiken. Så lade man grunden för den samhällsmodell som accepterar en växande, allt osäkrare, låglönemarknad, växande inkomstskillnader, mer av försäkrings- och marknadslösningar på olika områden och som osynliggör maktskillnaderna inom innanförskapet.
Vad moderaterna alltså lyckades göra, var att med sin utanförskapsdefinition dels definiera ett majoritetssamhälle (de innanför) för vilka moderaternas politik inte innebär någon utmaning (utjämning), dels ett utanförskapssamhälle för vilkas medborgare (de utanför, invandrarna/de arbetslösa) de moderata försämringarna i försäkringssystemen och arbetsrätten ska innebära inslussning i arbetslivet, in till vilka jobb som helst. Detta är logisk politik eftersom vilka jobb som helst är bättre än vilka försäkringar (bidrag) som helst när existens utanför arbetsmarknaden blivit det värsta som kan hända en människa. Denna beskrivning av samhället lockade de många medelklassröster som känner oro över samhällsutvecklingen, osäkerhet inför den egna framtiden men som stötts bort av socialdemokratins tal om jämlikhet när detta tolkas som likhet i en tid av mångfaldsdiskussioner.
Denna syn på den samhälleliga utmaningen skiljer sig stort från den socialdemokratiska maktpolitiska analysen om att konflikten i samhället står mellan dem som har makt och dem som inte har makt, mellan dem med resurser och dem utan, mellan arbete och kapital eller mellan människor i lågbetalda jobb, de som riskerar att bli arbetslösa eller inte har något jobb alls å ena sidan och de med stora inkomster, kapitalinkomster, höglöne- eller högstatusjobb å den andra. Den viktigaste samhällspolitiska konfliktanalysen ur ett socialdemokratiskt perspektiv handlar alltså både om att få in folk i arbete och om att fördela makten i ”innanförskapet”. Arbetslöshet är ett av flera problem, makt- och inkomstfördelning ett annat.
Den socialdemokratiska oppositionstiden under detta första år av vanmakt, har främst kommit att inriktas på att gå i polemik mot beslut fattade av regering och riksdag. Det är nödvändigt. Men för att socialdemokratin ska kunna formulera en egen vision om samhället, krävs återigen en samhällsanalys som inte främst tar fasta på borgerliga missgrepp, utan som tar avstamp i ett eget idéarbete om vilket samhälle vi vill ha, och vilket samhälle vi tror att vi kan skapa. Borgerligheten vann inte val på att ställa rätt frågor eller ha rätt svar, utan på att beskriva samhället på ett sätt som människor kände igen och som gav borgerligheten tolkningsföreträde. De vann kampen om den politiska logiken. För socialdemokratin räcker således inte rådslagsarbete om konkreta politiska förslag på diverse avgränsade politikområden där den politiska agendan redan är satt av borgerlighet, utan socialdemokratins största politiska problem nu är att formulera en samhällsanalys som fångar den maktlöshet i klassamhället (i innanförskap och utanförskap) som kan möta borgerlighetens utanförskapsbegrepp och som gör jämlikhetsarbetet till naturligt politiskt val. Enbart "jobbskapande" kan aldrig vara socialdemokratins högsta mål. När Reinfeldt pratar om full sysselsättning ser det helt annorlunda ut än det socialdemokratiska målet för detsamma. Vi socialdemokrater måste i stället våga lyfta ett bredare perspektiv på arbetet, inkomsterna och fördelningen i samhället och våga stå för att det är maktojämlikheten, inte utanförskapet, som är den mest relevanta konfliktanalysen av samhället idag. Människan är lika maktlös oavsett om hon är arbetslös eller inne i ett av moderaterna skapat lågbetalt servicejobb. Starka fackföreningar blir ologiska för en medelklass som vill kämpa mot utanförskapet och ha bort de ”höga trösklarna” till arbetsmarknaden, men blir logiska om maktojämlikheten i samhället anses vara det största problemet. Hög a-kassa blir på samma sätt ologisk om ”jobbskapandet” sätts i centrum då lägre a-kassa ju på sikt sänker lönekraven och ger fler lågproduktiva jobb, hög a-kassa blir i stället logisk om individens makt att välja bort dessa servicejobb värnas. Om maktlöshetsbegreppet kan etableras att fånga samhällets utmaning för en majoritet av arbetar- och medelklassväljare blir maktutjämning en logisk politisk lösning på problemet – då blir jämlikhetsreformer inte enbart ideologi utan även ansvarsfull politik.
Distinktionen mellan rättvisa och jämlikhet är här central, liksom den mellan antidiskrimineringsarbete och jämlikhetsarbete – en distinktion diskuterad som identitetspolitik i tidigare nummer av Tiden. Låt oss vara tydliga i detta; jämlikhetsarbete kräver resursomfördelande reformer, antidiskrimineringsarbete definierat kring identitetspolitiska frågor bygger framför allt på lagstiftning och upplysningsarbete, och är ofta helt ohotande mot majoritetssamhället. Antidiskriminering är dessutom en del av jämlikhetsarbetet men det senare är ett långt mer ambitiöst politiskt mål. Arbete mot diskriminering är ett bärande tema inom liberalismen och förespråkarna ligger säkert i politikens mittfåra - liberalismens företrädare, främst folkpartiet, har en stolt historia av detta attitydförändrande arbete. En borgerlighet som lämnat sina mest konservativa drag och istället ser sig som liberal, gläds över antidiskrimineringsdiskussionen. Detta arbete är absolut viktigt, men självt kan det aldrig bli samhällsförändrande så länge det inte innehåller konkreta reformer som utmanar majoritetssamhället eller resurs- och maktfördelningen inom innanförskapet. Reinfeldts arbete mot utanförskapet är ett antidiskrimineringsarbete utan jämlikhetsambition. För honom räcker det med att folk har jobb – hur arbets- och inkomstlivet ser ut spelar mindre roll. För socialdemokratins del handlar det alltså om att arbeta med både och, och att inte begränsa sig till antidiskrimineringen (minskat utanförskap) som ideologiskt mål.
Vidare finns idag närmast fullständig politisk enighet om nödvändigheten av jämlikhet på vissa centrala samhällsområden; politisk och juridisk jämlikhet ger ett rättvist samhälle där människor har samma formella rätt. Inom andra tungt vägande livsangelägenheter är dock det politiska spektrumet bredare och synen på vikten av social och ekonomisk jämlikhet definierar fortfarande skillnaden mellan höger och vänster. Huruvida boende, utbildning och vård bör komma alla människor jämlikt till del oavsett betalningsförmåga och maktresurser samt hur samhällets ansvar för uppbyggnad och vidmakthållande av särskilda institutioner för dessa ska se ut, utgör skillnaden mellan borgerlig och radikal. Alla individers tillgång till makt och resurser, reellt inte bara formellt, materiellt inte bara juridiskt, är skillnaden mellan det jämlika och det rättvisa samhället. Socialdemokratin måste vara tydlig med att arbete för jämlikhet kräver mer än återställande av rättvisan.
Det finns två stora utmaningar för en modern socialdemokrati som vågar tro på att maktutjämnande reformarbete inte enbart var möjligt under en begränsad period i mitten av 1900-talet utan som vill anta utmaningen att berätta en berättelse om jämlikhet på 2000-talet för medelklassen.
För det första: den socialdemokratiska samhällsanalys som vunnit genklang hos stora delar av befolkningen historiskt sätter maktresurserna i centrum och ger förslag på politiska reformer som utjämnar makten mellan människor och grupper. I den socialdemokratiska politiska eftervalsdiskussionen är det i stället antidiskrimineringsfrågor (identitetspolitiska frågor, rättvisefrågor) som tillåtits ta allt större plats, på jämlikhetens bekostnad. Med antidiskrimineringsperspektivet som viktigaste idépolitiska mål, närmar sig den socialdemokratiska samhällsanalysen Reinfeldts konfliktperspektiv i politiken. Det är farlig mark då fokus flyttas från den maktutjämning som också påverkar innanförskapet, till inkludering av fler i ett redan definierat innanförskap. Det senare alltså helt ohotande mot klassamhället, mot dem som har ekonomiska resurser, det tar inte resurser någonstans ifrån, det fördelar inga resurser till förorternas kommunala skolor och utmanar inte de ökande inkomstskillnaderna. Så skapar man ingen grund för jämlikhetsarbete. Accepterar vi utanförskapet som mest relevant samhällsanalys, accepterar vi också en borgerlig politik som logisk följd av denna. Socialdemokratin lever oerhört farligt om vi inte inser sprängkraften i ”utanförskapsbegreppet” och vilken politisk logik det leder till.
För det andra: i en tid av existerande målkonflikter mellan den enskildes (medelklassens) valfrihet att välja servicenivå och uppbyggnaden och vidmakthållandet av samhällsinstitutioner för gemensamma lösningar, måste socialdemokratin våga ta ställning för det senare, i antidiskrimineringens och jämlikhetsarbetets namn. Den medelklass som håller på att vänja sig vid att kunna, och vara tvingad till att, välja sin egen skola, sjukvård, inkomstförsäkring, kommer att bli allt mer svårövertalad om vikten av gemensamma lösningar, eftersom dessa blir allt mindre relevanta för den. Om socialdemokratin tycker att det även i framtiden är viktigt med ett omfördelande försäkringssystem och en gemensam skola för alla måste satsningar göras som gör dessa relevanta för medelklassen. Då räcker det inte med att återta 80-procentnivån i a-kassan om taket är så lågt att 55 procent av arbetstagarna inte täcks av den. Stödet för välfärden hänger på att de privata lösningarna inte är bättre än de gemensamma. Världens bästa kommunala skola är också världens bästa skola för medelklassbarnen.
Socialdemokratin har en diger uppgift framför sig. När välfärdsstaten byggdes var det ett unikt pionjärprojekt utan förebilder, en satsning och tro på att politik kan förändra och utjämna. Nya tider kräver nya lösningar, men i sökandet efter de nya lösningarna får vi inte vara rädda för jämlikhetsambitionen. Högern vann valet och även om opinionssiffrorna just nu pekar i rätt riktning för socialdemokraterna, beror det inte på att den borgerliga samhällsbeskrivningen ifrågasätts. ”Jobbskapandet” är fortfarande mantrat, ”utanförskapet” det största hotet. För att möta denna politiska logik krävs en socialdemokratisk samhällsdefinition som gör den jämlikhetssträvande politiken logisk igen, försök till socialdemokratisk politik i en borgerlig samhällsanalys räcker inte. Att tala om makten i samhället så att medelklassen förstår och stödjer jämlikhetsarbetet, inte bara rättvisegarantierna, är socialdemokratins stora uppgift, liksom det alltid varit socialdemokratins uppgift att prata om makt, och om dem som inte har den. Jämlikhet är inte gammaldags, i marknadssamhället finns ingen framtid, en socialdemokratisk maktanalys behövs, nu mer än någonsin.
Andra bloggar om: socialdemokrati, makt, utanförskap, jämlikhet, rättvisa, identitetspolitik
