Den katastrofala valförlusten är, i ett europeiskt perspektiv, inget unikt för svensk socialdemokrati. Inte heller insikten om att krisen är djup, politiskt och idémässigt snarare än strategiskt. Just i detta faktum, att vi inte hymlar med vårt akut svåra läge, finns faktiskt en chans till den öppna och kritiska ideologiska debatt som socialdemokratin i hela västvärlden är i sådant trängande behov av, men få andra partier hittills verkligen klarat av.
Ändå verkar det reella intresset, hos många av våra ledande partiföreträdare i bred bemärkelse, för att delta i den politiska och ideologiska framtidsdiskussionen vara ganska svalt.Få är de höga partiföreträdare som efter valet försökt sig på att resonera kring valförlusten på ett mer strukturellt och idémässigt plan. Oförmågan bland socialdemokrater att artikulera socialdemokratins idéer, värderingar och mål på ett modernt sätt var en av de viktigaste orsakerna till valförlusten.
När väljarna tittade på S och frågade vart Sverige är på väg och hur vi vill påverka samhällsutvecklingen, möttes de av enskilda utspel, ”satsningar”, teknokratiska räkneövningar och kremlologiska finter av typen ”vem ska regera med vem”? Inget helhetsperspektiv, ingen berättelse om Framtiden.
Idédebatt är inget hokus pokus. Men det kräver en del möda. Och det kräver att man inte är rädd för de konflikter som flyter upp när man vänder på de tyngsta stenarna.Uppslag saknas inte: hur bygger vi ihop samhället underifrån när allt fler människor slås ut både från arbetsmarknad och utbildningssystem? Hur skapar vi ett engagemang för att gemensamt lösa både de nya vardagsproblemen (stress, dålig kvalitet i välfärden, rotlöshet och privatiserade risker) och de stora samhällsproblemen (utarmning av naturresurser, demografiska förändringar, urbanisering och ökad internationell migration)? Kort och gott, hur kombinerar vi varje människas önskan om självförverkligande med byggandet av ett bättre och mer hållbart samhälle för alla, i dag?
S var en gång centrum för den samhällskritiska och framtidsskapande debatten. Sakta men säkert avlägsnar sig nu en politiskt allt mer instängd socialdemokrati från de verkligt avgörande framtida maktfrågorna. Vårt parti lider både av en historielöshet och brist på framtidsuppfattning, i grunden en bristande analys av hur vårt samhälle ser ut i finanskapitalismens och globaliseringens tid. Just därför är det förvånande att inte fler av dem som vill ingå i ledningen för en framtida socialdemokrati, tar detta tillfälle i akt att ägna sig åt att reflektera och resonera om valet på ett djupare plan än det till intet förpliktigande konstaterandet att ”vi har misslyckats”. För att talet om behovet av att ”diskutera politik och inte bara person” ska bli något annat än en besvärjelse, hoppas jag att fler företrädare snart tar chansen.
måndag 22 november 2010
onsdag 17 november 2010
Kriskommissionen i Expressen igår
Det sägs att kaos är granne med gud. Efter att Mona Sahlin har gett besked om att hon inte ställer upp till omval som partiledare för socialdemokraterna och att valberedningen nu ska pröva alla platser i partistyrelsen, rider ett kavalleri av politiska och personorienterade käpphästar gatlopp genom vårt parti. Inom kriskommissionen har vi uppdraget att inför partikongressen, oavsett vid vilken tidpunkt den hålls, analysera det politiska och organisatoriska läget, söka förklaringar till det dåliga valresultatet och de senaste årens kräftgång, samt att peka på möjliga vägar framåt för en mer framgångsrik socialdemokrati. Det säger sig självt att en heltäckande analys av samhället och dess läge inte låter sig göras på den korta tiden, men vi kommer ändå att försöka peka ut några områden som vi anser vara av särskild vikt i den socialdemokratiska framtidsdebatten.
Blickar vi tillbaka på den gångna mandatperioden är det tydligt att vårt parti mer gick till val på en kritik av regeringens politik än en egen utarbetad politisk linje. Bilden av Socialdemokraterna som ett parti som kanske "värnar de svaga" men inte har svaren på frågor om jobbtillväxt och hur vi bygger en stark och hållbar framtida välfärd, satte sig. Vi ser dock en betydande risk för att partiet nu slungas in i en alltför omfattande omprövningsperiod, där den offensiva och konstruktiva oppositionspolitiken kommer av sig och vi alltför länge saknar ledning med tydligt politiskt självförtroende och mandat - något som varken gynnar socialdemokratin eller samhällets utveckling.
Därför vill vi vara tydliga. Vi tror inte på utropen om att hela politiken måste förändras, att vi måste vända på varje sten, att socialdemokratin måste börja om från noll för att hitta smarta och solidariska lösningar på samtidens problem. Utmaningen är i stället att utveckla den politik som vi har, den politik som har mejslats fram under många både framgångsrika och mindre framgångsrika år och som en tredjedel av svenska folket faktiskt gav sitt stöd i valet i september.Utmaningen är också att identifiera de centrala samhällsproblemen, inte fastna i en period av inåtvänd självreflektion kring socialdemokratins problem.
I detta arbete behöver vi inte uppfinna hjulet. Det finns en bred forskning och debatt, både i Sverige och internationellt, om samhällets läge, välfärdsförändringarna, arbetslivets nya utslagnings- och belöningsmekanismer och ekonomins utveckling. Det är också tydligt att en del av slutsatserna i valanalysen från 2006, exempelvis gällande villkoren på den nya arbetsmarknaden och socialdemokratins oförmåga att aktivt formulera en politik för arbete åt alla, dessvärre negligerats under valrörelsen men skulle kunna utgöra en god grund för en framtidsdebatt om de nya, bättre jobben.
Det är alltså varken frälsare eller mirakel som socialdemokratin behöver för att komma tillbaka som en relevant politisk kraft för "det goda samhället", utan envishet, intresse, engagemang och lyhördhet. Eftervalsdebatten ska inte heller ledas, eller administreras, av oss eller någon annan - eftervalsdebatten pågår bäst där den råkar blossa upp, hett och livligt på många håll. Den 3 december lämnar vi en preliminär valanalys av väljarströmmarna, till partistyrelsen. Den 15 februari kommer vi att lämna en bredare analys, där omvärlds- och valanalys ingår tillsammans med en diskussion om organisation och hur vi kan stärka förutsättningarna för en levande politisk debatt framöver i partiet.Dessutom kommer vi att fokusera på några av de områden som betyder mest i människors liv, där stora förändringar skett under de senaste decennierna och där socialdemokratin inte riktigt förmått binda samman idéer och praktisk politik på ett bra sätt.Dessa områden är arbetsmarknadspolitiken, skatte- och välfärdspolitiken (särskilt utbildningspolitiken) och den ekonomiska politiken. Snarare än en debatt om socialdemokratin så som vi uppfattas i olika samhällsgrupper, hoppas vi på en levande debatt om samhället sådant det är. Där börjar framtidens socialdemokrati.
ANNA JOHANSSON
ARDALAN SHEKARABI
KAJSA BORGNÄS
MORGAN JOHANSSON
JOHAN PERSSON
Undertecknarna är ledamöter i Socialdemokraternas kriskommission
Läs artikeln på: http://www.expressen.se/debatt/1.2214809/anna-johansson-och-socialdemokraternas-kriskommission-grubblerierna-far-inte-knacka-oss
Blickar vi tillbaka på den gångna mandatperioden är det tydligt att vårt parti mer gick till val på en kritik av regeringens politik än en egen utarbetad politisk linje. Bilden av Socialdemokraterna som ett parti som kanske "värnar de svaga" men inte har svaren på frågor om jobbtillväxt och hur vi bygger en stark och hållbar framtida välfärd, satte sig. Vi ser dock en betydande risk för att partiet nu slungas in i en alltför omfattande omprövningsperiod, där den offensiva och konstruktiva oppositionspolitiken kommer av sig och vi alltför länge saknar ledning med tydligt politiskt självförtroende och mandat - något som varken gynnar socialdemokratin eller samhällets utveckling.
Därför vill vi vara tydliga. Vi tror inte på utropen om att hela politiken måste förändras, att vi måste vända på varje sten, att socialdemokratin måste börja om från noll för att hitta smarta och solidariska lösningar på samtidens problem. Utmaningen är i stället att utveckla den politik som vi har, den politik som har mejslats fram under många både framgångsrika och mindre framgångsrika år och som en tredjedel av svenska folket faktiskt gav sitt stöd i valet i september.Utmaningen är också att identifiera de centrala samhällsproblemen, inte fastna i en period av inåtvänd självreflektion kring socialdemokratins problem.
I detta arbete behöver vi inte uppfinna hjulet. Det finns en bred forskning och debatt, både i Sverige och internationellt, om samhällets läge, välfärdsförändringarna, arbetslivets nya utslagnings- och belöningsmekanismer och ekonomins utveckling. Det är också tydligt att en del av slutsatserna i valanalysen från 2006, exempelvis gällande villkoren på den nya arbetsmarknaden och socialdemokratins oförmåga att aktivt formulera en politik för arbete åt alla, dessvärre negligerats under valrörelsen men skulle kunna utgöra en god grund för en framtidsdebatt om de nya, bättre jobben.
Det är alltså varken frälsare eller mirakel som socialdemokratin behöver för att komma tillbaka som en relevant politisk kraft för "det goda samhället", utan envishet, intresse, engagemang och lyhördhet. Eftervalsdebatten ska inte heller ledas, eller administreras, av oss eller någon annan - eftervalsdebatten pågår bäst där den råkar blossa upp, hett och livligt på många håll. Den 3 december lämnar vi en preliminär valanalys av väljarströmmarna, till partistyrelsen. Den 15 februari kommer vi att lämna en bredare analys, där omvärlds- och valanalys ingår tillsammans med en diskussion om organisation och hur vi kan stärka förutsättningarna för en levande politisk debatt framöver i partiet.Dessutom kommer vi att fokusera på några av de områden som betyder mest i människors liv, där stora förändringar skett under de senaste decennierna och där socialdemokratin inte riktigt förmått binda samman idéer och praktisk politik på ett bra sätt.Dessa områden är arbetsmarknadspolitiken, skatte- och välfärdspolitiken (särskilt utbildningspolitiken) och den ekonomiska politiken. Snarare än en debatt om socialdemokratin så som vi uppfattas i olika samhällsgrupper, hoppas vi på en levande debatt om samhället sådant det är. Där börjar framtidens socialdemokrati.
ANNA JOHANSSON
ARDALAN SHEKARABI
KAJSA BORGNÄS
MORGAN JOHANSSON
JOHAN PERSSON
Undertecknarna är ledamöter i Socialdemokraternas kriskommission
Läs artikeln på: http://www.expressen.se/debatt/1.2214809/anna-johansson-och-socialdemokraternas-kriskommission-grubblerierna-far-inte-knacka-oss
onsdag 10 november 2010
Vad är viktigast i den nyaste förnyelsen - krönika i Tiden
Varför handlade valrörelsen om skatter?
För att Moderaterna ville prata om skatter och de var starkare än vi.
För att människor som lever belånade till tänderna bryr sig om skattesänkningar eftersom de inte har någon möjlighet att påverka räntan.
För att i konsumtionssamhället är det en del av konsumtionskulturen att själv belöna och bestraffa välfärdsverksamheter man gillar eller ogillar – därav fascinationen för tjocka plånböcker och tunna statsbidrag.
För att skattepolitiken är det stora politikområde där skillnaderna är som mest tydliga mellan höger och vänster idag. Högern vill sänka skatterna och vänstern vill inte sänka dem – lätt som en plätt. I frågor om välfärdens organisering, piskor och morötter på arbetsmarknaden, avdrag, egenavgifter eller miljardsatsningar hit och dit är skillnaderna mer subtila – där samsas privata-publika partnerskap och rätt-och-plikt-medborgarskap med glasklara ställningstaganden av typen ”vård efter behov” i ett hos socialdemokratin ideologiskt outrett misch-masch. I denna allt mer, i de principiella frågorna, oöverskådliga sammanblandning av marknad och demokrati (vi säger en sak och gör en annan) ställer gärna högern upp förenklade alternativ av typen ”ska vi betala mer eller mindre själva”? Här finns ett tydligt ”mer” (M) och ett mer tvekande ”tja” (S) – en konflikt som visat sig vara lagom begriplig just i valtider.
Inför valet 1932 gav Wigforss ut sin berömdra lilla skrift ”Har vi råd att arbeta”. I en tid när få gick vidare efter sjuårig folkskola mötte socialdemokratin väljarna med en pedagogisk pamflett som övertygade om arbetslöshetens onödighet. Är arbete en lyx för några få utvalda, frågade han sig. Är det verkligen, som högern säger, ansvarsfullt att spara pengar i ladorna när hundratusentals människor inte får möjlighet att arbeta för sin egen försörjning? Är den verkligen improduktiv, all den verksamhet som marknaden inte anser att man till marknadspris kan producera och sälja? Denna skrift är, förutom att den nog inte skulle passera kommunikationsavdelningarnas nålsögon, lika relevant än idag. Konjunkturinstitutet beräknade nyligen att arbetslösheten de närmsta åren ligger runt 8 procent. Det säger väl allt om vårt isärslagna samhälle – var tionde person är överflödig i vår ekonomi. Det går bra för Sverige.
I en annan skrift,”Why socialism?” från 1949, skriver Albert Einstein att ekonomi inte är som astronomi, det finns inga ”upptäckbara” och för evigt sanna lagar som ekonomerna gör bäst i att hålla i handen. Einstein tog för övrigt, på ålderns höst, avstånd från den mycket effektiva bomb för mänsklighetens utplåning han var arkitekten bakom. För en tid sedan gick Alfred Rappaport ut och sade sig ta avstånd från systemet med ”shareholder value” i företagen, mannen som namngav och gav sammanhang åt det system som gör att företagens börsvärde rusar i höjden så fort anställda sägs upp, har nu alltså ångrat sin enögdhet och uppmanar världens samhällsekonomer att tänka bortom hans destruktiva logik. Vi ser stora mäns sanningar falla samman omkring oss. Bankdirektörer ångrar sin ansvarslösa utlåning. Spekulantmiljardärer uppmanar till reglering av finanskapitalismen. Nationalekonomer ifrågasätter både den enda och den tredje vägens politik. Plötsligt är socialdemokratins historiska kritik av den huvudlösa marknaden på var mans läppar, finanskapitalismens Berlinmur har fallit. Men när socialdemokratin likt Orfeus vänder sig mot sin gamla följeslagare på väg upp ur underjordens mörker, upptäcker vi till vår fasa att hon försvinner i en annans famn.
Jag tror att alla människor har en liten del av hjärtat som bekänner sig till socialdemokratin. Det är den delen som önskar att världen vore mer rättvis, att ingen lämnades på gatan åt sitt öde, att alla människor fick möjlighet att känna stoltheten i att göra rätt för sig. Varje människa vill kunna se andra i ögonen på en jämlik nivå, och de allra flesta, även Thatcher till slut, inser nog att individen och samhället behöver varandra för att växa. Det är att individen stympas som är kapitalismens största illdåd. Att människan bryts ned i delar, produktiva eller improduktiva, och belönas efter hur väl hon förmår dela sig itu.
Plånboksväljaren, denna 1990-talets inhumana uppfinning, är antingen pensionär, studerande, villaägare eller skattebetalare. Hon är antingen sjuk, frisk, invandrad, svensk, rik eller intellektuellt obegåvad. Hon har ett behov i taget och äter sin mat ensam på fina restauranger. Plånboksväljaren arbetar för att överleva, njuter gör hon i tv-soffan i sällskap av Kungarna av Tylösand. Hon ser välfärdssamhället som en IKEA-katalog (skruva ihop valfritt sängbord, billigast i hela världen), och tycker att Iphone är frihet men fackligt engagemang byråkrati. Hon är mäktig i konsumtionssamhället och maktlös i produktionen. Hon är medelklass utan solidariska intressen eller överklass som lämnat underklassen sjunkandes mot botten. Hon är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ”du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig”.
Så har maktfrågorna i samhället blivit en fråga om parlamentarisk makt där några av oss ”inte kan vänta” – på vadå? Vi kan göra en superlång lista på saker som måste förändras men det är Moderaterna, denna grånade stofil, som får mandatet att förändra (eller förvalta eller vad det nu kallades, det att bestämma hur det skulle bli). Men visst är det logiskt att medborgaren blir plånboksväljare i marknadssamhället - när allt kan och måste köpas för pengar, blir pengar naturligtvis viktigare i var mans liv.
Det känns lite tomt. Inte främst efter valförlusten, utan i förlusten av en lustfylld rörelse för social demokrati. Inget begrepp har varit så populärt de senaste decennierna som ”förnyelse”. Förnyelsen har tagit oss kors och tvärs över det politiska spektrat. Inget har varit heligt, bara det varit nytt. Nu hoppas vi att ytterligare förnyelse ska ta oss ur vår förvirrade rotlöshet. Men i chocken över att makten fortfarande fattas oss finns kanske ändå en önskan om att gå till botten med problemen. De saknas inte, vi ser dem överallt – detta är inte bara socialdemokratins kris, utan de multipla krisernas tid, för medborgarna och för demokratin. Det viktigaste i den nyaste förnyelsen är inte att det är nytt, utan att det är sant - att vi orkar säga vad vi menar och vågar göra som vi säger.
För att Moderaterna ville prata om skatter och de var starkare än vi.
För att människor som lever belånade till tänderna bryr sig om skattesänkningar eftersom de inte har någon möjlighet att påverka räntan.
För att i konsumtionssamhället är det en del av konsumtionskulturen att själv belöna och bestraffa välfärdsverksamheter man gillar eller ogillar – därav fascinationen för tjocka plånböcker och tunna statsbidrag.
För att skattepolitiken är det stora politikområde där skillnaderna är som mest tydliga mellan höger och vänster idag. Högern vill sänka skatterna och vänstern vill inte sänka dem – lätt som en plätt. I frågor om välfärdens organisering, piskor och morötter på arbetsmarknaden, avdrag, egenavgifter eller miljardsatsningar hit och dit är skillnaderna mer subtila – där samsas privata-publika partnerskap och rätt-och-plikt-medborgarskap med glasklara ställningstaganden av typen ”vård efter behov” i ett hos socialdemokratin ideologiskt outrett misch-masch. I denna allt mer, i de principiella frågorna, oöverskådliga sammanblandning av marknad och demokrati (vi säger en sak och gör en annan) ställer gärna högern upp förenklade alternativ av typen ”ska vi betala mer eller mindre själva”? Här finns ett tydligt ”mer” (M) och ett mer tvekande ”tja” (S) – en konflikt som visat sig vara lagom begriplig just i valtider.
Inför valet 1932 gav Wigforss ut sin berömdra lilla skrift ”Har vi råd att arbeta”. I en tid när få gick vidare efter sjuårig folkskola mötte socialdemokratin väljarna med en pedagogisk pamflett som övertygade om arbetslöshetens onödighet. Är arbete en lyx för några få utvalda, frågade han sig. Är det verkligen, som högern säger, ansvarsfullt att spara pengar i ladorna när hundratusentals människor inte får möjlighet att arbeta för sin egen försörjning? Är den verkligen improduktiv, all den verksamhet som marknaden inte anser att man till marknadspris kan producera och sälja? Denna skrift är, förutom att den nog inte skulle passera kommunikationsavdelningarnas nålsögon, lika relevant än idag. Konjunkturinstitutet beräknade nyligen att arbetslösheten de närmsta åren ligger runt 8 procent. Det säger väl allt om vårt isärslagna samhälle – var tionde person är överflödig i vår ekonomi. Det går bra för Sverige.
I en annan skrift,”Why socialism?” från 1949, skriver Albert Einstein att ekonomi inte är som astronomi, det finns inga ”upptäckbara” och för evigt sanna lagar som ekonomerna gör bäst i att hålla i handen. Einstein tog för övrigt, på ålderns höst, avstånd från den mycket effektiva bomb för mänsklighetens utplåning han var arkitekten bakom. För en tid sedan gick Alfred Rappaport ut och sade sig ta avstånd från systemet med ”shareholder value” i företagen, mannen som namngav och gav sammanhang åt det system som gör att företagens börsvärde rusar i höjden så fort anställda sägs upp, har nu alltså ångrat sin enögdhet och uppmanar världens samhällsekonomer att tänka bortom hans destruktiva logik. Vi ser stora mäns sanningar falla samman omkring oss. Bankdirektörer ångrar sin ansvarslösa utlåning. Spekulantmiljardärer uppmanar till reglering av finanskapitalismen. Nationalekonomer ifrågasätter både den enda och den tredje vägens politik. Plötsligt är socialdemokratins historiska kritik av den huvudlösa marknaden på var mans läppar, finanskapitalismens Berlinmur har fallit. Men när socialdemokratin likt Orfeus vänder sig mot sin gamla följeslagare på väg upp ur underjordens mörker, upptäcker vi till vår fasa att hon försvinner i en annans famn.
Jag tror att alla människor har en liten del av hjärtat som bekänner sig till socialdemokratin. Det är den delen som önskar att världen vore mer rättvis, att ingen lämnades på gatan åt sitt öde, att alla människor fick möjlighet att känna stoltheten i att göra rätt för sig. Varje människa vill kunna se andra i ögonen på en jämlik nivå, och de allra flesta, även Thatcher till slut, inser nog att individen och samhället behöver varandra för att växa. Det är att individen stympas som är kapitalismens största illdåd. Att människan bryts ned i delar, produktiva eller improduktiva, och belönas efter hur väl hon förmår dela sig itu.
Plånboksväljaren, denna 1990-talets inhumana uppfinning, är antingen pensionär, studerande, villaägare eller skattebetalare. Hon är antingen sjuk, frisk, invandrad, svensk, rik eller intellektuellt obegåvad. Hon har ett behov i taget och äter sin mat ensam på fina restauranger. Plånboksväljaren arbetar för att överleva, njuter gör hon i tv-soffan i sällskap av Kungarna av Tylösand. Hon ser välfärdssamhället som en IKEA-katalog (skruva ihop valfritt sängbord, billigast i hela världen), och tycker att Iphone är frihet men fackligt engagemang byråkrati. Hon är mäktig i konsumtionssamhället och maktlös i produktionen. Hon är medelklass utan solidariska intressen eller överklass som lämnat underklassen sjunkandes mot botten. Hon är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ”du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig”.
Så har maktfrågorna i samhället blivit en fråga om parlamentarisk makt där några av oss ”inte kan vänta” – på vadå? Vi kan göra en superlång lista på saker som måste förändras men det är Moderaterna, denna grånade stofil, som får mandatet att förändra (eller förvalta eller vad det nu kallades, det att bestämma hur det skulle bli). Men visst är det logiskt att medborgaren blir plånboksväljare i marknadssamhället - när allt kan och måste köpas för pengar, blir pengar naturligtvis viktigare i var mans liv.
Det känns lite tomt. Inte främst efter valförlusten, utan i förlusten av en lustfylld rörelse för social demokrati. Inget begrepp har varit så populärt de senaste decennierna som ”förnyelse”. Förnyelsen har tagit oss kors och tvärs över det politiska spektrat. Inget har varit heligt, bara det varit nytt. Nu hoppas vi att ytterligare förnyelse ska ta oss ur vår förvirrade rotlöshet. Men i chocken över att makten fortfarande fattas oss finns kanske ändå en önskan om att gå till botten med problemen. De saknas inte, vi ser dem överallt – detta är inte bara socialdemokratins kris, utan de multipla krisernas tid, för medborgarna och för demokratin. Det viktigaste i den nyaste förnyelsen är inte att det är nytt, utan att det är sant - att vi orkar säga vad vi menar och vågar göra som vi säger.
torsdag 4 november 2010
Swedish Social Democracy Is In Need Of A New Narrative - artikel i Social Europe Journal
Social democracy in Sweden (and elsewhere?) is in acute need of a new narrative. After the great socio-political transformations of first the ‘folkhem’ (the People´s home) in the 1920s and 30s, followed by the ‘great society’ of the 1950s, 60s and 70s, the former shapers of a politically, socially and economically more democratic reality have crouched under the weight of the market. At best, attempts at restoring and preserving, not developing, an ever-more hollowed-out welfare-system have become the norm, and all too often the lack of language and conceptualization of developments in the new capitalism have prevented social democrats from formulating a progressive, and credible, road ahead.
It might sound intuitive, but I think the reason that social democracy managed to become a political dimension on its own – not left, not right, not middle – was based on its generous offer of better lives for everyone. Its unorthodox approach to existing ideologies as well as to practical solutions made it surprisingly vivacious, alert and responsive to changes in its surroundings. Despite its impressive size, it did not stand still. As long as ‘utopia’ was not reached, there was still a ‘utopia’ to strive for, without managerial prejudices. For neo-liberalism, utopia meant that individuals would have an instant access to and responsibility on the market. Instead of pursuing a stable and steady development path leading to better lives for everyone, we got an increasingly unstable, but alluring, potentiality of great success for a few. Hence, people of today lead their lives holding their breaths. And social democracy has become less able to react constructively to transformations within society.
The financial crisis has proven many things wrong. One of them is that the ‘middle classes’ do not support a general welfare system. It is clear, however, that when right-wing governments in Europe (as the British government recently) now want to save the money they have spent on bank bail-outs and bad management, they do not propose cuts in those parts of the welfare-system which are general (like the NHS or public transport). Instead, it is the selective and income-related programmes of public support, from which the middle classes gain little, which received the biggest blow in the process of ‘restoring state finances’. This is a strong case for the general welfare-model rather than a more selective one (as it will always be easier to cut public spending on the poor). However, this universal socio-political project, in my eyes, depends on two things: good material conditions and ideological conviction among policy makers.
With regard to the first, the financial crisis has also shown how extremely unequal the distribution of real risks is within our societies. In Sweden, the middle classes, in many cases even benefited from the crisis (lower taxes, low rents), while the lower layers of society were hit hard both by the financial crack down as well as by the austerity of post-crisis financial and monetary regimes. They lose their jobs, they lose their pensions, they have to pay more ‘themselves’ for the sake of surviving. People in our societies are indeed living in separate worlds, not only regarding welfare-systems but also as workers. In Sweden six to eight percent of the workforce is now thrown into what is called ‘structural unemployment’ (i.e. such long-term unemployment that is never coming to an end), and this group is constituted by people who already before the crisis had the lowest productivity. And, what is more worrying, when nearly one tenth of the workforce is structurally unemployed, and unemployment is increasingly seen as an individual problem rather than a common one, the support for the generality of welfare-systems will in the long run decay.
The historical success of social democracy rested in the way it managed to bind lower and middle-classes together, while at the same time securing stable growth in prosperity (with the potential of being evenly distributed). To be able to ‘put yourself in another person’s shoes’ is a prerequisite for solidarity with that person – the relative equality in itself generated the broad support for a general welfare-model.
One important tendency, inherent in our fragmented societies of today, is now separating the lower and middle classes: the ever faster structural transformations of economies are putting increasingly greater pressure on the people in the labour market. Many people manage to adopt to this ever-changing economy, but as the costs of bringing everyone along on this fast-lane train rise, the increased risk of becoming a part of the structurally unemployed statistics rise specifically in the groups with the lowest productivity, not in the middle-classes. The problem for social democracy (in Sweden?) is that its major strategy to combat low-pay-jobs was to support the structural transformation, not combat it, by increasing labour productivity. When a growing number of people are left out of the productivity-chase, and as this transformation intensifies the separation of the workforce, the material conditions for a broad support for a general policy on ‘full employment’ and social insurances (as this seen increasingly as something that only particular groups are benefiting from) are deteriorating. Inherent in the way social democracy successfully adopted to capitalism’s rules and regulations also lies a potential seed for a development of the welfare state that increasingly moves away from the principle of solidarity.
The ideological conviction among social democrats of the essentiality of universalism and generality in policy for redistributing the wellbeing, and therefore the recognition of the necessity to critically respond to capitalism’s whims, is back, which is nice. But while we were hesitating, the material conditions dramatically changed. The winners of globalisation ask themselves why they should pay for those who lost, and the left’s cries for solidarity among lower and middle classes, go unheard. However, ‘increasingly difficult’ does not mean ‘impossible’, and the intensifying insecurity resulting from the uncertainty concerning what the future will bring might awaken the middle classes before social and ecological destruction has gone too far. But it is late in the day and it is not easy. Knowledge-based capitalism together with the still-going-strong financial capitalism provides, if not something worse, a more difficult environment for universal and solidarity-based welfare models. Thus, it is important, but difficult, to be a social democrat today.
http://www.social-europe.eu/2010/11/swedish-social-democracy-is-in-need-of-a-new-narrative/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+goodsociety+%28Social+Europe+Journal+%C2%BB+Good+Society+Debate%29
It might sound intuitive, but I think the reason that social democracy managed to become a political dimension on its own – not left, not right, not middle – was based on its generous offer of better lives for everyone. Its unorthodox approach to existing ideologies as well as to practical solutions made it surprisingly vivacious, alert and responsive to changes in its surroundings. Despite its impressive size, it did not stand still. As long as ‘utopia’ was not reached, there was still a ‘utopia’ to strive for, without managerial prejudices. For neo-liberalism, utopia meant that individuals would have an instant access to and responsibility on the market. Instead of pursuing a stable and steady development path leading to better lives for everyone, we got an increasingly unstable, but alluring, potentiality of great success for a few. Hence, people of today lead their lives holding their breaths. And social democracy has become less able to react constructively to transformations within society.
The financial crisis has proven many things wrong. One of them is that the ‘middle classes’ do not support a general welfare system. It is clear, however, that when right-wing governments in Europe (as the British government recently) now want to save the money they have spent on bank bail-outs and bad management, they do not propose cuts in those parts of the welfare-system which are general (like the NHS or public transport). Instead, it is the selective and income-related programmes of public support, from which the middle classes gain little, which received the biggest blow in the process of ‘restoring state finances’. This is a strong case for the general welfare-model rather than a more selective one (as it will always be easier to cut public spending on the poor). However, this universal socio-political project, in my eyes, depends on two things: good material conditions and ideological conviction among policy makers.
With regard to the first, the financial crisis has also shown how extremely unequal the distribution of real risks is within our societies. In Sweden, the middle classes, in many cases even benefited from the crisis (lower taxes, low rents), while the lower layers of society were hit hard both by the financial crack down as well as by the austerity of post-crisis financial and monetary regimes. They lose their jobs, they lose their pensions, they have to pay more ‘themselves’ for the sake of surviving. People in our societies are indeed living in separate worlds, not only regarding welfare-systems but also as workers. In Sweden six to eight percent of the workforce is now thrown into what is called ‘structural unemployment’ (i.e. such long-term unemployment that is never coming to an end), and this group is constituted by people who already before the crisis had the lowest productivity. And, what is more worrying, when nearly one tenth of the workforce is structurally unemployed, and unemployment is increasingly seen as an individual problem rather than a common one, the support for the generality of welfare-systems will in the long run decay.
The historical success of social democracy rested in the way it managed to bind lower and middle-classes together, while at the same time securing stable growth in prosperity (with the potential of being evenly distributed). To be able to ‘put yourself in another person’s shoes’ is a prerequisite for solidarity with that person – the relative equality in itself generated the broad support for a general welfare-model.
One important tendency, inherent in our fragmented societies of today, is now separating the lower and middle classes: the ever faster structural transformations of economies are putting increasingly greater pressure on the people in the labour market. Many people manage to adopt to this ever-changing economy, but as the costs of bringing everyone along on this fast-lane train rise, the increased risk of becoming a part of the structurally unemployed statistics rise specifically in the groups with the lowest productivity, not in the middle-classes. The problem for social democracy (in Sweden?) is that its major strategy to combat low-pay-jobs was to support the structural transformation, not combat it, by increasing labour productivity. When a growing number of people are left out of the productivity-chase, and as this transformation intensifies the separation of the workforce, the material conditions for a broad support for a general policy on ‘full employment’ and social insurances (as this seen increasingly as something that only particular groups are benefiting from) are deteriorating. Inherent in the way social democracy successfully adopted to capitalism’s rules and regulations also lies a potential seed for a development of the welfare state that increasingly moves away from the principle of solidarity.
The ideological conviction among social democrats of the essentiality of universalism and generality in policy for redistributing the wellbeing, and therefore the recognition of the necessity to critically respond to capitalism’s whims, is back, which is nice. But while we were hesitating, the material conditions dramatically changed. The winners of globalisation ask themselves why they should pay for those who lost, and the left’s cries for solidarity among lower and middle classes, go unheard. However, ‘increasingly difficult’ does not mean ‘impossible’, and the intensifying insecurity resulting from the uncertainty concerning what the future will bring might awaken the middle classes before social and ecological destruction has gone too far. But it is late in the day and it is not easy. Knowledge-based capitalism together with the still-going-strong financial capitalism provides, if not something worse, a more difficult environment for universal and solidarity-based welfare models. Thus, it is important, but difficult, to be a social democrat today.
http://www.social-europe.eu/2010/11/swedish-social-democracy-is-in-need-of-a-new-narrative/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+goodsociety+%28Social+Europe+Journal+%C2%BB+Good+Society+Debate%29
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
