I Skånska Dagbladet

I otaliga debatter, intervjuer och reportage har företrädare för sju av riksdagspartierna bedyrat att de delar något som det åttonde saknar – en värdig människosyn. Det föranleder de sjus företrädare att inte ta det åttondes i hand, inte sminkas i samma loge och helst inte dela bänkduo i riksdagens plenisal. Genom symboliska ställningstaganden pekas en avgrundsdjup skillnad ut - väljarna ska förstå att någonting smutsigt nu trängt sig in i politikens hittills rena väsen.

Den rasistiska politik som Sverigedemokraterna står för är inhuman, orimlig. Men det är, i ärlighetens namn, också högerns arbets- och utförsäkringslinje. Det var inte ett statsråd från (SD) som lät den stockholmska polisen ”skicka hem” romer som tiggde i tunnelbanan. Det var ingen migrationsminister från (SD) som krävde försörjningsansvar för dem som vill kunna förenas med anhöriga i sitt nya hemland. Det var inte en statsminister från (SD) som höll tyst när deporteringarna av romer upprörde franska människorättsivrare – de var alla moderata statsråd som ansvarade för denna politik. Sverigedemokraterna är ett obehagligt högerextremt parti, javisst. Men deras utgångspunkt om att ”somliga när och andra tär” skiljer sig endast gradvis från övriga högerns ideologi. Steget från att slänga ut kostsamma cancersjuka ur sjukförsäkringen till att slänga ut kostsamma invandrare ur landet är inte gigantiskt. Normaliseringen av Sverigedemokraternas åsikter sker parallellt med normaliseringen av Moderaternas åsikter. Att ”anpassa sig” eller stå sitt kast är inget främmande krav vare sig för Sarkozy, Åkesson eller Reinfeldt, om än på lite olika nivå.

Jimmie Åkesson har upprepade gånger hävdat, som svar på påståendet att han leder ett rasistiskt parti med nazistiska rötter, att partiet har förändrats. Ingen vill tro honom. Men Sverigedemokraternas förändring är inte märkligare än de nya Moderaternas. Om människor litar på Moderaternas omsvängning i välfärds- och arbetsfrågor (de vill bara ha lite rakare puckar mellan ansträngning och välfärd), varför inte lita på att Sverigedemokraterna förmått göra samma sak (de vill bara ha lite rakare puckar mellan anpassning och välfärd)?

Som filosofen Slavoj Zizek påpekat domineras den europeiska politiken idag av ett centerliberalt, välfärdskapitalistiskt parti parallellt med ett allt större främlingsfientligt parti. (SD):s intåg i vår svenska politiska vardag ligger i denna linje. Att framhärda i att (SD) är ”odemokratiskt” och ”inte ett parti som alla andra” tror jag dock döljer mer än det avslöjar. ”Annorlundaskapet” lockar väljare som tröttnat på den etablerade partigröten, och den enighet som målas upp mellan de övriga partierna gällande politikens spelregler och innebörden i ordet demokrati, är inte sann. Detta ”ställningstagande” mot (SD) hjälper främst allianspartierna att distansera sig från sin egen ytterflank, och vi socialdemokrater missar chansen att synliggöra hur den moderata människosynen ju faktiskt i grunden också skiljer sig från vår.

http://www.skanskan.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20101011/OPINION/710119806/0/MALMO/*/sd-gor-som-nya-moderaterna